Jul och Jesus

”En jul utan Jesus kan meningslös bli, den blir som en julklapp med ingenting i...” ”Det blir ingen jul utan Jesus!”

Så sjunger Ungdomskören Evangelicum på sin julskiva. Och det är så sant, så sant. Det blir ingen jul utan Jesus - eller sagt på annat sätt: Utan Jesus skulle vi inte ha någon orsak att fira jul.

I dagens västerland är julen ändå allt annat än en Jesus-fest. Julen handlar i stället om stress, om julklappar, mat i mängder, om släkt och vänner, en konstgjord julstämning (som ska hittas med alla medel!), om Kalle Anka och om tomten. Nu ska ingen missförstå mig. Det är inget större fel med något av detta, förutom då stressen och frosseriet, men ändå känns det som den tomma julklappen som Evangelicum sjunger om. På juldagens morgon är allt över. Då återstår bara att äta upp chokladen och pina i sig resterna av julmaten – och så att återgå till vardagen.

Nu menar jag inte att julen nödvändigtvis blir bättre av att man tvingar sig till julkyrkan - och stressar ännu mera för att hinna med det också. Julen handlar inte heller om att gå i kyrkan, utan det som julen handlar om är den stora gåva (julklapp) som Gud har gett oss. Jesus. Han vill vara med oss både till vardags och till fest. Både när vi firar jul (med allt det som jag nämnde ovan, julkyrkan också inkluderad!) och sedan när vi återgår till vardagen. Det är denna julgåva som julen egentligen handlar om. Guds stora gåva till oss, till dig och mig.

Jag tror inte att julen nödvändigtvis behöver se så mycket annorlunda ut för att man har tagit emot Guds julgåva. Den kan göra det, men jag tror, som sagt, att den inte behöver göra det. Men med Guds gåva får sakerna kring julen, som annars lätt blir endast tomma skal, ett innehåll. En mening.

Gud vill ge oss människor ett framtidshopp – ett hopp som sträcker sig mycket längre än till julklappsöppnandet och julbordet. Ett hopp som sträcker sig ända in i evigheten. Han vill ge vårt liv en mening – en mening som handlar mera om vad vi kan göra för och ge åt våra medmänniskor och inte så mycket om vad vi kan få för egen del.    

Gud give att denna jul skulle få bli en jul då vi alla kunde få se och ta emot Guds stora gåva till oss människor – en gåva så fylld av innehåll och mening att den räcker till både under julen, för alla vardagarna efter jul och ända in i evigheten!

Ekonomisk turbulens

Det är flera saker i den pågående ekonomiska turbulensen som är svåra att förstå för en vanlig liten människa. Först detta med marknadskrafterna. Vad är dessa riktigt? Obama vet det inte. Wikipedia vet det inte heller, varken på svenska eller på engelska. Nå, då kanske inte den lilla människan nödvändigtvis behöver veta det heller. Men en viktigare fråga är varför dessa marknadskrafter har så stor makt. Alla de stabiliseringsåtgärder som har varit på bordet de senaste månaderna/åren har haft som mål att lugna marknaden och blidka marknadskrafterna. Till ingen större nytta än så länge, som det synes, men ändå. Marknaden ska lugnas – kosta vad det kosta vill. Och kostar, det gör det.

Men varför är det så viktigt att blidka dessa marknadskrafter? Och kanske den viktigaste frågan av dem alla: Varför har dessa marknadskrafter större makt över ekonomin än världens folkvalda regeringar?

Det är långt börskurserna det handlar om. Aktiemarknaden får inte drabbas av oro. Och med dagens system med kursuppdateringar på sekundnivå, robothandel med kursmanipulationer och olika typer av spel på börsen är denna oro aldrig långt borta. Men varför måste det vara på detta sätt? Aktiemarknaden har, då det begav sig, kommit till för att låta kapitalet möta innovationerna, d.v.s. för att ge företag utan pengar möjlighet att investera i lönsam produktion samt för att ge människor med pengar möjlighet att investera i företag med en god affärsidé. Så som aktiemarknaden är uppbyggd idag tycks det vara helt andra saker och andra intressen som styr. Nu handlar det närmast om snabba klipp och kortsiktiga vinstintressen. Och om en konstant risk för oro och panik. Men varför måste börskurserna uppdateras så ofta? Kunde det inte räcka med en gång i kvartalet i samband med företagens kvartalsrapporter? Då skulle kursändringarna ha verklig substans, och den marknadsoro som nu måste bekämpas med allehanda paket varannan vecka kunde kanske undvikas. Varför tar inte de folkvalda regeringarna tillbaka makten från marknadskrafterna på denna punkt? Det går säkert att göra det – om man bara vill och vågar.

Så har vi detta med kreditvärderingsinstituten. Tre privatägda företag som har fått makt att med ett litet beslut störta världsekonomin i fritt fall. Detta har i dagarna blivit väldigt tydligt när det har framgått att den europeiska stabiliseringsfonden står och faller med Frankrikes AAA-klassificering. Vem har gett dessa institut denna makt, och varför? Visst är det viktigt att de ekonomiska aktörerna, större och mindre, granskas – men som bordet nu är dukat ligger världsekonomins framtid väldigt långt i dessa instituts händer. Och vem vet vilka agendor som styr deras handlande?

Det är som sagt mycket som är svårt att förstå för en vanlig liten människa. Men en sak är ändå säker, bortom alla tvivel: Det är vi vanliga små människor som kommer att få stå för notan i slutändan.

Hallelujagatan 777

Jag har haft en lugnare arbetsdag idag, och i.o.m. barnens förkylningar har vi varit ”husbundna”. Skönt på sitt sätt, även om orsaken förstås inte är så trevlig. Jag kom mig för att titta i vår kassettsamling, och där hittade jag bl.a. en predikokassett med en ung C.A.Westman. Det fick bli dagens predikan. Jag får kanske anledning att återkomma till det som han säger – det var nämligen ord och inga visor! Det är mycket sällsynt med sådan förkunnelse idag, det är då ett som är säkert.

Men så hittade jag också en kassett där Curt och Roland sjunger sånger av Åge Samuelsen. Härliga saker! Samuelsen (1915-1987) var en norsk evangelist/predikant och sångare/sångskrivare med över 300 sånger på sitt ”samvete”. Den mest kända av dem är kanske ”O Jesus du som fyller allt i alla”. Det blev en trevlig stund vid plättpannan med radion på tillräckligt hög volym så det gick att sjunga med i de gamla godingarna!

Ja, och rubriken sedan. ”Du som bor på klagogatan i ett trångt och fattigt skjul, och som lever helt på svältdödens rand. Kom till Hallelujagatan... Vill du veta husets nummer, det är sju-sju-sju, min vän...” Nåja. Det får räcka med detta prov på mina norskakunskaper. Det är fart på när de sjunger, och det är inte svårt att förstå varför de inte klarat av att översätta sången till svenska! Man blir på gott humör av sådana sånger! Melodin går överraskanda många gånger i moll, men budskapet gör det verkligen inte. Mera goda sånger åt folket!

De som har för mycket arbete...

I den allmänna kyrkobönen - som den hette då när jag ännu hade förtroende att få ha gudstjänster här och var - bad man i ett av alternativen för dem som är utan arbete och för de som har för mycket av det samma. Jag har aldrig riktigt tänkt på detta med att ha för mycket arbete. Inte förrän idag, tror jag. Jag är nu inne på min tredje raka arbetsvecka på över 70 arbetstimmar. Denna vecka blir det nästan 80. Visst är det tungt, men när jag vet att ungefär vid Lucia får jag "slå i friväxeln" så går det. Någotsånär, åtminstone. Men så slog mig tanken att det finns människor som väljer att/tvingas jobba så här året runt. År efter år. Det är dessa som vi brukar be för i den allmänna kyrkobönen. Jag är, milt sagt, slut nu när det är lördag kväll. I morgon får jag ha en kortare arbetsdag. Kanske bara fem timmar. Eller sex. Men det finns de som tvingas göra en tolvtimmarsdag i morgon också. Och sedan börjar allt om igen på måndag morgon. Herre förbarma dig!

Domsöndag

Domsöndagen är min favoritsöndag i kyrkoåret, vid sidan av långfredagen och påskdagen. Om man läser dagens texter slarvigt kan man lätt få den uppfattningen att domsöndagens budskap handlar om krav, lag och Guds vrede över synden, men om man ser närmare på texterna så inser man att det också i domsöndagens budskap finns ett stort evangelium. Detta glada budskap handlar om att Gud inte har överseende med orättvisor och lidande. Att det en dag kommer att hållas en dom där allt det som nu är fördolt kommer att bli uppenbarat. En dom i vilka alla orättvisor kommer att rättas till och allt mänskligt lidande kommer att ses i sitt rätta ljus. I domsöndagens budskap finns svaret på Teodicé-problemet. Om vi bara vill se det.

Jag läste en kolumn i tidningen Uusi Tie som behandlade just domsöndagens budskap. Där sades en sak som jag i och för sig redan har vetat, men som jag nu än en gång uppmärksammades på och fick se så att säga i nytt ljus. Vi människor har fått tid att under vårt liv lära känna Kristus och hans nåd. Nådatid. Men en dag kommer denna nådatid att ta slut. För de människor som allt för många gånger har skjutit Kristus och hans nåd ifrån sig när Gud har kallat dem – för dessa människor blir domedagen en hemsk dag. För på den dagen kommer det att ske en uppdelning. Bibeln talar om får och getter. Fåren – alltså de som har låtit Kristus och Guds nåd få bli deras räddning – kommer att få höra de härliga orden: ”Kom, ni min Faders välsignade! Ta i besittning det rike som har beretts åt er!” Men för getterna finns det inte längre någon plats. Dessa kommer att få höra de hemskaste ord som någon människa någonsin kommer att få höra – och dessa ord kommer från Jesu egen mun: ”Gå bort, ni förbannade!” Det finns inte längre någon plats för dem, utan de får gå bort till den plats som har beretts för Djävulen och hans änglar. Tänk så hemskt! Ingen plats – och inte längre någon tid att omvända sig. De väntade för länge! De sköt ifrån sig Guds kallelse och hans nåd en gång för mycket. Och så de hemska orden: ”Gå bort!” Kristus älskar dem, det har han alltid gjort - även här vid tidens slut när de tvingas gå bort - men de ville inte veta av denna hans kärlek och den nåd han så många gånger erbjöd dem. Därför finns det inte längre något alternativ. Ingen tid och ingen plats.

I dag får vi ofta höra att ”Gud är kärlek” och att allt som är mot kärleken är mot Gud. (Detta fick jag t.ex. mot mig i en insändare i kp för några dagar sedan.) Med detta menar man sedan att allt det som MAN SJÄLV anser vara kärlek och kärleksfullt är av och för Gud. Problemet med denna syn är bara det att det är Gud, och inte vi, som definierar vad som är kärlek – och detta gör han först och främst genom sin Son, Jesus Kristus. Honom som vi lär känna genom Guds ord, Bibeln. För en människa som rör sig med sin egen, hemmagjorda gudsbild och den ”kärlek” som denna avgud får definiera – för den människan blir Jesu ord här i anslutning till domen naturligtvis helt omöjliga att förstå. I synnerhet orden ”Gå bort, ni förbannade”, men tyvärr också orden ”Kom, ni välsignade!”

Domsöndagens huvudbudskap till oss är faktiskt inte budskapet om domen – även om detta förstås är en väsentlig del av det hela. Nej, utan huvudbudskapet är att det finns en nåd. En nåd som räcker till för syndares frälsning. I dag, på domsöndag, och även på domens stora dag. En nåd som gör att den Kristus vi då kommer att få möta inte möter oss som domare, utan som vår Frälsare och vår bäste vän.

Vem splittrar?

Jag skrev en kort kommentar på ÖT:s web i anslutning till ”nyheten” om att kyrkan bugade mot öst under det kalla krigets dagar. Överraskande nog har den fått stå kvar och inte rönt samma öde som så många av mina kommentarer. Men reaktionerna lät dock inte vänta på sig. ”Karlebybo” (Jag vågar nästan gissa vem som döljer sig bakom denna psudonym) kommenterade min kommentar och skrev att ”Helt rätt, fienden finns inom kyrkan, alltså den stockkonservativa falangen som vill splittra kyrkan till en exklusiv liten klubb för alla "klassiskt" troende gubbstruttar och fördöma alla som är av annan åsikt....”

Igen alltså detta med att det är de ”stockkonservativa” som splittrar. Jag skulle kanske inte använda det uttrycket, men jag antar (med fog) att det är jag, och alla andra som delar de åsikter jag har, som avses. Men hur är det egentligen. Vem är det som splittrar?

Om Bibeln är att lita på – om den är Guds ord från början till slut – så kan vi veta vem Gud är. Vi kan veta hurudan han är. Veta vad han tänker om oss människor och vad han har gjort för vår frälsning. Om, skriver jag, inte för att jag på något sätt skulle tvivla på detta, utan närmast för att alla inte delar denna fundamentala (i ordets rätta bemärkelse!) utgångspunkt. Men om vi till äventyrs skulle låtsas att alla, om inte delar, så åtminstone accepterar den. Vem är det då som splittrar? De (även om det skulle råka vara en överväldigande majoritet) som vill gå bort ifrån det Gud säger i sitt ord, eller de som vill hålla fast vid det? Eller för att ta en bild från Guds ord – bilden om Kristus som huvud för sin församling. Alltså den Kristus som vi känner genom Guds ord, han som säger att ”den som älskar mig, han håller mina bud”. Vem är det som splittrar – de som vill låta Kristus vara huvudet, eller de som kommer springande med bilan?

Jag vill hävda att det alltid är de som går bort från Guds ord som splittrar. Alltid. Oberoende av om dessa är i majoritet eller i minoritet.   

Min historia

Jag läste just i det nyaste numret av Sändebudet Jenny och Christoffer Skuthällas berättelse om hur de kom till tro – och tyckte det var fascinerande! Dessutom blev jag inspirerad, och när jag dessutom minns hur en (engelskspråkig) bibellärare – jag minns nu inte vem – brukade säga att det är viktigt att ha nedtecknat om hur man kom till tro, så grep jag mig verket an.

Jag har inte alltid varit en medveten kristen. Visst har jag kanske alltid trott, men det har varit mera av en vag barnatro som inte egentligen hade någon betydelse för mig, för mina livsval och för hur jag såg på mig själv och på livet. Ett drygt år efter skriftskolan ändrades emellertid detta. Jag har alltid varit intresserad av sport, bollsporter i synnerhet, och när församlingens på den tiden (1987) mycket aktiva ungdomsgrupp spelade ”landskamper” i fotboll mot andra församlingars ungdomsgrupper (främst kanske Kronoby och Nykarleby?) hittade jag en plats i gemenskapen – och så småningom också mellan stolparna. (När det gäller fotboll är målväkteriet det enda jag inte har varit genomdålig på.) På den vägen blev jag.

Församlingens ungdomsgrupp, under ungdomsledaren Greger Forsbloms ledning, var som sagt väldigt aktiv. Ungdomsarbetet i Esse var dessutom såtillvida unikt att det alltid (åtminstone ända till nyare tid) alltid har funnits mycket pojkar med i verksamheten. (Detta går tillbaka till sent 70-tal, tidigt 80-tal, och bl.a. en gammal buss som fungerade som samlingspunkt och renoveringsobjekt. Men det för på tok för långt att gå in desto mera på det här...) Jag kom alltså med i verksamheten – med bönekvällar, öppet hus-samlingar och ungdomssamlingar varje lördagskväll. Fokus i arbetet var alltid på Guds ord, och varje samling skulle ha en ordentlig predikan eller åtminstone en andakt. Detta satte helt klart sina spår, och jag – som ännu inte riktigt hade förstått detta med Jesus (jag var bara med och njöt av gemenskapen) - fick börja jobba allt hårdare med att hålla de stora frågorna på avstånd. De kom nämligen från alla håll. I radion när jag knäppte på den. I TV:n. Förstås på ungdomssamlingarna och de få gånger jag gick i kyrkan. Nu efteråt har jag förstått att Herren denna tid sökte mig riktigt på allvar. Det förstod jag ändå inte just då. Till sist, en kväll, gick det ändå inte längre att värja sig. De något klichéaktiga orden, på engelska, ”if you can´t beat them, join them” kom för mig – och så gjorde jag det.

Detta ledde kanske inte till några större yttre förändringar. Tack och lov så hade jag, tack vare min dåtida stora blyghet (vart i hela världen har den försvunnit?), långt varit beskyddad från världen och dess förförelser. På fredagskvällarna satt jag hemma med föräldrarna och såg på ”Dallas” (22:20-23:20) varefter sängen kallade på mig. Lördagskvällarna var det igen ”Kuukauden Western” och andra filmer som fick min uppmärksamhet. Så jag hade inget skadligt ”gammalt liv” att bryta med – om man nu inte mera noggrant börjar analysera Dallas med alla dess intriger och förvecklingar.

Hur som helst var jag efter detta med i församlingens ugdomsverksamhet till alla delar. Inte som hittills, bara för gemenskapens skull. Så småningom började jag hålla andakter, senare skriftskolelektioner och även någon enstaka predikan. (Den första, ”Jesus, känner du honom?” var säkert både lång och tråkig... Tack alla ni som orkade sitta genom den!) Ungdomsgruppen var också hårt engagerad i skriftskolearbetet i församlingen, och både ungdomsledaren och församlingens kyrkoherde Kaj Granlund förstod vikten av att låta ungdomarna ta ansvar här. Med detta ansvar gavs vi möjlighet att växa, och detta kan aldrig överskattas. På skriftskolweekenderna och lägren gavs också möjlighet att sitta och prata med kyrkoherden, och när det gäller min andliga utveckling kan garanterat värdet av dessa samtal heller inte överskattas. Alla som växer andligt behöver ha ett eller flera bollplank och ”andliga fäder/mödrar” som hjälper en att växa på rätt sätt. För min del var de två första just de nämnda Greger och Kaj. Sedan dess har många andra fått stå ut med mina frågor och funderingar och fått leda mig rätt enligt Guds ord. Vissa under längre tider, andra under kortare perioder. Detta är annars något som vi idag behöver tänka på. Visst finns det mycket stress och många krav i dagens samhälle, men vi behöver ta tid för våra växande ”småsyskon” i Herren! Det stöd vi kan erbjuda kan var fullständigt ovärderligt. Det kan faktiskt handla om evigt liv eller evig död!

Nåja, sedan blev det bibelskola i Vasa (Efö) efter studenten (1991), och så – efter diverse flyktförsök (jag påminde faktiskt lite om Jona, tror jag...) studier i Åbo på TF. (1992-1995, 1996-2000) Någon kanske tänker att det att få back på ansökan om prästvigning (jag misstänker att jag var bland de allra första som nekades prästvigning p.g.a. ämbetsfrågan i vår kyrka och åtminstone i Borgå stift– om inte den allra första) skulle ha varit en stor besvikelse och kanske ha inneburit en livskris, men för mig var det närmast en lättnad! Tro det den som vill. Jag har nämligen insett att präst är inget som någon sund människa VILL bli – det är något man mer eller mindre tvingas till. (Det finns säkert undantag, jag känner åtminstone ett sådant fall...) Det att vara ledare för församlingen är nämligen ett synnerligen allvarstyngt uppdrag – något som dagens präster tyvärr väldigt långt har glömt bort (i kölvattnet på det på flera sätt förändrade prästämbetet). Så för mig var prästvigningsstoppet närmast att betrakta som en lottovinst. Nu fick jag i stället arbeta med det som jag mest av allt vill göra (pälsdjursuppfödning) och däremellan predika så mycket jag hinner och så ofta jag får en kallelse.

Detta tänker jag fortsätta med tills Herren stänger dörrar och öppnar nya fönster. När detta sker vet förstås ingen, det kan dröja längre eller så kan det gå fortare. Detta var, i korthet, min historia. (Sagt åt dig som orkade så här långt.) Säkert finns det en hel del som ännu kunde berättas, men det får räcka så här för denna gång.           

Alltså, kom igen nu!

Jakobstads finska församling ska få en ny kyrkoherde. Detta är förstås inget som jag har någon orsak att desto mera engagera mig i. Lite intressantare blir det förstås av att en av mina gamla studiekamrater är uppställd. Men bara lite. Vi hade diametralt olika åsikter redan på den tiden... Men jag läste förstås artikeln om församlingens intervjutillfälle i ÖT. Och döm om min förvåning - båda kandidaterna var överens om att Lutherstiftelsen inte skulle få hyra församlingens utrymmen om de ansökte om det. Nåja, detta är kanske ändå inte så alldeles överraskande. MEN. Det som följde direkt efter detta är så hårresande att jag egentligen inte finner några ord för att beskriva min reaktion. Så jag skriver det bara, utan vidare kommentarer. Båda kandidaterna var utan vidare för att hyra ut församlingens utrymmen till muslimer som t.ex. firar att ramadan har upphört.

 

Ahtisaari, Israel och palestinierna

Jag har, egentligen så länge jag funderat på de yttersta tidernas händelser (och det har jag jag gjort med stort intresse i princip sedan jag kom till tro för lite över 20 år sedan...), stått oförstående inför orden om att alla folk ska dra upp mot Jerusalem. (T.ex. i Sak. 12-14) Hur kommer det sig att någon kan få alla folk och länder att gå mot ett så litet land med militärmakt? Hur kan man motivera ett sådant anfall? Detta speciellt som de flesta människorna säger sig vilja ha fred.

Nå, men nu klarnade det! För några dagar sedan publicerade media en intervju gjord med Martti Ahtisaari med anledning av hans färska självbiografi. I denna intervju säger Ahtisaari att "Mellanöstern bör tvingas till fred", samt att "Israel måste räddas från sig självt". Att jag inte har förstått detta tidigare! Alla folk drar förstås inte upp mot Jerusalem för att kriga mot Israel, utan för att tvinga landet till fred! Att detta sedan görs med samma metoder som ifall det skulle gälla ett fullskaligt krig spelar väl sedan inte så stor roll i sammanhanget. Visserligen kommer förstås först olika diplomatiska medel att användas - och följas av olika former av påtryckningar - men eftersom Israel inte kommer att böja sig för dessa (och acceptera att lägga sitt huvud på stupstocken) så kommer det militära alternativet till sist att vara den enda kvarstående möjligheten.

Världen, och Ahtisaari, förstår inte Israels situation. Man vill helt enkelt inte förstå. Så länge som den fred som erbjuds (eller som landet ska tvingas till) tveklöst kommer att leda till att landet kommer att utplånas kan Israel inte acceptera någon fredslösning. Varför ska detta vara så svårt att förstå? Men, som sagt, det handlar inte om mental förmåga, utan om vilja. Och om att det finns krafter bakom denna konflikt som är så mycket större - och äldre - än någon av oss kan greppa och förstå.

Ännu angående Yoga

Den senaste tiden har en cd med Gunnar Weckströms undervisning på årets kyrkhelg snurrat i bilens cd-spelare. Weckström hade ett mycket intressant semarium om "Alternativa vårdmetoder" - innehållande många sanningar som dagens kristna människor håller på att glömma bort eller redan har glömt. Det finns mycket i hans undervisning som borde lyftas fram, men jag ska i detta skede nöja mig med några saker. För den som vill få del av Weckströms undervisning i sin helhet (rekommenderas varmt!) kan jag säga att det säkert går att få tag på cd:n från kyrkhelgen.

Angående dagens populära nya och alternativa vårdmetoder - och även angående yoga - nämnde Weckström bilden av stängslet. Frågan lyder: Varför sticka ut huvudet genom stängslet för att se vad som finns på utsidan när vi har en stor, fin grön äng att vistas på? I klartext: Varför ska vi experimentera med främmande religioner och deras yttringar när vi har allt vi behöver i Guds nåd och omsorg? Vi har fått bönen - varför inte använda oss av detta redskap i stället för att meditera över olika namn på hinduiska avgudar?

Så kanske någon säger: Men det fungerar ju! Reiki, yogan och allt det andra - det fungerar ju! Då får vi säga: Visst fungerar det! Men kom ihåg att det kostar! Weckström nämnde i sitt seminarium om flera exempel på kristna människor som, vid sidan av tillfrisknande (eller vad de nu var ute efter i sitt experimenterande), fått annat, så att säga, på köpet. För det ska vi minnas: Alla dessa alternativa vårdmetoder/New Age-avknoppningar har som mål att skymma Jesus. Så visst fungerar de, men de kostar. Och mitt i allt märker vi att kostnaden innebär att vi förlorar det värdefullaste vi har! Nämligen Herren Jesus och vår tro på honom. 

kp-bloggen in memoriam

Jag var inne på kp-portalen i morse och kopierade en del texter därifrån – två dagar efter deadlinen... Jag hade nämligen inte tänkt spara något av mina texter därifrån (de flesta finns redan sparade – jag skriver vanligen på Word, och sen copy-pastar jag in texten). Men när jag började se på diskussionerna konstaterade jag att det fanns väldigt många intressanta kommentarer som jag vill ha kvar. Allt kopierade jag dock inte – det är ingen liten sak att kopiera en tråd med över 200 kommentarer. Det fanns flera sådana där, de flesta av dessa behandlade senaste biskopsval.

Sammanlagt räknade jag att jag under mina fyra år på kp-bloggen lagt upp 232 texter, fått lite över 4200 kommentarer samt haft drygt 144 000 besök på min blogg. Och ännu en gång: Jag har trivts på kp-bloggen, och det känns nog lite vemodigt att det hela tar slut. Men allt har sin tid! Nu är det alltså blogspot som gäller för min del.