Om kommentarpolicyn med mera

Jag har som bekant en policy här på bloggen att jag inte raderar några kommentarer. Undantag utgör påhopp på namngiven tredje person, svordomar och botgenererad reklam. Emellertid har jag blivit uppmanad att radera anonyma kommentarer som går till personangrepp och som kommer med grundlösa och befängda beskyllningar mot mig. Sådana har det varit gott om de senaste dagarna. Emedan jag anser att det finns en gräns hur mycket skit man ska behöva ta från anonyman kommentatorer på sin egen blogg har jag ändå beslutat att inte radera dessa kommentarer. Helt enkelt för att jag tycker det är viktigt att visa på vilken nivå hbt-tillskyndarnas argumentation ligger. När man tror att den har nått en så låg nivå det överhuvudtaget går att nå överraskar dessa anonyma kommentatorer och lyckas nå ännu lägre nivåer. Det lägsta hittills var, enligt min bedömning, när en anonym kommentator för någon dag sedan beskyllde mig/oss för att vara homofober och hatiska satanister.

Nåväl. Nu är årets högmodsevenemang* i Helsingfors över, så då finns det kanske förhoppningar om att vår media ska återgå till att åtminstone i huvudsak fungera som nyhetsrapportörer och inte, som under de senaste dagarna, som reklampelare och propagandaverktyg för Seta och regnbågsideologin. Detta gör att också denna blogg kan syssla med intressantare och mera fruktbara saker. Jag har t.ex. en längre tid haft på gång ett svar på en uppmaning som Iltalehtis kolumnist Tomas Enbuske kastade ut redan för flera månader sedan. Denna uppmaning gick ut på att övertyga honom om att sluta vara ateist. Givetvis har jag inga större förhoppningar om att han ska läsa vad jag skriver här, men uppmaningen var så både modig och utmanande att jag inte har klarat av att låta den vara. Textserien är emellertid ännu inte helt färdig, så det kan ännu dröja lite innan jag börjar publicera dessa texter.  

* Ordet "Pride" betyder både stolthet och högmod. Arrangörerna betonar att Pride handlar om kärlek och alla människors lika värde, men även om detta säkert också är en del av sanningen är det mest utmärkande för Pride ändå upproret mot Skaparens goda ordningar, mot traditionella och fungerande könsnormer, traditionell sexualetik och även mot kärnfamiljen. Därför har jag valt att översätta med det ord som, enligt mig, kommer närmast att beskriva vad evenemanget går ut på.

Varför fortsätter vi?

Jag läste en artikel i dagens Iltalehti – en av många som handlade om hbt. (Där finns nog också artiklar om annat, men de är inte många.) Just den här artikeln gjorde mig extra beklämd. Lite som den kommentar som en anonym kommentator skrev här på bloggen på förmiddagen. Och vilken är orsaken till att jag känner mig beklämd? Jo, att det ska vara så förtvivlat svårt att lyckas kommunicera åt andra människor vad det handlar om när vi lyfter fram och varnar för den könsnihilism som, speciellt i Pride-tider, går fram som en ångvält speciellt i media. Beror denna svårighet på att vi är så dåliga på att kommunicera, eller handlar det om att den andra sidan är så fast i sina förutfattade meningar om oss och vårt budskap? Eller beror det, som jag flera gånger har hävdat, på att dessa människor har blivit slagna med blindhet? Eller handlar det om att, i just denna fråga, bara en hållning kan accepteras, alltså att alla reservationslöst och utan villkor kapitulerar och accepterar hbt-folket och ger dem tolkningsföreträde både i allt som har med kön och sexualitet att göra och även när det gäller vad Bibeln säger? Eller handlar det om att det är enklare att avfärda obekväma åsikter och fakta om man lyckas stämpla de som framför dessa som skulle de vara hatande och homofobiska? Som om skulle de vara direkt fientliga?

Jag tror faktiskt att svårigheterna beror på allt detta sammantaget. Vi försöker tala sanning i kärlek, men vi uppfattas, beskrivs och stämplas som hatiska. Vi kallas homofober och, faktiskt, satanister! (Det var något nytt.) I artikeln i Iltalehti sägs det att vi "strider mot" transpersoner och homosexuella. Som om dessa på något sätt skulle vara våra fiender. I själva verket är det ju precis tvärtom! När vi engagerar oss gör vi det för att vi bryr oss om dessa människor. Vi strider inte mot dem, utan för dem. Dessa människor är inte våra fiender, utan de är offer i en kosmisk strid mellan ljus och mörker, mellan godhet och ondska. Motståndarna är inte människorna, utan de "ondskans andemakter i himlarymderna" (Ef. 6) som bedrar, ljuger och fördärvar.

Vi försöker avslöja lögnen och i stället erbjuda människorna sanningen. Och allt detta i kärlek. Men tyvärr är vi, jag själv inberäknad, inte alltid så bra att göra detta på ett sätt så att det blir klart vad det är vi håller på med. Lägg sedan till allt det andra jag nämnde ovan, speciellt detta med att alla förväntas acceptera de lögner som serveras oss när det gäller kön och sexualitet, och då är vi i den situation vi nu befinner oss i. Där den stora stämpeln kommer fram och orden "hatisk" och "homofobisk" sätts på allt och alla som inte lägger sig platt för hbt-ideologin.

Så varför fortsätter vi, trots att ingen vill förstå oss? Svaret är enkelt: För att vi bryr oss. För att vi älskar. För att vi älskar både sanningen och också dessa stackars människor som har blivit bedragna av Lögnens Fader och sitt eget syndiga kött och som sitter fast i detta nät av lögner. Och för att vi alla, vi och våra barn och barnbarn, ska leva i den här världen. Vi vill inte att lögnen ska få regera ostört. Vi vill inte leva i en värld där lögnen regerar. Det blir både svårt och tungt att leva i en sådan värld.

Slugt som bara vad!

Jag vet inte om det beror på sommaren eller på det myckna arbetet, men tydligen har jag varit lite trögtänkt den senaste tiden. Det dröjde således lite innan polletten trillade ner, men när jag satt på fodertrucken i går slog det mig: Det är trefjärdedelsmajoriteten som spökar! Det är DÄRFÖR hbt-tillskyndarna beter sig som om de skulle vara intellektuellt hämmade. Det är de inte, utan det är precis tvärtom! De är oerhört sluga! De vet att det inte kommer att gå att få 75% av kyrkomötet bakom samkönade vigslar i kyrkan – eller att det i vilket fall som helst kommer att dröja mycket länge innan så sker – så därför måste de gå en annan väg. Då kommer de världsliga domstolarna väl till pass. Låt dem sköta saken!

Som jag konstaterade i den senaste texten finns det frågor som kan besvaras med antingen ett ja eller ett nej och där ett nej på frågan samtidigt innebär ett ja till det motsatta alternativet. Som i frågan om vigsel av samkönade. Om kyrkomötet, vilket det har gjort redan flera gånger, säger nej till samkönade vigslar säger den samtidigt ja till att vi inte ska viga samkönade. Enklare än så kan det som sagt inte vara. Men nu höjs det alltså röster för att KM inte bara behöver säga nej till samkönade vigslar  utan att KM också, med samma majoritetsregler dessutom (och detta är det sluga!), behöver säga ja till att kyrkan inte ska viga samkönade för att detta ska gälla. Det här är så otroligt galet! Dels har kyrkan redan denna linje, och det är uttryckligen FÖRÄNDRINGAR i lärofrågor som kräver trefjärdjedelsmajoritet. Dels, vilket jag tidigare har konstaterat, innebär ett nej automatiskt ett ja till den motsatta frågeställningen.

Tyvärr finns det inte några förutsättningar för att KM ska rösta för ett ja till att inte ha samkönade vigslar. Inte om det skulle krävas 3/4 av alla röster för detta. (Redan detta är en skandal i en luthersk kyrka, men vi ska inte gå in på detta nu.) Det här vet hbt-tillskyndarna, och det är därför de beter sig som om de skulle vara intellektuellt hämmade. Vilket de alltså inte är. Målet är givetvis att få till stånd en situation där det inte går att få något beslut alls, och så får domstolarna lösa knuten. Och så har vi mitt i allt grönt ljus för samkönade vigslar. Utan att det behövdes någon trefjärdedelsmajoritet. Slugt som bara vad. Lömskt, till och med. Om jag inte skulle vara så försiktig med kraftuttryck skulle jag t.o.m. sätta till ett i detta sammanhang synnerligen passande adjektiv som börjar på d och j.

Rent ut sagt patetiskt!

Det blir allt tydligare att när hbt-ideologin kommer in genom paraddörren går både logiken och förståndet ut genom bakdörren. Det senaste beviset på att det är så här det fungerar är reaktionerna på Norra Finlands förvaltningsdomstols utslag i frågan om kyrkan har rätt att varna/straffa präster som bryter mot kyrkans linje och viger samkönade par. Domstolen knäpper Uleåborgs domkapitel på näsan och gör det klart att kyrkan, i den nya situation som uppstått efter 2017, inte får ta till disciplinära åtgärder mot sådana präster. I diskussionerna som följde på utslaget har det framförts att kyrkomötet (KM) inte i dagens läge klarar av att ta något beslut, varken för eller mot vigsel av samkönade. Detta är emellertid bara ett dribblande med ord i avsikt att förvirra och slå dunster i ögonen på oss kyrkomedlemmar. KM har flera gånger, åtta om jag inte är felunderrättad, sagt nej till att viga samkönade. Att i en sådan situation kräva att KM borde säga ja till att inte viga är ju fullständigt galet. I en fråga där svarsalternativen är ja eller nej innebär automatiskt ett nej till att viga samtidigt ett ja till att inte viga. Det här är inte svårare än så. Dessutom har kyrkans linje i äktenskapsfrågan alltid varit klar. Riksdagens beslut år 2017 ändrar inte på det och kan inte innebära att kyrkan på något sätt borde ta något nytt beslut för att ha en gällande linje.

Men som sagt går både logiken och förståndet ut när hbt-ideologin ska in. Diskussionen som förs just nu är inget annat än ett desperat dribblande från tillskyndarnas sida för att inte striden, ur deras synvinkel, ska vara förlorad. Sett från sidan är deras försök rent ut sagt patetiskt.

Problemet, ur kyrkans synvinkel, är emellertid att förvaltningsdomstolen beslöt att kyrkan inte kan vidta disciplinära åtgärder mot de präster som i handling obstruerar mot kyrkans klara linje i äktenskapsfrågan. Detta har uppfattats som att saken är avgjord och att kyrkan och dess ledning inte längre kan göra något för att stoppa präster som är villiga att gå emot både Guds ord och kyrkans linje. De mest djärva tolkarna hävdar att detta i praktiken innebär att domstolen har avgjort frågan och att kyrkan nu har två olika, lika valida, handlingsmönster i äktenskapsfrågan. Att samkönade alltså numera kan vigas i kyrkan av sådana präster som är villiga att göra det. Detta eftersom kyrkans händer har blivit bundna av rättsväsendet.

Domstolens utslag innebär onekligen att präster inte längre kan straffas för att de har vigt samkönade. Det är odiskutabelt. (Det går förstås att överklaga beslutet till HFD, och det är mycket möjligt att så sker. Och så borde ske, enligt min mening, eftersom motiveringarna till beslutet som sagt är synnerligen skruvade.) Men i detta nu är detta alltså vad vi får leva med. MEN. Det betyder ändå inte att striden skulle vara förlorad. Det finns nämligen ett mycket behändigt sätt att komma runt domstolens beslut. Det har gjorts mycket klart att de världsliga domstolarna inte kan ta ställning i lärofrågor. Lärofrågor ligger utanför domstolarnas område, och dessutom saknar de den nödvändiga kompetensen för att ta upp kyrkliga lärofrågor. Äktenskapsfrågan har, som bekant, både en läromässig sida och en praktiskt sida. Den praktiska sidan ligger under domstolarnas domvärjo, medan lärofrågorna är helt under kyrkans domvärjo. Om det alltså finns vilja hos domkapitlen kan de fortsättningsvis ta tag i denna situation och straffa dessa obstruerande präster. Märk väl: Inte för att de har vigt samkönade, men nog för att de har lärt falskt angående äktenskapet. Det går nämligen inte att förneka att en präst som viger ett samkönat par lär falskt – både i ord och handling.

Sedan är det förstås upp till domkapitlen om de verkligen vill göra det rätta här. I de flesta fall tvivlar jag, men det finns av allt att döma ännu ett par undantag. Det sista ordet är nog långt ifrån sagt i denna fråga ännu.  

Om regnbågsfascismen

Finns det någon fråga eller sak idag som är lika inflammerad som allt som har med hbt att göra? Visst. Också jag begriper att detta är något som kommer väldigt nära dem som det berör, men det får ändå inte innebära att det inte går att föra en sansad och faktabaserad diskussion. Detta framför allt eftersom den agenda som hbt-rörelsen driver strävar efter att i grund förändra både samhället och synen på människan. När det är så behöver vi kunna föra en bred och initierad diskussion. Men tyvärr har detta visat sig vara fullständigt omöjligt. I media kommer bara en sida av saken fram idag (detta dessutom på ett sätt som gör att det är fullt befogat att tala om propaganda), och när vi som talar för en traditionell syn på kön, samlevnad och på människan överlag försöker föra fram våra argument i diskussionen blir dessa konsekvent censurerade med motiveringen att det vi säger är kränkande och diskriminerande. "Hatprat"-stämpeln är också i flitig användning. Se bara hur det Päivi Räsänen skrev (där udden var riktad mot kyrkan och dessa kabinettbeslut att delta i Pride) har blivit kategoriserat. I otaliga kommentarer har detta kallats för just "hatprat" när det ju i själva verket var allt annat.

Lättkränktheten genomsyrar allt som har med denna fråga att göra idag. Orsaken är givetvis uppenbar: Speciellt media är oerhört känslig inför risken att människor blir kränkta, och därför är det synnerligen fruktbart att spela på just kränktheten och genom att göra detta åstadkomma vad som alltså knappast kan beskrivas som något annat än regelrätt censur.

Jag har, när jag har skrivit om hbt, ofta använt benämningen "regnbågsfascism". Det här ogillas givetvis av sådana som driver hbt-agendan, men jag menar att termen på flera sätt är träffande. På andra kanske inte så mycket. Fascismen har i historien varit starkt politisk, men drabbas vi av maktmedlen på andra vägar. Det som följer i hbt-rörelsens spår får de facto flera fascistiska drag. Inskränkningarna i åsikts- och yttrandefriheten främst då förstås, men också rena maktmedel genom användandet av domstolsväsendet börjar kunna skönjas. T.ex. nåddes vi för några dagar sedan av nyheten att Uleåborgs domkapitels utdelande av en varning till en präst som hade gått tvärt emot kyrkans linje och vigt ett samkönat par var olagligt. Vad är detta om inte ett användande av maktmedel i syfte att tvinga alla samhälleliga aktörer att böja sig för hbt-ideologin?

Hbt-rörelsens fascistoida drag blir allt tydligare på egentligen alla områden idag. Alla ska böja sig, och de som inte gör det ska marginaliseras och straffas. Det finns bara en åsikt och en ståndpunkt som är accepterad, och de som inte ställer sig bakom denna blir mer eller mindre paria. Det här syns i arbetslivet (människor med "felaktiga" åsikter tvingas bort från ledande positioner och andra blir inte anställda), i företagslivet (verksamhetsidkare ska tvingas betjäna också i sådan fall när situationer och förhållanden går emot deras samveten) och nu alltså också i kyrkliga sammanhang. I Sverige hette det, när SvK gick in för att viga samkönade par, att sådana präster som inte vill göra detta ska kunna avstå. Nu höjs starka röster för att tvång ska införas.Inom idrottsvärlden ser vi också samma sak. I det pågående dam-VM i fotboll är USA en av de största favoriterna. Men de har ingen egentlig vänsterback i sitt lag. Landets bästa vänsterback är nämligen portförbjuden från laget eftersom hon en gång vägrade spela med en regnbågsfärgad spelskjorta.

Fascismens modus operandi är just tvånget. Tvånget och nedtystandet. Det är vad vi ser breda ut sig just nu i regnbågsvurmandets fotspår. Vi står nu inför regnbågsfascismens tidevarv. Till vissa delar är vi redan där, men det kommer att bli mycket mera tydligt när tiden går.

Håll detta i minnet när du ser bilder från Pride-paraden i Helsingfors. Stöveltrampet har ersatts av sandaltramp, och takten saknas. Men symbolerna finns där. Tvånget att delta eller att åtminstone hålla med finns där. Förvrängningen av alla för rörelsen obekväma sanningar finns där. Och nedtystandet av kritikerna finns definitivt med i bilden.

En anonym kommentator skrev för några dagar sedan om att "... Det Globala Regnbågsfolket går ut i parad med det goda kärleksbudskapet och klär sig i det goda ljusets (Guds ljus) alla färger ..."

Så kan det hävdas. Men sanningen är nog en helt annan.

Kyrkan och Pride

Idag började Helsingfors Pride-vecka, om någon till äventyrs hade missat det. Nu är det ju förstås så att vår mainstreammedia inte låter oss missa det, så alla som har rört sig lite på olika nyhetssajter har säkert hört om det. Alla har säkert också hört om Päivi Räsänens kritik mot det att den lutherska kyrkan deltar som medarrangör i årets Pridevecka. (Pride är för övrigt engelska. På svenska torde arrangörerna översätta ordet med "stolthet", men i kyrkliga sammanhang översätts "Pride" med "högmod" och i den katolska kyrkan är detta en av de så kallade "dödssynderna".)

Nu ska jag säga något som ju är självklart, och som både Pride-arrangörerna och ärkebiskop Luoma sade i sitt svar på Räsänens öppna brev: Kyrkan ska välkomna alla. Också regnbågsfolket. Kyrkans budskap om syndernas förlåtelse är till för alla människor. Därför är det, eller borde det åtminstone vara, en bra sak att kyrkan för det första FÅR vara med i Pride och för det andra att kyrkan är med och arrangerar Pride. Som sagt är kyrkans budskap till för alla människor. Alla människor behöver få höra en rak lagförkunnelse och därmed bringas till syndanöd och omvändelse. Alla människor som har fått se sin synd i all dess förfärlighet och fått nöd över den behöver också få höra om frälsaren Jesus Kristus och om syndernas förlåtelse. Detta budskap är till för alla människor. För mig, för dig och för alla. Också för regnbågsfolket.

Därför är det bra att kyrkan har fått insteg i Pride-sammanhangen. Det är säkert inte roligt att stå där och förkunna Guds heliga lag och vad Guds ord säger om sexuella synder, men just på Pride borde det ju finnas en viss klangbotten för detta budskap. Om vi säger det så. Men med detta sagt: Jag är verkligen glad att denna uppgift inte faller på mig. Jag kan tänka mig att det kan bli nästan otrevligt när kyrkans tjänare står där och förkunnar vad Gud anser om utlevd homosexualitet och annan promiskuitet. Men det är fint att det finns sådana som är beredda att göra detta.

Nå. Det här är förstås inte vad som kommer att ske. Det här är vad som skulle ske om vår kyrka skulle vara en riktig kyrka. Men som det nu är leker vi bara kyrka. Det innebär att kyrkans tjänare, i stället för att förkunna Guds lag och Guds nåd i Kristus, kommer att stå där som reklampelare för MTD-religionen och välsigna synden och bedra de människor som ser dem stå där och samtidigt dra en fruktansvärd dom över sitt eget huvud. Om vår kyrka skulle vara en riktig kyrka skulle dessa präster (och biskopar?) omedelbart avkragas och tvingas bort från sina tjänster. Men som sagt kommer inte det att ske. För i stället för att ta uppdraget från Herren på allvar och gå in för att vara ljus och salt i en ruttnande värld leker vi bara kyrka.

Högmod och skam. Det är vad detta är. Och eftersom kyrkan står som medarrangör för detta spektakel och inte ryter till och talar Guds ord vidlåder denna skam oss alla som står kvar som medlemmar i denna avfallna kyrka. Det är för bedrövligt. Men vi får väl bära (också denna) skam och bita ihop och vänta på bättre tider.   

Rösten som ropar i öknen, Johannes döparens dag.

När jag ser ut genom fönstret ser jag en sommar äng full av midsommarblommor, eller Johanniblommor. Mitt i det gula havet står också några lupiner vars röda och vita blomstjälkar bryter av fint mot allt det gula. Den finländska naturen är som vackrast just i midsommartid, och då kan det upplevas som kanske lite konstigt att de kyrkliga texterna är så väldigt kärva. Men det är väl så, att när allt är som vackrast och bäst behöver vi människor påminnas om vår situation. Att vi är syndare som en dag, kanske ganska snart, kommer att få skörda syndens lön. Midsommardagen är Johannes Döparens dag. Döparen var den siste profeten i det gamla förbundet, eller i det gamla testamentet om vi vill kalla det så. När han trädde fram bröt han en över400 år lång "profetisk tystnad" i Israel, så det är inte konstigt att människorna vallfärdade ut till Jordan där han förkunnade och döpte.

Vad var det då människorna fick höra när de kom ut till Johannes? Det första som sägs hos Matteus är att Johannes predikade omvändelse från synden. Det dop han döpte med var ett omvändelsedop, och det sägs att många lät döpa sig. De bekände sina synder och bekräftade sitt beslut att göra upp med synden genom att låta döpa sig av Johannes. Vi vet ju hur det är ställt med människans både vilja och förmåga att stå emot synden, men det att människorna lät döpa sig av Johannes visade att hans förkunnelse hade rört vid deras hjärtan. Johannes förkunnade Guds lag, och när lagen drabbar en människa kan det bli väldigt jobbigt. Det är aldrig roligt att se sig själv som den syndare man är!

Men Johannes förkunnade inte bara lagen. Han gjorde det snabbt väldigt tydligt att hans uppgift var att bana väg för Herren som snart skulle komma. Johannes var den som bröt den 400 år långa profetiska tystnaden, men han var inte den som skulle komma. "Efter mig kommer en annan, och jag är inte ens värdig att knyta upp hans sandalremmar." När Jesus kom ner till Jordan och Johannes såg honom utbrast han i de ord som vi alla behöver lyssna på: "Se Guds lamm som tar bort världens synder!" Johannes förkunnade lagen och gjorde människorna uppmärksamma på sina synder, men han fick också peka på Honom som skulle komma. På honom som var lösningen på det problem Johannes hade aktualiserat där han stod och förkunnade nere vid Jordanfloden. Jesus kom för att sona synderna. Han kom för att ta bort världens synder. Jesus kom med Evangeliet, ja, Jesus ÄR Evangeliet. Det glada budskapet.  

Men i huvudsak var alltså Johannes budskap mycket kärvt. Det här ser vi sedan också i hur han bemötte folkets religiösa ledare, fariséerna och saducéerna. Om någon skulle använda de ord Johannes använde när de idag tilltalar våra präster och biskopar skulle det mycket möjligt leda till både polisanmälningar och fällande domar. Huggormsyngel, kallade han dem. Johannes ropade till dem och frågade dem hur de trodde att de skulle komma undan den kommande vredesdomen. Johannes budskap till dessa ledare var att de skulle "bära sådan frukt som hör till omvändelsen". Sedan pekade Johannes framåt mot den dom som en dag ska falla över alla människor.

Mitt i denna sommarens överflödande ljuvlighet är det hälsosamt för oss alla att granska oss själva. Bär vi sådan frukt som hör till omvändelsen? Lyssnar vi till Herrens ord, och agerar vi , både i smått och stort, utifrån Guds vilja så som den finns uttryckt i Guds ord? Guds nåd i Kristus finns där för oss alla när det brister för oss, och det gör det allt som oftast. När det blir galet för oss är det härligt att få påminnas om att nåden fortfarande gäller för alla syndare som bekänner och vill överge sin synd. Men om vi med vett och vilja förnekar den Herren som ger oss denna nåd – och samtidigt ger oss sitt ord och sina bud – ja då kan vi inte längre räkna med nåden. Då träffas vi med full kraft att de domsord som Johannes uttalade.

Johannes förkunnelse är väldigt kärv och uppfordrande. Men samtidigt väldigt hälsosam. Midsommartiden ger oss, i all sin prakt, orsak att pröva oss själva. Går jag fortfarande på rätta vägar? Står jag fortfarande i Guds vilja och i Guds nåd? Om jag är ens lite osäker på svaret finns det orsak att lyssna mycket noggrant på vad Johannes har att säga. Och orsak att vända om.

Teologiskt gift

Det finns avfallna teologer för alla tillfällen. Så om man vill hitta en teologieprofessor som ger hbt-ideologin en biblisk välsignelse så är det inte alldeles svårt. Catariina Salo, journalist och själv hbt-aktiv, klarade denna uppgift med glans. Hon grävde fram teologi doktor Martti Nissinen som levererar de beställda åsikterna i en artikel i ÖT där han går hårt åt Päivi Räsänens syn i såväl frågan om homosexualitet som i synen på Bibeln. Nissinen är av allt att döma både feminist (han pratar om "patriarkatet" - det brukar vara ett säkert tecken) och en avfälling från biblisk kristen tro. (Han har samarbetat bl.a. med Wille Riekkinen, vilket säger en hel del.)

Artikeln i ÖT är fullständigt bedrövlig, men som sagt finns det avfallna teologer för alla tillfällen. Som motmedel till det gift Salo låter Nissinen sprida rekommenderar jag en passlig dos undervisning av Robert Gagnon. Han talar om samma saker som Nissinen gör, men på ett mycket mera vederhäftigt sätt.

Hbtqip?

Jag har flera gånger berättat om hbt-rörelsens historia och dess samröre med organisationer som vill legalisera pedofili, och varje gång jag gjort det har arga röster hävdat att detta inte stämmer, alternativt att det var då det. Nu har SvD gjort en Wallraffare och undersökt i vilken utsträckning pedofiler rör sig på olika hbt-sajter på nätet. Resultatet kan av vissa ses som förbluffande, men för oss som känner till regnbågsrörelsens historia och dess gamla pedofilsamröre kommer detta förstås inte som någon överraskning.

Tidningen skapade en fejkprofil, en fjortonårig pojke, som beskrev sig själv som homosexuell. Många män tog kontakt med honom på en hbt-sajt, och sexinviterna "vällde in", också efter att det framgått att pojken bara är 14 år.

Om någon har tvivlat på att det finns en pedofilianknytning i hbt-rörelsen är det dags att sluta tvivla senast nu. Jag har hävdat att det bara är en tidsfråga innan P:et igen blir synligt i både bokstavskombinationen och i rörelsens strävanden. Orsaken till att P:et gömdes undan var att det gjordes en bedömning att det inte skulle gå, i dåtidens samhällsklimat, att vinna erkännande för homosexuellas rättigheter om pedofilrörelsen fanns med som en del av hbt-rörelsen. Nu är den striden vunnen, och fokus har redan skiftat till nästa fråga där man pushar på för att få samhällets erkännande och stöd. När den striden är vunnen är det dags för nästa, och sedan nästa. P:et ligger och lurar i vassen och bidar sin tid. Sanna mina ord. Den tiden är ännu inte inne, men den kommer med största sannolikhet. Du behöver förstås inte tro mig när jag säger att det är så det kommer att gå, men inse nu åtminstone att pedofilerna rör sig inom hbt-rörelsen. I stora mängder.

Fullständigt bedrövligt om abort

Jag läste en artikel på Svenska Yle – eller kanske rättare sagt en essä, skriven av en Nanna Blomqvist – om abortfrågan som fick mig att må illa. Rent fysiskt, alltså. Maken till propagandistisk text har jag aldrig tidigare sett på Svenska Yle, och när man betänker vad de också annars lägger upp för texter är det inte lite sagt. Artikeln i fråga är osammanhängande och den saknar röd tråd. Om man alltså bortser från viljan att misskreditera konservativa människor och konservativa kristna i synnerhet. Detta sammelsurium av rena lögner, fördomar och grova generaliseringar är ett grovt påhopp på inte bara konservativt kristna människor utan också på både sanning och logik. Artikeln är som sagt osammanhängande och behandlar de mest skilda ämnen, och jag kommer inte ifrån intrycket att skribenten, tydligen på nätet, har samlat ihop exempel på olika missförhållanden som hon sedan rabblar upp i sin text och så drar halsbrytande slutsatser utifrån.

Skribentens huvudtes är att inskränkningar i aborträtten innebär en attack på kvinnors mänskliga rättigheter. (Hur de många olika exemplen på missförhållanden hon listar stöder detta blir inte klargjort.) I artikeln görs flera märkliga svängar och skribenten rör sig med vad som, antar jag, ska försöka vara fiffiga oneliners men som inte är annat än dåligt underbyggda och direkt vilseledande påståenden. Låt mig ge några exempel: "Strikt abortlagstiftning går ofta hand i hand med kvinnors begränsade rättigheter även på andra sätt. Att förbjuda abort är bara ett led i att begränsa kvinnors livsutrymme till att likna en tillvaro som påminner den om djur på zoo." "Det är något djupt dysfunktionellt i själva tankekonstellationen att kvinnorna som ska föda och fostra nya generationer behandlas som om de inte vore värda någon egen trygghet eller värdighet. Att de inte själva får välja om, när, hur eller med vem de ska bli föräldrar." (Här går tankegången igen att en graviditet är något som bara händer. I inledningen av artikeln berättade skribenten att hon i sina tonår var förskräckt över tanken på att bli gravid. Observera mycket noggrant att i skribentens värld tycks sexualiteten betraktas som en rättighet som alla ska kunna ägna sig åt utan tanke på följder.)

När jag läser artikeln kommer jag inte ifrån tanken att feminismen verkar fungera som ett gift som omöjliggör klart och sunt tänkande och som samtidigt är logikdödande.

Artikeln är skriven av en doktorand i religionsvetenskap vid ÅA, men eftersom jag inte vill att någon anonym kommentator ska beskylla mig för att "skriva elakt" om "alla" nöjer jag mig med att konstatera att skribenten är doktorand. Vid ÅA. Oj, oj säger jag bara.

Som sagt har ribban aldrig varit särskilt hög på Svenska Yle, varken journalistiskt eller när det gäller att sprida propaganda. Men den här artikeln tar utan vidare priset. Om detta är den nivå som Svenska Yle tänker anlägga när det gäller samhällsdebatt överlag och abortdiskussionen i synnerhet anser jag att vi som konservativt kristna har all orsak att vara oroliga. Frågan är faktiskt om denna artikel uppfyller kriterierna för hets mot folkgrupp?  Då tänker jag på artikeln som helhet, men också på påståenden som detta: "Man kan säga att det finns ett antal paradigm- och principfrågor som dessa religiöst konservativa falanger går emot. Utöver att de går emot mänskliga rättigheter genom att reducera kvinnor till entiteter som ska tjäna män reproduktivt och sexuellt, går de också emot vetenskapligt fastställd fakta." (När skribenten sedan resonerar kring detta med "vetenskapligt fastställd fakta" blir resonemanget om möjligt ännu luddigare än i artikeln i övrigt.)

Artikelns mål är helt tydligt att sprida misstro, vissa skulle kanske säga hat, mot konservativt troende människor. Sättet detta görs på är förvisso amatörmässigt, men risken är ändå överhängande att det finns sådana som tar detta klåpande på allvar. Därför kommer jag allvarligt att överväga att antingen göra en polisanmälan i ärendet eller åtminstone att anmäla artikeln till opinionsnämnden för massmedier.

Mera om abort

I den senaste texten skrev jag om varför abortmöjligheten måste finnas och varför rätten till abort inte får ifrågasättas. Det handlar om feminismens lögn att könen är likadana och utbytbara. Abort är ett måste för att feminismens löfte om total (jäm)likhet könen emellan ska kunna realiseras. I klartext: Eftersom en man inte behöver vara gravid ska inte heller en kvinna behöva vara det. En oansvarig man kan ha sex utan följder, därför måste också en oansvarig kvinna kunna ha det. Därför är abort är en självklarhet som inte får ifrågasättas.

Faktum är ändå att könen INTE är likadana. Män och kvinnor är olika, och framför allt när det gäller fortplantningsfunktionen fungerar våra kroppar helt olika. En man kan ha sex utan att något händer med hans kropp, medan ett samlag kan få stora följder för kvinnan. För att komma ifrån denna markanta skillnad har vår kultur gett kvinnan möjlighet och rätt att döda det lilla barnet som börjat växa inne i henne. Som sagt är detta något som framspringer ur feminismens lögn om att könen är likadana och att det helt enkelt inte får finnas några skillnader mellan en man och en kvinna. Men faktum är alltså att det FINNS SKILLNADER. Den kanske mest markanta i detta sammanhang är alltså att en kvinna kan bli gravid efter ett samlag medan en man inte kan bli det.

Abort är givetvis inte någon bra lösning. Att mörda ett oskyldigt litet barn löser kanske ett problem, men det skapar nya. Då talar vi framför allt om skuld (reell sådan – mord är alltid ett brott, om inte i detta sammanhang mot samhällets lagar så åtminstone mot Guds lag) och känslor av skuld. Så hur skulle en fungerande lösning se ut? Den kristna tron och Guds ord ger oss en oerhört mycket bättre lösning, nämligen ANSVARSTAGANDE. Och observera nu detta mycket noga: Ansvarstagande, speciellt från mannens sida. En man kan som sagt ha sex utan direkta följder för honom själv. Därför är det så väldigt viktigt att mannen är beredd på och har förbundit sig till att ta ansvar för vad som kan bli följderna av att ha sex. Varje konfirmand (åtminstone på den tiden jag hade något med skriftskolan att göra) fick lära sig att sexualitetens plats är i en livslång monogam relation som vi kallar för äktenskapet. Där, i äktenskapet, finns det trygga sammanhang där sexualiteten kan förverkligas på ett ansvarsfullt sätt och där följderna av sexuell aktivitet (ett nytt liv) kan tas emot. Det här kunde också sägas på ett annat sätt som kanske är mera lättförståeligt i dagens värld: Den man (och kvinna) som inte är beredd att ta ansvar för det barn som kan bli följden av att man har sex ska inte ha sex. Så enkelt är det.

I dagens samhällsklimat där alla ska ha allt och det genast är denna lösning förstås inte alls välkommen. Feminismen har målat in sig i ett hörn där man för kvinnas del har tagit modell av de mest ansvarslösa männen och deras förhållningssätt till sexualiteten. "Ju mera desto bättre, och alltid utan påföljder." Problemet är ändå att det alltid blir en räkning att betala när vi människor lever på ett ansvarslöst sätt. Och om man inte är beredd att själv stå för fiolerna det får det lilla barnet ta hand om notan. Och betala med det enda det har: Livet.     

Jag gillar inte ordmonstret "oetiskt". Ordet låter förstå att det inte finns någon etik och något etiskt system bakom det fenomen som kallas "oetiskt". Det finns det dock alltid. Det finns bättre och sämre etiska system, men det finns alltid någon form av etik bakom ett fenomen. ("Omoraliskt" är ordet som borde användas, men problemet är att ordet har förknippats med bara ett område av etiken (sexualetiken) och därför blivit mer eller mindre oanvändbart på alla andra områden.) Så låt oss, mot bättre vetande, använda ordet "oetiskt" här och slå fast det självklara: Aborter är oetiska. Det går inte på något sätt att rättfärdiga dödandet av små, oskyldiga barn. Inte på något sätt. Och framför allt inte, så som nu sker, med att hävda att människan har rätt att ha sex utan följder. Någon sådan rätt finns inte, och kan inte finnas. Inte för kvinnan, och inte heller för mannen.

Om aborter och den feministiska lögnen

Jag har funderat en hel del på hur annars logiska och relativt sunt tänkande människor kan kasta all logik och följdriktighet över bord när det kommer till abortfrågan. För alla tänkande människor är det ju fullständigt självklart att abort innebär att mörda en liten oskyldig människa. Pratet om "kvinnas rätt till sin kropp" är också så fullständigt galet som något bara kan vara. Alla inser att kvinnan förstås har rätt till sin kropp, men när hon en gång har valt att ha sex kan en graviditet bli följden. Att sedan i det skedet ställa sig i ett gathörn och ropa om rätten till sin egen kropp är ju bara ren idioti. Dessutom, om vi skulle bortse från det idiotiska i själva argumentet, inser också alla som ens har gått nära en filosofikurs att ifall två rättigheter hamnar i konflikt med varandra vinner alltid den starkare av dessa. Det lilla barnets rätt till liv trumfar med andra ord alltid över kvinnans "rätt till sin egen kropp".  Detta alltså om vi bortser från det faktum att det senare argumentet de facto är ett icke-argument.

Men så slog det mig: Problemet här är att abortfrågan ligger som grund för en av samtidens mest omhuldade lögner, nämligen feminismen. Abort är faktiskt ett måste för att feminismens löften om total jämlikhet könen emellan ska kunna realiseras. Eftersom en man inte behöver vara gravid ska givetvis inte heller en kvinna behöva vara det. En oansvarig man kan ha sex utan följder, därför måste också en oansvarig kvinna kunna ha det. Ergo: Abort är en självklarhet. Det måste vara det. Om det inte skulle vara så skulle det vara alltför tydligt att feminismen är en lögn. Således blundar feministerna och feminismens förespråkare för de logiska kullerbyttor som måste till för att göra aborterna rumsrena. Och offren i detta är logiken, sanningen och framför allt de små barnen som aldrig får födas. Men det är kanske ett litet pris att tvingas betala för att kunna upprätthålla den feministiska lögnen?

Så oerhört tragiskt!

För en tid sedan kablades nyheten om en nederländsk flicka, Noa Pothoven (17), och hennes död ut över världen. Den här nyheten är tragisk på så många olika sätt. För det första: Det kan förvisso inte komma som någon överraskning för någon, men det finns mycket ondska i världen. Här har vi två män som förstörde en ung människas liv för all framtid (och då menar jag ALL framtid) genom att gruppvåldta henne. Skulle de ha gjort det om de hade vetat vad deras gärning ledde till? Det vet vi förstås inte, men troligt är att det ändå inte skulle ha stoppat dem.

Sedan har vi den fruktansvärda eutanasilagstiftningen i Nederländerna. Barn så unga som 12 år kan få dödshjälp om deras lidande uppfattas vara "outhärdligt". I Noas fall handlade det inte om någon fysisk sjukdom, utan om psykiska ärr efter gruppvåldtäkten. Ärr som säkert var både djupa och hemska, men som kunde ha botats om hon hade fått rätt och tillräcklig hjälp. Nu valde hon den till synes lätta vägen ut ur sitt lidande, och myndigheterna gav sitt ja till hennes val. Det här är bara så oerhört fruktansvärt och tragiskt – och en stark påminnelse och varning till oss att eutanasi är ett sluttande plan som aldrig slutar där det först är tänkt att det ska sluta.

Så har vi medias desperata försök att dölja vad som egentligen hände. När t.ex. Iltalehti först gick ut med nyheten hette det, vilket sedan visade sig vara korrekt, att det handlade om aktiv dödshjälp. Myndigheterna beslöt att Noa Pothoven skulle få rätt att dö. Sedan kom det en korrigering till detta som sade att det ingalunda handlade om någon aktiv dödshjälp, men denna korrigering var, har det sedan visat sig, fakenews i akt och mening att inte svärta ner eutanasin och försvåra för de krafter som argumenterar för införande av eutanasi i de länder där eutanasin ännu inte är laglig. Behöver jag säga att också detta är fruktansvärt? Vi nyhetskonsumenter förs bakom ljuset för att propagandakampanjen som bedrivs inte ska skadas.

Till sist, men inte minst, har vi så Noa Pothoven själv. 17 år gammal och redo att dö eftersom hennes lidande är "outhärdligt". Det är ju fullständigt självklart att ingen annan människa kan sätta sig in i hur hon upplevde sin situation. Men om det är något vi kan lära oss av historien och av andra människor så är det att det inte finns någon så mörk situation att det inte skulle finnas en möjlighet till en förändring till det bättre. Speciellt när det inte rör sig om någon fysisk sjukdom. Kyrkohistorien är fylld av exempel på människor som utsatts för enormt lidande (vissa för sin tros skull, andra "bara" på grund av människors ondska) men som har fått nåd och kraft att resa sig ur sitt elände. Och märk väl att jag skrev "kyrkohistorien". Någon kanske tänker att det var ett illa valt ord i sammanhanget, men jag ska visa varför så inte är fallet.

Nederländerna är idag ett av de mest sekulariserade länderna på jorden. Den kristna tron har, om inte utplånats i landet, så åtminstone marginaliserats och osynliggjorts. Jag vågar påstå att detta, lika mycket som den fruktansvärda gruppvåldtäkten, ledde till Noa Pothovens död. Sekularismen, scientismen och framför allt ateismen (som man med fog kan hävda har ersatt den kristna tron i Nederländerna) har inga svar på livets stora frågor. Där finns ingen tröst för den som drabbas av syndens ondska. Där finns inget helande för själens djupa sår. Det här gjorde att Noa Pothoven, och många, många andra med henne, inte har något hopp inför framtiden. Speciellt inte när hon, och andra, drabbas av ondska och elände. Utan Jesus Kristus finns det inget hopp, inget liv och ingen framtid. Då är det inte så konstigt att också en ung människa som drabbats så hårt av ondskan och syndens följder som Noa Pothoven hade gjort inte klarar av att se någon annan utväg än döden.

Det här är det mest tragiska av allt i denna oerhört tragiska historia.  

Om att skjuta budbäraren

En gammal sanning är att man inte ska skjuta budbäraren när denne kommer med dåliga nyheter. Denna gamla sanning tycks idag vara satt på undantag, åtminstone i Frankrike.

Jag vill börja med att säga att jag inte gillar Front National, och jag gillar heller inte Marine Le Pen. Det finns helt enkelt för mycket i garderoben där, om vi säger så. Men dagens nyhet på Iltalehti om att Le Pen riskerar tre års fängelse för att ha spridit våldsamma ISIS-avrättningsbilder lämnar nog en massa frågor obesvarade. Hon anklagas för uppvigling till terrorism samt för att ha spridit meddelanden som "allvarligt skadar människovärdet". Detta alltså för att hon spridit tre bilder på ISIS grymheter. Nyheten berättar också att detta spridande ledde till att en domstol i höstas beordrade henne till psykiska undersökningar.

Här skjuter man budbäraren. Jag kan inte se att detta handlar om något annat. Hur kan det vara "uppvigling till terrorism" att visa hur grym denna terroristorganisation är/var? Jag förstår det stötande i att sprida dessa grymma bilder, speciellt som det gick att identifiera offren, men den som sprider en dylik bild skadar inte människovärdet. Att bete sig som ISIS gjorde däremot, det skadar verkligen människovärdet.

Jag kan inte låta bli att dra en parallell till diskussionen om abortlagstiftningen som rasar på sina håll just nu. Det finns grymma bilder som visar vad en abort är och vad den gör med det lilla barnet. Jag skulle givetvis tänka mig för både en och två gånger innan jag publicerade en sådan bild här på bloggen, men jag kan gott förstå sådana som väljer att göra det. Ibland kan det vara nödvändigt att ruska om en sovande mänsklighet genom att visa verkligheten i all sin hemskhet. Innebär det i så fall att den som publicerar en sådan bild uppviglar till mord? (Abort är ju mord i ordets rätta betydelse.) Eller att den som publicerar en sådan bild "allvarligt skadar människovärdet"? Givetvis inte. Det är aborten i sig som gör det. Eller i Le Pens fall: De grymma avrättningarna.

Vår kultur har gått sönder. Speciellt i sitt krypande för islam. Jag kan inte se att det finns någon annan förklaring till varför det franska rättssystemet på detta sätt väljer att skjuta budbäraren i stället för att sätta skulden där skulden hör hemma.      

När lögnen segrar

Lögn och lögnaktig propaganda. Sådant ogillar jag skarpt. Jag kommer ihåg från min barndom någon tidning, kanske det var EOS, där det ibland fanns intervjuer med någon "kändis", och i anslutning till intervjun fanns en liten ruta med några korta frågor. Favoritdryck, favoritmat och så den där frågan jag svarade på för egen del i inledningen av den här texten: Vad gillar du INTE?

Jag ogillar lögn och lögnaktig propaganda. Ja, ogillar är i själva verket ett allt för svagt ord. Jag avskyr lögn och lögnaktig propaganda. Det kanske allra värsta är sedan när dessa lögner sprids och blir trodda och det sedan, i något skede, leder till att lögnen segrar över sanningen. I vår värld idag sker detta tyvärr med jämna mellanrum. Det "jämlika äktenskapet" är ett exempel på en sådan lögn som gnuggats in i människors medvetande så till den grad att den till sist segrade över sanningen. Och det finns många flera liknande exempel.

I morse fick jag en länk över WhatsApp som ledde till en enkät på en webbplats i Irland. Frågan var: Borde pälsfarmning förbjudas i Irland? Detta är ett bra exempel på en fråga där lögnen och den lögnaktiga propagandan skördar lagrar idag. Över 80% av de som deltog i enkäten var av den åsikten att pälsdjursfarmning borde förbjudas i Irland. (Eller heter det på Irland?) I kommentarfältet under enkäten kom sedan de "initierade" kommentarerna. "Pälsen tas av minkarna medan de ännu lever." "Minkarna lever sina liv skräckslagna i små burar och avlivas sedan på ett grymt sätt genom att en metallstång förs in i dem från analöppningen till munnen, varpå de elektrifieras så att skinnet inte skadas." "Minkarna avlivas inför ögonen på de andra minkarna som blir skräckslagna av att se detta." "Korna får en snabb död i motsats till minkarna som plågas till döds."

Som pälsdjursfarmare, och som en människa som avskyr lögn och lögnaktig propaganda, blir jag väldigt betryckt av att läsa dylikt skräp. För ja, det är lögn. Allt är lögn. Men en lögn som upprepas tillräckligt ofta och med tillräcklig emfas blir lätt misstagen för sanning. Och människorna blir lurade.

I dagens medielandskap, och framför allt med dagens sociala medier där människorna kan stänga in sig i sina likasinnade bubblor och inte utsättas för någon annan input än sådan som bekräftar det de redan tror sig veta blir sanningen lätt ett offer. Lögnen avgår allt för ofta med segern. Det här är oerhört tragiskt. Vill vi faktiskt leva i en värld där lögnen segrar och där den som ropar högst och mest får rätt?

Och visst. Just i den här frågan talar jag i egen sak. Men kom ihåg att det innebär att jag faktiskt vet vad jag talar om. Jag avlivar ca 5000 minkar och 2000 rävar varje år. (I år blir det troligtvis lite mindre.) Jag har gått på kurs och är certifierad för detta. Inte en enda gång har jag flått en levande mink. Jag har heller aldrig avlivat någon enda mink med el. Jag vet också att både minkar och rävar avlivas direkt ur deras habitat. Avlivningsprocessen tar för en räv ca 20 sekunder och för en mink lite längre. Alltså från det de är i sin egen trygga bur till de är döda. 20 sekunder! (I rävens fall inträder dessutom medvetslösheten redan efter ca 10 sekunder.) Där finns helt enkelt inte tid för någon stress att tala om! När det gäller kor och grisar, som även de i normala fall får en smärtfri död, talar vi ändå om helt andra tidsrymder.   

Jag avskyr lögnen och lögnaktig propaganda. Och det värsta är när lögnen och den lögnaktiga propagandan segrar. Men tyvärr lever vi idag i en värld där detta sker. Alltför ofta.

Hela Svenskfinlands radiokanal?

Jag har slutat lyssna på Radio Vega, och Extrem har jag aldrig lyssnat på annat än någon kort stund i misstag när jag inte vetat vad jag fått in för kanal. Nå, det här är knappast någon överraskning för någon. Emellertid läser jag nyheter på Svenska Yle på nätet och blir med jämna mellanrum censurerad när jag kommer mig för att skriva någon kommentar. Den som har följt med här på bloggen en tid vet om det här också och att jag tycker mig ha insett att Yle, och Svenska Yle i synnerhet, är ett skattefinansierat propagandainstitut för rödgrön värdeliberalism i allmänhet och regnbågsfrågor i synnerhet. 

Idag publicerades listan på sommarens sommarpratare i Radio Vega på Svenska Yles webbplats. Varje år när det har skett har jag med en ständigt otillfredställd förväntan gått igenom listan och hoppats hitta någon konservativ kristen, värdekonservativ politiker eller annars bara konservativ tänkare. Men icke. År efter år uppfylls nog regnbågskvoten. Så också i år, för övrigt. Sedan har det varit värdeliberaler i långa banor. Även ett par liberala kristna - det senare också i år. Men år efter år lyser de konservativa med sin totala frånvaro. Speciellt gäller detta givetvis konservativa kristna.

Vilken slutsats kan man dra av detta? Att det inte finns några konservativa människor i Svenskfinland? Nej, vi finns nog. Vi är t.o.m. betydligt flera än regnbågsmänniskorna, vågar jag påstå. Men vi får tydligen inte synas och höras. Inte på Radio Vega, åtminstone. Den enda slutsatsen jag kommer på som kunde tänkas äga giltighet är att Svenska Yle och Radio Vega helt enkelt INTE VILL vara hela Svenskfinlands radiokanal. Regnbågsmänniskornas radiokanal. Givetvis! (Och det går inte att ta miste på viljan att sprida propaganda för deras sak heller.) De värdeliberalas radiokanal. Förstås! Men de värdekonservativa, och speciellt de konservativa kristna, de ska varken höras eller synas. Radio Vega är inte deras radiokanal. Radio Vega är inte vår radiokanal.

Men vi förväntas nog betala för eländet.

En galen värld!

Vi människor kan vara grymma. Jag läste just en nyhet på Iltalehti som berättade om två isländska fiskare som fick en Grönlandshaj i sitt nät. Grönlandshajar kan, by the way, bli så gamla som 500 år. Männen kapade stjärtfenan av hajen och släppte den tillbaka i havet för att möta en långsam och säkerligen plågsam död. Som djurvän blir man illamående av att läsa dylika nyheter, men samtidigt kan jag inte låta bli att reflektera lite över de reaktioner/kommentarer detta sjuka dåd gav upphov till under nyheten på Iltalehtis webbplats. Där finns mycket fördömanden, många rent av hatiska kommentarer och sådana som önskar livet ur de två fiskarna. Och ja, jag kan förstå att man kan vara arg. Det blir jag också när jag läser en dylik nyhet. Men ändå. Proportionerna är nog lite galna här.

Jag läste en annan nyhet på nätet, en nyhet som handlade om aborter. I texten citerade skribenten ett avsnitt ur Päivi Räsänens bok om abort, och där berättades om hur ett aborterat barn levde och låg och kämpade för att andas i "åtminstone tio minuter" efter ingreppet. Sjukhuspersonalen fick täcka över barnet med ett lakan för att inte tvingas se på dödskampen. Där berättas också om en läkare som hittade en annan läkare som stod, likblek, och lutade sig mot en vägg. Den första läkaren frågade om allt var ok, på vilket den likbleke läkaren svarade att han just utfört en abort med sugmetoden (där barnet sugs ut ur livmodern i delar), varpå ett lösslitet ben hade ramlat ur maskinen ner på golvet. Han konstaterade att: "Vi arbetar som bödlar!"

Proportionerna, var det alltså. Människor går, riktigt nog, i taket för att en haj blivit plågad till döds. Men samtidigt anser en stor majoritet av folket (säkert också många av de som skrivit arga kommentarer på Iltalehti) att det på det stora hela är helt i sin ordning att riva ihjäl en liten, oskyldig människa eller att låta ett litet barn ligga och försöka kämpa för att hålla fast vid livet efter en abort, säkert med stora plågor, för att sedan till sist dö.

Det är en galen värld vi lever i.

När idiotin får styra

Ja, jag är klimatskeptiker. Men jag har ändå inget emot att vi så småningom överger de fossila bränslena. Redan när jag var liten skrämde Barnjournalen oss med att tala om att oljan kommer att ta slut inom trettio år, eller vad de nu sade. Kanske det var ännu mindre än trettio år. Men nu har över trettio år gått, och ännu finns det olja. Men i vilket fall som helst kan det nog vara både miljövänligt (i bästa fall) och indikera en viss framförhållning att fasa ut oljeanvändningen. Men det viktiga här är att detta görs på rätt sätt. Först kommer de nya innovationerna, sedan tar vi bort oljan och de andra fossila energikällorna. Inte tvärtom. För då blir det kris. Men när idiotin får styra går det just så här - då blir det kris. 

I Sverige har idiotin fått styra. (Ursäkta alla svenska läsare!) Jag misstänker starkt att den nya regeringen här i Finland kommer att gå på samma linje. Men nu var det alltså Sverige det skulle handla om. SvD och SR rapporterar om att det håller på att bli elbrist i Sverige, speciellt i södra Sverige. Varför det? Jo för att regeringen har chockhöjt klimatskatten på el som är producerad på fel sätt. Detta har lett till att EON har beslutat att stänga ner elproducerande kraftverk som de bedömer inte längre kommer att vara lönsamma. När dessutom allt mer av trafiken och uppvärmningen ska ske med el riskerar Stockholmsområdet att få stora problem med elnätet. Kapaciteten räcker helt enkelt inte till.

Det är fullständig idioti att bete sig på detta sätt. Räkningen för samhället kommer att bli enorm. Bara bristerna i nätkapaciteten beräknas kunna komma att orsaka förluster för samhället på 150 miljarder kronor. Till det kommer sedan de kostnader som genereras av att företag inte kan expandera, och i värsta fall stänga ner och flytta produktionen till andra länder där idiotin inte får styra på samma sätt. T.ex. har brödtillverkaren Pågen tvingats lägga en utvidgning av sin fabrik i Malmö på is eftersom elbolaget inte kan garantera att de skulle få all den el de skulle behöva för att driva den förstorade fabriken. Detta fick Pågens vd Anders Carlson Jerndal att tala om Sverige som ett U-land. Det kan mycket väl hända att han där talade mera sant än han vet om. Med dylik idioti härskande i maktens korridorer kommer Sverige, och många andra länder, att krascha rent ekonomiskt. Men kanske det ännu inte är för sent att lägga om kursen?

Faktabaserad politik?

Jag hade fel, hur konstigt det än låter. Antti Rinne fick ihop en regering, och de fem partierna klarade av att komma överens om ett regeringsprogram. Nå, jag lade ju faktiskt in en brasklapp och konstaterade att politik faktiskt är det möjligas konst. Vilket nu alltså är bevisat. Ännu en gång. Men jag misstänker nog ändå att det finns en del slitningar bakom den polerade ytan, och de kompromisser som alla (främst de gröna och V) har tvingats göra kommer nog, vill jag tro, att ännu göra sig påminda. Vi ska komma ihåg att både de gröna och V har en historia av att slänga fast dörren bakom sig med en högljudd smäll på vägen ut när de inte får som de vill. Så jag lever ännu på hoppet att det här bygget inte blir så långvarigt.

Givetvis finns det bra saker i regeringsprogrammet. Det behöver förstås sägas. Men det negativa överväger nog, är jag rädd. Eller kanske rättare sagt: Det finns några stora problem som överskuggar det positiva. Dessa problem kan lyftas fram mot bakgrund i det som sägs i programmets löftesdel under den fjärde punkten: "Vi förbinder oss till en faktabaserad politik ..." Det jag vill säga är alltså att dessa problem i regeringsprogrammet, tvärt emot vad den kommande regeringen lovar, INTE baserar sig på fakta.

Det mest avgörande problemet har förstås att göra med ekonomin. Utgifterna ökar med 1,2 miljarder och inkomsterna ökar med 0,7 miljarder. Glappet mellan utgifterna och inkomsterna anses överbyggas genom att sysselsättningsgraden ska öka till 75%. Detta samtidigt som många av de åtgärder som finns i regeringsprogrammet kommer att MOTVERKA en höjd sysselsättningsgrad. Det här brukar på finska kallas för "toivotaan, toivotaan-politik". Den kommande regeringen bygger alltså sin politik på hoppet att det blir så som de räknar med. Föga faktabaserat, om någon frågar mig.

Sedan har vi klimatåtgärderna. Bränsleaccisen höjs kraftigt och målet tycks vara att få de finländska hjulen att i allt högra grad gå på el i stället för på bensin och diesel. Detta trots att det inte finns några seriösa elektriska alternativ, särskilt inte i sådana prisklasser som gör att de skulle vara överkomliga för de breda befolkningslagren. Och framför allt trots att elbilarna har visat sig vara större klimatbovar än dieselbilarna – något som alla låtsas som att inte är fallet. Faktabaserat? Nej, verkligen inte.

Sist men inte minst ska den kommande regeringen också förnya den så kallade "translagen". Också här är regeringens avsikter på kollisionskurs med fakta. Faktum är nämligen att det finns män (XY) och så finns det kvinnor (XX). Sedan finns det en ytterst liten procent människor som faktiskt har ett kromosomfel vilket gör att de kunde tänkas vara målgrupp för en translag. Men när denna translag ska förnyas är det givetvis inte dessa som är i blickfånget. Nej, den nya translagen ska stiftas för att tillgodose människor som fått för sig att de "sitter fast" i fel kropp. Igen en gång: Detta är inte fakta. Detta är något helt annat, och jag har flera gånger påpekat att när det gäller något annat fall där en människas huvud kommer i konflikt med hennes kropp (t.ex. när hon fått för sig att hon är en katt) är det huvudet som behandlas. Denna nya translag kommer att cementera ett handlingsmönster som är fakta-, förnufts- och naturvidrigt.  

Men Antti Rinnes regering ska alltså bedriva faktabaserad politik. Jag tillåter mig själv att småle, som det brukar heta. Eller det skulle jag göra om det inte vore fråga om så allvarliga saker.