Inför år 2026

Jag hade först tänkt utforma denna text som något av en "önskelista" inför år 2026. För det är ju så: Så som världen ser ut idag finns det mycket man kunde önska sig. Ute i världen råder krig och högspänning, så där skulle en rättvis fred och ett slut på alla våldshandlingar ligga högt uppe på listan – både i Ukraina, i Mellanöstern, i Nigeria och på många andra ställen. Likaså högt på önskelistan skulle mera vishet åt våra politiska ledare – främst i Europa men också på andra håll – finnas. Som det nu är ser det bestämt ut som om våra ledare i Europa skulle vara fast beslutna att dra oss in i ett fullständigt onödigt storkrig.

När det gäller ekonomin och civilsamhället i stort skulle också mera vishet och förstånd för våra ledare vara på sin plats. Både när det gäller vår energiförsörjning (som vi nu håller på att fördärva totalt) och den ekonomiska förvaltningen överlag. Som det nu är kommer välfärden att vara ett minne blott inom bara några år. Detta har förstås sina orsaker på annat håll – när ett land vänder Gud och hans goda ordningar ryggen kan man förstås inte förvänta sig någon välsignelse. Men eftersom blindheten för orsak och verkan på detta område är närmast total kan vi inte hoppas på någon kursändring. Våra ledare kommer att fortsätta som förr och sedan stå där med förvåningens finger i häpnadens mun när följderna av deras värdenihilism framträder.

På det kyrkliga området är förstås en förändring i kyrkoledningens allt hårdare tag och retorik samt deras ovilja att ge rum för annat än sin egen förnekelselinje högt på önskelistan. Inte heller här kan vi, rent mänskligt sett, förvänta oss någon kursändring. Världen pressar de ryggradslösa kyrkoledarna till att stämpla och frysa ut alla som inte köper de nyordningar som världen genom lögnaktig propaganda har tvingat på kyrkan – och som kyrkans ledning och en majoritet av kyrkomedlemmarna mer än villigt har anammat.

På det personliga planet finns det förstås också en lång rad tankar och önskemål inför år 2026, men dessa går jag inte närmare in på här. Jag nöjer mig med att konstatera att alla vill få ha hälsa både för sig själv och sina närmaste, och jag är inget undantag. Så mycket kan jag ändå säga att på detta område är 2025 en stor källa till tacksamhet. T.ex. kan jag säga till de som undrar: Mina två höftoperationer har gett utmärkt resultat och jag är idag helt smärtfri.

---

När jag har kommit så här långt inser jag att detta ändå blev något av en önskelista inför det kommande året. Men så var det som sagt inte tänkt. Ett önskemål vill jag ändå tydligt föra fram här, och det är förhoppningen att Guds folk skulle lära sig att be och att inse betydelsen av bön – både när det gäller bönen i den "egna kammaren" och tillsammans med andra.

Vi lever i de yttersta tiderna, och det troligtvis oberoende av vad man lägger för betydelse i dessa ord. Även om det är viktigt är ändå inte fred, välstånd och ett ordnat och fungerande samhälle det viktigaste. Inte ens den personliga hälsan, om än den är något vi absolut bör tacka Herren för. Nej, det absolut viktigaste just nu är att så många människor som möjligt skulle få lära känna Herren Jesus och komma in i Guds gemenskap. Vid sidan av detta bleknar allt annat. Mänsklighetens nådatid håller på att ta slut, men ännu finns det möjlighet att vända om från den väg som slutar i helvetets eld och i stället få del av Guds stora gåva i Jesus Kristus.

Det finns mycket som vi som kristna får och behöver be om och för idag. Men det allra viktigaste är att vi skulle be om att Herren skulle sända en väckelse över vårt land, vårt folk och vår värld. Och som jag många gånger har konstaterat har alla (eller åtminstone de allra flesta) väckelser börjat med en böneväckelse bland Guds folk.

Så det är min önskan och min stora förhoppning inför år 2026: Att Guds folk skulle lära sig att be.

Farligt, farligt!

För några dagar sedan tog tidningen DN i Sverige fram den väckelse som pågår bland ungdomar och unga vuxna just nu. Inte överraskande valde tidningen en negativ vinkel. Precis som vår ärkebiskop ser DN på denna väckelse ur ett nationalistiskt, och politiskt, perspektiv. Rubriken lyder: "Unga inspireras av Charlie Kirk - går i kyrkan", och för att få en "casestudie" gick man till SLEF:s gudstjänst i Heliga hjärtats kapell i Helsingfors. Där ser DN hur "Män - inspirerade av konservativa amerikanska influerare - går i täten".

Nå, nu är det förstås så att vi är många som har inspirerats av just Charlie Kirk. Och varför inte? Han var en bra rollmodell på många sätt. Han utmanade lögnen, han höll fram familjevärden, han var vältalig och vänlig och framför allt poängterade han hur viktigt det är att leva i tro på Herren Jesus. Så den som har fått bli inspirerad av honom har mycket att vara tacksam för. I USA har många dragits till kyrkan genom hans vittnesbörd, och det är absolut inget fel i det. Tvärtom är detta något oerhört positivt. 

Orsaken till att DN (och våra kyrkliga ledare) ser detta som något negativt är förstås att denna typ av kristendom är bibelcentrerad och därmed värdekonservativ. Det är helt enkelt fråga om klassisk biblisk (väckelse)kristendom. Och sådan är farlig eftersom den innehåller saker som en biblisk ämbetssyn och klassiska familjevärden och en biblisk syn på manligt och kvinnligt och därmed också en klassisk syn på äktenskapet. Därför måste detta motarbetas. 

Att en relativt värdeliberal tidning som DN ser det som sin uppgift att motarbeta denna väckelse är kanske inte så konstigt. Men när de kyrkliga ledarna gör det samma är det ytterst allvarligt. Människor samlas i stora skaror på många orter för att delta i Herrens heliga nattvard i enlighet med Guds ords anvisningar: Absolut inte, detta måste förbjudas! Unga kommer till tro och läser Bibeln och tror att det de läser är Guds ord: Farligt, farligt! Kyrkligt aktiva människor vill inte delta i gudstjänster där kvinnliga präster och manliga villolärare medverkar: Detta är kvinnohat och diskriminering! Kristna som läser sin Bibel inser att Gud förbjuder samkönade relationer och inte välsignar samkönade äktenskap: Detta är att utöva andligt våld!  

---

Det är inte fel att inspireras av troende människor som har levt ett gott liv och som har gått före oss in i evigheten. Absolut inte. Om du inte tror mig ska du läsa Hebr 11:1 - 12:3. Men försök förstå, och detta skriver jag till alla som ser detta som något negativt och farligt: Vi sätter inte vår tro till Charlie Kirk. Vi följer inte honom, och vårt hopp är inte på något sätt knutet till honom eller till någon rörelse som han har dragit igång. Nej, men vårt hopp är det samma som hans hopp var: Att Kristus har dött för våra synder och därmed gett oss rätten att vara Guds barn. Att vi, endast av nåd, får ha evigt liv (och det redan här) och att inget hat, inget motstånd och inte ens en mördares kulor kan skilja oss från Guds kärlek i Jesus Kristus. Och att detta, inte Charlie Kirk eller någon annan människa, motiverar våra handlingar och driver oss att agera för Guds rikes fromma här i denna tid där Gud har ställt oss. 

Är detta farligt? Ja, absolut! Om man alltså går emot sanningen och försöker tysta ner och förneka Guds ord och menar att världens regler och världens påbud ska gälla också i kyrkan och bland Guds folk. Då är detta farligt, absolut. Men det verkligt farliga är att gå emot Guds ord. För gör man det går man emot Gud själv, och det är aldrig att rekommendera.   

Träffande analys!

Sofie Stara är igen igång på ledarplats i ÖT. Hennes analys av situationen i kyrkan och medias reaktioner på denna är synnerligen träffsäker. Hon skriver: "Överdrifter, halvsanningar, lögner och propaganda bildar en massiv trollväv."

Precis så är det. Problemet är att det är hon och hennes kollegor inom media, tillika med vissa kyrkliga ledare, som träffas av denna beskrivning, något Stara förstås inte avsåg. 

I sin text skriver Stara om biskop Mari Leppänen och hennes tjänsteledighet och att Leppänen "fått nog av konflikter och kritik". Noteras bör - vilket jag också tidigare har konstaterat här - att det är Leppänen som varit fränast i sin kritik av sina meningsmotståndare. Hon har t.o.m. gått så långt att hon t.ex. har hävdat att Guds ord utgör andligt våld när det talar om homosexualitet. Noteras bör också att det är Leppänen - inte väckelserörelsernas folk - som för in talet om och en uppdelning av de som är part i detta i de onda och de goda. Detta är något alldeles oerhört, men tyvärr inget som Stara desto mera reagerar på. Annat än att konstatera att detta är en förenkling. Men kom igen, Stara! Ser du inte vem det är som spetsar till debatten här?  

Ja, ännu på tal om lögnerna: Stara hävdar att det är SLEF som ordnar nattvardsmässorna i Björneborg. Det är det inte.  

En liten julhälsning

Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma till världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, och världen kände honom inte. Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud.

Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: "Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är före mig, eftersom han var före mig." Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd. 

I morgon är det igen en gång jul. Då kommer orden i Luk. 2 att läsas i kyrkor och hem över hela jorden. Orden ovan är Johannes version av Julevangeliet, från Joh. 1:9-18. Här finns dels de fruktansvärda orden om att Jesus kom till den värld som var skapad i, genom, till och av honom och "världen kände honom inte". Samma sak med Guds egendomsfolk: "Hans egna tog inte emot honom". Detta är så oerhört tragiskt - och framför allt så otroligt onödigt. Frälsaren kom till världen med det vi människor behöver allra mest, frid med Gud och evigt liv, och världen såg inte vem han var och vad han hade - och har - att ge.

Men här finns också de härliga ord som gällde då och som gäller ännu idag, när nådens år 2025 snart är slut och, om Herren så vill, nådens år 2026 tar vid: "Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn."

Har du tagit emot honom? Han som en gång kom som det lilla barnet i krubban, han som idag kommer och klappar på din hjärtedörr (Upp. 3:20) och som en dag kommer att komma igen i härlighet för att döma levande och döda. Har du tagit emot honom, eller har du, liksom de flesta, förkastat honom för att de inte kände igen honom? Om du har tagit emot honom så vet att Guds ord står fast och att orden i Joh. 1 gäller också denna julhelg. "Åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn." Också du får, helt oberoende av vad du har med dig i bagaget, bli och vara ett Guds barn för Jesu Kristi skull! 

Orden som följer låter oss veta att detta inte är något människoverk. Om du har tagit emot honom - eller om du känner en längtan att få göra det - då är det Gud själv som har kallat, och kallar, dig! Detta är så oerhört stort! 

Med dessa ord vill jag tillönska alla läsare en fridfull och välsignad vår Frälsares födelsefest!     

Stolpskott av ärkebiskopen, eller "Make the Church Great Again?"

Den lutherska kyrkans ärkebiskop Tapio Luoma smäller till med ett ordentligt stolskott så här strax före jul. I en artikeln på finskspråkiga Yle går han ut med ett budskap som inte går ut på något annat än att stämpla klassiskt troende kristna och skrämma "normalkyrkliga" finländare. Luoma hävdar att Trumps Maga-rörelse har fått fotfäste på det kyrkliga fältet i Finland - och detta syns bl.a. i att motståndet mot kvinnliga präster har förstärkts och att språkbruket har blivit grövre.

Det här är bara för bedrövligt. Jag kan inte tänka mig att Luoma, som den trots allt smarta karl han är, ens själv tror på det han säger. Det vi ser här är inget annat än samma sak som den andra Åbobiskopen, Mari Leppänen, gjorde för någon vecka sedan när hon stämplade väckelsekristna som kvinnohatare. Tanken är denna: Få den vanliga finländaren att tänka "kvinnohatare" eller "Trumpsupporter" när de hör om väckelsekristna. När (Åbo)biskoparna har lyckats med det är det sedan lätt att marginalisera de kristna i vår kyrka som motsätter sig samkönade äktenskap och som hävdar sin rätt att få delta i högmässor där "ordet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas". 

Det är förvisso sant att språkbruket i vår kyrka har blivit grövre, men vi behöver inse att det uttryckligen är biskoparna, inte vi väckelsekristna, som har stått för denna utveckling. Mari Leppänen var den som startade denna trend när hon, i våras, gick ut och hävdade att det är fråga om andligt våld när Guds ord inte godkänner samkönade förhållanden. Om någon inte tror mig så ska denne lyssna noggrant på vad SLEYS. verksamhetsledare Tom Säilä säger i denna video! Lägg speciellt märke till tonen och just språkbruket. 

Det är också sant att motståndet mot kvinnliga präster åtminstone till synes har stärkts, men igen är detta ett resultat av biskoparnas agerande. SLEY (som det än så länge främst har handlat om) har redan länge ordnat högmässor i samråd med församlingar runt om i landet där mässdeltagarnas önskemål har uppfyllts och inga kvinnliga präster har medverkat. Detta har inte varit något problem och fenomenet har inte nått över nyhetströsklarna. Men när biskoparna och do0mkapitlen (hittills i Åbo och Lappo) drog åt tumskruvarna och tog strid om detta har frågan givetvis blivit intressant för media och det ser ut som om motståndet mot kvinnliga präster har stärkts. 

Däremot har detta INGET ALLS med Trump och hans MAGA-rörelse att göra. Luoma har fullkomligt rätt i det han säger att kristen nationalism inte går att förena med Luthersk teologi. Detta är förstås inget som "normalkyrkliga" finländare förstår, men vi väckelsekristna - som är relativt välbevandrade i just luthersk teologi - överlag förstår mycket bättre än kanske t.o.m. Luoma själv. Kristen nationalism är en form av ärans teologi, och inget är mer främmande för en väckelsekristen än denna ärans teologi. Om det är något som kan sägas förena alla väckelseriktningar i Finland idag är det att vi står för korsets teologi - en teologi som på inget sätt kan förenas med ärans teologi. Därmed är kristen nationalism oss synnerligen fjärran. 

Men tyvärr tror de flesta "normalkyrkliga" på detta dravel, speciellt när det kommer från ärkebiskopens mun.  

---

För tydlighetens skull: Motståndet mot nyordningen med kvinnliga präster handlar inte om kvinnohat. Inte heller handlar det om politik, kristen nationalism och verkligen inte om Trumps MAGA-rörelse. Det som det handlar om är kärleken till Guds ord och hans bud och vilja. Svårare än så är det inte.  

Julklappstips!

Det blir snart jul, och om du skulle behöva en julklapp åt någon tonåring (eller någon äldre som har det äventyrliga tonårssinnet kvar) kan jag meddela att jag från förlaget har fått in ett antal av min senaste bok, Skattsökarna, som det går att köpa direkt av mig. Ta kontakt via e-post kristiannyman72@gmail.com så kan vi komma överens när och varifrån det går att hämta boken. Priset är 22 euro. Boken går också att köpa från SLEF-medias bokcafé i Jakobstad, från förlagets bokhandel i Vasa och förstås via förlagets nätbutik. För den som vill ha en mer bibelteologisk bok kan jag rekommendera vår grannes, Albert Häggbloms, nya bok Lev i Guds rike som även den fås från nämnda bokhandlar och också kan köpas i nätbutiken.

Skattsökarna handlar om en äventyrlig skattjakt under den första sommarlovsveckan 1984 då en tjock dimma har fastnat över bygden och dimman blandas med röken från den tjärdal som tänts i byn. De sex barnen får höra om en skatt som påstås ha grävts ner i byn under stora ofredens tid på 1700-talet, och under resans gång får de lära sig mycket nytt om just Stora ofreden när hotet från Ryssland var väldigt akut. De får också lära sig om tjärbränning och en hel del annat.   

Som sagt passar boken för lässugna tonåringar, men jag tror och hoppas att även äldre läsare kan ha glädje av den! 

 

Reaktioner efter gårdagen

Vi hade igår den stora förmånen att få delta i Kyrkfolkets adventsfest i Pedersöre kyrka. Bibelstudiet var ytterst digert, och jag kommer att lyssna igenom det flera gånger för att få fatt på alla poänger i det. Paneldiskussionen som inledde adventsfesten blev framför allt en manifestation av enhet väckelserörelserna emellan, och jag rekommenderar alla som behärskar finskan att ta del av inspelningen på Youtube. Enigheten om att det viktigaste just nu är att stå fasta på ordets grund var slående, och när frågan (mot slutet av diskussionen) kom in på vad detta nya samarbete har betytt blev paneldeltagarna nästan synbart rörda när de uttryckte sin tacksamhet och glädje över denna enhet. Nedan har jag gjort två utdrag ur diskussionen och efter bästa förmåga översatt dessa till svenska för den som inte klarar av att tillgodogöra sig de finskspråkiga talturerna.

Tom Säilä (SLEY): När vi nu är under ganska stort tryck från biskoparna och domkapitlen är det enormt viktigt och uppmuntrande att vi har denna gemensamma front och att vi vet att vi sitter i samma båt. Någon rörelse är just nu längst fram [och tar emot smällen] och senare är det kanske någon annans tur att göra det samma. Jag känner en djup tacksamhet när jag ser på vår gemensamma uppgift och på vad vi har åstadkommit [inom ramen för Kyrkfolket].

Daniel Nummela (Folkmissionen): Jag tänker det som så att det är kritiskt viktigt [med väckelserörelsernas samarbete kring Kyrkfolket]. Jag har själv tänkt som så att jag hoppas att det aldrig uppstår någon "Folkmissionsskyrka". Nu verkar som att biskoparna har valt en sådan linje att det inte ges rum åt oss ifall vi inte förändrar vår övertygelse, och vi har meddelat dem att vi inte kan göra detta eftersom vi inte i första hand är ställda inför dem utan vi står inför Gud och hans ord - och då kan ju detta inte sluta annat än på ett sätt ifall biskoparna håller sin hårda linje. Därför behöver vi detta samarbete och en så bred front som möjligt bestående av väckelserörelserna där vi kan stå tillsammans inför Gud och gå framåt mot något nytt ifall det skulle visa sig vara nödvändigt. Här är det också viktigt att komma ihåg det som någon sade att det ju inte är så att vi är på väg ut ur kyrkan utan att det som händer är att biskoparna kör ut sig själva genom att i praktiken överge sin egen bekännelse. Jag tänker som så att en tydlig [vändpunkt] var när det för några år sedan företogs en officiell hörandeprocess gentemot Folkmissionen och SLEY där vi blev förhörda på olika sätt [och detta lyfts fram i media - mitt tillägg]. I denna situation lyfte Lauri Vartiainen fram detta i sitt huvudtal på Finska Bibelinstitutets sommarfest i vilket han sade att Bibelinstitutet modigt och orädd står vid dessa rörelsers sida. Det var en helt ny situation eftersom det genom historien har varit mera så att "jag hoppas att jag inte får stryk och gömmer mig alltid när en broder hamnar i svårigheter så att inte också jag får lida". Och nu står vi här i samma led och idag är det kanske SLEY som är mest hårt ansatt, men då vill vi stöda dem och uppmuntra dem och vi vet att vi står på samma sida i detta. Då är det också lätt att stå här i samma led när vi vet att vi förenas av samma tro.

En avgörande text

 Orsaken till att det var så viktigt för biskop Mari Leppänen att utmåla oss som hedrar den gamla (läs: bibliska) ämbetssynen som kvinnohatare blev mer än tydlig igår. Som ett brev på posten kom en reaktion på hennes uttalande på ledarsidan på Nordens största dagstidning, Helsingin Sanomat. Denna text utmynnar i ett tydligt hot mot biskoparna: Gör något åt dessa konservativa eller så måste kyrkans position och ställning utvärderas!

Om det är något som biskoparna och kyrkans ledning är vettskrämda inför är det just detta att kyrkans "situation skulle utvärderas". I klartext betyder detta nämligen att taxeringsrätten skulle sättas under lupp och eventuellt tas bort. 

Detta var utan tvekan Leppänens avsikt. Kanske inte att Hesari på ledarplats skulle lyfta fram denna fråga, och knappast att det skulle gå så här snabbt, men ändå. Nu kan hon och de övriga biskoparna motivera de allt hårdare tagen mot all biblisk kristendom i Finland med detta hot om att den "heliga" taxeringsrätten är i fara. Och vid sidan av det bleknar all annan hänsyn. Det är nämligen bättre att en liten grupp kastas under bussen och fråntas sin rätt att höra Guds ord och fira nattvarden i enlighet med Skriftens påbud än att kyrkans ekonomi riskeras. För att parafrasera en annan överstepräst som långt tidigare var ställd inför ett aningen liknande dilemma. 

Om du inte har läst ledaren i Hesari ska du göra det. Det är en bedrövlig text, men inte desto mindre ska du läsa den. Den innebär nämligen att splittringen i kyrkan och striden om rätten att fira nattvard nu går in på helt andra varvtal. Och framför allt innebär denna text att biskoparnas möjligheter att retirera och ännu rädda kyrkans enhet senast nu slutgiltigt är borta.   

 

Missa inte detta!

Idag ordnas, som jag tidigare skrev om, Kyrkfolkets adventsfest i Pedersöre kyrka/Kyrkostrands församlingshem. Festen inleds med en paneldiskussion kl 14 - en diskussion som sker mitt i det t.o.m. mycket dramatiska skeendet där vår kyrkas ledning har gått in för att dels dra in missionsunderstöd (officiella kollekter) för två av vår kyrkas officiella missionsorganisationer, dels (och vad värre är) förvägra medlemmar av vår kyrka rätten att fira nattvard på ett sätt som de, på basen av sin förståelse av Guds ord, kan göra utan att göra våld på sina samveten. I klartext kan jag säga att det att stämpla nattvardsmässor som "olagliga" är något alldeles oerhört och synnerligen allvarligt. 

Med denna bakgrund kan dagens paneldiskussion - där flera av våra inomkyrkliga väckelserörelsers ledare deltar - anses vara särdeles viktig och även informativ när det kommer till både väckelserörelsernas men även hela kyrkans framtid. Så om du har möjlighet att delta, gör det! 

Adventsfesten fortsätter sedan med ett bibelstudium (Timo Laato) kl 16 och avslutas med en sångfest kl 19.  

---

Igår publicerade SLEY en kort video på facebook där verksamhetsledaren Tom Säilä (som även han deltar i dagens paneldiskussion) förklarar vad nattvardskontroversen i Björneborg handlar om. Så om du vill få korrekt information om vad som pågår (och undvika att gå på medias och biskoparnas lögner om att det skulle handla om "kvinnohat") så ska du se denna video. Den är tyvärr bara på finska.  

Den som vill stöda SLEY och deras gudstjänstgemenskap i Björneborg kan gärna också skriva på en vädjan till Åbo domkapitel om rätt att få fortsätta fira nattvard i bönehuset på Aatuntie i Björneborg. 

Ett ord för dagen

Det är så oerhört intressant med Guds ord. Ibland när vi läser det så, ja, läser vi det och så är det inget mer med det. Och ibland står ett ord eller en vers upp från sidan och talar kraftigt till oss. Detta är en del i det att ordet är levande och verksamt. 

När jag läste idag hände detta igen. Jag läste Joh. 14, och redan de första verserna riktigt reste sig upp från sidan där stod skrivna. "Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig. I min Faders hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats åt er? Och om jag än går och bereder plats åt er, skall jag komma tillbaka och ta er till mig, för att ni skall vara där jag är." Och sedan samma sak och lite till i slutet av kapitlet (vers 27): "Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa." 

När jag läste dessa ord kom jag att tänka på ett annat citat som klart ut säger varför vi inte behöver oroa oss, från Joh. 16:33: "Detta har jag talat till er, för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen."

Jesus har övervunnit världen. Smaka på dessa ord! Och inse var och när Jesus gjorde detta - och hur han gjorde det. Hur lidande, (ett synbarligt) nederlag och t.o.m. död blev till en evig seger. Och en seger inte bara för honom utan för alla oss som genom tron och dopet är förenade med honom. 

---

I dessa tider av enorm krigshets, stridsbuller och rykten om krig är det så oerhört tryggt att veta att allt är i Guds hand. Och oberoende av vad som sker så kommer Jesus att stå där som segrare när det sista stridsdammet har lagt sig. Och framför allt att han har berett rum åt oss där han är och att, oberoende av vad vi möter här, vårt slutmål är hos honom. 

En bättre grund för frid finns inte.   

När allt är tillåtet

Igår kom svaret från Åbo domkapitel gällande de "olagliga" nattvardsmässor som SLEY ordnat i Björneborg. Domkapitlet anser att det inte framkommit något nytt som skulle motivera att den gemenskap som samlats till dessa mässor skulle få rätt att fortsätta, utan domkapitlet fortsätter att vägra dessa människor rätten till nattvard. Dessutom kommer de präster som deltagit i dessa "olagliga" mässor att råka ut för påföljder. I detta nu är det oklart vilka dessa följder kommer att bli. 

Det innebär att den eskalering av hetsen mot och förföljelsen av (det är ett starkt ord, jag vet, men att förvägra människor nattvarden ÄR allvarligt) bibeltrogna kristna i Finland trappas upp ytterligare. Det är ändå fint att höra att SLEY inte kommer att backa och lämna dessa kristna människor i Björneborg utan nattvardsgemenskap, utan avsikten är att fortsätta med dessa högmässor trots domkapitlets hot. Glädjande är också att hela 106 präster i vår kyrka har erbjudit sig att ställa upp för att ordna dessa mässor i framtiden om det skulle visa sig att de behövs i denna uppgift. 

Samtidigt skriver Svenska Yle om att den biskop som går främst i drevet mot väckelskristna i vår kyrka idag, Åbobiskopen Mari Leppänen, kommer att ta en femmånaders paus från sitt ämbete. I intervjun säger hon att "attityderna mot kvinnliga präster hårdnat och särskilt i höst eskalerat till rent kvinnohat".

Det är givetvis dessa gudstjänstgemenskaper hon avser. Idag tycks allt vara tillåtet, speciellt att förvränga verkligheten (= ljuga) och att stämpla kristna som inte har gjort annat än att samlas till gudstjänst som "kvinnohatare". Det att en biskop säger att det finns "kvinnohat" betyder nämligen inte att så är fallet. Tydligen är det ändå så i hennes tankevärld att det att inte vilja använda sig av en kvinnlig präst och att inte gå i gudstjänster där en kvinnlig präst medverkar är just "kvinnohat". 

Det tycks verkligen som att, i denna klappjakt på väckelsekristna som pågår just nu, allt är tillåtet. 

Som jag har skrivit tidigare är detta en del i den hämnd som biskoparna verkställer som en följd av att det var främst väckelsekristna som torpederade deras förslag om en "dubbel äktenskapssyn" i Kyrkomötet i våras. Det är ytterst infantilt, och följderna kommer att bli allvarliga. Biskoparna, som ska vara garanter för kyrkans enhet, håller på att riktigt på allvar splittra vår kyrka.

Detta är oerhört tragiskt.

---

Ja, jag skrev förstås en kommentar under artikeln på Svenska Yle. Den var kort och gick ut på att det att någon säger att det finns kvinnohat förstås inte betyder att det finns kvinnohat och att det enda som har eskalerat i höst är klappjakten på väckelsekristna i kyrkan. Den har i skrivande stund ännu inte publicerats, och jag har inga större förhoppningar att så kommer att ske. Lögnen är nämligen så mycket intressantare än sanningen.    

Hyckleri

Den kyrkliga samfälligheten diskuterar en eventuell försäljning av församlingscentret i Jakobstad. Det är förstås tråkigt att det har gått så långt att en sådan sak överhuvudtaget behöver diskuteras, men realiteterna (de ekonomiska och också annars) är vad de är. 

Nu blandar också sig Borgå stifts biskop Bo-Göran Åstrand i denna sak, och i en lång artikel i ÖT påpekar han att det i ärendets beredning inte har funnits den transparens som församlingsmedlemmarna skulle ha förtjänat. I detta har han säkert rätt - transparens är vanligen inte de kyrkligt förtroendevaldas bästa gren, om vi säger så. Det är dock förståeligt att det har kapats hörn lite här och där eftersom det brådskar med en eventuell försäljning. En fastighet av den här storleken väljer sin köpare, och om/när det finns en köpare behöver man agera snabbt om man vill få en affär tillstånd. Möjliga köpare växer nämligen inte precis på träd. 

Det åtminstone jag ändå reagerar starkt på i artikeln är det Åstrand säger om det kyrkliga beslutsfattandet. "Problemet enligt biskopen är att den process som lett till att ett principbeslut om försäljning kan komma att fattas på torsdag inte är ett exempel på det goda beslutsfattande som han anser ska råda i kyrkan."

Någon annan som reagerar på detta? Det är det garanterat. Detta uttalande kommer alltså från en av de biskopar som i juni körde över kyrkomötets beslut att INTE gå in för två parallella äktenskapssyner i vår kyrka. Biskoparnas agerande är ett praktexempel på extremt dåligt beslutsfattande i kyrkan. Men lärdomen vi ska dra här är väl den att "gör inte som jag gör utan som jag säger". Eller att det är rätt med gott beslutsfattande alltid när just jag inte är på den förlorande sidan. Är jag det är det inte så viktigt att allt går rätt till.

---

För övrigt noterade jag att Mia Anderssén-Löf svarade Sammeli Juntunen, Göra Stenlund och Rune Särs i denna veckas nummer av KP angående just kritiken mot biskopsmötets handlande. Jag trodde inte att det skulle gå att ge ett bra svar på dessa insändare, och det visade sig att det inte gick att göra det heller. Anderssén-Löf avslöjar sig (och biskoparna) totalt, och det skulle ha varit så oerhört mycket bättre att hon inte alls skulle ha försökt.

Kontentan av hennes insändare är att det inte är så viktigt med demokratiskt fattade beslut. Det viktiga är att höra in vad folket vill och handla efter det. 

Jag tänkte laborera en del kring detta ännu, men jag inser att det inte behövs. ALLA begriper hur oerhört falskt detta är utan att jag behöver skriva det på någons näsa.     

På väg mot helvetet?

Ibland blir jag bara så, ja vilket ord ska jag använda? Chockerad? Konfunderad? Förundrad? Eller kanske en blandning av allt det med ett tillägg av äckel. Det är kanske det som bäst beskriver min känsla när jag igår kväll läste Anders Lindbergs ledare på Aftonbladet. Ledaren har rubriken "Trumps nya strategi drar världen ner i helvetet". Först och främst är det helt uppenbart att Lindberg inte har någon som helst insikt i vad helvetet är och innebär. Men det är en bisak i sammanhanget. Det värsta är att Lindberg - och med honom uppenbarligen den största delen av Europas vänstervridna maktelit - inte har någon som helst självinsikt och tycks vara helt oförmögna till någon form av självkritik. 

Lindberg skriver om USA:s nya säkerhetsstrategi som han menar är den "strategi som drar ner världen i helvetet". I denna strategi, som det skulle gå att säga både det ena och det andra om, beskrivs Europa (enligt Lindberg) som en kontinent i ekonomiskt förfall. Men detta bleknar, igen enligt Lindberg, vid sidan av påståendet att Europa står inför en "civilatorisk utplåning". "På grund av invandring, minskad frihet, fallande födelsetal och förlorad nationell identitet står Europas undergång för dörren", tolkar Lindberg strategitexten. I denna sägs det att "Om de nuvarande trenderna fortsätter kommer kontinenten att vara oigenkännlig inom 20 år eller mindre."

Lindberg kunde, och borde, i detta skede fråga sig om det finns något fog för dessa påståenden, men det gör han (förstås) inte. Det är här den totala bristen på insikt och självkritik kommer in. Så nej. I stället riktar han ett långt anklagande finger mot Trump och hans administration för att de planerar att destabilisera Europa. Lindberg påstår att  Trump "vill hälla bensin" den redan instabila inrikespolitiska situationen i Europa där de makthavande värdeliberala partierna kämpar för att behålla makten. Lindberg avslutar med att hävda att "Donald Trumps nya strategi och Europas intressen går inte ihop. Någon kommer att behöva backa."

---

Som sagt, maken till brist på självkritik och (själv)insikt får man leta efter. Kom ihåg att denna tirad kommer från en ledarskribent i en vänstertidning i det land som lider kanske mest av den okontrollerade invandringens följder. Ett land där det idag rasar blodiga gängkrig och där det under år 2025 har skett nästan dagliga bombningar i bostadsområden. Lägg därtill det faktum att Europa, genom sin satsning på den gröna omställningen, står inför en allvarlig energibrist och därmed ytterligare försämrad konkurrenskraft. De Europeiska ledarnas totala misslyckande när det gäller att verka för fred i Ukraina inte heller att förglömma. 

I stället för att skjuta budbäraren borde Lindberg - och vi alla - fråga oss varför högern (och ytterhögern) har gått så starkt framåt i Europa den senaste tiden. Jag kan räcka Lindberg en hjälpande hand och här ge ett utkast till svar på denna fråga: Högern och ytterhögern går framåt för att de värdeliberala makthavarna har fört en närmat totalt misslyckad politik. De har misslyckats, helt enkelt. 

Observera att när Lindberg (och hans gelikar) talar om "Europas intressen" så menar de inte de Europeiska folkens intressen utan det de menar är de värdeliberala makthavarnas intresse av att hålla sig kvar vid makten. 

Jag påstår verkligen inte att allt kommer att bli bra om och när Europa väljer andra ledare som står mera till höger. När så sker kommer det att uppstå andra problem. Vissa av dessa säkert värre än de vi idag har brottas med. Ja, vi kanske t.o.m. står inför vad som kunde beskrivas som ett hotande inbördeskrig. 

Men kom ihåg vem som är att skylla. Det läge vi idag står inför i Europa är inte Trumps och USA:s fel. Inte heller är det högerkrafternas fel. Inte ännu åtminstone. De av oss som är bekanta med historien kan anta att de kommer att göra sådant som framtidens historia också kommer att döma. Men nej, skulden för dagens situation ligger hos de politiker som har haft makten och som gång på gång och i fråga efter fråga har tagit galna beslut. 

Detta faktum förändras inte av att en ledarskribent i Aftonbladet inte klarar av att förstå vad som pågår och försöker få oss andra att bli lika blinda som han själv är. 

Gloria Dei

Jag nämnde i den senaste texten (läs den!) om de gudstjänstgemenskaper som vår kyrkas väckelserörelser har dragit igång på olika håll i Finland. De Gloria Dei-mässor som ordnas i tacksamt samarbete mellan SLEF och Pedersöre församling är en del i detta nätverk av högmässor. Ikväll kl 18 ordnas höstterminens sista Gloria Dei-mässa i Kyrkostrands församlingshem. Magnus Dahlbacka är liturg och Jan Nygård predikar. 

Välkommen med!   

Kyrkfolkets adventsfest

 

Nästa lördag ordnas "Kyrkofolkets adventsfest" i Pedersöre kyrka och i Kyrkostrands församlingshem. Denna fest är en del i den process som har verkat att åtta av vår kyrkas väckelserörelser har närmat sig varandra under det ökande tryck som kyrkans ledning riktar mot klassisk kristen tro i Finland idag. Det finns just nu inget som tyder på att detta tryck på något sätt skulle vara på väg att lätta, snarare då tvärtom. Många av kyrkans medlemmar (och före detta medlemmar) som vill hålla sig till och stå fasta på Guds ords grund är idag mer eller mindre hemlösa. Som ett svar på denna hemlöshet har de åtta väckelserörelserna, var för sig och även gemensamt, startat upp gudstjänstgemenskaper på olika håll i landet. Dessa högmässor är en nagel i ögat på kyrkans ledning som på olika sätt försöker förtrycka och omöjliggöra dessa, som de kallar, "olagliga" högmässor och tvinga det bibeltrogna kyrkofolket att antingen delta i irrläriga gudstjänster eller att helt enkelt tvingas klara sig utan Herrens heliga nattvard.

Som det ser ut nu - förutsatt att kyrkans ledning inte tar sitt förnuft till fånga - kommer den klyfta som har vidgats under de senaste åren (och särskilt under det senaste året) bara att fortsätta att växa. Eftersom Guds ord inte bär bojor och kyrkans ledning så tydligt avsäger sig ansvaret för att bära det kristna arvet vidare i Finland kommer det att krävas någon form av åtgärder från alla oss som vill stå fasta på Guds ords grund och som känner (läs: har) ett ansvar för att den kristna tron ska finnas kvar i Finland också i framtiden. I samband med den i ordningen första adventsfesten som ordnades ifjol i Lutherkyrkan i Helsingfors hölls en paneldiskussion där de flesta av väckelserörelsernas ledare gav sin syn på läget och på framtiden. Jag skrev om detta här på bloggen och konstaterade att det särskilt lönar sig att lyssna på det Folkmissionens Daniel Nummela sade, liksom det som Bedjarrörelsens Timo Laato sade i sin sista taltur. I klartext kan jag här och nu säga att han tydligt öppnade för egna prästvigningar, och med det som har hänt under det år som gått sedan detta kan jag mycket väl tänka mig att just denna fråga i allra högsta grad kommer att vara på tapeten även i årets version av denna paneldiskussion. Notera mycket noggrant att vår kyrkas bekännelseskrifter klart och tydligt säger att i sådana fall när biskoparna vägrar viga präster bör församlingen ta saken i egna händer och se till att få ordets tjänare vigda till präster för att evangeliet ska förkunnas rent och klart även i framtiden.

Förutom denna paneldiskussion som inleder Adventsfesten kl 14 kommer nämnde Timo Laato att hålla ett bibelstudium kl 16 under rubriken "Det särskilda ämbetet och det allmänna prästadömet"(!) Dagen avslutas med en sångfest i kyrkan kl 19.  

Missa inte detta tillfälle!  

Dystert, dystert

Svenska Yle rapporterar om den rapport som riksdagens framtidsutskott har låtit uppgöra om olikheterna mellan generationerna "med fokus på att det blir allt svårare att finansiera äldreomsorgen och pensionerna". 

Texten är mycket dyster läsning, och kommentarerna under texten är ännu dystrare. Det stora problemet är de låga födelsetalen och den på huvudet stående befolkningspyramiden som innebär att allt färre personer i arbetslivet ska stå för allt fleras vård och pensioner.

Dessutom, kan inflikas, har denna rapport (åtminstone inte enligt artikeln) räknat med de enorma kostnader för samhället som dels kriget i Ukraina (och de europeiska ledarnas krigshets) kommer att leda till och inte heller de likaså enorma kostnader som det gröna omställningsluftslottet kommer att orsaka. 

---

Vi börjar nu se lite av konturerna till det som vi länge har varnat för. Denna situation beror inte på pengabrist utan på välsignelsebrist. När ett land och ett folk trampar Guds bud och hans goda ordningar under sina fötter kommer följderna som ett brev på posten. Med fördröjning, men dock. 

Lösningen på detta är inte ökad invandring, höjda skatter och avgifter eller en reform av pensionssystemet. Nej, lösningen är att vi vänder om och lyssnar till Guds ord och böjer vår vilja under hans vilja. 

Men det kommer knappast att ske ännu. Min gissning är att det måste mycket mera till ännu.    

Om att äta sig hungrig och svälta sig mätt

I morgon går vi in i den ena av kyrkoårets stora fastetider, alltså adventstiden. Fastetiderna är tänkta som tider när människan ges en möjlighet att lämna bort vissa saker som stjäl hennes tid och i stället satsa denna tid på viktigare saker som t.ex. att läsa Guds ord, be och besöka olika möten och gudstjänster (där det är möjligt för en kristen att göra detta).

Här på bloggen har det den senaste tiden pågått en ganska intensiv debatt om de nytestamentliga texternas tillförlitlighet. Detta, alltså det rent historiska, kan man till viss del diskutera också med sådana som saknar tron. Dock har det blivit mycket tydligt att det också i en sådan diskussion kan bli problem när de som förnekar tron så oerhört gärna vill att de bibliska texterna inte ska vara tillförlitliga. Detta gör att de inte klarar av att ta till sig de argument som talar för texternas tillförlitlighet utan blundar för dessa och i stället fokuserar på likatänkandes vilseförande tankekonstruktioner.

Dock har de bibliska texterna en helt annan – och i själva verket mycket viktigare – sida också. Då talar jag alltså om Bibeln som Guds ord. Den som vill lyssna kan nämligen genom bibelordet få höra Guds tilltal. Den som har låtit Ordet tala har insett det som Hebreerbrevets författare skriver, att "Guds ord är levande och verksamt [och att ] det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar".

Det att Guds ord är levande och verksamt syns i det att det skapar en hunger i människan efter mera när man brukar det. Och omvänt: När man inte brukar det blir det ofta så att man inte inser hur mycket man behöver det. En vis man beskrev detta som så att genom sitt  bibelbruk "äter människan sig hungrig och svälter hon sig mätt". Den som har öron att höra med och ögon att se med förstår vad detta betyder.

Att läsa Guds ord handlar långt om goda vanor. Alltså så att man inrättar sin vardag så att man ger Guds ord en viss tid av dygnet – ofta samma tid varje dag. T.ex. en stund på morgonen, under lunchen eller i anslutning till kvällsandakten. När detta sker är mindre viktigt, men att det sker är oerhört viktigt.

En fastetid, som t.ex. adventstiden, ger människan möjlighet att skapa nya, goda vanor. Jag ska försöka göra detta denna adventstid, och om du (som jag) upplever att du skulle må bra av detta utmanar jag dig att göra det samma. För mig passar det bäst att läsa Guds ord på morgonen. För någon annan passar det bättre någon annan gång. Som sagt är tidpunkten oviktig. Det viktiga är att det sker och att vi får skapat en vana att läsa Bibeln och låta Gud tala till oss.

Med dessa ord vill jag önska dig en välsignad adventstid!  

Klipp ut!

Det finns mycket läsvärt i senaste numret av Kyrkpressen. Detta t.o.m. så att jag skulle uppmana den som är ens lite intresserad av hålla koll på vad som är rätt och fel i den process som pågår i kyrkan just nu att klippa ut och spara insändarsidorna för framtida referens. Göran Stenlund klargör i sin insändare på ett redigt och lättbegripligt sätt vem som har rätt att besluta om kyrkans lära om äktenskapet och konstaterar att det bara är kyrkomötet som kan göra ändringar i kyrkans äktenskapssyn. Något som alltså inte har skett. Därmed har kyrkan bara en äktenskapssyn som går ut på att äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna. Biskopar (och präster) har helt enkelt ingen rätt att gå förbi kyrkomötet och öppna för vigsel av samkönade par.   

Sammeli Juntunen i sin tur vederlägger på ett förtjänstfullt sätt det som Mia Anderssén-Löv skrev i sitt försvar av biskopsmötets pastorala anvisningar i KP 19/2025. Anderssén-Lövs insändare var ett skolexempel i förvirring och försök att bedra läsarna, och det var absolut nödvändigt att hennes kria blev ordentligt vederlagd. 

Därtill finns på insändarsidorna en behövlig påminnelse om tidens tecken (Regina Kreander) och ett avskräckande exempel på hur galet det blir när en människa motiverar sin heta önskan att följa människomeningar i stället för och i motsats till Guds ord (Robert Lemberg).

Så sätt gärna undan och spara detta nummer av KP - eller åtminstone insändarsidorna! Det kommer jag att göra.  

Finn fler fel

Diskussionen under min text "Finn åtta fel" har varit intensiv de senaste dagarna. Jag har tyvärr inte hunnit delta p.g.a. att det är så mycket annat på gång just nu, men jag har läst åtminstone en del av inläggen.

Det är speciellt en kommentar av signaturen "Eflop" som jag vill ta tag i eftersom den – precis som den kommentar som gav upphov till min ursprungliga text – innehåller så många faktafel.

"Eflop" skriver bl.a. att " Allt vi har av de händelserna är just, upplevelser, återgivna i texter skrivna decennier efteråt av anonyma författare som inte var ögonvittnen."

Det vi diskuterar är alltså det som Nya Testamentet beskriver; Jesu liv, verksamhet, död och uppståndelse. Det "Eflop" ger uttryck för är en föråldrad syn på evangelierna, en syn som hade sina glansdagar på 1980-talet och tidigare men som nu kraftigt har ifrågasatts i nyare studier. Ännu när jag studerade i Åbo var den syn "Eflop" för fram förhärskande, och även konservativa teologer (som t.ex. Bo Giertz) var påverkad av denna. Men detta har alltså ändrat och "Eflop" är helt tydligt kvar i det förgångna.  T.ex. Richard Bauckham för i sin forskning och sin bok "Jesus and the Eyewitnesses" fram en helt annan syn på sakernas tillstånd. Evangelisterna VAR ögonvittnen (eller i Markus och Lukas fall, återgav de ögonvittnens berättelser). Och nej, de var inte alls anonyma. Kyrkan känner till deras identitet och har tjänstvilligt förmedlat denna genom historien.

Det är sant att evangelierna är skrivna "decennier" efter de händelser de beskriver. Det, ur en historikers synvinkel, intressantaste evangeliet - alltså Lukas redogörelse - är med stor sannolikhet skrivet ca år 58. Markus redogörelse kan vara så tidig som från 40-talet och Matteus torde ha skrivit sitt evangelium någon gång mellan Markus och Lukas. Johannes kan vara lite senare, men behöver inte nödvändigtvis vara det.

Detta tidsspann låter mycket för en modern betraktare, men faktum är att i jämförelse med andra historiska dokument från denna tid är detta en mycket kort tid. När "Eflop" i sin kommentar efterlyser "oberoende samtida källor" så ställer han upp krav som i princip inte uppfylls gällande något som hände på den här tiden. Hans påstående att "Det är därför historiker, även kristna, säger att man inte kan studera det övernaturliga med ´normal historisk metod´" faller därmed på sin egen orimlighet. Om vi skulle ställa de krav han gör i sin kommentar skulle vi helt enkelt inte kunna studera något alls från denna tid med hjälp av vedertagen historisk metod. När "Eflop" kräver "samtida omnämnanden" av Jesus ställer han på samma sätt upp fullkomligt orimliga (och enastående) krav. Faktum är att det finns samtida omnämnanden. Det vi dock behöver inse är att "samtida" i detta sammanhang inte betyder nyhetsnotiser som publicerats dagen efter händelserna utan "samtida" betyder här "från samma epok" och från författares hand som var någorlunda samtida med händelserna. Exempelvis evangelisterna och historieskrivarna Tacitus, Suetonius och Josefus.  

Avslutningsvis avslöjar "Eflop" sin okunskap också gällande tro och religion när han skriver "Om kristendomen hade robust historisk evidens skulle tro inte behövas. Den skulle falla i kategorin ”känd historisk händelse”, inte ”religion”."

"Tro" i kristen kontext handlar inte om försanthållande i första hand utan om förtröstan. Om att lita på Gud. Kristendomen har, i motsats till vad "Eflop" tror (här använder jag ordet så som han gör) faktiskt "robust historisk evidens". De händelser den kristna tron bygger på faller faktiskt i kategorin "känd historisk händelse". Detta alltså om vi tillämpar normal historisk källkritik och metod på de dokument vi har att tillgå – något "Eflop" inte klarar av att göra. Sannolikt både för att han inte vill göra det och framför allt för att han har för dålig kunskap i de saker han kritiserar.  

Vad gäller Lukasevangeliet, som alltså i min mening är det intressantaste dokumentet vi har att tillgå när det gäller dessa händelser, får jag återkomma till det i ett senare skede.

 

Välkommen med!

 

Stå fasta!

Det är många kristna i vår kyrka idag som funderar på framtiden och på kyrkan. Finns det rum för oss? Kan vi vara med i en kyrka som allt mer avfaller från Kristus och från Guds bud och vilja? Vad ska vi göra? 

Det finns knappast något svar på dessa frågor som skulle gälla för alla. Detta alltså så länge inte Herren gör det fullkomligt klart och tydligt att det nu är tid att gå. För någon kan det vara rätt tid att gå nu (eller redan för länge sedan), medan det för andra kanske ännu inte är tid för ett exodus. Det handlar, som jag ser det, om den plats där vi befinner oss. Om vi inte har några möjligheter att verka och alla dörrar är stängda samtidigt som pressen från biskop och kyrkoherden blir allt svårare, då kanske det är rätt att gå och söka bygga något nytt eller att söka sig till en annan gemenskap. Men om det ännu finns möjligheter att verka och den egna församlingen är sådan att man utan samvetsbetänkligheter kan delta i dess verksamhet kanske det går att vara kvar, även om kyrkan i stort har vikit av från den rätta vägen och åtminstone ser ut att vara bortom all räddning. 

Frågar någon mig så kan jag inte ge ett klart och tydligt svar. Men en sak vet jag utan tvivel om vår kallelse i denna tid. Den är sådan som Paulus förmedlar den i några få ord i inledningen av Filipperbrevets fjärde kapitel: "Stå därför fasta i Herren".

Detta är vår kallelse idag. Att stå fasta i Herren, att stå på Guds ords grund och inte backa från Guds ord och hans vilja och bud. När vi gör så kommer det att skava. Vi kommer att bli obekväma för de präster, biskopar och kyrkliga ledare som vill kompromissa med världen och som tror att det rätta sättet att göra kyrkan tilltalande är att forma den till världens avbild. 

Men samtidigt, tror och hoppas jag, kommer det vi säger och gör att verka tilltalande för människor som söker sanningen. Ja, och så ska vi förstås fortsätta att be om ledning, om andlig klarsyn och kraft till omvändelse från allt som är fel i våra liv och för våra kyrkliga ledare och framför allt om att Herren skulle sända en väckelse ännu i denna sena tid.

Där har vi, menar jag, en kallelse som ger oss att göra.  

  

Bluegrassgospel i Ytteresse

I morgon, söndag 16/11 kl 18, blir det sångcafé i Ytteresse bönehus. Välkommen med att lyssna till bluegrassmusik med starkt andliga förtecken! Pickin´ Pilgrims medverkar och Trygve Smedman håller en kort andakt. 

Finn åtta fel!

Jag har inte deltagit så aktivt i diskussionerna här på bloggen de senaste dagarna. Dels har jag mycket annat att stå i med för tillfället, dels orkar jag inte riktigt med kristendomshatarnas skrammel från sina tomma tunnor. Men jag läser förstås kommentarerna (vänligen håll god ton så jag inte tvingas börja radera!), och ibland hittar jag sådant som jag tycker förtjänar att lyftas fram. Om inte annat så för att visa hur galet det kan bli. Som t.ex. följande kommentar av en anonym kommentator:

" ja dessa stackars religiösa satar som måste tillbe nåt osynligt fantasifoster i himmelen, och tror på sagor skrivet av ett korkat ökenfolk på bronsåldern"

Jag brukar ibland roa mig med att räkna antalet fel som det går att klämma in i en mening, och här lyckas den anonyme mycket bra – om det alltså var hans/hennes avsikt. Beroende på hur man räknar kom jag till att det finns sex direkta fel i denna enda mening. Eller sju (åtta), beroende på hur man räknar. Jag tror faktiskt att det är rekord! Åtminstone här på bloggen, men kanske också i ett större sammanhang.

För det första är vi kristna inga "stackars satar". Tvärtom faktiskt! Som kristna har vi den bästa förklaringen till varför världen existerar och vi finns här samt på varför världen ser ut så som den gör. Vi har dessutom del i den frälsning Jesus vann åt oss, varför vi inte behöver oroa oss över vad som kommer; varken i dag, i morgon eller inför evigheten. Dessutom har vi fri och obegränsad tillgång till himmelens och jordens skapare och löften om att han kommer att höra alla våra önskningar. Så vi är faktiskt allt annat än "stackars satar".

Sedan är vi inte religiösa. Vi är kristna. Det här är förstås en definitionsfråga, men om vi anammar definitionen på religion som "vad människan ska göra för att duga inför Gud/gudarna" är kristendomen ingen religion. Detta eftersom det här handlar om vad Gud har gjort för att vi människor ska duga inför honom. Således är vi kristna inte heller "religiösa".

För det tredje är Gud inte osynlig. Han har blivit människa i Kristus, och som sådan var han absolut helt synlig.

Gud är heller inget "fantasifoster". Han är synlig (!) genom sin skapelse, och eftersom skapelsen är verklig måste skaparen också vara det. På detta område har tyvärr människan satt ner stor möda på att bortförklara skaparen, men det förändrar inte faktum.

För det femte är Bibeln inga sagor. Nya Testamentet består av historiskt tillförlitliga dokument som idag inom historievetenskapen långt jämställs med annan biografisk historieskrivning från antiken (evangelierna).

Det judiska folket var, för det sjätte, inte alls mer korkat än andra folk vid samma tid. Det är sant att de många gånger vände sig bort från sin Gud (vilket förstås kan anses vara korkat), men samma sak kan sägas om dagens människor – och det i ännu högre grad. Den anonyme kommentatorn då i synnerhet.

Fel sju och åtta kan sedan eventuellt hittas i de två orden "ökenfolk" och "bronsåldern". På Jesu tid var det judiska folket inget ökenfolk och bronsåldern slutade ungefär 500 f.Kr. Det är således mer korrekt att tala om "antiken" som spänner sig över åren 800 f.Kr. till 500 e.Kr.  

 

Nej, Myntti, det gör det inte

De som följer med nyhetsflödet reagerade kanske på nyheten om att högstadielever som deltog i projektet "Konsttestarna" störde en dansföreställning med rop och genom att kasta in föremål på scenen. Det här är förstås inte acceptabelt och det för upp frågan om barn och ungas uppfostran och beteende på dagordningen. Och rätt så. Men det borde också aktualisera frågan om kulturens många gånger märkliga uttryck. Varför använda detta projekt för att introducera ungdomarna till de mest extrema kulturyttringar? Det finns faktiskt god kultur och så finns det mindre god kultur. Varför inte satsa på den goda sorten i stället? 

Nåja, det var inte det jag skulle skriva om. Kenneth Myntti skriver på ledarplats i ÖT om sabotaget av balettföreställningen och drar sedan över samma kam ett fall där gymnasieungdomar stigit upp och lämnat rummet mitt i en lektion som hölls av Regnbågsallians. Myntti skriver: "Att ungdomar stör en balettföreställning och protesterar mot homosexualitet kan verka som två olika saker. Men det finns paralleller. I båda fallen handlar det om bristande respekt för andra människor och det de står för."

Men nej, Myntti, det gör det inte. Att ungdomar reagerar mot det som Regnbågsallians och liknade rörelser ges rum och möjlighet att förkunna i våra skolor är bara sunt och något som bör uppmuntras. Detta handlar verkligen inte om någon bristande respekt. Eventuellt kunde ungdomarna har valt att inte alls delta i lektionen - det skulle ha varit snyggare. Men det är verkligen ingen mänsklig rättighet att sprida lögner - och absolut inte att få göra det i våra skolor. För klarhetens skull: Det är precis vad Regnbågsallians gör.

I stället för att ondgöra sig över att ungdomar reagerar på dessa lögner genom att stiga upp och gå ut borde vi diskutera varför en förening som regnbågsallians överhuvudtaget bereds plats i våra skolor. 

Men någon sådan diskussion kommer förstås aldrig att föras i ÖT. Åtminstone inte på ledarplats. I stället kletas det skuld och görs sammankopplingar mellan saker som inte har något med varandra att göra.  

Mera om kyrkomötet II

Jag fick ett tips (Tack SS!) om SLEY:s kyrkomötesblogg där främst Ville Auvinen skriver om sina upplevelser i KM. Han berättar om Arto Antturis modiga initiativ som gick ut på att kyrkan borde börja förbereda sig på en framtid utan kyrkoskatt och utan att vara ett offentligrättsligt samfund. Som väntat sköts detta initiativ ner En stor majoritet av delegaterna vill uppenbarligen inte se sanningen i vitögat utan föredrar att låtsas som att allt är väl och att medlemstalet inte är i närmast fritt fall. 

Nå, det var som sagt väntat att detta initiativ skulle förkastas. Men det som skär i ögonen är biskop Teemu Laajasalos inlägg i debatten i vilket han hävdade att detta initiativ var från Satan eftersom det splittrar kyrkan. 

Tydligare än så kan det inte demonstreras vad som betyder något för biskoparna och kyrkans ledning (eller åtminstone för Laajasalo). Strunta i att kyrkan splittras för att en majoritet trampar Guds ord under sina fötter. Det är oviktigt. Men rör inte pengarna!!!  

Detta är Matt. 6:24 i brutal praktik. Och ack så sorgligt det är att se!

Korrigering men ingen förbättring

 ÖT/Vbl har under dagens lopp korrigerat och lagt till en hel del text i den artikel jag skrev om i min senaste text. Tyvärr blev det inte bättre, snarare nästan värre i och med att det nu blir tydligt hur krafter inom kyrkan (med biskopen i spetsen) försöker kringgå kyrkomötets beslut som går ut på att vår kyrkas äktenskapssyn fortfarande är att äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna. 

Eventuellt som ett resultat av min kontakt har tidningen ställt följdfrågor till Rune Lindblom, och han framhärdar i sina lögner om vad som gäller:

"Om ett samkönat par önskar en kyrklig vigsel, är det bara att ta kontakt med hemförsamlingens kyrkoherde.

– Då är det kyrkoherdens uppgift att fixa det. Kyrkolagen säger att församlingarna ska sköta gudstjänster och förrättningar. Det är kyrkoherdens uppgift att se till att kyrkolagen följs i det här fallet. Vigsel och välsignelse av par är kyrkliga handlingar som inte kräver ett separat beslut om deras lämplighet, enligt biskopsmötets pastorala anvisningar, säger Lindblom. Ingen präst kan tvingas till att viga ett samkönat par. Även om kyrkoherden själv inte vill viga paret, hör det till tjänsten att söka fram en präst som ställer upp ... Biskopens anvisningar är att vigselpar inte ska behandlas olika, oavsett om de är samkönade eller inte."

---

Märkte du vad som händer här? Lindblom hänvisar till "biskopens anvisning" och hävdar att detta handlar om en förrättning som församlingen ska sköta - utan att undersöka om handlingen i sig är lämplig eller inte. Noteras kan också att biskoparnas pastorala anvisning i denna sak inte alls säger det som Lindblom påstår att den säger. Att "bemöta med respekt och kärlek" (i biskoparnas pastorala anvisning) blir här att "inte behandla olika", m.a.o. så att de inte förvägras vigsel. 

Det här är inget annat än införande av total anarki - och ett brutalt sätt att försöka förändra kyrkans lära genom att först förändra praxisen och slå in denna förändrade praxis med hjälp av medias rundhänta bistånd. 

---

Jag noterar också att BG Åstrand har beretts rum att kommentera detta, och han berömmer Korsholms svenska församling för att ha handlat klokt. Dock avslöjar han, säkerligen omedvetet, Lindbloms lögn när han klart och tydligt säger att "det i biskoparnas anvisningar framkommer att varje enskild människa och varje par har rätt att bli bemötta med kärlek, respekt och förståelse" och att det är kyrkoherdens ansvar att så sker. Dock har kyrkoherdarna "inte något juridiskt ansvar att hitta en präst som kan viga samkönade par". 

Ändå öppnar också Åstrand för att på samma listiga och lögnaktiga sätt förändra kyrkans lära (förbi kyrkomötets beslut)  genom förändrad praxis när han hävdar att "det [är] en stark vägledning och riktlinje att se till att ingen blir utan en vigsel och därmed får ett jämlikt bemötande".

Men hallå! Varför "glömmer" Åstrand hurudan vår kyrkas äktenskapssyn är?  

---

Jag mår illa när jag läser hur lögnaktigt Åstrand och Lindblom beter sig. Det var visste jesuiterna som påstås ha menat att "ändamålen helgar medlen". Åstrand och Lindblom tycks vara på samma linje.  

 

Lögnen regerar

En av mina "huvudteser" här på bloggen och även i min världsbild är att vi lever i en tid när lögnen regerar. Både i världen och tyvärr idag också i kyrkan. Den självklara förklaringen till detta är att vi lever i en värld som regeras av den onde, och han beskrivs av Guds ord som "lögnens fader". (Joh. 8:44) 

Detta kan knappast bli tydligare än när världen (och nu också kyrkans ledning och många av dess präster) vill bedriva en kampanj för att förändra olika saker - nu senast kyrkans äktenskapssyn. Världens propagandasträvanden (drivna och påhejade av media) sätter hård press på alla (inom kyrkan) som fortfarande vill stå för sunda och samhällsbyggande värderingar och Guds i Bibeln uttryckta vilja.

Det senaste exemplet på hur kyrkliga beslutsfattare böjer sig för detta tryck fick vi igår kväll när ÖT glatt förkunnade att "Korsholms svenska församling pudlar - välkomnar alla vigslar". Det visade sig att alla utom tre ståndaktiga församlingsrådsmedlemmar hade böjt sig för trycket och svängt i frågan om att upplåta församlingens utrymmen för samkönade vigslar (och sluta önska att församlingens präster inte utför sådana). 

Det värsta exemplet på hur lögnen regerar är kanske ändå inte denna press och vad den åstadkom, utan det värsta är den oerhörda lögn församlingens t.f. kyrkoherde Rune Lindblom serverar ÖT:s (och Vbl:s) läsare när han påstår att "Om ett samkönat par önskar en kyrklig vigsel, är det bara att ta kontakt med hemförsamlingens kyrkoherde.

– Då är det kyrkoherdens uppgift att fixa det, säger Lindblom. Även om kyrkoherden själv inte vill viga paret, hör det till tjänsten att söka fram en präst som ställer upp."

---

Detta stämmer förstås inte alls. Om biskoparnas förslag gällande två parallella äktenskapssyner skulle ha godkänts av kyrkomötet i maj skulle det ha varit så här. Men detta förslag förföll. Biskoparnas pastorala anvisningar, som följde på detta avslag som ett brev på posten, säger att regnbågspar ska bemötas med respekt, men där finns inget sagt om någon skyldighet att viga eller att "söka fram en präst som ställer upp". Faktum är att kyrkans äktenskapssyn fortfarande är att äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna. 

Nu vet jag förstås inte om Lindblom medvetet ljuger, om han drabbats av ett totalt hjärnsläpp eller om journalisten som skrev artikeln missat å det grövsta, men dylika lögner kan och får inte spridas på detta sätt. Jag har påtalat detta för ÖT:s redaktion och hoppas innerligt att de korrigerar denna grova lögn innan den går i tryck.  

Jag förstår (förstås) att det ligger i både ÖT:s och Lindbloms intresse att försöka påverka den allmänna opinionen i denna riktning, men att använda sig av en så här grov lögn för att göra det förväntar inte ens jag mig. Så tills motsatsen bevisats föredrar jag att tro att detta ändå handlar om ett misstag. Allvarligt i sig, men trots allt endast ett misstag.  

 

Mera om kyrkomötet

Som väntat kastade kyrkomötet ut initiativet om ökad rättssäkerhet i kyrkan, varför biskoparnas sittande på två stolar fortsätter som förr. Detta är ytterst beklagligt och ett problem som borde ha korrigerats för länge sedan. Men viljan saknas fortfarande att göra något åt detta. Tyvärr. 

I debatten om initiativet framkom en sak som jag vill lyfta fram. Den åländske kyrkomötesmedlemmen Olof Widén sade i sin taltur att biskoparnas pastorala anvisning har gett de präster som viger samkönade sinnesfrid angående detta [brott mot Guds ord och kyrkans lära och ordning]. (Ca 1:57 in i videon.) 

Detta är givetvis ytterst allvarligt. Att biskoparna med en pastoral anvisning förleder präster att bryta mot Guds ord och kyrkans lära och ordning är fullständigt bedrövligt. 

  

Om kyrkomötet

Höstens kyrkomötessession inleddes igår och pågår hela denna vecka. Även om det på dagordningen inte finns lika brännande frågor som senast kyrkomötet samlades kan denna samling komma att vara mycket avgörande för vår kyrkas framtid. Efter vårsessionen - när KM klart avvisade biskoparnas förslag om två äktenskapssyner - har biskoparna gjort en palatsrevolt i kyrkan och trotsat KM:s beslut i.o.m. att de bara några veckor efter att KM tog sitt beslut gav ut sina pastorala anvisningar gällande just samkönade vigslar. 

Den stora frågan nu är: Kommer KM att finna sig i att på detta sätt fråntas sin position, uppgift och i kyrkolagen stadgade makt? Kommer KM att finna sig i att biskoparna på detta sätt skapat kaos och oordning i kyrkan? Eller kommer KM att på något sätt återställa ordningen och ta biskoparna i örat? Denna vecka lär ge svar på dessa frågor. Med detta sagt behöver vi be för kyrkomötet och kyrkomötesdelegaterna. Just nu är det viktigare än någonsin. 

---

Jag läste igenom ärkebiskop Luomas öppningstal, och det var närmast skrattretande när han talade om vikten av förtroende, stabilitet och ordning. Detta kommer alltså från den biskop som ledde biskopsmötet i dess arbete för att skapa oordning och kaos i kyrkan. 

Jag läste också BG Åstrands predikan i KM:s öppningsmässa (som Borgå stift hade ansvar för). Hans predikan lät på många sätt bra när han talade om vikten av att sända ut inbjudan till alla och att alla behöver känna sig vara välkomna. Tyvärr vet vi vad han avser med orden: "Selvää on, että Jumalan kutsu ylittää vakiintuneet ja meidän määrittelemät rajat. Evankeliumia ei voi lukita tiettyyn muottiin – jokaisen pitää saada kutsu ja kuulla olevansa tervetullut." 

Det att "Evangeliet inte kan låsas till en viss form" innebär, i klartext, att evangeliet sådant vi har det i Guds ord inte får komma till tals, utan det Åstrand avser här är ett annat evangelium. Det är också synnerligen betecknande att Åstrand inte med ett ord talar om VAD människorna ska kallas till - bara att de behöver nås av kallelsen och att alla ska känna sig välkomna. Det han egentligen säger är att inte bara ALLA ska vara välkomna utan att ALLT ska vara välkommet. 

--- 

När den kristna kyrkan kallar är det inte gemenskapen och välkomnandet i sig som är det viktiga utan det viktiga är VAD människan blir kallad till. Ensamhet och utanförskap är förstås problem som kyrkan behöver ta på allvar, men det verkligt stora problemet också för dagens människa är synden. Alltså det att vår gemenskap med Herren har gått sönder. Så när kyrkan kallar människorna är det innehållet i kallelsen som är det viktiga och allt avgörande. Målet är att gemenskapen med Herren ska återupprättas, och detta är kyrkans uppgift och det kyrkan ska kalla människorna till. Kyrkans stora skatt är syndernas förlåtelse. Inte mänsklig gemenskap som sådan utan gemenskap med Herren och som en följd av denna också gemenskap människor emellan. 

Detta betyder att alla är välkomna men att allt inte är välkommet. Det är vår synd som skiljer oss från Herren, och upprättandet av gemenskapen med Herren innebär att vi behöver bekänna vår synd som synd och som något vi vill skilja oss ifrån. Att vi sedan inte klarar av att segra i varje kamp mot synden är att se som en ny kallelse att gå till Herren med också det. Men här gäller alltid detta att syndaren alltid är välkommen men synden är det inte.  

Det BG Åstrand i synnerhet, men tyvärr också de flesta av de andra biskoparna, står för är inte kristendom och kristen tro. Det är något annat. När Åstrand citerar den tjeckiske teologen Tomas Halik som hävdar att "kyrkan måste ha mod att våga förändras" så behöver vi förstå vad han menar. Det Åstrand eftersträvar är en kyrka där alla är välkomna och där allt är välkommet. Allt utom den Kristus vi möter i Bibeln. Målet för den nya religion Åstrand representerar är en kyrka utan förkunnelse om synd och nåd, en kyrka utan helighet och utan en helig Gud som hatar synden men älskar syndaren så högt att han utelämnade sin ende son och gjorde honom till synd och gav honom i döden för att försona Gud och människa och så återupprätta gemenskapen med den fallna världen. 

Vi behöver vara oerhört tydliga med VAD kyrkan kallar till. Annars lurar och bedrar vi människorna. 

Gloria Dei

Välkommen med att delta i kristen gemenskap och fira Gloria Dei-mässa i Kyrkostrands församlingshem i kväll kl 18! Ingemar Klemets är liturg, Albert Häggblom predikar och Deliwör-kören (!?) från Vörå står för det musikaliska medan Diana Pandey är kantor. Efteråt blir det servering. Arrangör: SLEF och Pedersöre församling.

Inte en minut för tidigt!

Det är sällan krig är ett rättfärdigt projekt. Därför är det med lite blandade känslor jag läser nyheten att Donald Trump hotar Nigeria med krig ifall den nigerianska regeringen inte på allvar ta itu med det folkmord på kristna som har tillåtits pågå i landet under en längre tid. Förhoppningsvis behövs det inget krig utan att denna påtryckning får de nigerianska myndigheterna att ta itu med den muslimska terrorn mot landets kristna (och även mot mer liberala muslimer). Enligt Trumps uttalande ser han krig som den sista utvägen - även han hoppas tydligen att hotet om sanktioner ska räcka. 

Det finns mycket positivt med denna nyhet. Inte minst att världens ögon fästs på detta regelrätta folkmord. Sedan 2009 har 125 000 kristna dödats i landet, och trots detta har det hörts mycket litet om vad som har pågått. (Jag har lyft denna sak ett par gånger här på bloggen, men även jag borde ha skrivit mera om detta.) Här har media en stor skuld, och det som nu skrivs om saken kan ses som ett försök att korrigera en stor orätt. Notera att det är Trump vi har att tacka för att frågan lyfts. 

Hur som helst är det inte en minut för tidigt som det internationella samfundet (och framför allt media) reagerar på det som sker i Nigeria. 

---

Vi kan notera att orsaken till att media har tigit om detta folkmord är (igen en gång) den falska och oerhört rigida marxistiska maktlära som låter förstå att kristna är förtryckare medan muslimer är förtryckta och därmed ska skyddas. Det som denna stelbenta världsåskådning bortser ifrån (Läs: inte vill se) är att verkligheten inte ser ut som deras ideologer har fått för sig att den ser ut i utvalda delar av västvärlden och att förhållandet mellan kristna och muslimer sällan Läs: aldrig) ser ut som i deras fantasivärld. De som ligger bakom denna maktlära har blod på sina händer, och det är tacksamt att Trump visar upp följderna av deras fruktansvärda ideologi för världen.   

Om att göra och att vara

Bara för några år sedan var det mer eller mindre självklart att man kunde skilja på människan och människans gärningar - alltså att det var skillnad på att göra och att vara.. Eller för att tala bibliska: Det var en självklarhet att kunna skilja mellan syndaren och synden.

Av någon konstig anledning har denna förmåga försvunnit idag, något som får drastiska följder för människosynen och för hur den kristna tron och dess etik uppfattas. Bl.a. är detta en av huvudorsakerna till att Päivi Räsänen har jagats genom rättsväsendets alla instanser nu i sex år. Att det är så här illustreras av åklagarens uttalande om att det är "tragikomiskt" när Räsänen fördömer homosexualiteten men samtidigt säger att det är viktigt att bemöta de homosexuella på ett respektfullt sätt. I ett annat sammanhang (som jag inte hittar nu i hastigheten) kallade en bedömare denna förmåga att skilja mellan att vara och att göra för "schizofreni". 

Som sagt är detta att skilja på att göra och att vara något alldeles självklart ur en kristen synvinkel, och bara för en kort tid sedan var detta en självklarhet också i världen. Hur det kan komma sig att förmågan att förstå denna distinktion har försvunnit bland många icke-troende på så här kort tid är fullständigt förbluffande. Jag har undrat om det är fråga om en andligt framkallad blindhet eller om det bara handlar om ovilja att se och förstå ett annat synsätt än det man själv förfäktar. Det kan förstås också handla om en kombination av dessa två, men jag lutar faktiskt mot det förra. Det är nämligen så att just i frågan om människans sexualitet och de abnormiteter som förekommer på detta område med en acceptans av det onormala som normalt ofta också följer en blindhet för sanningen. Kort sagt: När man accepterar lögnen som sanning blir man blind för den sanning man har övergett. (Rom. 1)

Det här får som sagt stora följder för människosynen, men också på förmågan att förstå och ta till sig evangeliet. Om man inte klarar av att se skillnad mellan synden och syndaren blir hela talet om frälsning obegripligt. Detta, framför allt annat, tyder enligt mig på att vi här har att göra med en andlig fråga och en andlig blindhet. Om det är så är hbtq-frågekomplexet verkligen ingen liten fråga. Det är då en evighetsfråga, och det inte bara för de människor som själva hamnat fel utan också för alla som förblindas av följderna. 

---

Som kristna behöver och ska vi be för Päivi Räsänen och framför allt för de domare som ska fatta beslut i detta mål. Men framom allt annat behöver vi be för vårt folk om återställd synförmåga. Dels när det gäller skillnaden mellan att vara och att göra, men alldeles speciellt när det gäller evangeliet om Guds nåd.

Förföljelsen fortsätter

 Idag går fallet Räsänen - Pohjola upp i Högsta domstolen. Det är, som jag tidigare har skrivit, fullständigt obegripligt med vilket hat riksåklagaren har drivit denna förföljelse mot dessa två. Som många gånger har konstaterats lade polisen ner förundersökningen, något som givetvis bara sker i helt klara fall. Det oaktat har riksåklagaren lyft fallet, och trots två klara nederlag fortsätter nu alltså detta elände. Sex år har det tagit. Hittills. 

Hatet är som sagt stort, och fienden vill på alla sätt få till en fällande dom. Och riksåklagaren ställer sig lydigt i fiendens ledband. En fällande dom skulle få långtgående följder för både yttrandefriheten och religionsfriheten och det inte bara i Finland. Behöver jag tillägga att det är en enorm skamfläck för vårt land att det är här denna strid rasar? Den negativa publicitet som detta har gett vårt land är svår att överblicka och kanhända är det ännu svårare att avgöra hur stor den är. Enorm är ett svagt ord i sammanhanget, får man frukta.   

Svammel, men inget svar

I detta nummer av Kyrkpressen ingår en insändare/ett öppet brev jag skrev efter debatten om prästbristen i Slaget efter tolv den 6. oktober. Insändaren innehöll en fråga till BG Åstrand, en fråga som han av redaktionen gavs möjlighet att svara på i anslutning till insändaren. Tyvärr svarar Åstrand inte på min fråga. Jag undrar om han överhuvudtaget läste det jag skrev? Hur som helst sätter han mer än halva sitt svar på att diskutera min person i relation till en fråga jag inte alls berörde i min insändare (frågan om kvinnliga präster). Det säger väl egentligen allt som behöver sägas om kvaliteten på Åstrands svar. 

I resten av svaret kommer Åstrand med ett par synnerligen märkliga påståenden. Först säger han "För att vara ett levande levande och verksamt ord kräver det [Guds ord] att kyrkan söker den rätta förståelsen, uttryckssätten och tillämpningen i varje tid".

Detta är synnerligen anmärkningsvärt. Guds ord ÄR levande och verksamt. (Hebr. 4:12) Men detta är ett faktum som s.a.s. står för sig självt och inget som vi människor måste göra gällande genom våra strävanden. Det Åstrand gör här är att han reducerar både Gud och Bibeln på ett sätt som verkligen inte anstår en luthersk präst eller biskop. Detta alldeles speciellt som det han egentligen gör är att ställa upp det att vi förändrar Guds ord (för det är vad han talar för) som ett villkor för att det ska vara levande och verksamt.

Detta är något alldeles fruktansvärt. Det Åstrand gör här är att han avskaffar Gud, hans ord och hans Ande som livsnerv och livsmärg i kyrkan för att ersätta dem med människan och hennes agerande. Detta är ytterligare ett bevis för att det Åstrand står för är något helt annat än den kristendom som borde vara gällande i vår kyrka. Eller om vi säger det på ett annat sätt: En kyrka som på detta sätt helt dräneras på det som ger henne liv kommer att dö. Det finns helt enkelt inga förutsättningar för liv kvar.

---

Det andra märkliga påståendet är av mindre vikt, men likväl också det märkligt. Åstrand skriver om min "ensidiga strävan att försöka definiera vem som är en villolärare". 

Jag förstår inte vad han avser här. På vilket sätt är det jag gör "ensidigt"? För att jag inte har diskuterat det med honom? För att han inte håller med om att det finns villolärande präster i kyrkan? Som sagt, jag förstår inte vad han avser. Ett gott råd till Åstrand kunde vara att i stället för att i mer än halva sitt svar diskutera en fråga som jag inte alls lyfte i min insändare så skulle han i stället ha öppnat upp gällande detta. Det alldeles särskilt eftersom det var just detta jag fokuserade på i min insändare. Ja, och så kunde han ju faktiskt också ha åtminstone försökt svara på min fråga. Men nej. Det var nog att hoppas alldeles för mycket.