Stengrunden

En anonym kommentator har ett par gånger gjort mig uppmärksam på att filmen Stengrunden (från 1996 och 2007) nu finns att se på Youtube. Trots att den legat uppe på nätet sedan i maj är det endast drygt hundra gånger någon har sett den. Boken, liksom också filmen, är av sådan kaliber att alla borde läsa/se den. Så där har du som läser detta en uppmaning: Klicka in dig på Youtube och se filmen! Och läs boken om du inte har gjort det!

Boken utkom första gången 1941 och är, enligt mitt subjektiva tyckande, den bästa bok som någonsin har skrivits på svenska. Den är skriven av biskop Bo Giertz (1905 - 1998), och dagen till ära tänkte jag att jag skulle göra lite reklam för boken och filmen genom att skriva denna text. (Idag är det exakt 116 år sedan Bo Giertz föddes.)

Filmen bygger på bokens första del (av tre) och behandlar händelser under några år i småländska Ödesjö församling (1808 -1810 i boken, 1808 -1812 i filmen). Huvudperson är den unge adjunkten Henrik Savonius som kommit till församlingen fast besluten att sprida de moderna upplysningsidéerna i det småländska mörkret. På den tiden var det populärt, för moderna präster, att predika om "dygden". Ett besök vid en dödsbädd blir emellertid för den unge Savonius en brutal uppväckelse. (Denna händelse är för övrigt inget Giertz hittade på, utan den som har läst levnadsteckningen över den österbottniske väckelsehövdingen Jonas Lagus känner väl igen sig...)

Den fösta delen av filmen – som alltså handlar om händelserna kring den gamle Johannes dödsbädd – spelades in redan 1995, medan den andra delen spelades in först elva år senare. (På grund av svårigheter att få ihop de nödvändiga medlen.) Detta syns i såväl kvaliteten på filmen som i det faktum att skådespelarna hunnit bli elva år äldre. I några fall hade också skådespelarna hunnit dö. Detta löste filmmakarna genom att låta den andra delen utspela sig fyra år efter händelserna i den första delen (två år i boken) och genom att låta den gamle prosten Faltin (spelad av Kent Andersson, 1933 - 2005) dö i filmen och ersättas av en gammal studiekamrat. Något som alltså inte finns med i boken.

Mitt favoritavsnitt i boken är det samtal som Savonius och Lindér förde strax innan den första delen av boken kulminerar i och med prosten Faltins "sommarassemblée" i Ödesjö prästgård. Jag klipper avslutningsvis ut några rader från detta samtal:

Har Guds Ande väl fått hamra sönder den utvärtes synden, så att man börjar leva utan uppsåtliga missgärningar, så är det bara den första lilla biten. Sedan faller släggan på syndafördärvet i hjärtat, och där får den falla länge, innan man märker att det är idel berg, idel hård, grå sten, som inte duger till något gott. Synd är inte bara fylleri och lösaktighet och falska varor och svek, utan det är själva syndafördärvet i hjärtat. ... Detta är försoningens stora hemlighet, förstår du, att Gud har ritat ett kors över allt syndaelände i världen, både utom och inom oss. Tror du att Jesus dog bara för de synder du begick innan du kom till omtanke? För dem hade han väl knappast behövt dö – dem kunde du ju lägga bort själv. ... [De] är ju bara lösa kardborrar på rocken. Dem kan du plocka bort själv. Men syndafördärvet, det plockar du inte bort. För det behövs en försonare, en som lider i ditt ställe, annars kunde du lika gärna ge upp varje tanke på himlen med detsamma. ... När människan inte längre för sin ovärdighets skull visar denna trösten ifrån sig, att Jesus betalt för alla hennes synder, hur många de än är, då är det redan tro, och denna tron visar sig däri, att människan kan vidhålla att anse det för säkert, att hon får förlåtelse utan att skaffa försoning genom sin ånger, och utan någon förtjänst av sin egen förbättring i hjärta och leverne. Då blir en människa av nåd upptagen som barn hos Gud – med syndafördärv och allt ... Nu är Justus Johan Lindér dömd till döden, och lever som en förtappad och fördömd syndare – dag efter dag på sin Herres nåd. Han sitter som en fågel och äter korn ur sin Försonares hand. Och däremellan sjunger han ljuveligen i solen ...   

Om att följa sitt hjärta

Jag lyssnar på en del poddar, även om det lyssnandet har minskat en del sedan jag skaffade en ljudboksservice. (De senaste månaderna har det blivit ett par böcker i veckan...) Men jag lyssnar som sagt på en del poddar. Issues etc. är utan jämförelse den viktigaste av dessa. Igår lyssnade jag (on demand) på ett ljudklipp i vilket pastor Jonathan Fisk talade om att lyssna på och följa sitt hjärta. Det han sade är synnerligen motkulturellt, men ack så sant. I dagens värld anses det (speciellt i Disneys värld) vara det högsta goda att "följa sitt hjärta" och att lyssna på sitt hjärta. Budskapet är att ifall man gör det kan det aldrig bli fel.

Jonathan Fisk konstaterar att dåren följer sitt hjärta. Och så är det. Den som "följer sitt hjärta" kommer ytterst att handla på basen av känslor, och våra känslor är sällan någon bra vägvisare. Eller som Jesus säger i Matt. 15:19: "Från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, sexuell omoral, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser."

Således: Dåren följer sitt hjärta.

Vi, speciellt vi som lever mitt i denna av bl.a. Disneyföretagen förorenade kultur, behöver ett korrektiv som kan ge oss råd och styra våra tankar och vårt hjärta rätt. Detta korrektiv är Guds rena och heliga ord. Utan Guds ord kommer vi oundvikligen att fara vilse. Oundvikligen. Vi behöver låta Guds ord lära och leda oss och lyda det i stället för vårt hjärta.

Till sist vill jag ge ett aktuellt (och, jag vet, eldfängt) exempel på hur våra känslor och vårt hjärta kan leda oss galet – och hur mycket elände som kan följa av det. Pedersöre nyvalde kyrkoherde Mia Anderssén-Löf har, liksom så många andra kvinnliga präster, sagt att hon upplevde att Gud kallade henne att bli präst. Men vi kan med bestämdhet säga att det har han inte gjort. Hur kan vi vara så säkra på det?, kanske någon vill protestera. Svaret är enkelt: För att Guds ord säger att förkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inte är för kvinnan. Det ansvaret (obs!) har Gud lagt på mannen. Och Gud förändras inte, liksom inte heller hans ord förändras.

Att hävda något tvärt emot Guds ord är svärmeri, och av sådant har aldrig något gott kommit. Därför ser vi nu, redan innan Anderssén-Löf har tillträtt som kyrkoherde, mycket söndring och splittring i församlingen. Det blir så när svärmeriet får säte bland Guds folk och när vi följer vårt hjärta i stället för Guds ord.   

ÖT:s ledarsida är ute och cyklar

I dagens ÖT ingår en ledare, skriven av Dan Ekholm, som är fullständigt bedrövlig. Den sägs handla om behovet av en kvacksalverilag i Finland, men utvecklar sig, efter de första raderna text, till en propagandatext till förmån för medborgarinitiativet som vill förbjuda bl.a. helandeterapi för homosexuella.

Texten innehåller så mycket galenskap att det skulle kräva en oerhört lång text för att bemöta allt, så jag väljer att begränsa mig till de värsta grodorna. För det förstå låter Ekholm sina läsare förstå att medborgarinitiativet (och hela grundtanken att homosexualitet är medfödd och inte kan helas) har vetenskapen på sin sida. Som stöd för detta hänvisar han till såväl Finlands Psykiaterförening som Finlands Psykologförbund. Men saken är den att deras kappvändning i frågan, liksom även Johan Cullbergs dito (han som skrev den svenska "psykiatribibeln" Dynamisk psykiatri och som har format generationer av psykologer och psykiatriker i Norden) inte bygger på några nya vetenskapliga rön utan på ren och skär ideologi och är baserat på svängningen av den allmänna opinionen. Som i sin tur hade och har möjliggjorts genom indoktrinering av breda befolkningslager med hjälp av medias propaganda.

För det andra hänvisar Ekholm till en rad exempel på misslyckad terapi med avsikt att hela homosexuella. I detta sammanhang talar han om Aslan r.y. (som numera heter Elävät vedet) och i följande andetag talar han om att det är svårt att veta hur utbrett detta problem är. (Problemet alltså varande det att någon försöker hjälpa homosexuella som vill bli fria och helade.) Ironiskt nog talar han strax därefter också om fall (av misslyckad terapi) som tigs ihjäl. Sanningen är förstås den att det finns misslyckade terapiformer på detta område. Kvacksalveri, om vi så vill. Men det är ingen orsak att fördöma hela gebitet. Vi ska inte kasta ut barnet med badvattnet, som Ekholm väljer att göra. Det finns oräkneliga exempel på lyckad terapi. Människor som HAR blivit helade. Men dessa nämner Ekholm givetvis inget om. Om vi ville skulle kunna säga att han försöker tiga ihjäl dessa exempel.

Detta är givetvis inget nytt. Jag kommer aldrig att glömma det ÖT:s dåvarande debattredaktör Henrik Othman meddela en god vän som gjort sig omaket att skaffa rättigheterna till en lång och mycket avslöjande artikel som belyste just ett sådant exempel på helande från homosexualitet. "Det är inte i våra läsares intresse att läsa sådana artiklar", var omdömet. Vad annat än "tiga ihjäl" kan man säga att det handlade om? Propagandan får inte störas av ovidkommande sanningar.

Den tredje, och kanske värsta, saken jag vill lyfta fram är det oerhörda hyckleriet som vi bjuds på både i ledaren och i samhällsdebatten överlag. Helandeterapi bygger alltid på en vilja att bli helad. Att bli fri från homosexualiteten. Men denna vilja är fel. Den är inte tillåten. Om någon, i vårt extremt värdeliberala samhälle idag, säger sig vilja gifta sig med en person av samma kön är detta givetvis helt ok. Om en kvinna (alltså en person med två X-kromosomer och med kvinnliga yttre kännetecken) anser sig vara en man: Ok! Kör på bara! Men om en människa som upplever sig vara attraherad av personer av samma kön vill bli fri från dessa känslor: Fel, fel, fel!

Detta är givetvis inget annat än hyckleri. Men det är i samklang med de lögner som propagandan flödar över oss idag, så då är det givetvis helt i sin ordning. Skambelägg de som vill bli helade, stäng dörren till helandet och kasta bort nyckeln! Och ve de som vågar opponera sig och vara av annan åsikt.

Så till sist ännu en sak om helande – och detta är det absolut viktigaste. Allt helande, om det sedan handlar om kroppsligt helande eller psykiskt helande, går tillbaka på och underordnas helandet av vår gudsrelation. Alla människor är syndare och vi lever alla av vår gamla natur i fiendskap med och i uppror mot Gud, hans vilja och hans goda ordningar. Detta är det som först och främst av allt behöver helas. Men även sedan Jesus fått hela vår gudsrelation förblir vi syndare med en sjuklig dragning till det onda. En dragning som vi får i uppdrag att bekämpa 24/7. Ofta får vi också, så länge vi lever här i denna världen, dras med syndens följder i våra kroppar och även i våra psyken. I en eller annan form. Men om vår gudsrelation är helad och vi har fått nåden att inte längre leva i uppror mot Gud kan vi se fram emot en evighet utan denna kamp mot våra onda begär, utan syndens följder och utan våra kroppsliga svagheter. Det blir något det!

 

Stormig politisk höst på kommande?

Vi står inför en mycket intressant politisk höst. Regeringen har hittills klarat av att hålla ihop sina led p.g.a. man har kunnat godkänna budgetar som varit fruktansvärt lånebetonade. Kort sagt: Det går bättre att komma överens om man inte behöver bekymra sig över att tvingas vara sparsam utan alla kan få det de vill. Så har statsskulden under de två senaste åren av Marin I ökat med 30 miljarder euro. 30 miljarder! Finansministeriets budgetförslag för år 2022 är även det kraftigt lånefinansierat och statsskulden beräknas (märk väl utan tilläggsbudgetar) öka med ytterligare 6,7 miljarder. 

Trots detta kan det bli stora problem med budgetarbetet. De Gröna och VF har som mål att budgetarbetet långt ska handla om klimatkrisen och att budgeten ska vara en klimatbudget. Här finns stora åsiktsskillnader partierna emellan. 

IPCC:s klimatrapport och medias konstanta ylande om klimatkrisen, liksom SITRAs i dagarna utkomna rapport har givetvis skapat en hel del tryck i klimatfrågan. Speciellt SITRAs rapport är såtillvida rent av farlig eftersom den går hårt åt jordbruket och livsmedelsproduktionen. Medias konstanta ylande har helt tydligt som mål att, likt annan propaganda, vänja våra tankar vid att tänka "på rätt sätt" och nöta ner det motstånd (baserat på sunt tänkande) som ännu finns bland en stor del av oss finländare.

De Gröna och VF är överlag landsbygdsfientliga, och i synnerhet djurhållningsfientliga, så det är ingen vild gissning att de kommer att ställa vissa krav rörande dessa saker inför budgetförhandlingarna. 

Det är också skrämmande att finansminister Saarikko talar om att Finlands ekonomi går bra just nu när detta, till den del det ens stämmer, bygger på kraftigt ökad låneupptagning. Saken är tvärt om den att vi nu lever LÅNGT över våra tillgångar. Jag kan förstå Saarikkos tanke att vi behöver stimulera ekonomin så att vi sedan inte hamnar i en ekonomisk nedgång när världsekonomin tar fart efter coronatiden (vilket skedde efter finanskrisen 2008), men saken är ändå den att vi absolut inte har råd med några politiska beslut just nu som på något sätt äventyrar landets ekonomi och speciellt inte någon av våra exportnäringar. 

Det är här de Grönas och VF:s farlighet blir tydlig. Dessa partier, som helt saknar sinne för samhällsekonomi, kan i denna situation förväntas - i klimatkrisens namn - börja ställa krav som kan komma att vara rent fatala för både jordbruket och diverse exportnäringar. 

Det är bara att hoppas att Centern (och SFP) förstår att hålla efter de värsta dumheterna.  

Ännu om kyrkoherdevalet II

ÖT/Vbl har en intervju med Bo-Göran Åstrand angående det nyss timade kyrkoherdevalet och den uppenbara söndring som detta val har åstadkommit, och kommer att åstadkomma, i Pedersöre. Intervjun är överlag sympatisk och helt tydligt ett försök av biskopen att gjuta olja på de vågor han själv (och domkapitlet) har orsakat genom att tvinga fram ett direkt val (tvärt emot församlingsrådets önskan) och därmed orsakat den ytterst polariserande, upprivande och (från deras sida som stödde Anderssén-Löf) tidvis väldigt hatiska valkampanjen. 

Nå, det är förvisso hans rätt, och kan man tänka också hans skyldighet, som biskop att försöka göra vad han kan. Jag skulle bara önska att han hade gjort det också före valet, men icke. 

Det är speciellt en sak i intervjun jag reagerar på. Det sägs i artikeln att "Han (Åstrand) har en hälsning till de som är skeptiska till en kvinnlig kyrkoherde: Ge Mia en chans att visa vem hon är och vad hon vill göra med församlingen."

Detta uttalande är egentligen ganska komiskt. Åstrand vill att vi som vill stå på Bibelordets grund ska ge Anderssén-Löf en chans att visa vem hon är. Menar han, på fullt allvar, att hon ska visa sig vara något annat än en kvinnlig präst? 

Prästämbetet är enligt Guds ord förbehållet mannen. Så enkelt är det, och varken biskopar eller kyrkomöten kan ändra på detta faktum. Redan detta gör att det är och förblir omöjligt att bygga någon enhet i Pedersöre församling med Anderssén-Löf som kyrkoherde. När någon, om det så är en person eller t.o.m. en majoritet, vänder sig bort från Guds ord skapar de söndring och splittring. Alternativet är en konstlad enhet där revolten mot Gud och hans ord och vilja ställs i förgrunden. En sådan enhet kan en kristen människa inte ställa upp på. 

Det ord vi nu får stava på är ordet "väja". Jag har redan skrivit att jag meddelat församlingen att jag överlåter de uppgifter jag har haft på andra. LFF:s styrelseordförande Torvald Hjulfors konstaterar i en intervju i ÖT att det kan hända att "kyrkobesöken minskar". Säkerligen kommer också där personer som tidigare har burit ansvar i församlingen att nu stiga till sidan. Eller rättare sagt: Jag vet att det är så. Det finns andra sammanhang där vi kan få del av Guds ord och även av sakramenten. Det finns andra sammanhang där vi kan vara med och bära ansvar i Guds rike. När det gäller församlingen får vi nu bara lov att väja undan. Det är oerhört sorgligt att det ska vara så här, men notera noggrant att ansvaret vilar på dem som har orsakat denna söndring.

Åstrand säger i intervjun att han vill att vi ska ge Anderssén-Löf en chans. Som jag ser det behöver hon faktiskt få en chans: En chans att få att få arbeta på sitt sätt och med de församlingsmedlemmar som vill stå med henne. Det jag samtidigt efterlyser av henne är en chans för alla de som inte kan tänka sig att stå tillsammans med henne att få jobba på sitt sätt. Utan tvingande åtgärder, utan påtvingad "enhet" och utan hotelser och påtryckningar. Detta gäller allt från andra församlingsarbetare till representanter för de olika väckelserörelserna. På så sätt kan det ändå kanske råda en viss fred i församlingen. 

Men tyvärr fruktar jag att detta är att hoppas för mycket.

 

Ännu om kyrkoherdevalet

Jag vill börja med att säga att jag uppskattar Kenneth Myntti som ledarskribent i ÖT. Hans ledare är vanligen både välskrivna och läsvärda. Hans senaste ledare, givetvis angående kyrkoherdevalet i Pedersöre, sätter emellertid fokus på en stor spänning inom vår kyrka, en spänning som han inte lyckas fånga emedan han helt missar den ena sidan av problematiken.

 Myntti utgår från den kyrkliga demokratin och efterlyser snabbare förändringar så att kyrkan bättre skulle spegla det samhälle hon lever i samt människornas åsikter. Han skriver: "Den som följer med den diskussion som pågår inom kyrkans högsta beslutande organ om bland annat samkönade äktenskap inser att den kyrkliga byråkratins kvarnar mal hopplöst långsamt. En ökad direkt demokrati på församlingsnivån kan bidra till en snabbare förändringstakt."

Rubriken för ledaren är "Direktval av herdar kan hjälpa kyrkan i förnyelsen". 

Jag kommer osökt att tänka på Winstons Churhills bevingade ord om demokratin: "Demokratin är det sämsta styrelsesättet, om man bortser från alla de andra." 

Demokratin är bättre än alla andra styrelsesätt, ja, men den har sina svagheter. Speciellt när vi talar om kyrkan. Problemet är att kyrkan förväntas vara både demokratisk i den meningen att det är folket som tar besluten, samtidigt som den håller sig till Guds ord som dess yttersta auktoritet enligt, i vår kyrka, kyrkoordningens första paragraf. Detta är i själva verket en olöslig ekvation. Demokrati i kyrkliga beslut leder ofrånkomligt till att revolten mot Guds ord kommer att triumfera. (Vilket vi har sett i flera frågor redan, ämbetsfrågan som ett tydligt exempel.) Det är denna spänning som gör att det inte är så enkelt som Myntti skriver. "Ett demokratiskt herdeval i en enskild församling ska accepteras, oberoende vilken falang som utgår med segern." om ett demokratiskt fattat beslut alltså strider mot Guds ord, som alltså ska vara högsta norm i vår kyrka, kan det faktiskt vara så att detta beslut inte kan accepteras. Inte ens FÅR accepteras. Vi kan tvingas försöka leva med det, men att försöka leva med ett beslut och att acceptera det är två helt skilda saker.

Kenneth Myntti fokuserar som sagt endast på den ena sidan av denna problematik, och då blir hela frågeställningen givetvis så enkel som han framställer den i sin ledare. Det ska dock inte sättas honom till last. Han tänker här som den vanlige mannen på gatan. Men problemet är som sagt att kyrkan här har försatt sig i en situation där den valt att tjäna två herrar. Både folkets vilja och Guds vilja. Och det är inte alls ofta dessa två korrelerar. 

Tyvärr blir det, om jag lite parafraserar rubriken på Mynttis ledare, ofta så att direktval kan stjälpa kyrkan i förnyelsen. Inte som demokratisk instans, nej. Men som en kyrka som förbundit sig att följa och lyda Guds ord. Också.  

Pedersöreborna valde fel

Tycker du att rubriken låter hård? Det gör den förvisso, men det är inte desto mindre sant. Guds ord är klart och tydligt när det gäller det vi talar om som prästämbetet - alltså att det är förbehållet mannen - och likväl valdes igår en kvinna till kyrkoherde. Således: Pedersöreborna valde att gå mot Guds ord, alltså var valet fel.

Men det är förstås inte allt. Valet var ett linjeval, och nu valde man söndring och splittring i stället för fortsatt samexistens. Märk väl det jag tidigare har påpekat: Det är aldrig de som väljer att hålla fast vid Guds ord som skapar splittring utan de som väljer att gå bort från och mot Guds ord som skapar splittring. Detta är mycket enkelt. Guds ord är klart och tydligt på denna punkt, och Herren Jesus står fast vid ordet. Den som går bort från ordet går således bort från Herren Jesus och skapar därmed splittring. Oavsett om det är fråga om en majoritet av församlingen som gör det. 

Vad kommer nu då detta att få för följder? Kommer LFF och SLEF att gå ut ur församlingen, kanske någon frågar. Nå, varken LFF eller SLEF är medlemmar i församlingen, utan det är de enskilda medlemmarna som är det. Vad de enskilda medlemmarna väljer att göra är svårt att säga. Knappast blir det någon rusning till pastorskansliet. (Men jag kan ju ha fel.) Jag kan inte heller tala för andra medlemmar i SLEF än mig själv (trots att jag är ordförande i avdelningen), men så mycket kan jag säga att jag inte kommer att skriva ut mig. Och varför skulle jag göra det? Jag skriver fortfarande under vår kyrkas bekännelse och kyrkoordningens kungsparagraf (trots att en majoritet av församlingen helt tydligt inte gör det). Så varför skulle jag skriva ut mig? Det är, som jag ser det, helt andra grupper som borde överväga att skriva ut sig i stället för att ockupera vår kyrka med felaktig lära.

Men. Jag har redan meddelat församlingssekreteraren att jag träder bort från de uppgifter jag har haft i församlingen. Jag kan nämligen inte tänka mig att bära ansvar och ta på mig uppgifter i en församling som leds av en kvinnlig kyrkoherde som dessutom tydligt har visat att hon ringaktar Guds ord - trots de honungssöta orden om motsatsen hon har yttrat i upprinnelsen till valet. Vad detta val kommer att få för följder för SLEF:s förhållande till församlingen är något vi måste diskutera internt. Helt klart är dock att någon kvinnlig präst inte kommer att få tillträde till våra predikstolar. Åtminstone inte så länge jag är ordförande i avdelningen. 

Församlingen valde alltså söndring och splittring i stället för fortsatt samexistens. Detta är så oerhört tråkigt. Dessutom, och detta är kanske det allra värsta i denna synnerligen olustiga historia, har de många hårda orden, ja egentligen är det för mild benämning (det handlar om direkta skymfningar) som har yttrats på sociala medier och "off the record" inför valet av vissa av Anderssén-Löfs anhängare mot såväl Harry Backström som församlingens väckelserörelser (främst laestadianerna) skapat djupa sår som kommer att kräva mycket tid för att kunna läkas. Om de alls kan läkas.

Den stora skulden för detta senare kan dock inte riktas mot församlingsborna. Allt detta kunde nämligen ha undvikits om domkapitlet och biskopen skulle ha gått på församlingens linje och valt att hålla ett indirekt val. Men det gick inte för sig, menade man. Nu får vi i stället kämpa med, och lida av, följderna av denna valrörelse. Hur djupa såren är lär framtiden utvisa. Men notera alltså att "tacket" för detta går till biskop Bo-Göran Åstrand och domkapitlet. Äras de som äras bör, som det brukar heta.