Om överheten, del 3

Jag avslutade den senaste texten med att konstatera att det förvisso finns mycket som en kristen människa kan opponera sig mot när det gäller den världsliga överheten. Likväl är Guds ord väldigt tydligt här. En kristen människa underordnar sig den av Gud insatta överheten. (Rom. 13:1ff) Också de gånger överheten beter sig ogudaktigt och vi drabbas av överhetens svärd utan att ha förtjänat det. Det enda undantaget som Guds ord erkänner är de gånger när överheten befaller oss att tiga med evangeliet. Då gäller att en kristen måste lyda Gud mer än människor. I övrigt kan inte och får inte ordet "civil olydnad" förekomma i en kristen människas vokabulär. En kristen människa kritiserar givetvis en orättfärdig myndighetsutövning, men hon deltar aldrig i någon form av revolt eller uppror mot en sådan myndighet. Kritiken ges dessutom i kärlek och med vänliga ord. (Och där har vi alla att jobba på, bloggaren också!) En kristen människa kan med fördel också delta i politiken och i samhällsbygget och den vägen försöka förändra orättfärdiga institutioner och samhällsfunktioner, men detta görs alltid på lagliga vägar och med lagliga medel. Aldrig genom uppror och våld.  

Hur är det då, kanske någon frågar, om överheten är direkt fientlig mot Guds goda ordningar? Eller om överheten går in för saker som förminskar människovärdet och som går emot Guds tio bud? Eller om överheten får för sig att börja förfölja oss kristtrogna? Svaret är: Överheten är fortfarande insatt av Gud och budet som gäller lyder fortfarande att en kristen ska underordna sig den av Gud insatta överheten. Sedan kan vi som sagt jobba, med rena och rättfärdiga metoder, på att förändra överhetens synsätt och arbetsmetoder. Genom att informera, genom att bilda opinion och genom att ge oss in i politiken. Men denna hållning innebär ändå att det till exempel kan finnas arbeten och yrken som en kristen som lever i denna tid kan tvingas välja bort.

Till exempel gjorde en bödel sig inte skyldig till mord när han, bokstavligt talat, svingade överhetens svärd. Bödeln utförde det straff som överheten hade utdömt. Men detta var ett jobb som jag kan tänka mig att en kristen människa inte gärna sökte sig till. Idag har överheten bestämt att det är rätt att avliva små barn i moderlivet. Inte som ett straff, utan långt som ett bekvämlighetsarrangemang för den hedonistiskt drivna människan. Aborter är givetvis något som kristna inte kan eller vill hålla på med. Visst kan vi försöka få till stånd en samvetsklausul, men så länge en sådan inte finns behöver vi som kristna vara medvetna om att det kan bli stora problem om och när vi väljer att jobba som till exempel barnmorskor och förlossningsläkare.

Med detta sagt så vill jag poängtera att det behövs kristna människor på alla områden i samhället, och även om det inte finns någon samvetsklausul så kan det kanske gå att komma överens med en förstående arbetsgivare angående uppgiftsfördelning och arbetsturer. Men det kan bli problem, det behöver vi vara medvetna om. Samma sak när det gäller häradsdomare och uppgiften att viga samkönade. Även här kan vi arbeta för en samvetsklausul, men så länge en sådan inte finns kan det kanske vara skäl för en kristen människa att överväga om det är vist att ha ett sådant arbete. Detta helt enkelt för att en kristen människa inte bör kompromissa med sitt av Guds ord styrkta samvete och bidra till sådana samhällsordningar och sådana praxis som bryter mot Guds ord, bud och vilja. Det jag beskriver här ovan, alltså det att en kristen – på grund av lagar och bestämmelser som en orättfärdig överhet tvingar på oss – kan tvingas välja bort vissa yrken och arbeten och i vissa extrema fall kan tvingas lämna sitt arbete, är en form av lidande som vi som kristna kan tvingas bära när vi lever i en gudsfientlig värld. Mera om detta i de följande texterna.