Förundran och förfäran

Det finns mycket egendomligheter i denna Immonen-gate. Jag har förundrats över mycket, och även förfärats. Först en förundran. En kommentator skrev att det är märkligt hur vänstern får tala i krigstermer hur mycket som helst, medan genast en högerpolitiker som Immonen tar till samma terminologi det blir värsta upproret på sociala medier. Detta kan man mycket väl fråga sig, anser jag, och även förundras över att det faktiskt är på detta sätt. Varför, månne? Kanske för att när den samlade vänstern sjunger "Internationalen" och manar "Upp till kamp" så är man många, medan Immonen och hans gelikar inte alls är så många. Men gör numerären det som är fel till rätt? I själva verket borde det ju vara så mycket värre om en stor skara uppmanar till kamp. Eller kanske det handlar om just detta med höger-vänster? Media, som ju känt är mycket mera vänster än höger, granskar som bekant inte sig själv och sina egna bevekelsegrunder. Medan "motståndarna" får utstå en många gånger rigorös granskning. Kan detta vara orsaken? Eller handlar det om att vänsterns sjungande är tradition, medan Immonen och hans gäng och deras åsikter är av modernare datum? Men kan man motivera ett tyst godkännande av vänsterns sjungande av sin hopplöst utlevade kampsång med att det är tradition? Ja, förunderligt är det. I sanning.

Sedan till det förfärliga. Efter Immonens uttalande har allt flera röster höjts - först av vanliga medborgare (vilket ännu kanske kan ursäktas) men nu senare också av journalister och politiker - direkt eller mera indirekt om att vissa åsikter kanske inte längre borde vara tillåtna, för att sedan inte tala om att de kanske inte borde få yttras. Man kan säkert säga en hel del om denne Olli Immonen, men oberoende av hur det är ställt med hans förståndsgåvor gäller detta ovillkorliga: I ett fritt och demokratiskt land har även en idiot åsikts- och yttrandefrihet. Oberoende av om åsikterna yttras sjungande eller på facebook. I annat fall är det inte längre ett fritt och demokratiskt land. Man kan, som sagt, ursäkta enskilda medborgare som inte har tänkt till ordentligt före de uttalar sig - t.ex. i olika tidningars kommentarfält. Men när journalister och politiker börjar tala ringaktande om åsikts- och yttrandefriheten, då är det fara å färde. Förfärligt är ordet. Så förfärligt, till och med, att jag i detta nu inte vet vad som är värre. Immonens åsikter/uttryckssätt eller detta. Ja, eller egentligen vet jag nog. Det senare är värre. Mycket värre. För talet om inskränkningar i åsikts- och yttrandefriheten får så mycket större följder än vad en (1) uppenbarligen förvirrad riksdagsledamot kan lyckas åstadkomma.

Märklig självdestruktivitet

Igår hölls flera demonstrationer/manifestationer för kulturell mångfald och mångkulturalism. På medborgarplatsen i Helsingfors samlades ca 15 000 människor - om man får tro media. Varför man samlades och vad man riktigt stöder med sitt engagemang är kanske inte riktigt klart, men alla på plats tycks vara överens om att Olli Immonen och Sannfinländarna är något ont. (Sannfinländaren som skulle tala - och som tog avstånd från rasism - blev utbuad och skulle inte ha kunnat genomföra sitt tal om inte konferenciern skulle ha lugnat folkhopen.) Här ser man samma fenomen som syns också i debatten i stort i denna sak. Det viktiga är inte debatten i sig eller vad man demonstrerar mot och kritiserar, utan ATT man gör det. Och gärna att man gör det högt och med gemensam stämma. Jag har slagits av att många som uttalar sig inte tycks känna till så mycket om Olli Immonen och vad han egentligen står för. Det man kritiserar när man öppnar munnen är närmast sina egna (miss?)uppfattningar om Olli Immonen och hans åsikter. Behöver jag säga att jag anser detta vara synnerligen beklämmande? Och rent av farligt. Alla former av mob-beteende är farligt. Oavsett hur ädel avsikten än må vara.

Nu säger jag givetvis inte att det inte skulle finnas något att kritisera i denna sak. För det finns det. Kampretoriken i Immonens inlägg är, menar jag, synnerligen farlig. Det klingar Breivikskt, om vi säger så. Men jag gillar att försöka spåra och se sådant som sker bakom det som synes ske, och här finns det mycket att upptäcka. Dels då detta med att många som uttalar sig ondgör sig över vad man menar att Immonen står för. Sådant har vi sett förr. Under en viss tid i vår historia slutade sådant med häxbål. Sedan har vi de många gånga gånger fullständigt tomma slagorden som upprepas gång på gång. Här, och i många andra debatter och manifestationer. "Vi har en dröm", som ett aktuellt exempel. Vad går denna dröm ut på? Ett mångkulturellt Finland? Men vet någon ens hur det skulle fås att fungera? Och vad menas egentligen med mångkulturalism? Har någon hört hur detta experiment har slagit ut i t.ex. Malmö? Där kan man tala om verklig mångkulturalism. Eller borde det kanske kallas något annat? Eller de ord som en deltagare i manifestationen igår uttalade: "Det är underligt att man motsätter sig kulturell mångfald." Är det? Med exemplet Malmö på bordet. Ja, och igen, vad är det riktigt man motsätter sig?

Det är lätt att stå och ropa slagord. Men jag menar ju nog att man borde definiera vad man menar med de ord man står och ropar. Se, jag känner lukten av dumhet här. Av flockbeteende. Mob-mentalitet. Men framför allt av en synnerligen märklig självdestruktivitet. Den underliggande åsikten/inställningen här är att "muslimer är goda människor". Och ja, sanningen är säkert den att de flesta muslimer garanterat inte är sämre människor än vad vi vanliga finländare är. Men de har ett bagage som vi vanliga finländare inte har. Och då talar jag om Islam. Och Islam är en synnerligen farlig sak. Islam föder, vid vissa speciella betingelser, allvarlig och rent av livsfarlig extremism. Detta är något som knappast någon idag kan eller ens vill ifrågasätta. Men likväl tycks det finnas sådana som inte klarar av att lägga ihop två och två. Den som inte har insett detta och som ställer sig på medborgarplatsen och ropar slagord och som frågar sig hur i hela friden någon kan vara emot mångkulturalism beter sig synnerligen självdestruktivt.

Jag känner som sagt lukten av dumhet. Samma typ av dumhet som vägrar att inse att en omdefiniering av äktenskapet kommer att leda till katastrofala följder. Samma typ av självdestruktivitet som ligger bakom och genomsyrar också de slagord som hörts/hörs i den debatten. "Det handlar om alla människors lika värde." "Hur kan något till för en människa vara något borta från någon annan?". "Hur kan någon motsätta sig kärlek mellan två människor - oberoende av vilket kön de har?"

Givetvis inser jag att slagord behöver vara avskalade och förenklade. Annars "slår" de inte. Men jag accepterar inte slagord som består av rena rama lögner. Inte slagord som inte ger en riktig bild av det man motsätter sig. Inte heller slagord som är fördummande och som bottnar i att man inte har förstått vad saken man står och ropar om egentligen handlar om. Inte slagord som andas en synnerligen märklig självdestruktivitet. Och det är precis vad jag ser här. Ser, och förfasas.

En synnerligen illasmakande soppa

Sannfinländarna är ett märkligt parti. Det märkliga består, enligt mig, kanske närmast att partiet har lyckats hålla ihop trots att åsikterna inom partiet är så väldigt spretiga. Det skulle förvåna, stort, ifall partiet/Soini klarar av att hålla ihop leden under fyra år i regeringsställning. Nå, det kan ju hända att Soini leder sina trupper i opposition så snart han inser att partiet riskerar att splittras. Med detta tredje greklandspaket runt hörnet kan detta bli aktuellt snarare förr än senare. Vi får se.

Igår föll medias ljuskägla igen en gång på den sannfinländske riksdagsmannen Olli Immonen som på sin facebooksida publicerat en engelskspråkig (!) text som snarast för tankarna till det tankegods som Anders Breivik drevs av. Missförstå mig inte nu. Jag menar utan vidare att vi behöver - och måste - kunna diskutera mångkulturalismens baksidor. För de finns. Se bara på Sverige som ju under de senaste decennierna har genomfört ett gigantiskt experiment på detta område. Med fruktansvärda följder. Men för att kunna föra en sansad diskussion behöver språket också vara sansat. Fakta ska lyftas fram, och all form av agitation behöver läggas undan. Att som Immonen använda sig av krigstermer leder bara till onödiga låsningar och motsättningar. För att inte tala om att det kan trigga någon galenpanna till att försöka göra något liknande som Breivik gjorde.

Men reaktionerna på Immonens utspel har också "gått över". Till det värsta jag läst här hör det som professorn i statslära vid ÅA, Kimmo Grönlund, påstår. Han menar att Immonens utspel går emot grundlagen. "Grundlagen säger att människor inte kan sättas i en ojämlik ställning. Riksdagsledamöter är förpliktade att följa grundlagen."

Om Grönlund återges korrekt är nog detta bland det mest skruvade påstående jag läst på länge. Faktum är att vi ÄR i olika ställning. ("Ojämlik", om vi så vill.) En invandrare eller en flykting som kommer till Finland har inte finländskt medborgarskap. Eller varför inte en turist. En sådan har inte heller finländskt medborgarskap. Det har en infödd finländare. Alltså är vi redan från början i "ojämlik ställning". Det hör till sakens natur, helt enkelt. Eller menar Grönlund att vi ska börja ge medborgarskap och finländska pass åt alla som kommer hit? Turister inberäknade? Eller kanske åt alla som redan funderar på att göra det? Om vi inte gör så ÄR vi de facto i ojämlik ställning.

Det är skrämmande att en som borde veta bättre tar till detta grundlagsargument för att försvara mångkulturalismen. Om/när man gör så finns det ingen gräns för när man kan ta till grundlagen för att bemöta sådant man inte gillar/stöda sådant tankegods man vill understöda. Immonens inlägg är av den kalibern att det finns många andra, och mycket bättre, sätt att bemöta det. Jag måste säga att jag blir nästan mörkrädd när jag ser en ansedd statsvetare uttrycka sig på detta sätt. 

Kristendom a la carte?

Ateisterna och fritänkarna samlas så snart jag kommer in på bibelfrågan. Nå, gott så. Det visar om inte annat så att det finns ett intresse för dessa frågor. Jag hinner inte kommentera allt som skrivs, men jag tar mig friheten att ta tag i sådant som jag tycker är intressant. Idag fick min vän Ole ett svar på en av sina kommentarer som jag nu alltså inte kan låta bli att hugga på. Anonym 13:18 skriver: "Ole. Din kommentar visar bara på en sak: att du aldrig någonsin reflekterat över vilken sorts gud du tillber. Du väljer vilka bitar du gillar i bibeln och blundar för de som inte är så rumsrena. Det är kristendom a la carte... Eller hävdar du att gud är alltigenom god och omtänksam i GT?" Nå, nu får givetvis Ole gärna svara på detta själv, men jag väljer att göra det också på detta sätt.  

Som kristna hävdar vi inte bara att Gud (med stort G!) är god och omtänksam, utan också kärleksfull. Ja, inte bara det, utan att han själv ÄR kärleken. Dessutom är detta egentligen inget som vi som kristna hävdar, utan detta är ett anspråk som Gud själv gör i sitt ord. Nå, jag förstår mycket väl att detta anspråk (på att vara både god och kärleksfull) kan uppfattas stå i konflikt med en del av det som finns i GT. Där finns krig, våldsamheter och mycket ont. Vid en första anblick kan detta göra att vi säger som Anonym i citatet ovan - alltså att vi som kristna kanske inte har reflekterat över vilken Gud vi tillber. Men nu finns här några saker som vi behöver lägga märke till och inse. För det första, och det viktigaste, är det Gud som har skapat oss och inte vi som har skapat honom. Det betyder att det är HAN, och inte vi, som har rätten att definiera vad som är kärlek, rätt, och gott. Det här har varit något alldeles självklart för tidigare generationer av finländare, men tyvärr tycks mycket av det som tidigare var självklart numera ersättas av mänskliga, fullständigt godtyckliga, åsikter och uppfattningar. Mycket av detta oss själva till enormt lidande och elände. Alltså: Det är Gud som definierar vad som är kärlek, gott och rätt. Inte vi människor. Detta är som sagt väldigt viktigt att komma ihåg.

Vidare behöver vi, alltid när vi läser GT och även när vi läser om de grymheter som beskrivs där, hålla i minnet vad som är historiens kulmen och vändpunkt. Vi behöver, för att kunna ha en rätt bild av historien och allt som har hänt och händer, inse och förstå vad allt Guds handlande med sitt folk och alla andra folk syftar fram emot och går tillbaka på. Nämligen Golgata och Jesu korsdöd. På detta hänger allt. Därför är allt Guds handlande med det judiska folket och alla andra folk som ägde rum före Golgata på sätt eller annat ihoplänkat med Golgatahändelsen. Om Jesu frälsningsverk skulle ha omintetgjorts skulle vi människor ha varit hopplöst förlorade. Evigheten - som vi alla står inför - skulle ha inneburit en evig skilsmässa från Gud. En evig död. För alla människor, utan undantag. Detta är ett lidande så stort och så omfattande att ingen av oss ens kan komma i närheten av att förstå vad det skulle innebära. Men det kan vi se och förstå att jämfört med detta är allt det lidande som GT talar om närmast försumbart. Så allt hänger på Golgatahändelsen, och allt som hände före detta ser fram emot Golgata, liksom allt som sker efter Golgata på sätt eller annat ser tillbaka på Golgata.

Gud utvalde ett egendomsfolk åt sig som han förberedde för att ta emot Kristus när tiden var inne för honom att bli människa. Denna förberedelse innebar ofta hård tuktan för att folket skulle bevaras i tron på Herren Gud. Utan denna tuktan skulle de ha avfallit och så inte varit i stånd att ta emot Kristus. Detta bevarande i tron innebar också att folket inte fick blanda sig med andra folk och deras religioner och åskådningar. De folk som kom i vägen för det judiska folket och som riskerade att bli dem till avfall fick alltid tid och möjlighet att foga sig i Guds vilja och omvända sig från sina synder, men om - och oftast när - de vägra göra detta drabbades de av domen. Denna dom kunde ofta vara både hemsk och obarmhärtig, men det Gud gjorde gjorde han alltid i kärlek. Se, kärleken kan ibland bli tvungen att fälla en dom och straffa det onda för att inte det Stora Goda ska ta skada eller gå förlorat. Och dessa domar föll alltså alltid efter att han först hade gett folken möjlighet att vända om från sina egna vägar.

För att kunna förstå GT och framför allt de grymheter som GT berättar om behöver vi ha Golgata på rätt plats i vår historieskrivning. Och framför allt så behöver vi förstå vilken betydelse Golgata har. Om vi inte har detta klart för oss framstår GT:s grymheter som oförklarliga och Gud kan säkert ses som en grym Gud. Men betraktar vi allt det som GT talar om i ljuset av Golgata och Jesu frälsningsverk, ja, då framstår det hela på ett helt annat sätt.

Sedan kom det en annan fråga i samma kommentar också: "Jag litar inte ett dugg på sådana människor som fått för sig att de VET vad denna påhittade figur egentligen menar. Okej? VEM har gett dem det mandatet?!"

Den frågan är mycket lättare att besvara. I all korthet kunde svaret vara som följande: Gud har uppenbarat sin vilja för oss i sitt ord. Därför brukar vi säga att den kristna tron är en uppenbarelsereligion. (Om vi väljer att kalla kristendomen för en religion, själv är jag inte så förtjust i den benämningen...) Mandatet då? Ja, det mandatet har alla fått som har tillgång till en Bibel och som kan läsa den. Men kom ihåg att läsa i frälsningsavsikt! Inte för att hitta fel och för att kritisera, utan för att lyssna in Guds röst. Han talar nämligen genom sitt ord, ännu idag. Klart och tydligt. Till alla som vill lyssna.

Om dödsstraff för homosexualitet

Jag vet inte hur många gånger jag i olika diskussioner här på bloggen har varit inne på detta med hur man ska läsa Bibeln. Likväl kommer vissa kommentatorer gång efter annan  med samma undermåliga argument som jag alltså gång efter annan har tillbakavisat och påvisat hur felaktiga de är. Jag kan inte annat än förstå att det handlar om brister i viljan att första - knappast handlar det om svårigheter att tillgodogöra sig skriven text. Även om vissa kommentatorer har visat prov på sådant också. Men nåväl, vi ska ta det en gång till. Denna gång med bakgrund i en kommentar som signaturen "Eflop" skrev i en diskussion om situationen för de homosexuella i Afrika och de bakomliggande faktorer som har lett till denna svåra situation. Eflop skriver, angående de pastorer som (enligt hans felaktiga tolkning av situationen) har uppviglat till de lagar som vissa afrikanska länder har antagit. Eflop skriver: "Jag påstår att dom läst bibeln, för där finns stöd för att döda homosexuella."

Vi får gratulera Eflop till att klara av att läsa innantill! För faktum är att när man läser Gamla Testamentets lagar kan man mycket väl hitta verser som kan påstås ge stöd för en sådan uppfattning. Problemet är bara det att det inte räcker med att rycka ut bibelverser ur sitt sammanhang och läsa dessa innantill och mena att man nu har fått svart på vitt vad som gäller som Bibelns budskap. Då kan det bli lika galet som för mannen som menade sig behöva direkt ledning i sin livssituation och menade sig kunna få det med att på måfå slå upp en sida i Bibeln, med tillslutna ögon sätta tummen på en vers och sedan läsa. Det första stället han fick fram när han gjorde på detta sätt lydde: "Och Judas gick och hängde sig." Nå, tänkte mannen, det här kan inte vara Guds tilltal till mig. Jag gör om det! Andra gången hamnade tummen på orden "Gå du och gör sammalunda!" Igen tänkte mannen samma sak, så han gjorde om proceduren en tredje gång: "Gör genast vad du ska göra!" Historien förtäljer inte vad som sedan hände.

Saken är den att vi inte bara behöver läsa. Vi behöver också förstå vad vi läser. En viktig princip härvid blir då att låta "Skrift förklara Skrift". Alltså att låta de klara avsnitten förklara de mera dunkla avsnitt som ju också finns i Bibeln. Samt att läsa Bibeln som vad den verkligen är - en Guds uppenbarelseHISTORIA. För Guds handlande med mänskligheten sker i historien. Den vanliga, kända, där ett skeende följer på ett annat. I centrum för Guds handlande står ett litet folk, det judiska folket. I, och för, detta folk uppenbarade Gud, under århundradenas och årtusendenas gång, mera och mera av sin vilja och sin plan. Den plan som gick ut på att "sammanfatta allt i himlen och på jorden i Kristus". Men under vägen dit - alltså så länge Gud förberedde världen och sitt folk för sitt inträde i historien - behövde detta lilla folk en handfast ledning för att inte komma bort från sin roll i Guds stora plan. Därför fick de olika lagar och bestämmelser som Gud krävde att de skulle hålla sig till. Dessa lagar gav uttryck för Guds vilja - i vissa saker en evig sådan, i andra fall en vilja som gällde "tills tiden för en bättre ordning var inne". Lagarnas uppgift var alltså att behålla folket i Guds vilja som ett rent och berett folk som stod rustat att ta emot Kristus den dag tiden var inne.

I Gamla Testamentet finns olika typer av lagar. Dels har vi ceremoniella lagar, alltså lagar som reglerade kulten. Vidare har vi olika typer av renhetslagar och även lagar som reglerade riket Israels vardag. Problemet/frågan som vi ställs inför idag är att avgöra vilka av dessa lagar som gällde då, på GT:s tid, och vilka som gäller ännu idag, i det nya förbundet. För att få svar på detta finns det bara en sak vi kan göra. Nämligen att låta "Skrift förklara Skrift". Eller för att tala "lutherska": Gå till Kristus som är Skriftens kärna och stjärna. Han har nämligen en hel del att säga om detta. T.ex. Luk. 16:16: "Lagen och profeterna hade sin tid fram till Johannes. Sedan dess förkunnas evangeliet om Guds rike, och alla uppmanas enträget att komma in." Jesus fortsätter sedan, i verserna efter, med att visa att lagen ändå gäller - åtminstone när det gäller den del av den som vi har kommit att kalla "Guds tio bud": "Men förr ska himmel och jord förgå än att en enda prick av lagen faller bort. Den som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott, och den som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott."

Vidare i Matt. 5:18. "Jag säger er sanningen : Innan himmel och jord förgår ska inte en bokstav , inte en prick i lagen förgå, inte förrän allt har skett." Och strax före, i Matt 5:17: "Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla."

Sedan kan vi också se vad som sägs om Jesus och renhetslagarna, t.ex. i Mark. 7:18-19: ""Inser ni inte att inget som går in i människan utifrån kan göra henne oren, eftersom det inte går in i hennes hjärta utan ner i magen och ut på avträdet?" Därmed förklarade han all mat ren."

Så ännu, till sist, vad Jesus har att säga om sådana lagar som reglerade det judiska folkets liv. Som exempel kan vi lyfta fram den välkända episoden med "den första stenen" i Joh. 8. De skriftlärda och fariséerna ställer en fråga till Jesus angående kvinnan som hade ertappats med att begå äktenskapsbrott: "I lagen har Mose befallt oss att stena sådana. Vad säger då du?" Ja, vad sade då Jesus? Hans svar är nämligen centralt i den frågeställning Eflop aktualiserade med sitt påstående. Jesus chockerar faktiskt de som ställer frågan. Först svarar han inte alls. I stället sägs det att "Men Jesus böjde sig ner och började skriva med fingret på marken." Frågeställarna gav sig emellertid inte, utan de frågade igen, varpå Jesus ger sitt välkända, och ofta missbrukade, svar: "Den av er som är utan synd kan kasta första stenen på henne."

Jesus ger faktiskt två svar på deras fråga. Det första, och det mest avslöjande, ger han genom att rita i sanden. Med detta anspelar han med största sannolikhet på orden i Jer. 17:13. "Herren är Israels hopp. Alla som överger dig kommer på skam. De som avfaller från mig liknar en skrift i sanden. De har övergivit Herren , källan med det levande vattnet." Det andra, verbala, svaret går sedan också på samma linje. Så, vad säger alltså Jesus här? Nu ska vi gå tillbaka en bit, närmare bestämt till det som vi läste i Luk 16:16: "Lagen och profeterna hade sin tid fram till Johannes. Sedan dess förkunnas evangeliet om Guds rike, och alla uppmanas enträget att komma in."

Johannes Döparen var GT:s sista profet. Efter honom skedde en helomvändning i historien. Gud själv blev människa. Jesus kom för att uppfylla lagen i vårt ställe. Evangeliet kom och ersatte (slutgiltigt) lagen som frälsningsväg. Det här förändrade allt. Lagen gällde alltjämt, ja. Men följderna av brott mot lagen förändrades. Jesus steg in på schavotten i syndarens ställe. För mördaren. För äktenskapsbrytaren. För den homosexuelle. För skattesmitaren. För lögnaren. Synden är fortfarande synd, och fortfarande gäller att endast blod kan sona synderna. Men nu steg Gud själv in på scenen och erbjuder sitt blod i stället för människans blod som betalning för synderna. Detta gäller oberoende av om vi tror eller inte. Försoningen gällde, och gäller, ALLA människor och ALLA synder. Men nu, i tiden efter Jesus, är den stora frågan inte om vi har begått synd eller inte (vilket vi alla har gjort), utan hur vi förhåller oss till Honom som har sonat synderna. I det nya förbundet, i tiden efter Golgata, drabbar alla dödsdomar för brott mot Guds heliga lag Jesus. Likväl gäller, inför evigheten, detta ord: "Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn." (1Joh. 1:12) Vidare också orden: "För att var och en SOM TROR på honom inte ska gå under utan ha evigt liv." (Joh.3:16) Försoningen är universell, men för att få del av den för egen del och inför evigheten gäller att Guds gåva behöver tas emot i tro. Med skriften i sanden visade Jesus hur det låg till med de som kom släpande med den stackars kvinnan. De trodde sig vara Guds bästa barn, men i själva verket hade de övergivit Herren. De stod inte i nåden. De hade avfallit. Men likväl var de tillräckligt förståndiga för att inse, när Jesus väl tog till orda, att de alla hade syndat.

Därför kastades ingen sten den där dagen. Därför gäller idag inte heller längre det dödsstraff för äktenskapsbrott som Mose lag stipulerar. Därför gäller inte heller dödsstraffet för homosexualitet. Därför att Jesus tog detta straff på sig. Detta, liksom också alla andra straff som kanske inte skulle rendera oss ett timligt dödsstraff enligt GT:s lagar, men som likväl gäller som synd och som sådan som grund för ett evigt dödsstraff på den yttersta dagen. Jesus har tagit dessa straff på sig. Den stackars kvinnans. De afrikanska homosexuellas. "Eflops". Mina och dina. Därför har ingen av oss någon rätt att ta upp stenar och börja kasta dem på andra syndare. Oberoende av vilken deras synd är och hur grov den än är. För om vi gör så kommer vi att finna att det är Jesus vi kastar våra stenar på. För han har alltså ställt sig i syndarens ställe.   

Jesus kom alltså inte för att upphäva lagen. Lagen gäller ännu, fullt ut. Men han kom för att UPPFYLLA den. I allas vårt ställe. Och för att ta det straff lagen utdömer för våra lagbrott.

Detta är vad den kristna tron handlar om. Dess innersta väsen. Den som har förstått detta griper inte till stenar mot andra syndare. Vi kan, får och behöver varna för följderna av att trampa Kristi blod och hans förtjänst under våra fötter genom att fortsätta leva i synden, liksom också för följderna för samhället när vi överger Guds goda ordningar. Men stenarna måste ligga där de ligger. Den som har förstått detta med nåden - som ju detta handlar om - kommer heller aldrig att jämställa den kristna tron med någon av världens lagreligioner. Helt enkelt för att det inte låter sig göras. Nåden är nämligen något fullständigt unikt.

"Everybody look - what's going down?"

"There's something happening here. But what it is ain't exactly clear..."

Vissa gånger kan man hitta guldkorn i kommentarfältet på olika nyhetssajter. För någon dag sedan hade svenska.yle.fi en artikel med rubriken "Rekordmånga reservister säger nej till militären." En "K.Westerlund" skrev i sin kommentar bland annat: "Det gäller att förstå, att krig - trots att det glorifieras och trivialiseras i vår kultur - enbart är förstörelse, lidande och ett enormt slöseri med resurser, som kunde användas konstruktivt i stället. Krig är ingen naturkraft, som kommer när den kommer, utan alltid ett resultat av mänskligt planerande och myglande. Det är alltid någon, som VILL ha krig, och arbetar hårt för att uppnå "punkten, där ingen återvändo är". Men eftersom ingen psykiskt frisk människa VILL kriga, behövs det en hel del grundläggande arbete (svartmåleri, beskyllningar, demonisering) för att allmänheten skall komma "i rätt stämning", och när denna negativa atmosfär har laddats upp tillräckligt, ett falskt flagg som tänder krutet."

Själva huvudpunkten i kommentaren - att det är kapitalet och "korporatokratin" som ligger bakom alla krig och att kriget enbart är en "perverterad form av affärsverksamhet" - håller jag knappast med om. Men de ord jag citerade ovan är riktiga och viktiga. Och framför allt precis vad som sker för tillfället. I Ryssland - och i rysk media - demoniseras väst, och mycket av det som händer här (och som har med Ryssland att göra) förvrängs och misstolkas för att det ska se ut som om allt vad väst gör handlar om att förnedra och hålla Ryssland och det ryska folket på plats. Västmedia är kanske lite mera nyanserad, men även här finns de samma tendenserna. Ryssland och det ryska svartmålas och misstänkliggörs. När man läser kommentarfälten, speciellt kvällstidningarna, märker man att den "rätta stämningen" håller på att infinna sig.

Det här är mycket skrämmande. Jag undrar vad de som driver på den här utvecklingen menar sig ha att vinna på det här? Om det alltså inte gäller det här!

"There's battle(bad!) lines being drawn. Nobody's right if everybody's wrong..."

(Den som vet vilken sång citaten kommer ifrån får en bonuspoäng! Den som inte vet kan kolla här.)

Dags för fixit!

Det blev inget "grexit". Precis som väntat. Den bakomliggande agendan är helt tydligt av sådan art och har så starka tillskyndare att det helt enkelt inte går att sätta sig upp mot den/dem. Att till och med Timo Soini och hans Sannfinländare gav efter visar, om något, att så är fallet. Tåget går på en rak räls mot en förbundsstat, och ingen tillåts ramla av eller stiga av. Det kunde nämligen försinka eller till och med omöjliggöra agendans förverkligande.

Detta tredje lånepaket till Grekland - och framför allt sättet på vilket det tillkommit - visar att vi, som EMU-land, redan bär gemensamt ansvar för de andra medlemsländernas skulder. Detta är ett stort och viktigt steg mot en förbundsstat. Och framför allt ett steg som har tagits i det fördolda och utan folkets mandat. Jag skrev tidigare om att våra politiker i Finland inte har någon fullmakt av folket att föra oss in i en Europeisk förbundsstat, och detta gäller alltfort. Ska Finland med i en "Europas förenta stater" så måste de som för oss dit ha ett mandat av folket att göra det. Ett sådant mandat kan, som jag ser det, endast fås genom en bindande folkomröstning. Så, när jag var ute och hackade ogräs på eftermiddaggen, slog det mig att det utan vidare är dags att dra igång en process som skulle kunna leda till att det hålls en sådan folkomröstning. Politikerna har redan gått på tok för långt utan att ha detta mandat. Givetvis inser jag att någon "fixit" aldrig kommer att tillåtas - igen för att det går emot och utmanar agendan och de som står bakom den - men jag menar att vi behöver göra vad vi kan för att bibehålla åtminstone ett sken av demokrati i denna fråga.

Nå, när jag kom in och slog på datorn såg jag att Paavo Väyrynen hann  före mig. Nå, gott så. Han får gärna stå för grovjobbet. Jag var redan och satte namnet under hans medborgarinitiativ, och i skrivande stund har nästan 2000 andra redan gjort det samma. (Antalet ökar väldigt snabbt just nu.) Här kan du göra det samma. Nu vet jag att många, liksom jag, har fått nog av Paavo Väyrynen för länge sedan, men detta är en så viktig sak att jag anser att man behöver kunna bortse från detta.

Det handlar inte om något mindre än om demokratins framtid, om vår frihet och vår rätt att själva bestämma över våra egna angelägenheter och vår egen framtid.