Fortsättning

Jag lovade i min insändare i ÖT att jag skulle återkomma till frågan om kyrkan och kvinnan i ett annat sammanhang. Med det avsåg jag givetvis här på bloggen. Vad gäller Mynttis iakttagelser i sin ledartext gällande kvinnornas roll och betydelse i den kristna historien och för den kristna kyrkan kan jag konstatera att dessa långt är korrekta och en sak som förtjänar att lyftas fram. Det är nämligen precis som Dick Harrison påpekar: Det att kvinnorna har en så framträdande roll som vittnen för Jesu uppståndelse är något som kraftigt styrker trovärdigheten i redogörelserna. Dock är det att gå lite väl långt att hävda att detta på något sätt skulle, eller borde, ha betydelse för kvinnans uppgifter i kyrkan och kyrkans arbete. Det blir tydligt att Myntti här främst tänker på kyrkans ämbete. Det att kvinnorna var vittnen till uppståndelsen är en sak. En otvivelaktigt mycket viktig sak. Men kyrkans ämbete är en helt annan sak.

Detta ämbete regleras av kyrkans heliga skrifter (NT) och stöds helt och fullt av Jesu eget exempel. Jesus utsåg tolv apostlar, och alla dessa var män. Maria från Magdala var sannerligen inte någon oviktig bifigur i detta sammanhang, men hon utsågs inte till apostel. Om Jesus hade avsett herde- och lärarämbetet för kvinnan hade han helt säkert sett till att könsfördelningen bland apostlarna skulle ha varit annorlunda än den var.

Herde- och lärarämbetet i kyrkan är nämligen av sådana natur att dess innehavare ofta har varit tvungna att lida och klä skott för motstånd mot den kristna tron. Detta speciellt i tider av förföljelse. Här kan nämnas att av de tolv apostlarna kom, enligt den kristna traditionen, elva att lida martyrdöden. Det finns inget bevarat om hur Jesus tänkte kring dess saker, men på goda grunder kan vi anta att han ville bespara kvinnorna detta kors. Trots att många idag ogärna vill acceptera det är det ett rent fysiologiskt faktum att könen har olika uppgifter. Kvinnan föder barn och har, av rent naturliga orsaker, en större roll i barnens uppväxt. Detta kan tänkas ha en inte liten betydelse för varför herdens uppgift är tänkt för mannen. Inte så att detta förvägras kvinnan utan för att hon (och barnen) ska skyddas från de faror som är förknippade med detta ämbete.

I västvärlden har den kristna kyrkan under långa tider fått sitta i orubbat bo och har varit besparad svåra tider i form av förföljelser och martyrium. Detta har lett till att vi har invaggats i en falsk säkerhet och i en tro att det aldrig igen kommer att bli svåra tider igen. Dessutom har viljan att bevara freden med världen gjort att kyrkan, också som ett resultat av de goda tiderna, har förvärldsligats och kyrkans budskap har filats ner för att inte väcka anstöt. Detta i vissa fall t.o.m. så kraftigt att kyrkans budskap helt har "tappat sin sälta". Denna utveckling är också starkt sammankopplad med prästämbetets feminisering. Både så att utvecklingen har lett till att prästämbetet har öppnats för kvinnan och så att prästämbetets öppnande för kvinnan har forcerat denna utveckling. Som jag tidigare har konstaterat har kyrkans herde- och lärarämbete idag långt blivit ett vårdyrke. Så kan det förstås inte vara om kyrkan i det långa loppet vill vara en riktig kyrka, och här kommer vi nog att se en av två saker ske inom en inte alltför avlägsen framtid. Antingen återgår ämbetet till att vara det det är avsett att vara och kyrkan blir igen ljus och salt i världen, eller så kommer kyrkan att ännu mera dribbla ut sig själv från spelplanen och göra sig själv helt onödig.

Mynttis ledare avslutas med ytterligare ett felgrepp. Han frågar sig om det, sett i ljuset av det Harrison sagt om kvinnornas roll som uppståndelsens vittnen, inte är kvinnoprästförespråkarna som borde kallas "fundamentalister" eftersom ordet i sin grundbetydelse handlar om ett "återvändande till vad man uppfattar som en religions eller ideologis grundläggande och ursprungliga lära".

Myntti blandar här friskt ihop olika saker. Läran gällande kyrkans ämbete är klar och tydlig. Den bygger på apostlarnas undervisning och Jesu eget exempel. Den praxis som fanns och som visar sig bl.a. i hur kvinnorna kunde fungera som vittnen för uppståndelsen ska inte misstas för någon "lära" gällande kyrkans ämbete. Men ja, det finns också en lära i anslutning till synen på manligt och kvinnligt överlag. Klarast uttrycks denna lära om mannens och kvinnans lika värde och betydelse i församlingen och inför Gud av aposteln Paulus i Galaterbrevet (3:26ff) där han konstaterar, gällande frälsningen, att "Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som blivit döpta till Kristus har iklätt er Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus." Men notera mycket noggrant att Paulus här inte talar om uppgifterna i kyrkan, varför detta bibelord inte kan och inte ska användas i en diskussion om kyrkans ämbete.

Den kristna tron var revolutionerande på många sätt. Inte minst när det gällde synen på kvinnan och hennes värde. Detta är något som vi ännu idag har all orsak att komma ihåg och värdesätta. Men kyrkans ämbete är en helt annan fråga, och även där skulle det vara bra om vi kommer ihåg att den lära och de bud som finns – och som kyrkan har att rätta sig efter om den vill vara en kyrka som går i Jesu fotspår – bygger på insikten att könen trots allt är olika och har olika uppgifter. Inte för att på något sätt nedvärdera eller nedtona kvinnans roll och betydelse, utan för att skydda henne från det kors som kyrkans ämbete oundvikligen innebär.

Dagens ÖT-insändare

Jag väljer att publicera den insändare jag har på ÖT i dag också här på bloggen. Kommentera gärna, men kom ihåg att hålla dig till ämnet!

 

Kenneth Myntti skriver en intressant ledare (ÖT 23/12) om julen och Jesus. Texten har flera goda sidor, men också ett par stora svagheter. Till de goda sidorna hör att Myntti lyfter fram argumentation för Jesu existens och dessutom gör detta i en positiv ton. Jag vill dock påpeka att Myntti är lite för försiktig när han talar om hur de akademiska historikerna ser på frågan om huruvida Jesus har funnits. Han menar att många akademiska historiker inte hyser några tvivel gällande Jesu existens. Detta stämmer i och för sig, men ett mer korrekt påstående skulle ha varit att det inte överhuvudtaget finns någon seriös akademisk historiker idag som ifrågasätter Jesu existens.

Varför inte det då, kan man fråga sig. Nå, det har med en annan svaghet i Mynttis text att göra. Han skriver: "Bland annat har den samlade vetenskapen inte lyckats uppbåda några som helst fysiska eller arkeologiska bevis för Jesus existens."

Detta är ett intressant sätt att närma sig saken. Den fråga vi emellertid behöver ställa oss här är: Vilka arkeologiska eller fysiska bevis för Jesu existens kan tänkas komma i fråga? Vi kan ju inte gärna förvänta oss att hitta hans kropp, som i fallet med den överstepräst som dömde Jesus till döden – om det skedde som han själv sade skulle ske att han uppstod från de döda. En människa lämnar trots allt inte så mycket annat efter sig än sin kropp för arkeologin att finna, och faktum är att arkeologerna inte har hittat många lämningar efter namngivna personer från den här tiden. Översteprästen Kajafas är här faktiskt ett lysande undantag. Stora kungar och kejsare har inte sällan lämnat efter sig byggnadsverk, men Jesus var ingen sådan makthavare varför vi inte kan förvänta oss några sådana spår efter honom heller.

Men hur är det då med andra fysiska bevis? Faktum är att en människa, speciellt när vi talar om en människa som levde för 2000 år sedan, lämnar väldigt lite sådana efter sig också. Med ett beaktansvärt undantag. Jesus levde i en tid när människorna kunde läsa och skriva, och det fanns på den tiden historiker som tecknade ner viktiga händelser. Så de fysiska bevis för Jesu existens som kan tänkas finnas förekommer i form av texter.

Så då kommer vi till frågan: Finns det sådana texter? Svaret är att ja, det finns det. Det finns i själva verket en hel del sådana texter. Vi har Tacitus och Suetonius (romerska historieskrivare), vi har en intressant brevväxling bevarad hos Plinius d.y., vi har Josefus (judisk historieskrivare), vi har de judiska heliga skrifterna (Talmud /Mishna), vi har en mycket intressant detalj hos Phlegon. För att inte tala om de kristna texterna i Nya Testamentet som ligger mycket nära i tid till de händelser de beskriver och som, när det gäller evangelierna, idag i allt högre grad betraktas som en del i den antika biografiska historieskrivningen.

Allt detta sammantaget gör att det idag alltså inte finns några seriösa historiker som hävdar att Jesus inte har existerat. Det finns helt enkelt för mycket bevis för att han har funnits. Lägg därtill det allra största beviset för Jesu existens – det allra viktigaste och mest markanta spåret han lämnat efter sig – och då talar vi förstås om den kristna kyrkan. Kyrkans snabba framväxt är det kanske bästa beviset för Jesus existens, och inte bara för hans existens utan för sanningshalten i vittnesbördet om hans uppståndelse från de döda. Människorna för 2000 år sedan var nämligen inga lättlurade stackare, utan de var minst lika skeptiska som dagens människor är när vi får höra om att en man som varit död i tre dagar plötsligt började leva igen. Men stora massor lät sig övertygas med hjälp av de bevis för uppståndelsen som apostlarna och deras efterföljare lade fram, och budskapet om "Jesus och uppståndelsen" (Apg. 17:18) spred sig därför snabbt över hela den då kända världen.

Jag vill avslutningsvis passa på att tacka Kenneth Myntti för att han lyfte fram denna fundamentala aspekt på vår jul och vårt julfirande och önska honom och de som läser dessa rader en god fortsättning på julen. Frågan om kyrkan och kvinnan väljer jag att, trots att det också där skulle finnas en del att påpeka, lämna till ett annat sammanhang.

 

Stort är hatet...

Varje jul de senaste åren har vi kristna inför julen fruktat för att våra bröder och systrar i Nigeria ska attackeras under juldagens gudstjänst. Det har flera gånger nämligen hänt sig att en gudstjänstfirande församling har låsts in i kyrkan och kyrkan har bränts ner med många dödsoffer som följd. Alternativt har muslimska terrorister gått in i kyrkan under gudstjänsten och skjutit ihjäl de församlade. 

Situationen i Nigeria är överlag mycket svår för de kristna eftersom de muslimska sharialagarna som stipulerar dödsstraff för "hädande av profeten" är i kraft. Dessa lagar missbrukas dessutom så att det i vissa fall räcker med att kritisera mord och våldsdåd mot andra kristna för att dra på sig en dödsdom. 

Jag kan inte begripa hur västvärlden inte sätter Nigeria i total blockad så länge de har dylika lagar i kraft. Detta skulle inte vara någon omöjlig sak att göra, men tyvärr saknas alla vilja i det värdeliberala (och vänsterorienterade) väst att ens försöka förstå vad som pågår. För att inte tala om att reagera på det. Orsaken är förstås självklar. Igen ligger den marxistiska maktläran bakom och gör det omöjligt för makthavarna i väst att se vad som sker. Nå, detta är kanske en annan diskussion. 

I förrgår fastnade garanterat kaffet (eller julglöggen) i vrångstrupen på många finländare när vi på nyheterna fick höra om kyrkbranden i Rautjärvi som bröt ut mitt under juldagens gudstjänst. Det vi hittills vet om branden är att någon uppenbarligen antände kyrkan vid huvudingången samtidigt som sidodörrarna hade bundits fast för att förhindra att gudstjänstbesökarna skulle kunna ta sig ut ur den brinnande kyrkan. Lyckligtvis hade galningen som utförde attentatet mot den gudstjänstfirande församlingen i Rautjärvi inte lyckats fästa banden så väl att de höll, varför alla till sist kom ut oskadda. Åtminstone fysiskt sett. 

Det mesta tyder på att detta var ett attentat utfört av en ensam galning, eller det behöver vi utgå ifrån tills annat är fastslaget. Men ändå. Ingen hade väl trott att det som sker i Nigeria kunde ske här hos oss? 

Vi kan bara konstatera att hatet är stort, även i juletid. Ingen ska nämligen tillåtas missa att det är precis samma hat som driver muslimska terrorister i Nigeria och inhemska galningar i Rautjärvi. Och hatet är inte deras eget, utan det går tillbaka på själafienden själv. Jesus säger detta klart och tydligt i Joh. 15:18ff: Världen hatar oss kristna för att vi inte tillhör världen. Och vi vet också vem som är denna världens furste och som därmed ligger bakom detta hat.

Det är skrämmande att se att detta samma blinda och fullständigt irrationella hat mot oss kristna förekommer också i kommentarfältet här på denna blogg. Den som inte tror mig kan läsa, även om jag absolut inte rekommenderar det, en del kommentarer under min senaste text om julfriden. 

Hatet och illamåendet är stort, och Djävulen försöker givetvis kanalisera detta hat mot oss kristna. Ibland tar det sig mer oskyldiga uttryck, som här i kommentarfältet, ibland går det mycket, mycket längre. 

Det är synd om människorna som är fast i Djävulens garn. Låt oss fortsätta be för dem! 

Julfrid!

I en textversion av den klassiska julpsalmen "Stilla natt" sjunger vi i den sista versen: 

Stilla natt, heliga natt!

Hör vad bud ifrån Gud! 

Själ, må du ock instämma med fröjd

uti änglarnas jubel i höjd:

Frid på den fridlösa jord,

frid på den fridlösa jord.

Ordet "frid" är intressant såtillvida att det grekiska ordet ("eiréne") som finns i den nytestamentliga grundtexten i änglarnas hälsning till herdarna kan översättas till både "frid" och som "fred" på svenska. Änglarnas budskap var dock inte i första hand fred utan det de förmedlade var ett budskap om frid. Och uttryckligen om frid med Gud. 

När vi idag stillar oss för att fira jul tänker vi också på alla de människor som tvingas leva och fira jul i otrygga omständigheter. Speciellt de som lever i en krigssituation där freden syns vara långt borta. För dem, och också för oss, gäller ändå änglarnas hälsning och framför allt står den Guds gärning fast som hans eget människoblivande innebar och innebär för oss alla. Universums skapare lät sig födas som ett litet barn in i vår värld. Han steg ner i vår historia och gick här på jorden, på den samma jord vi går på och i samma historia som vi lever våra liv i. Han "slog upp sitt tält bland oss" i vår värld, om vi översätter ordagrant det som sägs i den grekiska texten.    

Julens händelser är inte i sig någon frälsningsgärning från Guds sida, men de är en del - och en viktig sådan - i Guds stora verk för oss människor som kulminerade i Golgatahändelserna i april år 33 e.Kr.

Guds gåva till mänskligheten är evigt liv i Jesus Kristus - en gåva vi får ta emot och tro. Med denna gåva följer en frid som, i ordets rätta bemärkelse, inte är av denna världen och därför inte heller kan störas eller omintetgöras av sådant som händer i denna världen. Oroligheter, sjukdomar, farsoter, ekonomiska svårigheter, förföljelse, krig och annat elände - allt detta är svåra saker vi människor råkar ut för. Men inget av detta kan rubba den frid Gud vill ge oss. Helt enkelt för att allt elände vi kan tänkas råka ut för inte kan rubba eller göra om intet grunden för den frid Gud ger oss. Guds verk står fast, oberoende av vad vi möter. 

Jorden är ofta fridlös. Och ibland också fredlös. Men den frid Gud ger oss håller och står fast. I tiden, hela tiden, och ända in i evigheten. 

Med dessa ord vill jag önska alla läsare en fridfull jul och ett välsignat år 2023! 

 

 

Mera utgifter för klimatarbetet

Idag kom så de väntade uppgifterna från Naturresursinstitutet. Den finländska markanvändningssektorn har gått från att binda koldioxid till att vara en utsläppskälla. Jag har tidigare varit inne på orsakerna till detta, och det är glädjande att detta samma budskap tycks ha nått fram till ansvariga politiker. Skogsbruket är idag, precis som Maria Ohisalo konstaterar, inte på hållbar grund. Att de nya avverkningsmetoderna ("kontinuerlig beståndsvård" som infördes 2014, alltså samtidigt som skogens CO2-bindningsförmåga började gå ner) vanligen prisas av grönvänstern är något hon givetvis inte säger i artikeln i Iltalehti.  

Nå, nu är vi hur som helst i denna situation och uppenbarligen kommer detta att komma med en stor prislapp. Professorn Jyri Seppälä på Finlands miljöcentral talar om en summa på 2-7 miljarder euro som Finland kan komma att tvingas betala som straffavgift för att vi inte når upp till klimatmålen. Då talar vi alltså om en summa som kan uppgå till 10% av den finländska statsbudgeten. 

Det här är fullständigt huvudlöst. Klimatarbete är säkert en bra sak, och vi ska givetvis göra vad vi kan för att minska på koldioxidutsläppen. Men så som klimatarbetet nu fungerar kommer det att helt kväva samhällsekonomin. Under denna regeringsperiod har statsskulden, av olika och kända orsaker, vuxit enormt, och redan nästa år beräknas den totala statsskulden nå över 150 miljarder euro. Med stigande räntor kommer även de totala räntekostnaderna att stiga snabbt - de beräknas nästa år uppgå till hisnande tre miljarder. Denna straffavgift kan givetvis läggas till denna lånesumma. Någon annan lösning finns nämligen inte här än ytterligare ökad upplåning. 

Ja, eller i själva verket finns det faktiskt en annan lösning. Mitt förslag är att vi helt enkelt låter bli att betala någon straffavgift. Hela detta system med utsläppsrätter och straffavgifter är så huvudlöst att det omgående bör skrotas. Någon måste bara gå först och våga ropa ut sanningen att kejsaren är naken. Kanske Finland skulle våga vara ett föregångsland även här och inte bara när det gäller att späka oss själva i klimatarbetets namn? 

Prästbrist

Igår gick ÖT ut med nyheten att Jani Koivusalo valts till ny kaplan i Karleby svenska församling. Det var ingen större överraskning eftersom han, igen en gång, var den ende som hade sökt tjänsten. Det som däremot kvalar in som en nyhet, och en stor sådan dessutom, är det som sägs i slutet av artikeln: Det råder allvarlig prästbrist i Borgå stift. Givetvis är detta inte heller någon riktig nyhet - i ordets rätta bemärkelse - eftersom alla som är ens lite insatta i det kyrkliga har vetat om detta en tid redan. T.ex. har den nya, stora, Pedersöre församling med fyra prästtjänster haft bara en (1) ordinarie präst i tjänst under hösten. Och lika illa är det på flera andra håll i stiftet.

Men en nyhet är det, det oaktat. Och en mycket allvarlig sådan dessutom. Skulle det inte vara för de svårigheter domkapitlet och biskopen genom denna prästbrist delegerar till de församlingsanställda och församlingarna skulle jag skratta högt åt eländet. För här ska ingen missta sig: Detta elände är biskopens och domkapitlets fel. Uteslutande, skulle jag vilja tillägga. 

Det finns nämligen unga män som skulle vara, eller åtminstone skulle ha varit, beredda att gå in i prästämbetet. Ja, det finns t.o.m. unga män som GÅTT in i prästämbetet och som biskopen och domkapitlet har avlägsnat från aktiv tjänst. Orsak: De vill hålla sig till Guds ord. I dag är det viktigare för biskopen och domkapitlet att hålla sig väl med världen och förvägra av Gud kallade män som vill vara trogna Kyrkans Herre tillträde till prästämbetet än att se till att det finns arbetare i församlingarna.  Och då blir det så här. 

I själva verket är situationen dessutom mycket sämre än den ser ut. Allt sedan Borgå stift skapades i början av 1920-talet har de österbottniska prosterierna - och de väckelserörelser som är aktiva främst här -  varit drivbänk för de präster som tjänat i stiftets församlingar. Under 100 års tid, alltså. Om jag är rätt underrättad uppgår antalet österbottniska studerande på första året vid TF i Åbo idag till noll (0). 

Detta är inte överraskande. Jag var bland de första (kanske den första) som visades på dörren för drygt 20 år sedan eftersom jag gjorde klart för biskopen att jag inte kommer att kompromissa med Guds ord i ämbetsfrågan. Då fanns det alternativ, så det att jag inte blev präst var ingen större förlust för stiftet. Men fler har följt. Många fler. Och när det blev klart att vägen till prästämbetet var stängd för sådana som vi försvann förstås intresset att studera teologi. Varför sätta fem-sex år på att studera något som man sedan inte kan arbeta med? 

Det är, med bakgrund i detta, därför troligt att vi redan har passerat "the point of no return" när det gäller prästsituationen. Och då har jag inte alls berört det faktum att många av de som sedan blir prästvigda inte borde släppas nära en predikstol eftersom de inte har något som helst intresse av att hålla sig till Guds ord. 

Detta är förstås sorgligt med tanke på de som kämpar vidare ute i församlingarna, och framför allt för församlingarna som inte kan få präster. Och i all synnerhet inte kan få bra präster. Men som sagt ska alla pekande finger riktas mot biskopen och domkapitlet. Det är de, och ingen annan, som bär all skuld för den uppkomna situationen. 

Jag hoppas att de förstår att våndas och svettas ordentligt. Det är de värda. 

Om klimatångesten och dess följder

Är det en terrorhandling när unga människor punkterar däck på 25 bilar i skydd av nattens mörker? Detta hände i natt i Malmö i Sverige, och tre klimataktivister - som hävdar att det var fråga om en del i en "klimataktion" - har gripits misstänkta för brottet i fråga. 

Nå, det är kanske att dra för stora växlar på detta att kalla det en "terrorhandling", men avsikten med gärningen är utan vidare att sprida osäkerhet och rädsla - alltså samma sak som riktiga terrorister är ute efter. Frågan är bara när klimativrare går över från (relativt) harmlösa gärningar till verkliga terrorhandlingar i klimatskyddets namn. Som t.ex. att spränga gasledningar och attackera annan (fossil) energiinfrastruktur. Som jag tidigare har påmint om finns ideologin redan på plats för detta.

Det är skrämmande att se hur, framför allt, media har lyckats skrämma upp speciellt unga med sitt konstanta klimathetsande. Enligt en undersökning som nu börjar ha lite över ett år på nacken har 80% av världens ungdom idag klimatångest. Och långt är denna som sagt frammanad av mediernas konstanta klimathetsande. Enligt en artikel i svenska "Forskning och framsteg" säger nästan hälften av ungdomarna (45%) att klimatångesten påverkar deras dagliga vardag och sättet de äter och sover. Nästan lika många är tveksamma till att skaffa egna barn på grund av klimatförändringarna och över hälften anser att mänskligheten är dömd till undergång. Tre fjärdedelar uppger sig vara rädda för framtiden och över hälften menar att de har blivit svikna av sina regeringar.

När ska någon börja hålla medierna ansvariga för detta? Det är fullständigt fruktansvärt hur det är möjligt att vi på detta sätt berövar ungdomen tron på framtiden och, ännu värre, skapar potentiella klimatterrorister. Och allt detta på basen av en ideologi som strävar till att montera ner det moderna samhället. För att inte tala om vår välfärd. 

Det är ibland jobbigt att vara i stånd att anlägga ett historiskt perspektiv på tillvaron. Det skulle nämligen ibland vara lättare att inte se och förstå vad som pågår. Saken är den att det alltid har funnits krafter som haft som mål att rasera det ordnade samhället och ersätta det med något annat, mindre ordnat och mindre fredligt. På 60-och 70-talen talet handlade det om vänsterradikaler som både inom politiken (i Finland har dessa kallats "taistoiter" efter Taisto Sinisalo) och genom terror (t.ex. RAF i Tyskland och Röda brigaderna i Italien) ville omstörta samhällsordningen. På 80-talet kanaliserades revolutionsandan genom t.ex. djurrättsterrorismen som, enligt vissa källor inom polisen, var finansierade av 60-talets taistoiter som nu var för gamla och välmående för att själva göra revolution men som fortfarande ville skapa instabilitet i samhället. 

Idag har vänsterradikalerna långt tagit över hela mediefältet i västvärlden och kan där fortsätta sina försök att rubba samhällsfreden. Klimathetsen kommer där mer än väl till användning, och som jag ser det är det bara en tidsfråga innan ungdomar som på detta sätt berövats sin framtidstro kommer att övergå från mer harmlösa aktioner, som att spraymåla kända konstverk och skära sönder bilringar, till att begå regelrätta terrordåd. Kanske t.o.m. försöka göra maktkupper och instifta klimatdiktaturer. Även här finns redan den ideologiska grunden på plats t.ex. genom den svenske filosofen och vänsteraktivisten Torbjörn Tännsjö. 

Det är som sagt fruktansvärt när media (i synnerhet) på detta sätt berövar ungdomen dess framtidstro. Men det är bara ett litet preludium i det att vara fruktansvärt om och när dessa framtidstro-berövade människor förleds till att börja "göra något åt saken".

Skamligt!

ÖT berättar idag på sin webbplats om jordbrukaren och nötuppfödaren Markus Strömsnäs i Sundby som tvingas avsluta djurhållningen p.g.a. bristande lönsamhet. Han konstaterar att det att han på detta sätt går ut i media inte är någon bra reklam för jordbruksnäringen, men att situationen är likadan på många gårdar och om inget händer gällande lönsamheten kommer många andra att tvingas göra samma sak. 

Det är djupt tragiskt att sådana som producerar den mat vi äter inte får skäligt betalt för det jobb de gör. Eller ens tillräckligt för att få rörelsen att gå runt. Vi ska komma ihåg att det idag långt är politiska beslut som ligger bakom lönsamhetskrisen inom jordbruket. (Vid sidan av partihandelns oskäligt höga vinstmarginaler.) Detta i.o.m. att staten/EU har beslutat att subventionera jordbruksprodukterna (läs: genom olika stödformer) så att konsumenterna inte ska behöva betala vad det verkligen kostar att producera den mat vi äter. På detta sätt har staten/EU "på köpet" kapat åt sig rätten att fullständigt egenmäktigt styra jordbruksproduktionen. När staten, eller EU, knycker lite i en liten tråd någonstans tvingas jordbrukarna reagera på detta. Gör de inte det riskerar stöden att utebli. Således är det inte i första hand konsumentbeteendet utan politiska beslut på olika nivåer som styr jordbrukets inriktning. 

Idag har vi också fått läsa nyheter om det nya "nationella klimatmatprogrammet" vars mål är att styra upp finländarnas matvanor i mera klimatvänlig riktning. Detta program, liksom det som vi undervisas om jämt och ständigt i media gällande klimatet, jordbruket och vårt ätande, är direkta fiender till det finländska jordbruket och till vår självförsörjning. Dessa mål, i kombination med det jag skrev ovan om hur staten/EU kapat åt sig rätten att fullständigt egenmäktigt styra jordbruksproduktionen, innebär att krisen inom det finländska jordbruket fördjupas ytterligare när staten/EU både kan och vill styra jordbrukets produktionsinriktning. 

Speciellt i kris- och krigstider kunde man tänka att landets självförsörjningsgrad skulle vara högt, ja kanske högst, på varje politikers agenda. Men det verkar som om de flesta, dock inte alla, rikspolitiker tänker som så att vi inte behöver något jordbruk - det är ju bara att gå till butiken och köpa den mat vi behöver. 

Det är fullständigt skamligt hur de som producerar vår mat behandlas idag. 

Om pristaket på el

Sent ska syndaren vakna, brukar det heta. Vi har en längre tid vetat om att det kommer att bli svåra tider vad gäller elpriserna i vinter. Regeringspartierna har haft gott om tid att förbereda åtgärder för att mildra smällen, och en del bra saker har gjorts. Speciellt momssänkningen är en bra sak som inte drabbar någon utan enbart underlättar. (Staten får ändå inte in mindre moms eftersom elpriserna, och därmed också den totala momsen på såld el, är högre än vanligt.) Men först nu, när kölden är här och krisen håller på att bli akut, kommer tanken på ett elpristak upp på agendan. Det är på tok för sent. Ett elpristak är nämligen en komplex sak som inverkar på många olika saker, varför det behöver utredas ordentligt innan det eventuellt införs. Skulle denna fråga ha lyfts på bordet tidigare, låt oss säga i augusti, skulle det ha funnits gott om tid att utreda alla följdverkningar detta kan tänkas ha. Men nu är det för sent och detta i och för sig lovvärda förslag riskerar att bli ett enormt hastverk. 

Det finns många problem med ett elpristak. Först och främst är frågan hur detta ska finansieras. Ville Tavio (ps) har låtit räkna på det och kommit fram till att kostnaderna för detta pristak kommer att landa strax under en miljard euro. Till regeringens modus operandi hör att inte leta efter pengarna i andra moment någonstans i statsbudgeten utan i stället kommer dessa pengar givetvis att lånas upp. Det betyder att framtiden får stå för kostnaderna. För det andra innebär detta att alla finländare, också de som i god tid har sett om sitt hus och sina elavtal, kommer att stå som betalare i slutändan. Denna rättviseaspekt kan inte heller bortses ifrån. 

Vidare skulle detta pristak, enligt de uppgifter som finns tillgängliga i detta skede, endast röra privata hushålls elräkningar. Företagen står helt på sidan. Detta är också ytterst problematiskt eftersom de höga elpriserna också, och kanske i synnerhet, drabbar elintensiva branscher och kan få stora följder för företagen och därigenom för sysselsättningen - speciellt i glesbygden. 

Ett annat problem med ett dylikt stöd - om det utformas så att staten helt enkelt står för den del av elkostnaderna som överskrider den fastslagna taknivån - är att marknaden har en tendens att forma sig i linje med de stöd som utbetalas. Om det t.ex. betalas hyresstöd tenderar detta att driva upp hyrorna överlag. Speciellt om detta elpristak blir ett ogenomtänkt hastverk kommer det att finnas stora risker att elbolagen drar nytta av det på detta sätt. Om inte annat så finns det inte alls samma tryck på bolagen att hålla priserna nere om staten ändå går in och står för kostnaderna för de höjningar som görs.

Det sista problemet jag kommer att tänka på i hastigheten är att detta pristak endast behandlar symptomen på problemet, inte själva problemet i sig. Detta innebär nämligen inte att vi får mera el på marknaden. Det kan t.o.m. gå så att elsparivern minskar (åtminstone en aning), vilket då innebär att elbristen blir ännu större. Dessutom, om detta görs ens lite fel och elbolagen drabbas ens lite av pristaket finns alltid risken att de hellre säljer sin el till utlandet där de kan få ett bättre pris. Detta torde ändå inte bli aktuellt ifall stödet utformas så som det har presenterats i media idag, men om det hela blir ett hastverk kan förstås inget garanteras. 

Detta är som sagt ett lovvärt initiativ. Men det finns som sagt många problem med ett dylikt pristak. Framför allt borde regeringen ha vaknat mycket, mycket tidigare. Och som sagt finns det uppenbar risk att detta gör att den redan mycket sjuka elmarknaden blir ännu sjukare. Friskare lär den åtminstone inte bli av detta.

Lady Busty och Miss Shameless

Aftonbladet rapporterar idag att "SD förlorade strid om sagostund med drag queens" i Trelleborg. Det berättas att Sd hade försökt stoppa en sagostund (för barn) med "Lady Busty" och "Miss Shameless", men nu godkände kulturnämnden i kommunen att sagostunden skulle få hållas. Ola Olsson (C) hävdar att "det är viktigt att vi i politiken håller armlängds avstånd till kulturen" och att tjänstemännen ska få planera verksamheten ostört sedan politikerna "satt målen".

Det enda Olsson åstadkommer med sin kommentar är att sätta ett självmål. Saken är nämligen den att det inte finns något "neutralläge" idag. Antingen arbetar man för förförelsen av små barn eller så arbetar man mot den samma. Gör man inget, vilket man som politiker INTE är vald att göra, rullar saker tyvärr på av egen tyngd och slutresultatet blir, just det, skamlöst. 

Detta med sagostunder med Drag Queens är ett fenomen som har blommat upp på många håll. I somras hölls en omtalad sådan på biblioteket Oode i Helsingfors i samband med Helsinki Pride. Omtalad för att några motståndare försökte stoppa den. Viljan att nå ut till barnen medan de är små med det förförande (och förfärande) budskapet tycks vara stor. 

Detta är en trend. En annan är att goda budskap i stället stoppas - just till förmån för dylikt skräp. Skådespelaren Kirk Cameron ("Growing Pains", "Left Behind" m.m.) har skrivit en bok om Andens frukter för barn, och han har erbjudit sig att läsa ur denna bok på ett femtiotal bibliotek i USA. Inte ett enda har varit villigt att ta emot honom. Detta föranledde The Federalist att konstatera att enda chansen för Cameron att få in foten på offentliga bibliotek är att klä ut sig till en Drag Queen. Då skulle dörrarna öppnas.

Det är synd om de barn som tvingas växa upp i detta samhällsklimat och som inte har föräldrar som har fått upp ögonen för vad som pågår och därmed förstår att dels skydda sina barn, dels ge dem det goda som samhället i allt högre grad förvägrar dem.

Sevärd Youtube-video!

När jag var inne på Youtube idag hittade jag en rykande färsk video som berättar om Evangeliska Ungas Ungdomskör/Ungdomskören Evangelicum. Jag kan mycket varmt rekommendera videon! 

De flesta med anknytning till den evangeliska rörelsen har antingen sjungit med i kören eller har andra anknytningspunkter till den. Så även jag. Även om jag inte har sjungit i kören fick jag vara med på ett par körweekender som bibelstudiehållare och predikant under min tid som anställd i SLEF. Min hustru sjöng med i kören under ett antal år och nu gör dottern det samma. Evangelicum är, kan man säga utan att överdriva alls, ett begrepp och ett fenomen som är intimt sammankopplat med den evangeliska rörelsen.

Som sagt, se gärna den välgjorda videon! 

På det sluttande planet

Kanada är idag det kanske mest "progressiva" landet i världen, men även andra länder (som t.ex. Sverige och Nederländerna) kan aspirera på denna tvivelaktiga ära givetvis beroende på hur man mäter "progressiviteten". 

Två av värdeliberalernas hjärtefrågor (vid sidan av hbt-frågorna - där Kanada också har gått längre än de flesta andra länder) är, som bekant, abort och eutanasi. När man betraktar dessa två frågor och hur utvecklingen har gått i Kanada kan vi tydligt se hur det sluttande planet i norm- och värdefrågor fungerar. I Kanada är abort idag enligt lagen tillåten under hela graviditeten, även om få abortkliniker erbjuder abort efter 24 veckor. Här kan vi se hur utvecklingen har gått i en stadigt mer tillåtande riktning sedan aborter tilläts i landet 1969. Skyddet för livet när det är som mest skyddslöst har urholkats och försvagats för att till sist (?) landa i dagens fruktansvärda situation. 

En mycket senare, men ännu snabbare, utveckling har setts på eutanasi-området. Läkaradministrerad eutanasi tilläts i Kanada år 2016, och i fjol breddades lagen väsentligt. Nästa år kommer lagen att ytterligare breddas så att även de som har (endast) en psykisk diagnos kan få eutanasi. 

Det som är ännu värre än den juridiska aspekten är hur eutanasi-lagarna, och MAID-programmet ("Medical Assistance in Death"), har tillämpats. Den senaste tiden har det framkommit flera exempel på hur krigsveteraner som har klagat på att det dröjer för länge för staten att installera de hjälpmedel de behöver i sina hem för att klara vardagen har erbjudits eutanasi i stället. Så har vi också fallet Jennyfer Hatch, en kvinna som användes som "mannekäng" för MAID-programmet i en reklam och som, trots att hon sade sig vilja fortsätta leva, valde eutanasi eftersom hon inte hade råd med den vård hon skulle ha behövt för att få en bättre livskvalitet.  

Vi befinner oss helt klart idag på det som brukar kallas det "sluttande planet". När människovärdet en gång har devalverats genom att banden till Skaparen kapas och det värde det att vara skapad innebär försvinner (och vi människor betraktas som ett djur bland andra djur och ett resultat av slumpen) finns det helt tydligt inga gränser för hur lågt vi kan falla. 

Det är dessutom väldigt skrämmande att de som försvarar abort och eutanasi har gjort sig själva blinda för detta med det sluttande planet. Länken behandlar situationen i Nederländerna, men där har vi givetvis samma fenomen som i Kanada, om än det kanske där ännu inte har gått lika långt. 

Vi rör oss på det sluttande planet, vi faller oerhört långt och lågt och så blir vi blinda för vad vi gör mot oss själva. Skrämmande var ordet.

Om orsaken till energikrisen

De som har talat sig varma för vindkraften och att denna sänker elpriserna borde senast nu inse att de har varit ute och seglat. Just nu blåser det ordentligt, och vindkraften ger ca 3000 MW, men likväl är spotpriset på el långt över 50 cent/KWh. Det är helt klart att det är något som inte stämmer här. Visst. Det råder elbrist i stora delar av Europa, och elmarknaden är sammanlänkad, men det räcker inte som förklaring.

ÖT har på sin webbplats en förtjänstfull artikel i detta ämne där professor Peter Lund får komma till tals. Vi borde lyssna ordentligt på vad han säger om detta: "Här har vi flera komponenter som samverkar. Dels har vi situationen på kontinenten med höga elpriser som kan förklaras av elbristen i Frankrike där de tvingats ransonera. Då drivs priset upp av att man använder gas och stenkol i kraftverken." Han fortsätter: "Vindkraften är inte tillförlitlig som spetskraft och därför behövs reservkraft. Men den fattas och det är problemet. Det har inte investerats tillräckligt i reservkraft i Finland. Därför är osäkerheten stor nu."

Det är speciellt detta med underlåtenheten att investera i tillräcklig reservkraft - och det Lund säger om vad som driver upp elpriset som borde få oss att hicka till. Underlåtenheten att investera i tillräcklig reservkraft är ett politiskt beslut. Eller rättare sagt: Det är orsakat av politiska beslut. Politikerna vill ha vindkraft och solkraft, och övrig (läs: fossil) energiproduktion har motarbetats. Därför är vi nu i den situation vi befinner oss i. Och det blir värre: Priset drivs upp eftersom man använder gas och stenkol i kraftverken ute i Europa. För att gas och stenkol är så dyrt? Nej, inte i första hand. Priset drivs upp eftersom DET HAR GJORTS DYRT att producera el med fossila bränslen. Igen har vi alltså ett politiskt beslut som ligger bakom. 

Hänger du med här? Nå, låt oss tala klarspråk: Vi har idag så här dyr el FÖR ATT POLITIKERNA VILL ATT VI SKA HA SÅ HÄR DYR EL. 

Det handlar om klimatet, helt enkelt. De klimatsatsningar som har gjorts, och görs, leder till att energipriserna skjuter i höjden. Och följderna kommer att bli stora. Om du behärskar finska rekommenderar jag att du läser en artikel på Ilkka-Pohjalainens webbplats som berättar om sågföretagaren (m.m.) Jouko Sjöblom vars företag drabbas av de höga elpriserna. Han skräder inte på orden när han beskyller våra politiker för dagens ohållbara situation. Han konstaterar att han tvingas stänga sågen efter jul eftersom det inte går att hålla lönsamhet i verksamheten med dessa elpriser. Resultatet blir att hans arbetare blir permitterade, och Sjöblom förutspår att det kommer att finnas många liknande fall ifall inget görs åt den akuta krisen.

Sjöblom konstaterar att det skulle finnas alla möjligheter att åtgärda situationen. Eller att det åtminstone skulle ha funnits alla möjligheter om det skulle ha reagerats i tid. Han talar om Wärtsiläs dieselgeneratorer och om moderna turbiner som kunde ha installerats i de många dammar som finns i våra vattendrag. Men inget har gjorts, och nu betalar framför allt företagen priset. Och vår konkurrenskraft körs i botten. 

Sjöblom säger inget om varför inget har gjorts (annat än att politikerna inte klarar av att ta några beslut), men sett med bakgrund i det Peter Lund säger i ÖT-artikeln står det mer än klart att orsaken till att inget har gjorts är just den jag nämnde. Vi har idag en regering där de grönas klimatagenda dominerar, och nu ser vi följderna av detta. Eller rättare sagt: Vi börjar se följderna av detta. För det här kommer att bli MYCKET värre innan det blir bättre igen.

Som sagt: Läs gärna intervjun med Jouko Sjöblom!  

 

Om att straffa sådana som inte brutit mot lagen

Under en av de många demonstrationerna under självständighetsdagen skedde uppenbarligen något som inte borde ha skett. Ett par demonstranter, säkerligen (läs: förhoppningsvis) drivna av berättigad vrede mot Rysslands anfallskrig mot Ukraina, beslöt sig för att bränna en rysk flagga.

Det hör inte till vanligheterna i Finland att bränna flaggor. Annat då än i misstag. Detta är t.o.m. så ovanligt att det inte finns några lagar som reglerar ett sådant beteende, förutom då när det gäller att bränna den egna flaggan. Det är olagligt och kan ge böter - att bränna andra flaggor är det inte. Även om det givetvis inte bör göras eftersom det är högst respektlös handling och givetvis uppfattas som en grov provokation. Men likväl är det inte olagligt. 

Nu har dock Ryssland krävt att förövarna (kan man använda det ordet när det handlar om något som inte är olagligt?) ska ställas tills vars för sin handling. Detta är givetvis inget som kan göras eftersom man i en rättsstat inte kan döma någon som inte har gjort något olagligt. I Finland har vi ändå faktiskt ett prejudikat just när det handlar om att döma någon som inte gjort något olagligt. Fram till och med 1945 var det nämligen inte olagligt att starta krig i Finland. Ändå krävde Sovjetunionen att Risto Ryti, som var president i Finland när fortsättningskriget startade, skulle dömas. Något som också skedde. Detta är givetvis en stor skamfläck i den finländska historien, men ändå något som kan förstås. Finland hade inte några möjligheter att sätta sig emot Sovjets krav när vi hade förlorat ett krig och med knapp marginal överlevt som självständig nation. 

Nu är situationen emellertid en annan, och man får hoppas att vederbörande instanser har ryggrad nog att stå upp och försvara en av de viktigaste grundprinciperna för rättsstaten. 

Behöver jag igen påminna om att det faktiskt har gjorts ytterligare ett försök att döma en finländsk medborgare för en handling som inte var olaglig när handlingen utfördes (och givetvis inte borde kunna vara det ännu idag) utan har, av vissa, tolkats vara det utifrån en lag som stiftas efter att handlingen utfördes. Lyckligtvis blev domen mot Päivi Räsänen frikännande, och förhoppningsvis kommer denna friande dom att stå sig också i högre rättsinstanser. Men vi ska notera att detta tycks vara det modus operandi som diverse maktmissbrukande ledare (i olika sammanhang) brukar.  

Om att göra svart till vitt

"I dag står denna kammare stolt sida vid sida med frihetens krafter". De orden uttalades av kongressens talman Nancy Pelosi efter att underhuset röstat igenom en lag "till skydd för samkönade äktenskap" med rösterna 258-169 i veckan. Illavarslande nog röstade en lång rad republikanska ledamöter också för lagen som, förutom att garantera samkönade äktenskaps giltighet även i delstater som i framtiden kunde tänkas återgå till en traditionell äktenskapssyn, framför allt öppnar för många nya möjligheter för olika hbtq-organisationer att genom domstolsväsendet förfölja enskilda och organisationer som inte accepterar den deformering av äktenskapet som de nya lagarna har lett till. Dessutom cementerar denna lag den förvridna synen på familj och barn som något som har med föräldrarnas önskan/vilja att göra och inte med barnens rättigheter - bl.a. rätten till både en far och en mor.

I själva verket handlar denna lag alltså inte alls om frihet, utan om att tillåta och framför allt att möjliggöra förtryck av konservativa meningsmotståndare och om att skapa en lag som slår fast en människoskadlig familjesyn. Men så här blir det ofta när "progressiva" krafter sitter vid makten. Språket förstörs, svart blir vitt och ont blir gott. Och vi luras att tro att det är bra när så sker.

Är vi faktiskt så här dumma i huvudet?

Det finns propaganda, och så finns det PROPAGANDA. I morse snubblade jag över en text på Svenska Yle som hör till den senare kategorin. Det är fråga om en artikel som redogör för beräkningar som Finlands klimatpanel har gjort angående möjligheterna att minska klimatpåverkan.

Ibland undrar jag, riktigt på allvar, hur dumma i huvudet media (och denna "Klimatpanel") tror att vi finländare är. Och ja, i förlängningen, hur dumma vi faktiskt är. Redan i rubriken blir det galet så det sjunger om det (vilket man sedan också inser om man orkar läsa artikeln): "För att Finland ska nå sina klimatmål krävs att också hushållen deltar i talkot – förändringarna bra både för miljön och plånboken."

För det första kunde man gå in på skillnaderna mellan miljö och klimat, men eftersom jag har gnällt om det många gånger redan ids jag inte göra det igen. Men hur kan någon, med bevarad självrespekt, påstå att klimatåtgärderna skulle vara bra för "plånboken"? I texten talas det t.ex. om att ett höjt bensinpris är en "styrande åtgärd". Hur kan ett höjt bensinpris vara bra för plånboken? Visst, vi är många gånger lättlurade, det måste medges. Men så här dum i huvudet är ingen. Klimatåtgärdernas inverkan på elpriserna kan förstås diskuteras i det oändliga, men faktum är att kriget i Ukraina inte ensamt kan skyllas för hela den massiva ökning vi tvingas leva med idag. Trots att man gärna låter oss förstå att det är så. Men igen: Så dum i huvudet kan ingen vara att han/hon inte begriper att en minskning av tillförlitlig elproduktion i kombination med ökad användning samtidigt som elproduktionen allt mer styrs över till otillförlitliga produktionsmetoder (vind och sol) inte skulle medverka till dagens situation. Hur stor andel av prisökningen som beror på vad är däremot förstås en knepigare fråga.

Sedan kommer Klimatpanelen givetvis in på jordbruket och livsmedelsproduktionen, och här blir en stor brist i dagens informationsförmedling uppenbar. Panelen talar om att vi borde minska vår konsumtion av rött kött med två tredjedelar och övergå till mer växtbaserad kost. Samt öka användningen av inhemsk fisk. (Vilken är oerhört dyr - så där kan vi inte heller tala om att plånboken skulle må bra.) Men det blir värre. Panelen hävdar att "en halvering av kött- och mjölkkonsumtionen skulle minska behovet av odlingsmark med 800 000 hektar". Det panelen inte säger (för att medlemmarna inte vet det?) är att en dylik övergång skulle slå benen under den inhemska livsmedelsproduktionen helt och hållet. Dels är vårt jordbruk långt beroende av den gödsel som djurhållningen producerar, dels är en stod del av Finlands jordbruksmark inte tjänlig för annat än gräsproduktion som, i förlängningen, förädlas till mjölk och kött. Och vad skulle det innebära för jordbruket, jordbrukskåren och hela den infrastruktur som servar jordbruket om den areal som odlas minskade med 800 000 hektar?

Men dumheterna slutar inte ens där. Panelen säger vidare: "De inhemska utsläppen kan dock inte minska om inte livsmedels- och jordbrukspolitiken reagerar på förändringar i konsumtionen." Men hur var det nu igen? Konsumtionen BORDE ändra. Den har inte gjort det, och kommer knappast heller att göra det - åtminstone inte i den utsträckning denna Klimatpanel önskar. Och jordbruket BORDE alltså, enligt panelen, reagera på dessa ändringar. Men varför reagera på ändringar som bara finns på ritbordet hos en rad klimatforskare?

Finlands jordbrukare står lyckligtvis med båda fötterna stadigt i den inhemska myllan. Men i dagens situation räcker tyvärr inte detta för att rädda oss från dylika dumheter - och i förlängningen för att rädda den inhemska livsmedelsproduktionen och vår självförsörjning. Problemet är nämligen det att jordbrukets inriktning och produktion inte styrs av förståndiga jordbrukare utan av en ovanifrån styrd jordbrukspolitik. Som i sin tur styrs av politiker. Politiker som läser dylika artiklar och, tyvärr, i många fall tror på det de läser. För det är ju experter som ligger bakom det som sägs.

Och det är här det stora problemet finns idag. Man kan nämligen inte förvänta sig att en panel bestående av klimatforskare ska kunna ha någon övergripande bild av hur olika åtgärder påverkar samhället i stort. Och speciellt inte jordbruket. En forskare är "nischad" och ska så vara. När en dylik propå presenteras för allmänheten är det därför journalisternas uppgift att ge det övergripande perspektivet. Tyvärr lyser detta helt med sin frånvaro i denna artikel, och det är kanske den största bristen av alla med denna artikel. Det tycks som att (åtminstone en del av) journalisterna i dag är så insnöade på klimatfrågan att de inte klarar av att lyfta blicken från detaljerna till helheten. Eller med andra ord sagt: Det journalisterna presterar förvandlas till, just det, propaganda när klimatforskarnas smala perspektiv inte breddas. Kanske för att dagens journalister inte klarar av uppgiften, eller kanske - hemska tanke! - för att de inte vill.

Ingen behöver vara förvånad över att förtroendet för media i allmänhet, och Svenska Yle i synnerhet, dyker när det publiceras dylikt skräp. För som sagt, vi är inte så dumma i huvudet att vi går på vad som helst. Eller är vi det?

 

  

Helt rätt, Orban!

Det gick som väntat: Ungern stoppar EU:s massiva stödpaket på 18 miljarder euro till Ukraina. Detta utmålas i media idag som en katastrof, men i själva verket är detta en bra sak. Nu ska ingen missförstå detta: Vi behöver, och vi ska, stöda Ukraina i deras kamp mot Ryssland. Men detta bör göras på rätt sätt. Ett gemensamt EU-stöd, med gemensamt lånade pengar, är (ytterligare) ett stort steg mot ett federalt EU, och det är skamligt att EU-ledningen använder sig av denna tragedi för att fösa EU-länderna ännu närmare en federation. Eller rättare sagt: Försökte använda sig av den. Tack vare Ungern och Orban lyckades denna kupp nu alltså inte.

I media talas det om att Ungern torpederar stödpaketet p.g.a. att EU håller inne en stor del av finansieringen till Ungern, men även om det givetvis inte går att utesluta att detta också har spelat in är detta inte den orsak som ungrarna själva anger. Kanske det skulle finnas skäl att lyssna på dem i detta? Hela nyheten om det uteblivna stödet som orsak till att Ungern stoppar stödpaketet luktar faktiskt fakenews lång väg. Men det är ofta så det fungerar. Om makten kan misskreditera de som agerar bromskloss gör de det mer än gärna. Men det betyder förstås inte att vi behöver låta oss luras. 

Notera också att Ungern är villigt att stöda Ukraina med en betydande summa, men väljer att göra detta bilateralt. 

Det är oerhört tacksamt att någon vågar stoppa EU:s maktfullkomlighet och dess marsch mot federalism. Samtidigt som det är oroväckande hur media villigt går i maktens ledband och mer än gärna misskrediterar Ungern i detta.

Om Lucia och om denna världens fattigdom

Vi fick vara med på Lucia-kickoff på After Eight i Jakobstad i fredags. Det var ett festligt tillfälle med tal, sång och servering. Men det som framför allt slog mig var hur oerhört tomt det blir när kristna traditioner töms på sitt originalinnehåll och ersätts (eller man försöker ersätta detta) med allmänmänskligt mumbo-jumbo. Det bästa talaren klarade av att prestera var att Lucia får bära ljus till olika sammanhang och påminna oss om att det, nu under årets mörkaste tid, ändå kommer att bli ljusare.

Tänk vad fattigt! Lyckligtvis var sångerna som luciaföljet sjöng bättre och mer innehållsrika än talet som hölls.

Lucia-traditionen handlar om Kristus som världens ljus och vill påminna oss om vikten av att vara trogna mot honom trots de svårigheter, lidanden och t.o.m. förföljelser vi möter här. Lucia-legendens centrum handlar om att vårt hopp finns i Kristus och att vårt rätta hemland inte är här utan i Guds himmel. Lucia, som levde i Syracusa på Sicilien ca 283-304, led martyrdöden under kejsar Diocletianus (ca 243-316) förföljelser mot de kristna. Det finns en hel del legendartat material i berättelsen om Lucia som vi knappast behöver sätta desto mera tilltro till, men huvuddragen i hennes historia är klara och tydliga.

Men som sagt fick vi inte höra något om detta i det tal som hölls. Det enda vi fick veta är att det blir ljusare mot våren. Som sagt: Tänk vad fattiga vi är om detta skulle vara det enda vi har att hoppas på!

 

Om samhällsutvecklingen och den kristna tron

Enligt en kort nyhet på Svenska Yle lämnar allt fler finländare "kontrollerande religiösa samfund". Detta enligt Joni Valkila, verksamhetsledare vid Uskontojen Uhrit ry. Detta är givetvis en bra sak. Många människor far illa i dylika religiösa rörelser. Men som vanligt kastas igen barnet ut med barnvattnet. I nyheten sägs också att "samhällsutvecklingen [har] lett till att konservativa samfund upplevs alltmer radikala."

Detta är säkert sant, men bilden som ges är att konservativa samfund är det samma som kontrollerande samfund. Så är det givetvis inte. Nåväl, det intressanta i citatet är detta om samhällsutvecklingen. 

Detta är något jag har försökt förmedla här på bloggen en längre tid redan. Samhället utvecklas i en rasande fart i en allt mer värdeliberal riktning, och det som var mainstream för bara några år sedan håller idag på att betraktas som allt mer radikalt. Och omvänt: Det som var radikalt (på den liberala vänsterkanten) för bara några år sedan betraktas idag som allt mer mainstream. På det politiska fältet brukar jag använda mig av exemplet Nils Torvalds för att belysa denna glidning. På 60-talet var han radikal vänsteraktivist, och idag är han i princip mainstream SFP. Utan att han för den skull har behövt ändra sina åsikter desto mera. På samma sätt fungerar det även på andra samhällsområden, även på religionernas område.

Jag har också brukat tala om "det konstanta avståndets förbannelse" och hur detta drabbar kyrkor och samfund, och framför allt individer, som i stället för att ha Bibeln som sitt rättesnöre använder sig av samhället och den allmänna opinionen som rättesnöre. När man gör så håller man ett konstant avstånd till samhällets förhållningssätt, och när samhället glider glider man efter. På konstant avstånd, men dock. Omvänt innebär detta givetvis att den som håller fast vid Bibelns lära kommer att betraktas som allt mer extrem, eller med Valkilas ord, radikal. 

Likväl finns här inget alternativ. Vill vi vara trogna Herren Jesus och hans lära får vi lov att ta upp och bära detta kors. Om inte kommer vi att glida allt längre bort från honom. För vi ska inte låta lura oss. Jesus står fast vid Guds ord, och om vi går bort från Guds ord går vi också bort från Jesus. Många har försökt lura sig att det inte är så det fungerar, men förr eller senare avslöjas denna lögn för vad den är.  

Om Twitter, Musk och yttrandefriheten

Svenska Yle rapporterar idag att Thierry Breton, EU:s ansvarige kommissionär för den inre marknaden, har fört diskussioner med Twitters ägare Elon Musk. Breton har, enligt nyheten, gjort klart för Musk att Twitter har mycket arbete framför sig ännu om plattformen inte ska förbjudas inom EU. "... plattformen måste göra sin användarpolicy transparent, stärka sin innehållsmoderering och åtgärda spridningen av desinformation."

I citatet ovan finns flera ord ur dagens "nyspråk" som betyder något annat än de vid en första anblick tycks betyda. Ordet "innehållsmoderering" betyder i klartext CENSUR och ordet "desinformation" innefattar så mycket mer än bara regelrätt desinformation. Om man letar på nätet vad EU avser med "desinformation" får man reda på att detta handlar om skyddandet av "europeiska värderingar och demokratiska system". Och där hade vi igen ett par "nyord". 

De "europeiska värderingarna" har blivit aktuella under de senaste åren i Ungern-frågan, i frågor rörande normer och i hela Covid-frågekomplexet. Skyddandet av "europeiska värderingar" har kommit att betyda ett skydd mot kritik mot (värde)liberala vänsterströmningar och ett embargo mot (värde)konservativa högerströmningar. När det gäller Covid har kampen mot "desinformation" inneburit en kraftig censur av kritik mot speciellt vaccinernas effektivitet och de många gånger drakoniska åtgärder som har vidtagits för att hindra smittspridningen - inte sällan på så sätt att lögnen har spridits som sanning och sanningen har förbjudits. Vi ser också hur behandlingen av Sd i Sverige (och numera i hela Västeuropa) betraktas som att "skydda demokratiska system" - genom att bortse från resultatet i demokratiska val. Se där ett bra exempel på Orwells "nyspråk"! 

Jag har flera gånger varit inne på Jan Myrdals uttalande om hur ett förbjudande av lögnen också kommer att tysta sanningen - och att detta är det verkliga hotet mot demokratin i våra dagar. EU:s attack mot yttrandefriheten på Twitter är förstås bara ett steg i denna utveckling, men ett mycket tydligt sådant. 

Vi har i västvärlden idag närmast obemärkt glidit in i en situation där yttrandefriheten, och därmed demokratin, är allvarligt hotad. Det anmärkningsvärda är att detta har skett under täckmanteln av att bevara yttrandefriheten och att skydda demokratin. 

Tyvärr tror de flesta européer idag på det myndigheterna och de vänsterliberala medierna serverar dem och det gör att vi i själva verket är i en mycket sämre situation än t.ex. den situation det ungerska folket befinner sig i.     

Twitters framtid må vara en liten fråga i detta sammanhang, men efter Elon Musks köp av plattformen har denna blivit ett lackmustest som kommer att visa vad klockan är slagen. Speciellt om Musk framhärdar i sin intention att tillåta yttrandefrihet i ordet rätta bemärkelse och inte i den förvrängda betydelse av ordet som EU-kommissionen står för och försöker implementera.