Om medborgarinitiativet

I morgon går tiden ut för att stöda medborgarinitiativet om rätten för vårdpersonal att på grund av samvetsskäl vägra att medverka i en abort. Jag satte namnet under detta initiativ redan i somras, men jag måste, handen på hjärtat, medge att jag aldrig trodde att det här initiativet skulle få de 50 000 namnunderskrifter som krävs för att det skulle gå till riksdagen för behandling. Just nu har initiativet fått drygt 66 000 underskrifter. Det är härligt att även jag kan ha fel ibland! (Du hinner ännu med, initiativet kan undertecknas här.)

I de flesta länder där det finns lagstadgad och fri abort finns det en dylik samvetsklausul, men i de frihetsälskande länderna Sverige, Finland, Tjeckien och Bulgarien saknar ännu vårdpersonalen en sådan rättighet. Att detta missförhållande bör rättas till är i det närmaste en självklarhet, men motståndet i "liberala" kretsar är hårt. Frågan som detta kokas ner till är huruvida vi människor ska få ge uttryck för vår åsikt att abort är fel. Om det nämligen finns en lag som ger vårdpersonal rätt att på grund av samvetsskäl inte medverka till ett avbrytande av en graviditet säger denna lag klart och tydligt att det finns människor som har åsikten att detta är fel, samt att de har rätt att ha denna åsikt. Vilket alltså motståndarna till medborgarinitiativet - och till rätten till samvetsfrihet - inte vill erkänna.

Aftonbladet är inte direkt känt för att göra god journalistik, och många av journalisterna och kolumnisterna på tidningen har svårt att se skillnad mellan informationsförmedling och ren och skär propaganda. (Vilket inte, har det visat sig, begränsas till enbart Aftonbladet och kvällspressen...) Oisin Cantwell skriver  en kolumn om just denna fråga där han på ett synnerligen konstlat, och närmast desperat sätt, hävdar att ett drivande av denna fråga om samvetsfrihet för vårdpersonal kan komma att innebära att den fria rätten till abort kringskärs. Hans argumentation haltar och glider betänkligt, bland annat skriver han om att den samvetsfrihet som Europakonventionen om mänskliga rättigheter garanterar är underställd människors rätt till god hälsa varpå han glider över till att tala om att inskränka rätten till fri abort samtidigt innebär att kvinnors hälsa riskeras. Han märker alltså inte själv - eller så gör han det och skriver avsiktligt på detta sätt för att vilseföra sina läsare - att han här blandar ihop två helt skilda saker för att skrämma läsarna. Samvetsklausulen är en sak, och rätten till abort något helt annat. Nå, vara hur det vill med hans motiv och hans insikter om vad han gör, men den vakne läsarens slutsats om vad som sker här i texten kan knappast bli annat än den att ändamålen tycks helga medlen. Så långt om Cantwells kolumn.

Detta medborgarinitiativ och den rätt till samvetsfrihet det driver möter alltså hårt motstånd. Ett motstånd som motiveras och underbyggs med många gånger fullständigt irrelevanta argument. (Vilket också kommentarerna i våra nyhetsmedia visar.) Men det vi behöver komma ihåg när vi ser dessa i det närmaste desperata försök att skjuta ner detta initiativ är att det handlar om större saker. Ja, eller egentligen handlar det faktiskt om samma sak också på motståndssidan. Om samvetet, och om behovet av att tysta ner det. Alla människor vet nämligen, innerst inne, att det är fel att mörda en annan människa - oberoende av om det är fråga om en människa som är född eller ofödd. Det att det finns abortmotståndare och att dessa ges legitimation genom en dylik samvetsklausul påminner om något man helst skulle vilja glömma och aldrig behöva påminnas om, nämligen om det våld man gör på sitt eget samvete i denna fråga. Därför är motståndet så hårt och ofta också så väldigt blint för sina egna synnerligen krystade och desperata argument.