Om dödsstraff för homosexualitet

Jag vet inte hur många gånger jag i olika diskussioner här på bloggen har varit inne på detta med hur man ska läsa Bibeln. Likväl kommer vissa kommentatorer gång efter annan  med samma undermåliga argument som jag alltså gång efter annan har tillbakavisat och påvisat hur felaktiga de är. Jag kan inte annat än förstå att det handlar om brister i viljan att första - knappast handlar det om svårigheter att tillgodogöra sig skriven text. Även om vissa kommentatorer har visat prov på sådant också. Men nåväl, vi ska ta det en gång till. Denna gång med bakgrund i en kommentar som signaturen "Eflop" skrev i en diskussion om situationen för de homosexuella i Afrika och de bakomliggande faktorer som har lett till denna svåra situation. Eflop skriver, angående de pastorer som (enligt hans felaktiga tolkning av situationen) har uppviglat till de lagar som vissa afrikanska länder har antagit. Eflop skriver: "Jag påstår att dom läst bibeln, för där finns stöd för att döda homosexuella."

Vi får gratulera Eflop till att klara av att läsa innantill! För faktum är att när man läser Gamla Testamentets lagar kan man mycket väl hitta verser som kan påstås ge stöd för en sådan uppfattning. Problemet är bara det att det inte räcker med att rycka ut bibelverser ur sitt sammanhang och läsa dessa innantill och mena att man nu har fått svart på vitt vad som gäller som Bibelns budskap. Då kan det bli lika galet som för mannen som menade sig behöva direkt ledning i sin livssituation och menade sig kunna få det med att på måfå slå upp en sida i Bibeln, med tillslutna ögon sätta tummen på en vers och sedan läsa. Det första stället han fick fram när han gjorde på detta sätt lydde: "Och Judas gick och hängde sig." Nå, tänkte mannen, det här kan inte vara Guds tilltal till mig. Jag gör om det! Andra gången hamnade tummen på orden "Gå du och gör sammalunda!" Igen tänkte mannen samma sak, så han gjorde om proceduren en tredje gång: "Gör genast vad du ska göra!" Historien förtäljer inte vad som sedan hände.

Saken är den att vi inte bara behöver läsa. Vi behöver också förstå vad vi läser. En viktig princip härvid blir då att låta "Skrift förklara Skrift". Alltså att låta de klara avsnitten förklara de mera dunkla avsnitt som ju också finns i Bibeln. Samt att läsa Bibeln som vad den verkligen är - en Guds uppenbarelseHISTORIA. För Guds handlande med mänskligheten sker i historien. Den vanliga, kända, där ett skeende följer på ett annat. I centrum för Guds handlande står ett litet folk, det judiska folket. I, och för, detta folk uppenbarade Gud, under århundradenas och årtusendenas gång, mera och mera av sin vilja och sin plan. Den plan som gick ut på att "sammanfatta allt i himlen och på jorden i Kristus". Men under vägen dit - alltså så länge Gud förberedde världen och sitt folk för sitt inträde i historien - behövde detta lilla folk en handfast ledning för att inte komma bort från sin roll i Guds stora plan. Därför fick de olika lagar och bestämmelser som Gud krävde att de skulle hålla sig till. Dessa lagar gav uttryck för Guds vilja - i vissa saker en evig sådan, i andra fall en vilja som gällde "tills tiden för en bättre ordning var inne". Lagarnas uppgift var alltså att behålla folket i Guds vilja som ett rent och berett folk som stod rustat att ta emot Kristus den dag tiden var inne.

I Gamla Testamentet finns olika typer av lagar. Dels har vi ceremoniella lagar, alltså lagar som reglerade kulten. Vidare har vi olika typer av renhetslagar och även lagar som reglerade riket Israels vardag. Problemet/frågan som vi ställs inför idag är att avgöra vilka av dessa lagar som gällde då, på GT:s tid, och vilka som gäller ännu idag, i det nya förbundet. För att få svar på detta finns det bara en sak vi kan göra. Nämligen att låta "Skrift förklara Skrift". Eller för att tala "lutherska": Gå till Kristus som är Skriftens kärna och stjärna. Han har nämligen en hel del att säga om detta. T.ex. Luk. 16:16: "Lagen och profeterna hade sin tid fram till Johannes. Sedan dess förkunnas evangeliet om Guds rike, och alla uppmanas enträget att komma in." Jesus fortsätter sedan, i verserna efter, med att visa att lagen ändå gäller - åtminstone när det gäller den del av den som vi har kommit att kalla "Guds tio bud": "Men förr ska himmel och jord förgå än att en enda prick av lagen faller bort. Den som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott, och den som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott."

Vidare i Matt. 5:18. "Jag säger er sanningen : Innan himmel och jord förgår ska inte en bokstav , inte en prick i lagen förgå, inte förrän allt har skett." Och strax före, i Matt 5:17: "Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla."

Sedan kan vi också se vad som sägs om Jesus och renhetslagarna, t.ex. i Mark. 7:18-19: ""Inser ni inte att inget som går in i människan utifrån kan göra henne oren, eftersom det inte går in i hennes hjärta utan ner i magen och ut på avträdet?" Därmed förklarade han all mat ren."

Så ännu, till sist, vad Jesus har att säga om sådana lagar som reglerade det judiska folkets liv. Som exempel kan vi lyfta fram den välkända episoden med "den första stenen" i Joh. 8. De skriftlärda och fariséerna ställer en fråga till Jesus angående kvinnan som hade ertappats med att begå äktenskapsbrott: "I lagen har Mose befallt oss att stena sådana. Vad säger då du?" Ja, vad sade då Jesus? Hans svar är nämligen centralt i den frågeställning Eflop aktualiserade med sitt påstående. Jesus chockerar faktiskt de som ställer frågan. Först svarar han inte alls. I stället sägs det att "Men Jesus böjde sig ner och började skriva med fingret på marken." Frågeställarna gav sig emellertid inte, utan de frågade igen, varpå Jesus ger sitt välkända, och ofta missbrukade, svar: "Den av er som är utan synd kan kasta första stenen på henne."

Jesus ger faktiskt två svar på deras fråga. Det första, och det mest avslöjande, ger han genom att rita i sanden. Med detta anspelar han med största sannolikhet på orden i Jer. 17:13. "Herren är Israels hopp. Alla som överger dig kommer på skam. De som avfaller från mig liknar en skrift i sanden. De har övergivit Herren , källan med det levande vattnet." Det andra, verbala, svaret går sedan också på samma linje. Så, vad säger alltså Jesus här? Nu ska vi gå tillbaka en bit, närmare bestämt till det som vi läste i Luk 16:16: "Lagen och profeterna hade sin tid fram till Johannes. Sedan dess förkunnas evangeliet om Guds rike, och alla uppmanas enträget att komma in."

Johannes Döparen var GT:s sista profet. Efter honom skedde en helomvändning i historien. Gud själv blev människa. Jesus kom för att uppfylla lagen i vårt ställe. Evangeliet kom och ersatte (slutgiltigt) lagen som frälsningsväg. Det här förändrade allt. Lagen gällde alltjämt, ja. Men följderna av brott mot lagen förändrades. Jesus steg in på schavotten i syndarens ställe. För mördaren. För äktenskapsbrytaren. För den homosexuelle. För skattesmitaren. För lögnaren. Synden är fortfarande synd, och fortfarande gäller att endast blod kan sona synderna. Men nu steg Gud själv in på scenen och erbjuder sitt blod i stället för människans blod som betalning för synderna. Detta gäller oberoende av om vi tror eller inte. Försoningen gällde, och gäller, ALLA människor och ALLA synder. Men nu, i tiden efter Jesus, är den stora frågan inte om vi har begått synd eller inte (vilket vi alla har gjort), utan hur vi förhåller oss till Honom som har sonat synderna. I det nya förbundet, i tiden efter Golgata, drabbar alla dödsdomar för brott mot Guds heliga lag Jesus. Likväl gäller, inför evigheten, detta ord: "Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn." (1Joh. 1:12) Vidare också orden: "För att var och en SOM TROR på honom inte ska gå under utan ha evigt liv." (Joh.3:16) Försoningen är universell, men för att få del av den för egen del och inför evigheten gäller att Guds gåva behöver tas emot i tro. Med skriften i sanden visade Jesus hur det låg till med de som kom släpande med den stackars kvinnan. De trodde sig vara Guds bästa barn, men i själva verket hade de övergivit Herren. De stod inte i nåden. De hade avfallit. Men likväl var de tillräckligt förståndiga för att inse, när Jesus väl tog till orda, att de alla hade syndat.

Därför kastades ingen sten den där dagen. Därför gäller idag inte heller längre det dödsstraff för äktenskapsbrott som Mose lag stipulerar. Därför gäller inte heller dödsstraffet för homosexualitet. Därför att Jesus tog detta straff på sig. Detta, liksom också alla andra straff som kanske inte skulle rendera oss ett timligt dödsstraff enligt GT:s lagar, men som likväl gäller som synd och som sådan som grund för ett evigt dödsstraff på den yttersta dagen. Jesus har tagit dessa straff på sig. Den stackars kvinnans. De afrikanska homosexuellas. "Eflops". Mina och dina. Därför har ingen av oss någon rätt att ta upp stenar och börja kasta dem på andra syndare. Oberoende av vilken deras synd är och hur grov den än är. För om vi gör så kommer vi att finna att det är Jesus vi kastar våra stenar på. För han har alltså ställt sig i syndarens ställe.   

Jesus kom alltså inte för att upphäva lagen. Lagen gäller ännu, fullt ut. Men han kom för att UPPFYLLA den. I allas vårt ställe. Och för att ta det straff lagen utdömer för våra lagbrott.

Detta är vad den kristna tron handlar om. Dess innersta väsen. Den som har förstått detta griper inte till stenar mot andra syndare. Vi kan, får och behöver varna för följderna av att trampa Kristi blod och hans förtjänst under våra fötter genom att fortsätta leva i synden, liksom också för följderna för samhället när vi överger Guds goda ordningar. Men stenarna måste ligga där de ligger. Den som har förstått detta med nåden - som ju detta handlar om - kommer heller aldrig att jämställa den kristna tron med någon av världens lagreligioner. Helt enkelt för att det inte låter sig göras. Nåden är nämligen något fullständigt unikt.