ABGN25

Lördagen den 16/8 ordnades den i ordningen sjätte American Bluegrass Gospelnight på Klippan i Monäs. Det utlovade regnet med hårda vindar hade inte avskräckt konsertbesökarna, utan närmare 1500 personer var samlade för att lyssna till fin musik, uppleva western-stämningen på området och framför allt på den pietetsfullt uppbyggda westerngatan, äta hamburgare, träffa gamla och nya vänner och stöda barn- och ungdomsarbetet vid lägerområdet Klippan. Johan Österbacka och ett stort antal frivilliga talkojobbare hade igen en gång lyckats ordna en verklig Bluegrassfest för alla oss som var på plats.

Kvällen inleddes redan klockan 15 med ett Open Stage-evenemang där en rad främst lokala förmågor uppträdde med olika former av Country- och Bluegrassmusik. Först på scenen var nioåriga Zacharias Järn som angav tonen för hela konserten genom sin tolkning av sången I was there when it Happened som Johnny Cash gjorde känd i slutet av 1950-talet. Kavalkaden avslutades sedan av Mo Pitneys två döttrar som sjöng och spelade ackompanjerade av sin far på banjo.

Den egentliga konserten inleddes sedan klockan 18 med bandet The Haralds. Bandet består av tre syskon från Karleby som har spelat och sjungit tillsammans sedan de var barn, något som också märktes på deras framträdande. Deras proffsiga popmusik tilltalade kanske främst sådana som lyssnar på mera moderna tongångar. Inbitna Country- och Bluegrassvänner kände kanske mest igen sig i bandets cover av Zach Williams låt There was Jesus som låtskrivaren gjort känd genom sin duett med Dolly Parton. Ljudnivån under The Haralds framträdande var tyvärr ganska hög, så speciellt för oss ljudöverkänsliga innebar det ett litet problem. Lyckligtvis är Klippan såtillvida en mycket bra konsertplats eftersom man med lätta medel kan ställa ljudnivån själv om man är beredd att lyssna stående på lite längre avstånd från scenen.

Efter The Haralds var det Jussi Syrens tur att äntra scenen tillsammans med sina Groundbrakers. Om The Haralds kanske inte direkt kan sägas representera Bluegrass-genren kompenserades detta nu med råge. Om man kisade lite med ögonen när man såg upp mot scenen kunde man nästan tro att det var Bill Monroe själv och hans Bluegrassboys som beträtt Klippan-scenen, även om Syrens distinkta stämma kanske påminner mer om en Ralph Stanley än en Bill Monroe.

Jussi Syren and The Groundbrakers använder sig, som det sig bör enligt modell av Monroe och de som står i hans tradition, av endast en mikrofon som de turvis sjunger och spelar in sin mycket intensiva bluegrassmusik i. Om någon annars trodde att Bluegrass är en isolerad musikstil är det senast nu dags att överge den missuppfattningen: Jussi Syren visade att det går att göra Bluegrass av precis allt från Hank Williams till Jean Sibelius (!) Helt välförtjänt blev bandet inapplåderat för ett extranummer, och undertecknad – som tyckte att detta var kvällens musikaliska höjdpunkt – skulle gärna ha hört ännu mera av pojkarna från Sastmala med omnejd.

Klockan halv nio var det sedan dags för kvällens huvudnummer när det relativt färska bandet Pitney Meyer från Tennesse i USA stod i tur. Bandet består av de två vännerna Mo Pitney (sång och gitarr) och John Meyer (sång och banjo) samt Nate Burie (mandolin), Ivy Phillips (fiol) och Maddie Dalton (bas). På plats i publiken fanns också Pitneys och Meyers fruar och barn, och enligt vad som sades från scenen hade de långväga gästerna trivts mycket bra på Klippan och i Finland. Pitney Meyers första singel That Sounds Lonesome kom ut i fjol och i år har deras första album Cherokee Pioneer utkommit. Enligt uppgift är albumet inspelat på Johnny Cash´s Hideaway Farm i Bon Aqua i Tennesee. Frågan är om något kan bli mer Country än så.

 Jussi Syren och hans Groundbrakers sjöng sånger med ett klart och tydligt kristet budskap, och även om Pitney Meyers sånger kanske inte direkt ropar ut ett tydligt evangelium var bandets budskap – speciellt mellan sångerna – mer än tydligt. De levererade på ett mycket proffsigt sätt nytt material varvat med äldre och välkända gospelcountrysånger, och trots att det utlovade regnet till sist anlände strax innan konsertens slut var stämningen på topp när Pitney Meyer bjöd upp de andra medverkande på scenen och de och publiken tillsammans sjöng den nu traditionella avslutningssången, Fanny Crosbys Jesus Keep me Near the Cross (Tätt vid korset). Bilden av artisterna framme på scenen framför Sixten Ahlsveds fantastiska konstverk med det stora korset i centrum och en stående, sjungande publik i duggregnet är något deltagarna får ta med sig och behålla till (förhoppningsvis) nästa upplaga av ABGN.  

Kvällen avslutades sedan med en nattvardsmässa i en fullsatt Klippan-kyrka med – igen – det stora korset i Klippans fondvägg i centrum.

På hemväg från ett mycket lyckat evenemang var det förstås många intryck som trängdes med varandra, men det som kanske framför allt präglade ABGN detta år var glädjen. Glädjen i gemenskapen i Kristus, i sången och musiken och i den upplevelse som vi fick vara med om. Det var med ett stort leende på läpparna vi fick åka hemåt. 

 

---

 

Denna text sände jag in till ÖT:s kultursidor eftersom ÖT uppenbarligen inte tänkte skriva något om konserten (annat än det som skrevs före). Detta är på sitt sätt förståeligt dels eftersom det samtidigt hölls en större konsert i Jakobstad som ÖT behövde bevaka, dels för att ÖT:s prioriteringar är sådana att det ansågs viktigare att bevaka Kokkola Pride. Jag fick svaret att de inte publicerar min text eftersom ÖT bara publicerar sådana texter som de beställt. Det är givetvis en policy som man behöver respektera och förstå. Därför publicerar jag min text här - något som också var min avsikt när jag började skriva den.

"Kom vad som komma vill"

¨Det rör på sig på det kyrkliga fältet i Finland. Jag har tidigare skrivit en del om Kyrkfolket.fi, och i början av sommaren skrev jag några texter om den nattvardsstrid som blossade upp gällande SLEY:s mässor i bl.a. Seinäjoki och som troligtvis kommer att fortsätta öka i både omfattning och styrka nu när semestrarna tagit slut. 

SLEF tog inga beslut i kyrkofrågan på sommarens årsmöte, men i verksamhetsplanen gjordes en skrivning som går ut på att det ska informeras på fältet om vad som är på gång. Det finns förstås också planer att fortsätta med de redan inkörda Gloria Dei-mässorna under höstterminen. 

Den senaste utvecklingen i kyrkofrågan är att Lauri Vartiainen, verksamhetsledare i den stiftelse som driver Finlands Bibelinstitut, i sitt linjetal på rörelsens andliga fördjupningsdagar nu i augusti gick ut med budskapet att vi alla behöver förbereda oss på att det förr eller senare kommer att uppkomma en ny luthersk kyrka i Finland. Detta är raka besked från en av de kanske mera försiktiga rörelserna inom Kyrkfolket.fi. Vartiainen lyfte fram samma problematik som t.ex. Daniel Nummela tog upp i sitt linjetal på Folkmissionens årsfest, nämligen att det är synnerligen oroväckande att det idag inte längre tycks finnas samstämmighet ens i de grundläggande frågorna inom kyrkan. Vartiainen lyfte också fram en text av prosten Arttu Antturi i vilken denna konstaterat att vi de facto redan har två olika religioner inom vår kyrka. Något som för övrig jag redan konstaterade efter Bo-Göran Åstrands utgjutelser inför senaste hösts Kyrkhelg i Karleby. 

Vartianen konstaterade också, vilket inte heller är något nytt, att utrymmet för alla former av traditionell kristen tro håller på att minska snabbt kyrkan. Han lyfte sedan fram biskoparnas hårda inställning till väckelserörelsernas gudstjänstgemenskaper (och den orimliga dubbelmoral biskoparna och domkapitlen står för), varpå han konstaterade: "Kun on tarve, tila, kirkkokansa ja paimen, täytyy voida myös viettää messua. Tässä rintamassa mekin haluamme yhdessä seistä. Tulkoon sitten, mitä tulee." Alltså att där det finns ett behov, utrymmen, ett kyrkfolk och en herde bör man också kunna fira mässan. I denna gemensamma front vill också vi stå. Komma vad som komma vill."

Detta är ett välkommet ställningstagande i en ovälkommen och fullständigt onödigt uppkommen situation.    

Om människans ondska

Jag skrev i min förra text om Matti Bertlins mycket märkliga insändare i ÖT. Tyvärr verkar det, trots allt, som om han verkligen menade vad han skrev. Det positiva med hans text är att han, på ett mycket brutalt sätt, visar vart en övertro på vetenskapen ­– ­och evolutionismen i synnerhet – kan leda.

Nu är det dock så att mänsklighetens problem inte sitter i generna. Ondskan och viljan att göra illa för att själv få olika former av fördelar är inte genetiskt betingad. Jag förstår varför en vetenskapstroende människa måste dra en sådan slutsats, men alla som ännu klarar av att se nyktert på människan och på tillvaron ser givetvis hur galet det ett sådant synsätt är och blir om och när man driver det till sin spets. Diagnosen är felaktig, helt enkelt, och det blir den alltid när vi försöker söka förklaringar till vår belägenhet utanför det som Skaparen har uppenbarat för oss.

Mänsklighetens problem är inte våra gener utan att vi människor har en böjelse till det onda. Ja, att vi i grund och botten ÄR onda. Bibeln förklarar detta med att vi har fallit i synd. Det här är den överlägset bästa förklaringen tillv arför vår värld ser ut som den gör, varför det finns krig och orättvisor, sjukdomar och död. Skaparens vilja var att människan skulle vara god, men vi valde i stället det onda och har efter det varit slavar under ondskan och vår synd. Människan gick helt enkelt sönder, och denna trasighet sitter inte i våra gener utan i själva vårt väsen. Den får sedan följder på alla möjliga plan, också i våra gener, men här är det viktigt att inte blanda ihop orsak och verkan. Att i en sådan situation försöka skapa ett idealsamhälle genom att tro sig bearbeta orsaken när vi i själva verket mer eller mindre i blindo påtar i följderna när vi strävar efter att förädla det i grunden odugliga råmaterialet (människan) kan bara sluta på ett sätt. I katastrof, och på vägen till den slutliga katastrofen i oerhört mycket lidande. Så har det alltid blivit när mänskliga ledare har försökt skapa ett paradis på jorden. Oavsett hur de har försökt göra det.

Så vad är då lösningen? Svaret på den frågan är säkert nedslående för alla som vill tro på människans möjligheter och hennes inneboende godhet. Det finns nämligen ingen lösning. Inte om vi laborerar med människan och samhället. Vi kommer aldrig att klara av att skapa ett idealsamhälle/paradis här på jorden. Inte genom genmanipulering, inte genom att införa diktatur, inte ens genom att införa teokrati. För det är tyvärr alltid så att så länge den i synd fallna människan finns med i ekvationen kommer slutresultatet aldrig att bli ett jordiskt Utopia. Försök att få till stånd ett sådant slutar däremot alltid i lidande och död.

Det bästa vi kan åstadkomma är ett samhälle där ondskan hålls någorlunda i schack genom hot om straff för den som bryter mot samhällets lagar. I förhållandet människor emellan kan vänskap, kärlek och, förvisso, ett visst mått av godhet som ändå existerar, göra tillvaron så oerhört mycket bättre, men detta innebär inte att ondskan - både den yttre och den som bor i allas våra hjärtan - försvinner någonstans. Ytterst sett kommer vi aldrig att kunna utrota ondskan och vi kommer alltid att tvingas lida under dess följder, och ju mer vi försöker utrota ondskan desto mera kommer mänskligheten att få lida. Historien är klar och tydlig på den punkten.

 

Fullständigt skruvat!

 Jag håller som bäst på att läsa Veronica Roths Divergent-serie, och trots att böckerna har en hel del förtjänster (bl.a. är själva grundidén bra) har böckerna så stora svagheter att jag flera gånger varit nära att lägga bort dem och sluta läsa. Framför allt för att många stora händelser i böckerna helt saknar logik och alltför förhastade (och ur berättelsens synvinkel felaktiga slutsatser) blir fakta. Dessutom blir växlingen mellan två olika jag-personer i den tredje boken bara förvirrande och författarens förkärlek för och överanvändning av vissa ord (ordet "grimas", framför allt) är oerhört störande. Nåväl, jag har kommit nästan halvvägs i den sista boken och jag ska väl försöka genomlida serien. Men efter det måste jag bara, som motgift, få läsa bättre böcker!

Men som sagt är själva grundidén i böckerna bra. Människorna försökte för länga sedan, för att få slut på krig och elände, genetiskt manipulera mänskligheten. Detta misslyckades, och följderna blev katastrofala. För att korrigera detta skapades en rad slutna städer där ledarna, genom genetisk isolering, skulle låta människosläktet läka sig själv. Jag får se hur det slutar så småningom om och när jag orkar läsa klart. 

Hur som helst trodde jag aldrig att någon i den riktiga världen skulle komma på att föreslå samma "genupprensning" som i böckerna ledde till den enorma katastrofen. Ända till i morse, vill säga, när jag läste Matti Bertlins mycket märkliga insändare i ÖT. Det här är så "out there" att jag inte vet om skribenten skämtar eller är allvarlig med det han skriver, men eftersom det inte i texten finns något som antyder det förra måste jag (tyvärr) anta att han menar allvar. 

"På sikt kan den samhälleligt evolutionära utvecklingen ändra på förhållandet. För det krävs att människor i maktens korridorer inte besitter en abnorm genetisk struktur, som framkallar ett aggressivt och våldsamt beteende om man inte får bestämma. I min politiska skapelse, neutrokratin, ska höga politiker underkasta sig en genanalys och vara fria från till exempel MAO-genen. Den producerar ett proteinenzym som gör folk våldsbenägna. Jag kallar den Mao Zedong-genen. Hitler och Stalin hade nog en likvärdig genuppsättning. Den dag vi har makthavare med ett sunt genom, arvsmassa, kan vi få en civiliserad värld. Den har inga toxiska religioner, traditioner eller hederskulturer som förgiftar samhället och gör det intolerant mot individer som avviker från flockens normer."

Men det slutar inte där. Bertlin fortsätter: "Efter att höjdarna blivit föredömen kan vi ta i tu med övrig befolkning. De värsta busarna ska låsas in. På sikt ska det dock bli möjligt att i stället för fängelse kunna erbjudas en genredigering. De tror jag många nappar på eftersom det inte är någon höjdare att sitta inne."

Och så slutklämmen: "Med den nobelprisade gensaxen tillsammans med AI kan det göras verkliga underverk. Vi kan påskynda evolutionen och göra människosläktet till civiliserade varelser, som kan leva i harmoni med varandra."

---

Som sagt: Jag vet inte om Bertlin skämtar eller inte. Jag hoppas på det förra men fruktar det senare. Om det senare gäller kan jag, trots bokseriens uppenbara svagheter, rekommendera Roths Divergent-serie åt Bertlin. Som facklitteratur.  

 

 

På väg mot omyndighet

Landets finansminister Riikka Purra gjorde ett aningen oortodoxt utspel inför höstens budgetmangling när hon presenterade en nedskärningslista på ungefär en miljard. Denna lista var långt präglad av Sannfinländarnas politiska prioriteringar och torde knappast som sådan bli godkänd av de andra regeringspartierna. Men Purras lista satte (igen) fokus på landets usla ekonomiska situation och har skapat välbehövlig debatt. Tyvärr är tonen i debatten sådan att det knappast går att förvänta någon konstruktiv och bred diskussion om hur landets ekonomi ska fås på fötter. Det enda som hörs är nämligen arga rop om att vi inte kan/får skära mera på just de områden som ligger den ropande närmast hjärtat. 

Problemet är bara det att vi lever så oerhört högt över våra tillgångar just nu. Statsskulden ökar snabbt trots regeringens tappra försök att balansera budgeten. Bara låneskötseln (räntorna) förväntas inom några år uppgå till ungefär 10% av statsbudgeten. Även de som, på basen av en mycket märklig logik, hävdar att upplåningen inte är något problem eftersom stater inte förväntas betala tillbaka sina lån borde inse att detta är ett verkligt problem som inte kan tillåtas eskalera ytterligare. Bakom hörnet lurar dessutom den så kallade "Trojkan" (ECB, IMF och EU-kommissionen) som hotar att, så som skedde i Grekland, ta över skötseln av ett lands ekonomi om landets folkvalda ledning inte klarar av att göra de nödvändiga besluten.  

Finland är just nu på väg mot detta hörn i snabb takt.  

Falsk kristendomskritik

I diskussionerna om kristendomens sanningsanspråk här på bloggen de senaste veckorna har särskilt en kommentator varit inne på en kristendomskritik som går ut på att erbjudandet om villkorslös kärlek och en räddning från förtappelse "bygger på en fabricerad skuld och sedan ett löfte om nåd". Denna nåd fås "endast om man erkänner sin intellektuella och moraliska bankrutt".

Det som gör denna typ av kristendomskritik så bedräglig är att den innehåller en del sanning. (Men så är det ju med alla riktigt bra lögner - de måste innehålla åtminstone en liten del sanning för att vara övertygande!) Det är nämligen sant att den människa som inte erkänner sin egen oförmåga att frälsa sig själv inte kan få nåd. Alltså: En människa behöver erkänna att hon i sig själv är "moraliskt bankrutt" för att böja sig och be om nåd. Den som inte har insett sin egen oförmåga inser förstås inte heller sitt behov av förlåtelse.

Det stora felet i denna typ av kristendomskritik kan kokas ner till egentligen bara ett ord. Det är ordet "fabricerad". Skulden är nämligen inte fabricerad. Den är verklig och ytterst påtaglig. Det är förstås svårt att s.a.s. "utifrån" bedöma varför och var det blir galet för kommentatorn i fråga, men helt tydligt är att det handlar om dels en bristfällig (eller obefintlig) självinsikt å ena sidan och en helt galen gudsbild å den andra sidan. Sammantaget handlar det alltså om att för att man ska kunna landa i en dylik kristendomskritik behöver ha fel på både kartan och kompassen. Hur som helst blir allt vänt helt på huvudet om och när man inte klarar av att se vilken människans situation inför en helig Gud är och att därför förståelsen av vårt behov av en villkorslös frälsning helt uteblir.

I klartext är vår situation den att vi, i oss själva och på egen hand, har dragit förtappelsen över oss. Hotet kommer således inte från Gud utan från oss själva och vår egen situation. Gud innebär således inte ett hot utan en räddning. Vår verklighet är nämligen att vi lever under detta hot. Det Gud i Kristus gör är att han ger oss en möjlighet att bli räddade. Vårt öde blir således att vi går förlorade om vi inte nappar på Guds erbjudande. Inte att Gud dömer oss till förtappelse om vi inte "besvarar Guds kärlek på rätt sätt". Gud kommer inte till människan som lever sitt liv i fullständig harmoni och säger: "Lyd mig annars dränker jag dig!" utan Gud kommer till en människa som ligger i vattnet och håller på att drunkna och säger: "Här, ta min hand så drar jag upp dig så att du inte behöver drunkna!"  

Ser du den stora skillnaden på dessa två synsätt?

 

Tänkvärda ord

Jag skrev för en dryg vecka sedan om det feltänk som har drabbat västvärlden idag där sex i allt högre grad ses som livets mening eller åtminstone en mänsklig rättighet. Jag konstaterade att sommaren är full av alla möjliga Pride-evenemang där alla möjliga avarter och perversioner lyfts fram som något naturligt och något att vara stolt över. Den inkommande helgen är det igen Karlebys tur att genomlida detta. 

Regnbågsrörelsen är förstås inte huvudproblemet utan bara ett symptom på det verkliga problemet som är gudsfrånvändheten. Alltså det att vi människor inte ger Gud äran för hans skapelse och för hans frälsande kärleksverk. På detta följer sedan allt möjligt elände, inte minst alla sexuella perversioner och det feltänk jag inleder med och som möjliggör dessa. Men också själviskheten, girigheten och självcentreringen som gör att utsatta människor lider av fattigdom och ensamhet. Guds- och människofientliga filosofier och tankekonstruktioner frodas också i en värld där Gud inte får den ära och den plats han borde ha. 

Vi lever tyvärr i ett sjukt samhälle och en sjuk värld. Detta t.o.m. så att det inte är svårt att ge Ruth Graham (Billys fru) rätt i det hon sade om Sodom och Gomorra och om vår tid: "Om Gud inte dömer oss måste Han be om förlåtelse av Sodom och Gomorra." Märk väl att Ruth Graham flyttade hem till Herren redan 2007 och att världen har kört snabbt ännu mycket längre ner i diket sedan dess. 

  

Dödfött förslag?

Aftonbladet skriver igår om att det förslag till lösning på Ukraina-kriget som Donald Trump skickat till Ryssland med sitt specialsändebud Steve Witkoff. Enligt Aftonbladet innehåller förslaget - som enligt uppgifter har godkänts av Europeiska ledare - sex punkter av vilka fyra går Putin till mötes och två är sådana som Ukraina gillar. Förslaget ska innehålla stora eftergifter åt Ryssland och Putin och därmed, enligt artikeln i Aftonbladet, vara sådant att ifall Ryssland inte godkänner det visa att det inte går att lita på Putin. 

När man ser lite närmare på de sex punkterna framstår förslaget dock som närmast infantilt - och i synnerhet antagandet att detta skulle innehålla stora eftergifter i riktning Putins Ryssland. Punkt fem i Aftonbladets listning är nämligen att Ryssland inte ska få några garantier för att Nato inte ska utvidgas österut. Eftersom detta är själva huvudorsaken till Rysslands attack mot Ukraina ser åtminstone jag det som ytterst osannolikt att förslaget ska ha någon chans att kunna godkännas i Ryssland som sådant. Huruvida det alls går att lite på Putin är förstås en fråga för sig, men att hävda att ett avvisande av detta förslag (med ett innehåll som Ryssland inte kan acceptera) skulle bevisa en sådan sak är bara dumt. 

 

Inreseförbud till Sverige

Det kommer säkert inte som någon överraskning för någon som läser denna blogg att jag anser att nazismen är en vidrig ideologi. Vit makt-tänkandet likaså. Dessa fenomen, som tyvärr håller på att erövra mark igen också i Europa idag, behöver motarbetas och vederläggas. Men, men, men.

Inte genom att ta till samma arbetsmetoder som nazismen arbetade med när den senast var statsbärande i ett europeiskt land. Alltså genom att inskränka yttrande- och åsiktsfriheten och fängsla sådana som hade "fel" åsikter. 

Tyvärr är det just vad vi håller på med idag i Europa. Mer preciserat: i Sverige.

Igår rapporterade svenska media om hur en Mark Collett från England (som leder vad som påstås vara en vit makt-grupp i England) stoppades på Arlanda, hölls i fängsligt förvar i över ett dygn och sedan avvisades (och utvisades på 15 år från EU och Schengen-området) utan någon som helst brottsmisstanke utan bara för att han har fel åsikter. Enligt Expressen Collett vägrades inresa i Sverige eftersom han anses vara ”ett hot mot den allmänna ordningen, samhällets struktur och de värderingar på vilka Sverige och Europa är byggda". 

Till saken hör att Collett skulle hålla ett tal på "Det fria Sveriges" sommarfest, något som alltså omöjliggjordes genom inreseförbudet.

---

Är "våra" värderingar faktiskt så svaga att de inte håller för att utmanas av dylika virrpannor? (Jag skriver ordet "våra" inom parentes eftersom jag inte håller med om alla av dem. Mera om det nedan.) Och är det inte ett större hot mot dessa värderingar att vi själva bryter mot dem i vår nit att försvara de samma? Vidare: Varför betraktas endast högerextremister som ett hot så farligt att de förbjuds inresa? Och ännu vidare: Vilka andra hot mot "våra" värderingar kan i framtiden (eller kanske redan nu) komma att anses så farliga att de motiverar ett inreseförbud? Skulle t.ex. Päivi Räsänen - som ju dras genom det finländska rättsväsendet anklagad för hets mot folkgrupp efter sina uttalanden om homosexualitet - få resa in i Sverige idag? Hur är det med mig? Jag delar nämligen helt Räsänens åsikter och är inte precis försiktig att medge det.

Det är en mycket farlig väg Sverige har gått in på när en människa som inte misstänks för något brott behandlas på detta sätt - oberoende av vilka åsikter denna människa har. Här har de svenska myndigheterna öppnat en Pandoras ask som, kan det komma att visa sig, har mycket drägg på bottnen.    

Indoktrineringen får inte riskeras!

Aftonbladet rapporterar idag att åtta "religiösa" friskolor i Sverige har prickats av Skolinspektionen eftersom deras lärare ifrågasätter Big Bang och kallar evolutionshypotesen en teori och därmed "tro går före vetenskap" i dessa skolor. 

Jag har inga synpunkter på kravet att skolor tvingas lära ut evolutioonshypotesen. Det är hälsosamt också för oss som inte tror på evolutionen att veta vad en majoritet av människorna idag tror på. Men det jag reagerar på är att evolutionshypotesen kallas vetenskap och därmed uppenbarligen anses vara ovan all kritik. Evolutionen får helt enkelt inte ifrågasättas eller utmanas på något sätt. Indoktrineringen kan och får inte riskeras. De friskolor som gör detta blir prickade, bötfällda och hotas av nedläggning om de inte gör bättring. 

Som skapelsetroende är det betryggande att se hur farlig det jag tror på anses vara och hur bräcklig evolutionshypotesen måste vara eftersom anhängarna av denna filosofi måste beskydda den så oerhört hårt från all kritik och allt ifrågasättande. Omvänt: Om evolutionshypotesen skulle stå på stadig grund skulle det inte finnas något sådant behov. Men det gör det helt tydligt. 

Det är mycket intressant!   

Om den regelbaserade världsordningen

Som sagt har Frankrike gått ut med att man kommer att erkänna den palestinska staten i höst. Det samma gäller Storbritannien och Kanada. Detta gör att det blir totalt ca 150 länder (av 193) som har erkänt Palestina som stat. Förutom att FN:s generalförsamling också har gjort det samma. Detta trots att inga av de kriterier som ställts och ställs upp för att en stat ska kunna erkännas uppfylls - alltså att staten behöver ha erkända gränser och en fungerande statsledning. 

Det är intressant hur det ibland är så oerhört viktigt att den så kallade "regelbaserade världsordningen" måste gälla och uppfyllas (som t.ex. när det gäller Israels agerande och i Ukraina) medan det ibland inte tycks ha någon som helst betydelse. Som alltså när det handlar om att erkänna staten Palestina. 

Inkonsekvent och skenheligt är orden som kommer för mig i det här sammanhanget.  

Livets mening?

Sommaren är full av Pride-månader, Pride-marscher och tidningsreportage som i alla regnbågens färger lyfter fram hbtq och sex och sexualitet överlag. När man går in på de stora kvällstidningarna (speciellt i Sverige) en vanlig dag kan man se en eller flera artiklar som lyfter fram sex och sexualiteten från olika synvinklar. Det är potensproblem, längder och storlekar (och hur dessa kan - och bör - förstoras) och t.o.m. olika guider till ökad sexuell njutning. 

Det som sällan, eller egentligen aldrig, sägs rakt ut är att bakom dessa artiklar och denna sjukliga fokus på sex och sexualitet finns ett gravt feltänk som påverkar - eller åtminstone försöker påverka - vår syn på livet överlag och på dessa saker i synnerhet. Det är den relativt nya tanken att sex är livets mening. Eller åtminstone att sex är en mänsklig rättighet. Jag vet inte vem som har kommit fram med denna filosofi, och inte heller när vi som kollektiv har drabbats av detta feltänk, men faktum är att media starkt driver på detta idag. Detta feltänk ligger också bakom grundtanken inom hbtq-rörelsen, alltså det att alla måste få ha rätt att förverkliga sig själv sexuellt, oberoende av med vem, när, var, hur eller med hur många detta sker. Sex är livets mening, och vem har rätt att förvägra någon rätten att uppleva livets mening och förverkliga sig själv på detta viktigaste av alla områden?

Sexualiteten är en gåva till oss människor av vår Skapare. Som sådan - och rätt behandlad - är det en fin sak. Men sex och sexualiteten är INTE livets mening och sex är ingen mänsklig rättighet. Om vi har halkat in i ett sådant tänkande behöver vi stanna upp, tänka efter ordentligt och omvända oss. Om vi skulle göra upp med detta feltänk skulle många knutar lösa sig och framför allt skulle vi som samhälle kunna släppa det oerhörda (och helt galna) fokuset på hbtq-frågor. 

---

Varför skriver jag denna text? Någon kanske tycker att det är fel att skriva om sex och sexualitet och att det skulle vara bäst att helt tiga ihjäl detta. Men faktum är att det feltänk vi kollektivt har drabbats av i detta påverkar snart sagt hela samhället - och verkligen inte i någon positiv riktning. Pornografin flödar över snart sagt oss alla och förstör det fina som Gud har skapat och gör att vår syn på det motsatta (och i vissa fall det samma) könet och på sexualiteten blir förvrängd och perverterad. Det finns människor som har fastnat så i detta elände att deras liv mer eller mindre blir helt påverkat och t.o.m. förstört. Och budskapet i pornografin är? Just det: Att sex är livets mening och en mänsklig rättighet. Vidare har det sjukliga fokuset på hbtq-frågor gjort att alla normer är på undantag, för att inte säga att de är i upplösningstillstånd. 

Så jag skriver denna text för att förhoppningsvis öppna ögonen på någon på vad som pågår och hur fel vi tänker idag i dessa frågor - och vad detta feltänk beror och går tillbaka på.     

Gladare, lyckligare och trevligare

Svenska Yle har idag en intressant artikel om lycka. I artikeln hänvisas till en undersökning som visar att 50% av vår lycka (eller vår upplevelse av lycka) består i de anlag vi har fått medan 10% går tillbaka på våra omständigheter. Resterande 40% är sådant vi själva kan påverka genom vår inställning och vad vi själva gör. I artikeln listats sex saker vi kan göra för att bli lyckligare och gladare. Dessa är: Fokusera på positiva saker i stället för negativa, välj att se det positiva (dessa två tips kommer mycket nära varandra), gå ut i naturen och se den, låta sig förundras, fokusera på tacksamhet och lyssna aktivt på våra medmänniskor. 

Detta är goda råd, absolut. Speciellt detta med att fokusera på och se det positiva i stället för det negativa och att öva sig i att känna och visa tacksamhet. För alla v oss gäller ju att vi har negativa saker i våra liv liksom även positiva saker. Om vi gräver ner oss i det negativa blir vi garanterat olyckliga och ledsna. Men faktum är att det finns saker vi inte kan "tänka oss ur" genom att fokusera på det positiva. Framför allt gäller detta det faktum att vi alla blir äldre och förr eller senare kommer att bli sjuka och till sist kommer vi alla att dö. Det är svårt att tänka detta till något positivt. 

Därför menar jag att den absolut viktigaste faktorn när det handlar om lycka och glädje är frågan om evigheten. Kort sagt: Om vi har evighetsfrågan löst - om döden inte längre är slutet och graven vårt slutliga mål - då är det oerhört mycket lättare att fokusera på allt det andra som är positivt och glädjande här i livet. Och framför allt kommer inte allt det mörka och negativa vi alla kommer att drabbas av att kunna dra ner oss i självömkan och negativitet. 

Så: Om du vill vara glad och lycklig - ge Jesus en chans och ta reda på vad han har att erbjuda! Detta bara som ett litet (gott) råd i tillägg till det som sägs i artikeln. Observera nu att jag inte rekommenderar Jesus och evangeliet för att du ska bli glad och lycklig. Men det jag säger är att när vi har evighetsfrågan löst har vi orsak att vara glada och lyckliga. Riktigt på riktigt!  

Om hungersnöden i Gaza

Washington Post publicerade för en knapp vecka sedan en mycket uppseendeväckande nyhet. Eller rättare sagt: Vad som borde vara en mycket uppseendeväckande nyhet, men tyvärr tycks inga andra mediekanaler vilja ta upp tråden. Orsaken är förstås klar och tydlig: Uppgifterna i artikeln går tvärt emot det rådande - och det önskvärda - narrativet gällande Israel, Hamas och Gaza.  

I artikeln (som numera tycks vara bakom betalmur men först inte var det) sägs det att Hamas börjar vara utan pengar och har stora problem att betala lön åt sina krigare och att upprätthålla de samhällsfunktioner som faller på deras lott i Gaza. I artikeln ges en helt annan bild av hungersnöden i Gaza än den bild som förmedlas genom media överlag. Här sägs att Hamas stjäl en stor del av den mat som sänds in i Gaza och att de sedan säljer den vidare för direkta ockerpriser och att Hamas på detta sätt försöker finansiera sin verksamhet. Detta gör förstås att hjälpsändningarna inte når de allra mest behövande utan att bara de välbärgade har möjlighet att få del av den mat som fås in i Gaza. Matköerna infiltreras dessutom av Hamas och det är huvudorsaken till den blodsutgjutelse som de hjälpbehövande råkar ut för. 

I artikeln finns också hårresande uppgifter om vad som händer med de Gazabor som inte fogar sig i Hamas matkapningar. Det talas om att sådana skjuts i benen eller avrättas direkt. Hjälpbehövande som vänder sig till utdelningspunkterna beskylls av Hamas för att stjäla mat och riskerar att bli skjutna. Många av de som uttalar sig i artikeln (Gazabor samt egyptiska hjälparbetare) måste göra det anonymt eftersom de fruktar för vad Hamas kommer att göra åt sådana som berättar vad som pågår. Enligt artikeln är det svårt att få fram uppgifter från vanliga Gazabor, men en del uppgifter läcker ändå ut via Whatsapp och sociala medier. 

I artikeln sägs det flera gånger att Hamas ledarskap försöker gömma sig i och under civila anläggningar så som skolor och sjukhus och att de därmed - som också jag flera gånger har påtalat - helt hänsynslöst använder sig av civila Gazabor som mänskliga sköldar. Det sägs också att Hamas inte längre har råd att återuppbygga de tunnlar som IDF har lyckats förstöra. "Hamas återuppbygger inte sina tunnlar, de betalar inte sina högutbildade krigare, det enda de gör är att de försöker överleva", säger en palestinsk källa som bara uppträder med sitt efternamn av rädsla för hämnd från Hamas. 

Varken FN eller diverse internationella hjälporganisationer säger sig känna till något om att Hamas skulle stjäla hjälpsändningarna, men lokala palestinier talar - i skydd av anonymitet - om att så sker och det på bred front. Hamas utpressar också lokala entreprenörer på stora summor och tvingar dessa att delta i denna förskingring. De som inte spelar med hotas till livet av Hamas. Detta alltså baserat på källor inne i Gaza. De israeliska myndighetspersoner WP har intervjuat bekräftar dessa uppgifter och talar om att Hamas på detta sätt har stulit hundratals miljoner dollar direkt och indirekt från Gazaborna.    

---

Dessa uppgifter är, vilket sägs i artikeln, svåra att få bekräftade, men det oaktat är detta så häpnadsväckande att media absolut borde ge rum för detta i sin nyhetsförmedling. Men som sagt passar det inte in i det allenarådande narrativet där Israel ska utmålas som orsak till lidandet och hungersnöden i Gaza och detta gör att dylika uppgifter resolut sopas under mattan. Om dessa uppgifter stämmer är det inte konstigt att Israel - som har som mål att utplåna Hamas - tvingas vara ytterst restriktiva när det gäller vem och vad som får föra in hjälpsändningar till Gaza. Samt - och det är förstås kontentan av artikeln - hungersnöden i Gaza till stor del beror inte på Israel utan på Hamas.   

På fel sida om historien

Igår gjorde Frankrike ett mycket stort misstag i och med att landets president Macron meddelade att Frankrike kommer att erkänna Palestina som en självständig stat. Detta är illa på så många sätt, inte bara för att det innebär att (också) Frankrike frångår internationella och erkända spelregler för när man kan/bör erkänna en stat. Framför allt innebär detta att man ger terroristorganisationen Hamas legitimitet som statsbärande kraft i den stat som varken har internationellt erkända gränser eller någon instans som har kontroll över det område som finns inom dessa (imaginära) gränser. Dessutom hamnar nu också Frankrike på fel sida om historien när man så helt nonchalerar historiska händelser och historiska avtal.

Detta gör nu också att vänsteroppositionen i Finland skruvar upp retoriken för att få vårt lands utrikespolitiska ledning att gå samma galna väg som Frankrike. President Stubb har tidigare konstaterat att när det sker någon större rörelse i denna fråga (när något större Europeiskt land erkänner Palestina som stat) bör Finland också se till att "vara på rätt sida om historien". 

Detta är galet ironiskt eftersom ett erkännande av Palestina som stat uttryckligen innebär att man INTE är på rätt sida om historien utan att man nonchalerar och/eller visar att man inte alls är bekant med historien och historiska fakta.

Saken är nämligen den att vi redan nu har en erkänd och sedan länge genomförd tvåstatslösning på plats i Mellanöstern. Det brittiska Palestinamandatet delades nämligen år 1921 i två delar - 80% av området blev en arabisk del (dagens Jordanien) och resten skulle bli det judiska nationalhemmet, något som inte då ännu resulterade i en judisk stat. Inget sades då om att de resterande 20% av mandatet skulle delas i en judisk och en arabisk del. 

År 1947 röstade emellertid FN:s generalförsamling om en sådan delning, vilket godkändes av judarna men torpederades av araberna (!) År 1948 grundades staten Israel, och efter de krig som utbröt när araberna anföll den nya judiska staten har gränserna dragits om flera gånger varför FN:s delningsförslag från 1947 och de gränser som föreslogs inte längre är någon reell möjlighet. Vi bör notera att Israel vid upprepade tillfällen ändå har varit berett att erkänna bildandet av en palestinsk stat på Västbanken och Gaza, men att detta gång på gång har torpederats av araberna/palestinierna.    

Orsaken till detta är klar och tydlig, och den formuleras allra tydligast i det slagord som även radikala vänstermänniskor i Europa i total okunskap (eller djupt hat) kan höras skandera: "From the River to the Sea, Palestine will be Free!". Målet är alltså ett totalt utplånande av judarna och den judiska staten. Inget mindre kan accepteras, och det är detta som dikterar Hamas och andra liknande aktörers agerande. Notera detta mycket noggrant: Målet är inte och har aldrig varit en tvåstatslösning och bildandet av en palestinsk stat utan att utplåna judarna och den judiska staten.

Det värsta med Frankrikes agerande är att man nu erkänner en organisation som har detta som mål och att man spelar med i det spel som Hamas bedriver. Mer på fel sida om historien än så kan man knappast vara. 

 

Intressant debatt!

På ÖT/Vbl pågår just nu en mycket intressant debatt mellan Sofie Stara och Samuel Broman som tog sin början i en ledare i vilken Stara påtalade problemen med att samhället fragmenteras och polariseras eftersom vi inte har någon gemensam moral. Udden i hennes text var riktad mot Donald Trump och hans väljare som Stara beskyller för att sakna moralisk kompass eftersom de senare valde Trump, som ju bevisligen är en notorisk lögnare, till president.

Det Stara avsiktligt missar är att den andra kandidaten i det amerikanska presidentvalet, Kamala Harris, var oreserverat för en fortsättning på det massmord på småbarn som försiggår (och har försiggått) i USA de senaste femtio åren. Alltså aborterna. Detta är, enligt många amerikaner, en mycket större moralfråga än Trumps upprepade lögner.

Det faktum att Stara helt bortser från detta sätter fokus på det stora problemet i hennes funderingar. Staras moraluppfattning baseras på rättspositivism, vilket också visas av hennes svar på Bromans fråga om vem som ska avgöra vilka värderingar som ska läras ut som moral. Staras svar på frågan är att det ska alla göra. Således kommer moralen att avgöras demokratiskt av folket. Rättspositivism kommer alltid och ofrånkomligt att leda till en "51-procentsmoral" där majoriteten bestämmer vad som är rätt och vad som är fel. Abortfrågan är ett mycket gott exempel här, kraftigt accentuerat av det faktum att Stara alltså (väljer att) helt bortse från denna frågas tyngd när det gällde det amerikanska presidentvalet.

Det stora problemet när vi pratar om moral (eller etik – om vi ska vara noggranna) är det faktum att det inte kan finnas någon absolut moral utan en garant för denna moral. Under långa tider var denna garant Gud och Bibeln, men i dagens värld har Gud avskaffats även som garant för moralen, varför vi behöver hitta en annan instans som moralen kan förankras i. Således kommer vi att landa i att det är folket som bestämmer vad som är rätt och vad som är fel och därmed i det som alltså kallas rättspositivism.

Att detta är vad Stara förespråkar (utan att hon öppet medger det) syns tydligt när hon besvarar Bromans fråga om vem som ska bestämma vad som får sägas och tyckas i ett samhälle. På detta lyfter Stara fram samhällets lagar. Alltså vad vi människor, folket, bar bestämt att ska gälla.

Det stora problemet med rättspositivismen är förstås att moralen av nödtvång kommer att bli relativ. Att allting flyter. Nu tror jag förstås inte att Stara har tänkt detta till slut (som knappast mer än några få av alla de som förespråkar rättspositivism har gjort). Låt mig ta ett exempel för att belysa detta: Hur skulle det vara ifall vår riksdag skulle stifta en lag som säger att alla homosexuella ska fängslas, eller än värre, dödas? Om folket har bestämt att det är rätt så blir det svårt att, utifrån Staras ståndpunkt, argumentera för att det är fel. (Men det skulle hon förstås göra ändå, hur inkonsekvent det än skulle vara att göra så...) Men före det skulle hon, med stor sannolikhet, säga att något sådant aldrig kommer att ske, varför det är onödigt att lyfta fram ett sådant exempel. Där har hon förvisso rätt, men hur skulle det vara om vi bytte ut ordet "homosexuella" mot ordet "judar"?

Vi vet alla att det har skett, och det inte för så alldeles så länge sedan och dessutom mitt i hjärtat av Europa. Baserat på rättspositivismen går det faktiskt inte att argumentera för att det som skedde i Tyskland var fel.På sitt sätt var det nämligen ett beslut fattat av de folkvalda makthavarna.

Men det var ändå fel,, protesterar givetvis alla. Och det var det förstås. Men inte utifrån den av Stara förespråkade 51-procentsmoralen. (Som hon alltså knappast ens förstår att hon förespråkar.) Det finns faktiskt bara en möjlighet att slå fast att det som skedde med Europas judar var fel, men det förutsätter att vi måste hitta en högre garant för moralen än folket och folkets vilja.

Det finns bara en sådan, och att få möjlighet att konstatera det är den avgjort största behållningen av denna också annars mycket intressanta debatt.

 

Kriget i Gaza måste sluta nu!

I förrgår kom det en uppmaning från 24 länder och EU som går ut på att kriget i Gaza måste sluta genast för att förhindra ytterligare lidande och död för civilbefolkningen i Gaza. Det är svårt att inte hålla med om denna uppmaning. Lösningen är dessutom mycket enkel. Det var Hamas som inledde kriget med sin fega attack mot Israel, kriget kan avslutas av samma terroristorganisation genom att de sista ur gisslan överlämnas och alla vapen läggs ner och överlämnas. Svårare än så är det inte. Men tyvärr betyder civila liv i Gaza inget alls för Hamas, varför det är svårt att se något slut på det fruktansvärda dödandet. 

Det stora problemet med uttalandet i fråga är att det nästan uteslutande riktar sig mot Israel. Det är där det, igen, far fel. Som vanligt. Som sagt är det Hamas som startade detta krig och Hamas har nycklarna till att avsluta det. Om de vill. Därför är det i huvudsak till dem uppmaningen borde riktas. Israel är verkligen inte utan skuld i detta krig och så som det har utvecklats, men vi bör ändå ha koll på fakta.  

Om nattvardsstriden och annat liknande

Som jag tidigare har berättat om har biskoparna och domkapitlen i vår kyrka tagit till drastiska åtgärder för att tvinga (i detta skede) SLEY tillbaka i ledet gällande "konkurrerande" nattvardsgemenskaper. Detta efter att vår kyrkas väckelserörelser har hittat varandra och tagit ett par första steg för att samordna sina gudstjänstgemenskaper och framför allt sedan de väckelsekristna representanterna i kyrkomötet sköt ner biskoparnas förslag till en ny syn på äktenskapet och biskoparnas pastorala råd gällande vigsel av samkönade.

Det är svårt att inte se hur det som sker idag är det som Petrus talar om i det fjärde kapitlet av sitt första brev där han skriver om domen som kommer och som ska börja med "Guds hus". (1Petr. 4:17) 

Vi lever, som bekant, i en värld som på så många sätt är drabbad av synden och dess följder. Att vi blir bevarade och beskyddade så att vi inte dras med i alla möjliga (och omöjliga) perversioner beror endast på Guds beskydd och hans omsorg om oss. Guds domar här i tiden är sällan av sådan art att någon faller död ner där han/hon står utan hans domar syns framför allt och så gott som alltid i det att han drar bort sitt beskydd. Detta är på sätt och vis ännu värre eftersom det innebär att den människa/det sammanhang som drabbas av domen förfaller åt all möjlig gudlöshet och snabbt dras med i upproret mot alla Guds goda ordningar. Som sagt är det svårt att inte se hur det som biskoparna, domkapitlen och vår kyrka just nu drabbas av handlar om just detta. 

Domen har börjat, och den börjar med Guds hus.  

Mycket läsvärd text!

Jag läste i morse en mycket läsvärd ledartext i Sensk Pastoraltidskrift. Ledarskribenten citerar i sin tur en ledare i SvD, skriven av en Lena Andersson, som är mycket kritisk till "woke". Jag citerar från SPT: 

Andersson är i sin ledartext skarpt kritisk till »woke-idéerna» och deras genomslag. Hon betonar det märkliga med att dessa idéer, som hon ser som en inverterad version av förföljelse av minoriteter, inte skedde »i form av tvång, utan genom ett i formell mening frivilligt förgiftande av samhällsandan». Hon fortsätter: »Lagar behövs inte där normerna är så stränga att skammen och skräcken för att säga och göra fel disciplinerar var och en till underkastelse. Allt sköter sig självt och censuren flyttar in i huvudet på medborgarna, i synnerhet på dem i ansvarig ställning.» 

Detta är en synnerligen skarpsynt analys, men tyvärr ligger Anderssons text bakom betalmur, varför jag (och alla andra som inte prenumererar på SvD) får nöja mig med detta citat. Jag kan dock rekommendera ledaren i SPT som även den är en salthaltig vidräkning med Wokismen och väl värd att läsa i sin helhet. 

Om framstegsmyten

Det kom en intressant kommentar under min text om "Själafiendens fest" som jag inte kan låta bli att lyfta fram därför att det (tyvärr) är så här många människor tänker idag. Kommentaren lyder: "Vi lever i det 21 århundradet nu. Vem tror och tänker längre så här? Välkommen till den moderna tiden där vi vet så mycket bättre!"

Som sagt, när man lyfter fram bibliska sanningar och Guds vilja angående människan och vårt liv är detta ofta en reaktion som förekommer idag. För det första kan jag säga att vi är många som tänker just så här. Som alltså har en världsbild som är formad utifrån Bibelns ord. Visst kan det också bland oss finnas nyansskillnader, men överlag: Ja, vi är många som tänker och tror just så här.

Sedan bygger denna kommentar på ett tragiskt feltänk. Detta feltänk går ut på att mänskligheten hela tiden är i rörelse mot något högre och bättre och att det vi menar oss veta idag är överlägset det människor förr trodde och tänkte. När det gäller en del tekniska framsteg är det förstås sant. Idag kan vi resa ut i rymden, bota många sjukdomar och klyva atomen. Men betyder det faktiskt att vårt tänkande om t.ex. människan och hennes innerst väsen och om tillvaron överlag, dess början och slut och vad som kommer efteråt, att detta tänkande är överlägset tidigare generationers dito?

Ett (onödigt) balanserat svar på denna fråga är förstås att "inte nödvändigtvis". Frågar någon mig så svarar jag "Absolut inte!". Men som sagt, ett balanserat svar är att det inte nödvändigtvis, eller per automatik, förhåller sig på det sättet. Det som ligger bakom ett jakande svar på frågan, där ett sådant ges, är ingalunda någon empiri (i den mån en sådan finns att tillgå) utan det faktum att man använder dagens människa som alltings mått. Eller som bl.a. Vesa Ollilainen uttryckte saken på sitt seminarium på SLEF:s årsfest i Esse: Att man har gått på framstegsmyten. Alltså tanken att den sekulära, värdeliberala människan har kommit längst i utvecklingen och att den som kommit med det senaste påståendet om t.ex. vad som är rätt och fel vet sanningen om verkligheten. Eller åtminstone har kommit närmare denna sanning än alla som har uttalat sig tidigare.  

Varför skulle det vara på det sättet? Finns det något överhuvudtaget, annat än den sekulära och värdeliberala människans önskning att det förhåller sig så, som talar för att det verkligen är på detta sätt?

Svaret är förstås nej. Det att vi idag klarar av att t.ex. klyva atomen innebär inte automatiskt att vi också har kommit längst när det gäller moralisk intelligens. Snarare tyder en blick ut över världen på motsatsen. Människan som lever i en värld där den moraliska kompassen har ställts om i enlighet med sekulära och värdeliberala värderingar  mår oerhört dåligt. Vi är ensamma på ett sätt som saknar motsvarighet i världshistorien. Vi konsumerar antidepressiva som aldrig förr och självmordssiffrorna är högre än någonsin. Så enligt vilka mätare kan någon påstå att vår moralkompass skulle vara bättre och mer förfinad än någonsin tidigare? Att vi idag "vet så mycket bättre"?

Så nej. Vi vet verkligen inte så mycket bättre idag. Om något så har vi tappat bort både målet och riktningen och det mesta talar för att vi idag som mänsklighet snarast vet mindre än någonsin när det gäller vad som fungerar och inte fungerar när det handlar om människan. Ja, vi kan klyva atomen. Men det betyder inte att vi på något sätt skulle vara bättre rustade nu än för, låt oss säga 200 år sedan, att använda denna kunskap på rätt sätt. Snarare tvärtom, skulle jag påstå.  

Nej, nej och åter nej!

Igår pratade USA:s president Trump med Ukrainas president Zelenskyj om kriget i Ukraina, och enligt de uppgifter som har läckt ut gällande detta samtal uppmanade Trump Ukraina att slå till mot Moskva och St Petersburg med västerländska långdistansvapen. Detta är, om uppgifterna stämmer, en helt ny och synnerligen oroväckande utveckling i kriget. Ukraina har länge hållits tillbaka av västs ovilja att ytterligare provocera Ryssland, men nu tycks Trump helt ha svängt i denna fråga. Det tycks dock vara så att USA inte själv vill hållas ansvarigt för detta utan Trump vill att andra länder som ingår i alliansen mot Ryssland både ska betala för (de amerikanska) vapnen och ta riskerna. Bland andra Finland.

Kriget i Ukraina har sakta men säkert eskalerat och överträdelser av alla Putins "röda linjer" har hittills inte lett till några synliga och/eller omedelbara vedergällningar från rysk sida. Chansen finns förstås att inte heller denna möjliga upptrappning leder till några sådana, men risken är ändå allt annat än försumbar. Detta speciellt som Putin, enligt vissa bedömare, håller på att bli allt mer trängd. En attack med västerländska vapen mot Moskva och St Petersburg skulle utan vidare kvalificera som det hot mot Ryssland som Putin har ställt upp som en gräns vars överträdelse motiverar användande av kärnvapen. Putin har också gjort klart att ifall Natoländer/EU-länder ligger bakom en dylik attack öppnar det för en rysk attack (med konventionella vapen) mot mål i dessa länder.

Det som nu sker innebär ett stort steg in i det okända. Trump, Putin och övriga västerländska ledare spelar nu rysk roulette med hela mänsklighetens framtid i potten. I vilket fall som helst är detta något som Finland inte bör – nej: Inte får! – delta i. Enligt aktuella riktlinjer (försvarsredogörelsen) har Finlands stats- och militärledning inte heller några befogenheter att bidra till en ukrainsk attack mot mål långt inne i Ryssland. Redogörelsen talar enbart om att Finland har förbundit sig att stöda Ukrainas "självständighet, suveränitet och territoriella integritet".

Så nej, nej och åter nej! Om andra länder vill spela detta spel med oerhört höga insatser och därmed också erbjuda det egna landet som mål för eventuell direkt rysk aggression så må de göra det. Men vi ska absolut inte delta.

Lite reflektioner och en uppmaning

Vi har deltagit i SLEF:s familjeläger på Klippan i Monäs den gångna helgen. Jag, som ju har djur att utfodra morgon och kväll, har sovit hemma och deltagit i programmet på dagarna. I lördags var det så kallad "Öppen lägerdag", vilket innebar att sådana som inte kunde delta i hela lägret ändå kunde vara med under åtminstone en dag. Det innebar att jag, när jag kom till Klippan, var tvungen att parkera bilen på Storsand-parkeringen eftersom alla andra möjliga parkeringsplatser var upptagna. Detta innebar förstås inga större problem eftersom jag numera (efter mina höftoperationer) kan promenera någorlunda normalt.

Jag åkte iväg hemåt från Klippan direkt efter kvällsmässan som ordnades på "Torget" under bar himmel med ca 300 deltagare och när jag gick genom området var det fullt av glada människor som hade det trevligt. När jag kom till Storsand för att hämta bilen fanns också där en del människor som grillade och hade det trevligt, men jag slogs ändå av den enorma kontrasten. Nu ska ingen missförstå detta: Det är inget fel att åka ut till stranden, grilla och umgås med vänner och ha det trevligt en lördagskväll. Verkligen inte. Men ändå. På Klippans familjeläger gjorde deltagarna vid den tiden samma sak, men vi hade fått fira nattvard strax innan. Nattvarden är den största och finaste fest som finns här på jorden där vi får umgås och ha gemenskap inte bara med varandra utan framför allt med himmelens och jordens Skapare och Herre. När vi firar nattvard kommer tiden och evigheten så nära varandra som det bara är möjligt här på jorden. Saken är den att något större och finare bara inte går att få vara med om.

Som sagt tycktes människorna där på Storsand helt tydligt ha väldigt trevligt. Vädret var fint och gemenskapen uppenbarligen god. Men ändå var kontrasten så oerhört stor. Tänk vad vi har det bra som himmelrikets medborgare här på jorden! Fin gemenskap människor emellan, visst. Men så mycket mer än det. Så oerhört mycket mer. Guds välbehag, ett renat samvete inför både tiden och evigheten och framför allt en evig härlighet och en härlig evighet framför oss.

---

Sedan ett drygt år tillbaka ser vi något av en böneväckelse, än så länge kanske lågintensiv men ändå, dra över vårt land. Om du ännu inte är med vill jag uppmana dig att komma med! Förena dig i vår bön om väckelse! Be att människor som inte lever i gemenskap med Herren Jesus skulle få nåd till omvändelse och tro.    

Om Agenda2030

Den som har följt min blogg över tid har säkert märkt att jag inte har skrivit en enda text om FN:s globala mål för hållbar utveckling, eller Agenda2030. Eller rättare sagt: Jag har inte nämnt projektet vid namn. I själva verket har många av mina texter tangerat sådant som finns med i målen för Agenda2030. 

Seurakuntalainen publicerade för några dagar sedan en viktig text där Juha Ahvio och Tapio Puolimatka förklarar varför Agenda2030 inte kommer att fungera eftersom flera av målen motverkar sitt syfte/det övergripande syftet med Agenda2030 och varför Finland, likt USA, borde lösgöra sig från hela projektet. 

De lyfter speciellt fram hur nedmonteringen av familjenormen kommer att leda till ökat illamående och ökad fattigdom och hur klimatmålen likaså kommer att göra de rika rikare och de fattiga fattigare. Puolimatka lyfter t.ex. fram den enorma prislappen för koldioxidneutralitet och de närmast obefintliga resultaten detta kommer att ge. Han påstår att ifall Europa skulle lyckas bli koldioxidneutralt skulle det sänka medeltemperaturen på jordklotet med 0,01 grader fram till år 2100. Kostnaderna för detta skulle uppgå till 100 biljoner (100 000 miljarder), varav Finlands andel skulle vara 25 miljarder på årsbasis. För att finansiera detta kunde vi t.ex. helt montera ner den offentliga sjuk- och hälsovården som kostar i runda tal en sådan summa. Till detta kommer sedan de enorma kostnader som elbristen kommer att orsaka. När det inte blåser eller solenergin inte ger något finns det stora risker för upprepade blackouter. 

Slutsatsen Ahvio och Puolimatka drar är alltså att Finland bör lösgöra sig från Agenda2030. Det är svårt att inte hålla med. Läs gärna hela texten! (Som tyvärr finns enbart på finska.)

Om själafiendens fest

Jag hörde i morse ett mycket intressant inlägg i Pride-diskussionen. En syster i Herren hade sänt en länk till en Youtube-video där pastor Mika Ebeling från Helsingfors berättar hur han ser på Pride och Pride-ideologin, och hans inlägg i diskussionen kan fungera som en liten motvikt till de ofta hörda (och fullständigt galna) uppfattningarna om Pride och om regnbågsflaggan som symbol för allas lika värde och därmed något positivt.

Ebeling ställde frågan att ifall Djävulen skulle ställa till med en fest idag - vilka teman skulle han lyfta fram och fira? Vi vet utifrån Guds ord att Djävulens ursynd var stoltheten och att han därmed ställde sig upp mot Skaparen i trotsig olydnad mot honom och hans vilja. Om Djävulen skulle ordna en fest för och med människor idag skulle ha utan vidare fira denna stolthet och upproret mot Guds vilja och hans goda ordningar [och det att detta leder människor bort från Gud och in i fördärvet]. Ebeling fortsatte med att konstatera att exakt en sådan fest firas idag på många håll i världen under regnbågsflaggan. Att många som bär det kristna namnet inte begriper vad som pågår är närmast förbluffande.

---

Jag menar att Ebeling här träffar spiken rakt på huvudet. I all sin enkelhet avslöjar detta den lögn som sprids om Pride som något gott och rätt. Ja, i själva verket finns detta avslöjande redan i namnet "Pride", och att så många missar detta är, ja, förbluffande. Det att vår kyrka genom sina biskopar så helt omfattar denna fest är svårt att se annat än som en dom över denna kyrka. Som jag tidigare konstaterade går det snabbt nu, och med bakgrund i det ovan skrivna borde det inte vara svårt att se varför.      

Mera om nattvardsstriden

Nattvardsstriden i vår kyrka blir allt mer högintensiv, och jag har svårt att förstå hur biskoparna - speciellt kanske i detta skede Åbobiskopinnan Mari Leppänen - totalt tycks ha tappat alla koncept. Jag har tidigare konstaterat att många homosexuella som tidigare varit goda kristna men som gett efter för den homosexuella böjelsen ofta drabbas av närmast total förvirring och i många fall t.o.m. förnekelse av sin tro när så sker. Det samma tycks nu, av andra orsaker men dock, ha drabbat våra biskopar. Sedan de "gett efter" och självvådligt öppnat upp för vigsel av samkönade i vår kyrka har de drabbats av denna samma totala förvirring.

Mari Leppänen skrev på sin facebooksida för en dryg vecka sedan (min översättning) att "en [kristen] undervisning där det påstås att homosexualitet är synd eller att det är ok att höra till en [sexuell] minoritet, men att det är fel att älska och att under ditt liv leva ut din kärlek, är att begå våld mot dessa människor. När detta ännu motiveras på religiösa grunder är det fråga om andligt våld. När så sker bryter det sönder den människa som får höra det, och det samma sker också med gudsrelationen."

Folkmissionens verksamhetsledare Daniel Nummela höll under Folkmissionens årsfest, som hölls senaste helg, ett tal i vilket han "uppdaterade" festfolket gällande situationen i kyrkan. I detta tal lyfte han fram biskopinnans skriverier och konstaterade att hon säger att det som Gud i sitt eget ord kallar synd och en styggelse är "andligt våld". Enligt henne bryts människans relation med Gud om människan inte får leva ut sin homosexuella kärlek. Det här är, säger Nummela, falsk undervisning som vi inte ska ha något att göra med. "Jag undrar om det inte är fråga om direkt blasfemi när en människa säger att det som Gud talar i sitt ord är andligt våld. Vi bör förskräckas när vi läser sådant som Mari Leppänen skriver."

Så långt Daniel Nummela. Lyssna gärna på hela hans tal, det inleds ca 54 minuter in i videon jag länkar till. Det är svårt att inte hålla med i det han säger. När en biskopinna i vår kyrka hävdar att Gud genom sitt ord begår andligt våld mot hbtq-människor inser vi - eller borde vi inse - att inget längre är omöjligt.

Nattvardsstriden går vidare och kommer att eskalera, och det kanske ganska snabbt. När så sker är det viktigt att vi är medvetna om att denna strid drivs på av biskopar som helt har tappat bort all kristen grund i och för sitt agerande, för att inte tala om all anständighet och allt logiskt tänkande. Det enda som betyder något är att blidka världen med dess hbtq-agenda.  

Över alla gränser!

Jag skrev i den förra texten om den enorma blinda fläck som finns hos den värdeliberala makteliten inom både media och politik i västvärlden och att denna håller på att bli det man påstår sig försvara sig mot. Ett bra exempel på hur illa det ligger till fick vi idag i en artikel på Svenska Yles webbplats. Den stulna och brända Pride-flaggan i Vörå har skapat en del rubriker och speciellt Svenska Yle försöker utmåla det inträffade som värsta hatbrottet. Givetvis är det fel att stjäla och bränna annans egendom, varför det inte är svårt att fördöma det inträffade. Men framför allt är det - som jag många gånger har konstaterat - ytterst kontraproduktivt. Så för vad det är värt: Sluta med detta! Pride-flaggan är en styggelse och det den står för är på så många sätt vidrigt, men vandalism kan aldrig göra något bättre. 

Nåväl, med det sagt: Svenska Yle drar på alla växlar gällande detta, och nu låter man en myndighetsperson, kriminalöverkonstapel Jonas Turtonen från polisen, komma till tals. Det han säger är något alldeles oerhört, och jag måste läsa det många gånger innan det6 gick in att en polis verkligen har uttalat sig på detta sätt. Det han säger går nämligen över alla gränser när han säger att "Homofobiska och anti-lgbtq värderingar har ingen plats i den här världen."

Men vänta nu! När har polisen fått fullmakt att avgöra vilka värderingar medborgarna får ha? Vi är faktiskt många som menar att "lgbtq-värderingar" är oförenliga med sund sexualitet och samhällsbyggande familjevärderingar i.o.m. att dessa många gånger är könsnhilistiska, normnedbrytande och att de uppmanar till promiskuitet. Vad menar denne kriminalöverkonstapel att borde ske med oss om det faktiskt är så att våra värderingar "inte har någon plats i den här världen"? Är detta ett hot? I vilket fall som helst är det ett försök att inskränka åsikts- och yttrandefriheten. Och att en myndighetsperson uttalar sig på detta sätt gör det hela så oerhört mycket värre. 

Saken är den att vi inte kommer att försvinna någonstans. Vi är många som genomskådar regnbågsideologin och ser den för vad den är, även om nämnda kriminalöverkonstapel tydligen inte förmår göra det. Visst kan man försöka skrämma eller hota oss till tystnad, men det kommer inte att lyckas. Dock gör uttalanden som det ovan citerade att förtroendet för polisen urholkas, och det är aldrig bra om vi vill fortsätta att bygga ett ordnat, tryggt och välfungerande samhälle. 

Jag kommer att sova på saken, men som jag just nu ser på saken tror jag att en polisanmälan vore på sin plats. Om inte annat skulle en sådan sak visa huruvida detta bara är en enskild polis som uttalar sig obetänksamt eller om detta verkligen är polisens officiella ståndpunkt. En kriminalöverkonstapel som uttalar sig på detta sätt kan nämligen svårligen fortsätta i sitt jobb med mindre än att han ber om ursäkt och tar tillbaka sitt uttalande, och jag kan inte se att annat än en polisanmälan kan få honom att göra det. .  

 

 

Om den enorma blinda fläcken

Den som ens lite följer med vad som sker har länge insett att vi i västvärlden lever mitt i ett kulturkrig. Länge har värdeliberalismen (eller vad vi nu väljer att kalla detta fenomen) dominerat mer eller mindre obehindrat. Men de senaste åren har högern/konservatismen kommit igen på den politiska scenen - något som har chockerat värdeliberalerna något enormt. De trodde att västvärlden var på god väg in i det nya paradiset, men tyvärr ville folket annorlunda. 

Det vi nu ser, framför allt i media men också till en del på den politiska scenen, är värdeliberalernas desperata kamp för att rädda sitt nya Utopia med nästa vilka medel som helst. Medias svartmålning av alla högerpolitiker (Trump och Orban i första rummet) är närmast komisk i sin svartvithet. Eller skulle vara det om inte insatserna skulle vara så höga. Media säljer ut det sista av sin opartiskhet (och grunden för den västerländska demokratin) för att rädda det värdeliberala projektet. Men än värre är när politikerna i sin desperation monterar ner demokratin för att, som de säger, "rädda demokratin". 

Det värsta är att de som gör detta - och de flesta av oss som från sidlinjen ser det hända - inte begriper vad som pågår. Medias representanter (och de flesta värdeliberaler bland våra politiker) tror att de kämpar mot mörkrets krafter när de i själva verket själva agerar som - och förvandlas till - de krafter de försöker kämpa mot. De fokuserar så skarpt på sina politiska motståndare att de inte klarar av att se att det verkliga hotet är de själva och de medel de är beredda att använda för att bibehålla sin makt och rädda sitt Utopia. 

---

Detta blir sällan så tydligt som i en kulturartikel (!) i Aftonbladet som jag läste i morse. Kalle Sundin skriver om Disneys nya Andor-serie (som ingår i Star Wars-universumet) och konstaterar att serien lyfter fram kampen mot fascismen - som exempel ger han givetvis Rysslands "imperialistiska krig" och, förstås och framför allt, "USA:s växande auktoritära riktning". Sundin exponerar samtidigt den enorma blinda fläck han - och de flesta värdeliberaler i väst - har för vad som är på gång i deras egen krets.

Putins krig går förstås inte att försvara, och Trump är den buffel han alltid har varit, men om man endast fokuserar på dessa kommer mycket av det som rör på sig, för att inte säga det mesta, att slinka under radarn. 

Nu ska jag säga det så klart jag bara kan: Det fascistiska hotet idag kommer inte främst från Putin och Trump utan från våra egna makthavare som, med medias gedigna bistånd, håller på att bli det man försöker försvara sig mot.   

 

Om dagens bibelord

Det har skapat en viss debatt här upp i norra Svenska Österbotten när ÖT, efter ägarbytet, slutade publicera "Dagens Bibelord" i den tryckta tidningen. Senast är det min vän Esa Tiainen som i en debattartikel lyfter fram frågan. Svaret som redaktionen ger på Esas fråga är, ursäkta uttrycket, bara BS. Det innehåller en massa svammel om "resursering" och "teknisk samordning". 

Faktum kvarstår: Om en tidning vill publicera något så går det att ordna. Om man inte vill går det att svamla och (försöka) spotta prenumeranterna i linsen. Ergo: Detta handlar om att de nya ägarna inte vill publicera dagens bibelord. Så enkelt är det.  

När den icketroende förmanar den troende

Jag skrev igår om ledartexten i Aamulehti där det hävdades att väckelserörelsernas "jämställdhetsproblem" är en angelägenhet för hela samhället. Det finns en hel del problem i texten, men avgjort ett av de största förekommer i det sista stycket i ledaren där den (förmodat) icketroende ledarskribenten tar sig för att börja ge råd åt oss väckelsekristna och t.o.m. säga hur vi borde förhålla oss i förhållande till regnbågsmänniskorna. Ledarskribenten tar t.o.m. sig för att gå in på bibelutläggning: 

"Även om de konservativa religionernas (!) och Pride[människornas] vägar aldrig skulle möta varandra kunde man i väckelserörelserna ta ett välkänt bibelord på lika stort allvar som man gör i regnbågsmarscherna: Älska din nästa som dig själv."

Så här fel kan det bli det när någon som inte lever i och av Guds ord tar sig för att lägga ut Skriften. Ja, och speciellt när han/hon inte förstår sig på oss troende och våra bevekelsegrunder. 

Låt mig ta ett exempel. Om jag skulle leva på ett sätt som Gud i sitt ord säger leder till fördärvet skulle jag önska att någon skulle älska mig så mycket att han eller hon varnade mig och gjorde klart för mig, utifrån Guds ord, att den väg jag går på slutar i helvetet. Allt annat skulle, som jag ser det, vara synnerligen kärlekslöst. 

Detta är varför vi påtalar farorna och problemen med utlevd homosexualitet. Inte för att vi inte älskar andra som vi älskar oss själva, utan (tyvärtom!) för att vi gör det! 

Men att få en världsmänniska att förstå detta tycks vara oerhört svårt. Den främsta orsaken till detta är säkert att perspektiven är så olika. En världsmänniska räknar inte med någon evighet medan vi har förstått att det att vi tvingas avstå från vissa saker som vår syndiga natur skulle föredra under den korta tid vi lever här på jorden är ett oerhört litet pris att betala för att inte gå miste om den eviga härligheten hos Gud. En annan orsak, som inte ska ringaktas, är säkert att de flesta av oss är relativt dåliga på att visa vår kärlek och att den ofta kan uppfattas som något annat.

---

I detta sammanhang kommer jag osökt att tänka på det som den amerikanske tänkaren och författaren Rod Dreher sade gällande världens syn (eller oförmåga att se) på oss kristna och vårt förhållande till de homosexuella. Han konstaterade att vi är på väg in i en tid när världen, på grund av vår hållning mot utlevd homosexualitet, kommer att se på oss på samma sätt som vi idag ser på vitmaktsrörelsen och segregationen mellan svarta och vita. När jag läser ledaren i Aamulehti anar jag att Dreher hade rätt och att den tid han talade om snart är här.  

  

Illavarslande

Nattvarsdsstriden och dess avknoppningar uppmärksammas allt mer i sekulär press. För några dagar sedan publicerade den i Tammerfors utkommande tidningen Aamulehti en ledartext med rubriken (min översättning): "Väckelserörelsernas jämställdhetsproblem är hela samhällets angelägenhet". 

När jag såg rubriken tänkte jag självfallet att det nu igen ska handla om ämbetsfrågan, men icke. Den avhandlades i en kort mening i slutet av ett stycke. Nej, "jämställdhetsproblemen" handlar, enligt Aamulehti, om att väckelserörelserna inte accepterar homosexualitet. 

Notera hur fokus har skiftat - och hur snabbt det har gått! 

I artikeln, som inte riktigt utvecklar vad som avses med den braskande rubriken, går skribenten snabbt in på det ekonomiska stöd som väckelserörelserna får från kyrkan. "I jämställdhetsdiskussionen handlar det inte bara om sådant som bara rör väckelserörelserna själva. Gammallaestadianerna och flera andra väckelserörelser arbetar inom den envangelisklutherska kyrkan. Den har ca 3,5 miljoner medlemmar. Flera av väckelserörelserna stöds ekonomiskt genom kyrkoskatten."

Här får man lätt bilden av att väckelserörelsernas verksamhet i hemlandet stöds och upprätthålls genom bidrag från kyrkan. Så är inte fallet, utan lejonparten av det stöd som väckelserörelserna får får de i sin egenskap av att de är kyrkans officiella missionsorganisationer. Kyrkan själv har inget missionsarbete utan har "outsourcat" detta arbete till åtta olika missionsorganisationer av vilka de flesta alltså är knutna till våra väckelserörelser. M.a.o. fullgör dessa delar av det arbete som är det mest centrala i kyrkans uppgift. 

Men det är förstås lätt att slå ner på detta ekonomiska understöd, speciellt om och när man som Amulehti låter bli att berätta vart pengarna går. Kanske för att ledarskribenten inte vet hur det förhåller sig och kanske inte har brytt sig om att ta reda på det. 

Nu är det förstås inte bara media som har lyft fram detta, utan biskopinnan i Åbo, Mari Leppänen, har också ifrågasatt det att väckelserörelserna fungerar som kyrkans officiella missionsorganisationer. Då av mer traditionella orsaker, dock. (Läs: Ämbetsfrågan.) Det hon dock helt låter bli att säga är att ifall kyrkan slutar bedriva mission genom väckelserörelserna borde en ersättande verksamhet byggas upp, något som skulle kosta mångfalt mer än det nuvarande systemet. Alternativt skulle kyrkan helt enkelt tvingas mer eller mindre sluta bedriva mission. Men kanske det är målet? Eller åtminstone något som kan anses som ett mindre ont än att stöda väckelserörelserna och deras missionsarbete? 

Hur som helst: Det att Aamulehti på detta sätt öppnar för samhälleliga påtryckningar mot väckelserörelserna (i en fråga där kyrkan fortfarande, åtminstone på pappret, står på samma linje) är oroväckande. Vi går stadigt mot ett samhälle och en värld (i det "liberala" väst) där bara vissa åsikter och förhållningssätt är acceptabla. De som inte spelar med ska tysta ner och pressas ut i marginalen. Ja, eller ännu mer: Förbjudas. Jag tror att det är ur den synvinkeln ledartexten i Aamulehti ska ses. 

Överraskande? Nej verkligen inte!

 ÖT skriver om den nya studien "Vi och dem" (ska det verkligen vara objektsform på det tredje ordet?) som kommit från Åbo Akademi. Studien, som föga överraskande, visar på ökad polarisering också i Svenskfinland. Det verkligt intressanta är dock allt annat än överraskande - åtminstone inte för oss som har ögon i skallen. I artikeln sägs: "Det mest tydliga och överraskande resultatet i studien, säger projektforskaren Janne Berg, är att de deltagare som anses vara liberala i värdefrågor – det vill säga de som står för ökad invandring, ökade rättigheter för sexuella minoriteter, starkare miljöskydd och minskade inkomstskillnader – är mer kritiska mot de konservativa än vad de konservativa är mot de liberala."

 Detta är som sagt inte alls överraskande. Det att de med radikala vänsteråsikter har svårare för konservativt tänkande människor än vice versa är uppenbart och allmänt förekommande. T.ex. i USA är det genomgående de som tar avstånd från Trump som splittrar familjerna när de vägrar ha något att göra med sådana som röstat på Trump. Att samma sak gäller här är som sagt inte alls överraskande. Men det är bra att forskning nu också visar det som inte borde ha varit någon hemlighet för någon.  

Om nattvardsstriden

På finskt håll har den uppblossade nattvardsstriden fått mycket mer synlighet i media än vad fallet varit på svenskspråkigt håll. Detta är förstås helt naturligt eftersom de inledande striderna har förts på finskspråkigt håll - i Björneborg och i Seinäjoki. Det är främst finskspråkiga Yle (och den kyrkliga tidningen Kotimaa) som har lyft fram detta än så länge.  

Man får väl ändå anta att detta kommer att förändras när striden sprids, vilket den oundvikligen kommer att göra. Detta är nämligen en strid som biskoparna och domkapitlen tydligen anser sig tvungna att föra eftersom det att väckelserörelserna har samlat sina led i Kirkkokansa - Kyrkfolket uppenbarligen ses som väldigt hotfullt. Detta då alltså i tillägg till att det är just väckelserörelserna som torpederade biskopsmötets förslag om två äktenskapssyner och även har avslöjat biskoparnas pastorala råd för vad det är: Införande av anarki i kyrkan. 

Som jag skrev i en tidigare text är det verkligen ingen slump att det är SLEY och deras nattvardsgemenskaper som attackeras först. SLEY är den av våra väckelserörelser som är starkast knuten till kyrkan och har det t.o.m. inskrivet i sina stadgar att man ska samarbeta med kyrkan. Målet med denna strategi är givetvis att försöka splittra Kirkkokansa-fronten genom att få SLEY att backa. Att så inte sker borde få biskoparna att backa, men det har redan gått så mycket prestige id etta att det inte kommer att ske. Senast i höst kommer vi därför med stor sannolikhet att få se en bred attack från domkapitlens sida mot den långa rad nattvardsfirande gemenskaper som redan finns i väckelserörelsernas regi.

Om SLEY inte backar kommer ingen annan heller att göra det, och då blir följande (två) steg från biskoparnas sida att försöka strypa det ekonomiska stödet (till väckelserörelsernas missionsarbete) och att attackera de präster som deltar i dessa mässor. Detta skulle i sin tur kunna leda till att den hämsko som har gjort att väckelserörelserna har hindrats från att gå "all in" och börja ordna egna prästvigningar skulle försvinna. Redan nu talas det, vilket jag tidigare också har påpekat, mer eller mindre öppet om att gå in för en sådan sak. 

Jag förbluffas av biskoparnas (i detta skede främst Mari Leppänen) totala blindhet i detta. Ville Auvinen sade det mycket tydligt i vintras: Detta är en strid som slutar illa för kyrkan(s ledning). Så är det, men likväl väljer de att gå in i den. Det är hemskt att se hur de vars viktigaste uppgift är att bevara kyrkans enhet nu med alla medel går in för att riva ner den samma. Redan det innebär nämligen att de har förlorat.