Om att göra och att vara

Bara för några år sedan var det mer eller mindre självklart att man kunde skilja på människan och människans gärningar - alltså att det var skillnad på att göra och att vara.. Eller för att tala bibliska: Det var en självklarhet att kunna skilja mellan syndaren och synden.

Av någon konstig anledning har denna förmåga försvunnit idag, något som får drastiska följder för människosynen och för hur den kristna tron och dess etik uppfattas. Bl.a. är detta en av huvudorsakerna till att Päivi Räsänen har jagats genom rättsväsendets alla instanser nu i sex år. Att det är så här illustreras av åklagarens uttalande om att det är "tragikomiskt" när Räsänen fördömer homosexualiteten men samtidigt säger att det är viktigt att bemöta de homosexuella på ett respektfullt sätt. I ett annat sammanhang (som jag inte hittar nu i hastigheten) kallade en bedömare denna förmåga att skilja mellan att vara och att göra för "schizofreni". 

Som sagt är detta att skilja på att göra och att vara något alldeles självklart ur en kristen synvinkel, och bara för en kort tid sedan var detta en självklarhet också i världen. Hur det kan komma sig att förmågan att förstå denna distinktion har försvunnit bland många icke-troende på så här kort tid är fullständigt förbluffande. Jag har undrat om det är fråga om en andligt framkallad blindhet eller om det bara handlar om ovilja att se och förstå ett annat synsätt än det man själv förfäktar. Det kan förstås också handla om en kombination av dessa två, men jag lutar faktiskt mot det förra. Det är nämligen så att just i frågan om människans sexualitet och de abnormiteter som förekommer på detta område med en acceptans av det onormala som normalt ofta också följer en blindhet för sanningen. Kort sagt: När man accepterar lögnen som sanning blir man blind för den sanning man har övergett. (Rom. 1)

Det här får som sagt stora följder för människosynen, men också på förmågan att förstå och ta till sig evangeliet. Om man inte klarar av att se skillnad mellan synden och syndaren blir hela talet om frälsning obegripligt. Detta, framför allt annat, tyder enligt mig på att vi här har att göra med en andlig fråga och en andlig blindhet. Om det är så är hbtq-frågekomplexet verkligen ingen liten fråga. Det är då en evighetsfråga, och det inte bara för de människor som själva hamnat fel utan också för alla som förblindas av följderna. 

---

Som kristna behöver och ska vi be för Päivi Räsänen och framför allt för de domare som ska fatta beslut i detta mål. Men framom allt annat behöver vi be för vårt folk om återställd synförmåga. Dels när det gäller skillnaden mellan att vara och att göra, men alldeles speciellt när det gäller evangeliet om Guds nåd.

Förföljelsen fortsätter

 Idag går fallet Räsänen - Pohjola upp i Högsta domstolen. Det är, som jag tidigare har skrivit, fullständigt obegripligt med vilket hat riksåklagaren har drivit denna förföljelse mot dessa två. Som många gånger har konstaterats lade polisen ner förundersökningen, något som givetvis bara sker i helt klara fall. Det oaktat har riksåklagaren lyft fallet, och trots två klara nederlag fortsätter nu alltså detta elände. Sex år har det tagit. Hittills. 

Hatet är som sagt stort, och fienden vill på alla sätt få till en fällande dom. Och riksåklagaren ställer sig lydigt i fiendens ledband. En fällande dom skulle få långtgående följder för både yttrandefriheten och religionsfriheten och det inte bara i Finland. Behöver jag tillägga att det är en enorm skamfläck för vårt land att det är här denna strid rasar? Den negativa publicitet som detta har gett vårt land är svår att överblicka och kanhända är det ännu svårare att avgöra hur stor den är. Enorm är ett svagt ord i sammanhanget, får man frukta.   

Svammel, men inget svar

I detta nummer av Kyrkpressen ingår en insändare/ett öppet brev jag skrev efter debatten om prästbristen i Slaget efter tolv den 6. oktober. Insändaren innehöll en fråga till BG Åstrand, en fråga som han av redaktionen gavs möjlighet att svara på i anslutning till insändaren. Tyvärr svarar Åstrand inte på min fråga. Jag undrar om han överhuvudtaget läste det jag skrev? Hur som helst sätter han mer än halva sitt svar på att diskutera min person i relation till en fråga jag inte alls berörde i min insändare (frågan om kvinnliga präster). Det säger väl egentligen allt som behöver sägas om kvaliteten på Åstrands svar. 

I resten av svaret kommer Åstrand med ett par synnerligen märkliga påståenden. Först säger han "För att vara ett levande levande och verksamt ord kräver det [Guds ord] att kyrkan söker den rätta förståelsen, uttryckssätten och tillämpningen i varje tid".

Detta är synnerligen anmärkningsvärt. Guds ord ÄR levande och verksamt. (Hebr. 4:12) Men detta är ett faktum som s.a.s. står för sig självt och inget som vi människor måste göra gällande genom våra strävanden. Det Åstrand gör här är att han reducerar både Gud och Bibeln på ett sätt som verkligen inte anstår en luthersk präst eller biskop. Detta alldeles speciellt som det han egentligen gör är att ställa upp det att vi förändrar Guds ord (för det är vad han talar för) som ett villkor för att det ska vara levande och verksamt.

Detta är något alldeles fruktansvärt. Det Åstrand gör här är att han avskaffar Gud, hans ord och hans Ande som livsnerv och livsmärg i kyrkan för att ersätta dem med människan och hennes agerande. Detta är ytterligare ett bevis för att det Åstrand står för är något helt annat än den kristendom som borde vara gällande i vår kyrka. Eller om vi säger det på ett annat sätt: En kyrka som på detta sätt helt dräneras på det som ger henne liv kommer att dö. Det finns helt enkelt inga förutsättningar för liv kvar.

---

Det andra märkliga påståendet är av mindre vikt, men likväl också det märkligt. Åstrand skriver om min "ensidiga strävan att försöka definiera vem som är en villolärare". 

Jag förstår inte vad han avser här. På vilket sätt är det jag gör "ensidigt"? För att jag inte har diskuterat det med honom? För att han inte håller med om att det finns villolärande präster i kyrkan? Som sagt, jag förstår inte vad han avser. Ett gott råd till Åstrand kunde vara att i stället för att i mer än halva sitt svar diskutera en fråga som jag inte alls lyfte i min insändare så skulle han i stället ha öppnat upp gällande detta. Det alldeles särskilt eftersom det var just detta jag fokuserade på i min insändare. Ja, och så kunde han ju faktiskt också ha åtminstone försökt svara på min fråga. Men nej. Det var nog att hoppas alldeles för mycket.  

 

Om Biblisk arkeologi

Idag klockan 15 hålls ett mycket intressant seminarium i Ytteresse bönehus. Tore Jungerstam undervisar om temat "Biblisk arkeologi" och åtminstone jag ser mycket fram emot detta. Min författarmentor Paul L Maier konstaterade att "arkeologin är den kristna trons bästa vän", och med detta syftade han på det faktum att så gott som alla arkeologiska fynd som görs i dagens Israel och områdena däromkring bekräftar det bibliska vittnesbördet. 

Om du är intresserad av att höra mer om vilka arkeologiska fynd som har gjorts i Israel och vad dessa har att säga om Bibelns trovärdighet är du varmt välkommen med på detta seminarium!  

Masspsykos bland politiker och i media

Iltalehti går i en färsk artikel ut med att försvarsminister Antti Häkkänen kritiserar Belgien för att verka till förmån för Ryssland när landet stiger på bromsarna när det gäller ett beslut att lösgöra frysta ryska tillgångar i europeiska (belgiska) banker för ett återuppbyggnadslån till Ukraina. Den amerikanska tidningen Politico talar nu också om Belgiens premiärminister Bart de Wever som "The new bad boy" i Europa. 

Det här visar hur starkt krigspropagandan rullar på och hur alla som inte spelar med blir uthängda och utskällda. Europa (och hela västvärlden) tycks ha drabbats av någon form av masspsykos som gör att det inte går att tänka klart. Eller som åtminstone gör att de flesta inte klarar av att göra det. Bart de Wever är ett undantag här - och låt mig påstå att ifall Antti Häkkänen skulle ha stått i hans skor skulle han nog också ha tagit time out i denna fråga. Eller så skulle åtminstone jag hoppas. Om inte borde han börja syssla med annat än politik. 

Saken är nämligen den att de pengar (140 mrd euro) som det är tänkt att ska ges till Ukraina finns i belgiska banker. Det betyder att ifall det skulle visa sig att det är olagligt att göra på detta sätt är risken stor att Belgien blir skyldigt att ersätta Ryssland för dessa pengar. Att Belgien vill ha garantier av resten av Europas länder att de tar smällen med Belgien om en smäll kommer är varken oresonligt eller att "verka till förmån för Ryssland". Det är uttryckligen att verka till förmån för Belgien, något som en belgisk statsminister utan vidare bör förväntas göra.

Det är väl närmast en självklarhet att dessa ryska frysta tillgångar bör användas för att bygga upp Ukraina efter Rysslands härjningar, men ingen bör eller kan förvänta sig att Belgien ensamt ska bära riskerna här. 140 miljarder är nämligen mycket pengar. 

 

Åstrand och Efesusläxan

Borgå stifts biskop Bo-Göran Åstrand går i media från stolpskott till stolpskott i frågan om kyrkan och samkönade vigslar - och media eldar på frågan. Idag publicerar Svenska Yle en artikel som är oerhört tendentiös och där Åstrand går längre än han någonsin gjort hittills i sina påtryckningar mot de församlingar som väljer att hålla sig till kyrkans linje i äktenskapsfrågan. 

"Församlingsrådet har fortfarande den möjligheten att de, om de så vill, kan stänga kyrkdörren. Det är ju det man har gjort här och det hade man inte behövt göra. Gör man som församlingsrådet gjorde i Korsholm uppfattas det tydligt som en kraftig markering mot samkönade par."

Notera orden "fortfarande" och "det hade man inte behövt göra". Igen: Här har vi en biskop som tydligt går emot kyrkomötets beslut och som tar församlingar som väljer att hålla sig till kyrkans linje i örat. Detta är alltså något alldeles oerhört och något som gör att Åstrand med vett och vilje ser till att erodera det lilla förtroende som eventuellt fanns kvar för hans episkopat och biskopsämbetet i allmänhet i vår kyrka. 

Det Vörå församling gör här är inte att man "markerar mot samkönade par" utan att man markerar att Guds ord, kyrkans bekännelse och kyrkans många gånger genom beslut i kyrkomötet fastslagna äktenskapssyn står fast. Och mycket gott så! 

I artikeln påstås vidare att "Även om det saknas en gemensam uppfattning i den evangelisk-lutherska kyrkan om hur kyrkan ska göra med samkönade vigslar, har samkönade par vigts kyrkligt under flera års tid."

Det må vara sant att det saknas en "gemensam uppfattning" i frågan (vilket i sig är både märkligt och synnerligen bedrövligt eftersom Guds ord är klart och tydligt i frågan) så finns det ett (eller egentligen många) klara och tydliga beslut i kyrkans högsta beslutande organ, kyrkomötet - något Svenska Yle givetvis försummar att säga.

Men Åstrand, och Svenska Yle, slutar inte där. Åstrand tar sig friheten att profetera om framtiden. "Med tiden så faller de här sakerna nog på plats, skulle jag säga. Med tiden får vi se att det här blir en del av församlingarnas liv och verksamhet på olika sätt."

Nå, låt mig göra det samma! Om det går på det sätt som Åstrand förutspår - vilket inte alls är omöjligt eftersom lögnen har en tendens att segra i denna i synd fallna värld, särskilt i de fall när media och makten går samman kring den - så kommer kyrkan att reduceras till en aktör i marginalen och det andliga arvet som vi i Finlands Sion har att förvalta kommer att söka sig nya vägar mot framtiden.

Jag tror inte att Åstrand och de andra biskoparna förstår vad de håller på med. Detta är verkligen ingen ursäkt - de borde absolut veta bättre - men de har helt tydligt blivit så förblindade av denna världens furste och hans lögner att de inte klarar av att se vad som håller på att ske. 

Vi behöver alla, liberala och konservativa, noggrant påminna oss om det jag brukar kalla för "Efesusläxan". 

"1 Skriv till församlingens ängel i Efesus:

Så säger han som håller de sju stjärnorna i sin högra hand, han som går omkring bland de sju ljusstakarna av guld: Jag känner dina gärningar, ditt arbete och din uthållighet, och jag vet att du inte kan tåla onda människor. Du har prövat dem som kallar sig apostlar men inte är det, och du har funnit att de är lögnare. Ja, du är uthållig, och du har uthärdat mycket för mitt namns skull och har inte tröttnat. Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek. Tänk därför på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör dina första gärningar. Annars, om du inte omvänder dig, skall jag komma över dig och flytta din ljusstake från dess plats. Men det berömmer jag dig för, att du hatar nikolaiternas gärningar, som också jag hatar. Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. Åt den som segrar skall jag ge att äta av livets träd, som står i Guds paradis." (Upp. 3:1-7)

Efesus var en blomstrande stad när detta skrevs, och församlingen i Efesus var en av de största kristna församlingarna i världen. Idag finns det där staden fanns bara en grushög kvar.  

 

Välkommen med!

 

Lägesanalys 22/10 2025

ÖT har idag en artikel som berättar om att Korsholms och Larsmo församlingar har gått in för att inte upplåta församlingarnas utrymmen för samkönade vigslar. I Korsholm har församlingsrådet valt att, helt i linje med kyrkomötets beslut, önska att församlingens präster inte alls viger samkönade. (Notera ordvalet: Önska. Inte förbjuda, något de också kunde ha gjort.) Detta har, enligt artikeln i ÖT, fått Bo-Göran Åstrand (som sitter som biskop i Borgå) att "säga ifrån". ÖT väljer också, sin vana trogen, att för allmän bespottelse hänga ut namnen på de församlingsrådsmedlemmar som röstade för att hålla sig till kyrkans ordning och beslut. 

Det här är förstås fullständigt surrealistiskt. En biskop "säger ifrån" när en församling vill hålla sig till Guds ord och till den ordning och de beslut som gäller i vår kyrka. Vem skulle ha trott att en dag som denna skulle komma!

Åstrand visar här med all önskvärd tydlighet att han och de andra biskoparna för det första helt struntar i Guds ord, och för det andra att de inte är ens det minsta intresserade av att bevara ordningen, friden och enheten i kyrkan. Det enda de är intresserade av är att vara världen och hbt-lobbyn till lags. Ja, Åstrand visar tydligt att han de facto idag är en viktig aktör inom denna hbt-lobby som arbetar på att förändra normerna i kyrkan och i samhället. 

---

ÖT har också, på ledarplats, fördömt Korsholms och Larsmo församlingar för deras beslut och rakt ut sagt att dessa båda församlingar "bör tänka om". Anna Sourander, som har skrivit ledaren, hävdar dessutom att "argumentet är svagt" för att inte godkänna att församlingarnas utrymmen används för samkönade vigslar. Detta visar bara att Sourander och ÖT inte alls har förstått situationen och hela saken. 

Kyrkomötet, som är kyrkans högsta beslutande organ, beslöt i maj att inte gå in för biskoparnas förslag att vår kyrka skulle ha två parallella äktenskapssyner. (Jag har tidigare skrivit om hur galet detta förslag var.) Med detta borde saken (igen, nu för åttonde eller nionde gången) vara utagerad. Men nej. Bara några veckor efter kyrkomötet tog sitt beslut gick biskoparna, på ett sätt som tidigare skulle ha setts som fullständigt omöjligt, i öppet trots emot kyrkomötet. Detta när de alltså sände ut sina pastorala råd angående samkönade vigslar. 

Det är inte svag argumentation att motivera ett beslut i församlingsrådet med beslut som har fattats i kyrkans högsta beslutande organ. Att gå emot detta beslut skulle däremot kräva synnerligen svajig och svag argumentation. 

Det är helt tydligt att Sourander, och ÖT, (likt biskoparna) är helt förblindade av viljan att få också kyrkan fördärvad i denna fråga. Att Sourander sedan ljuger öppet och oförblommat när hon säger att sexuell läggning är en identitet, något som "omfattande vetenskaplig forskning har visat", är inte ägnat att precis öka förtroendet för henne och den tidning hon representerar. 

---

Det är ett enormt problem att vi i vår kyrka idag har biskopar som öppet går emot Guds ord och vår kyrkas ordning och fattade beslut. Detta har lett till den anarki som idag råder i kyrkan. Det är för svagt att säga att biskoparna borde förstå att avgå, så därför ids jag inte säga det. Det verkligt stora problemet är ändå att den nya lära biskoparna har infört samtidigt gör att evangeliet fördunklas och försvinner. Som jag tidigare har skrivit innebär hållningen att människan är skapad sådan hon är (idag) att vi avskaffar syndafallet, och när vi gör det behövs inte heller någon Frälsare och något evangelium. I praktiken har alltså biskoparna gjort en palatsrevolution och i grund förändrat/fördärvat den kristna tron så att den nu är något helt annat. 

Hur ska Finlands folk idag kunna få höra ett rätt evangelium? Vems är ansvaret för att den kristna tron ska bevaras i vårt land? Att dessa frågor överhuvudtaget ska behöva ställas är något alldeles oerhört. Att de dessutom ska behöva ställas i en situation när en (ungdoms)väckelse drar fram över landet och världen gör det hela ännu mer anmärkningsvärt. Eller så inte. Själafienden är inte overksam när byten tas ifrån honom. Men det är så oerhört tragiskt att biskoparna (och media) har ställt sig på hans sida och på detta sätt går emot evangeliet.  

Mera pengar på den gröna omställningen!

Finlands klimatpanel har igen tuktat regeringen för de, som klimatpanelen anser, alldeles otillräckliga åtgärder regeringen har vidtagit för att uppnå klimatmålen. Klimatpanelen listar 14 saker/områden som de anser att bör åtgärdas för att klimatarbetet igen ska hamna på rätt spår för att vi ska kunna uppnå klimatneutralitet år 2035. 

Problemet är bara det att alla (eller åtminstone de flesta av) dessa åtgärder är fruktansvärt dyra att genomföra - och att de inte har någon som helt betydelse för klimatet om inte alla andra också gör samma saker. Bl.a. annat anser klimatpanelen att "pengar borde reserveras för satsningar på den gröna omställningen". 

Problemet är bara det att "den gröna omställningen" inte fungerar. Ekonomiskt alltså. Det har de senaste åren östs pengar på den gröna omställningen, men dessa pengar har knappt skapat några lösningar alls som fungerar i en konkurrenssituation. Northvolt i Sverige är ett mycket bra exempel. Input: en massa skattepengar. Utput: Ingenting. Detta var det först riktigt stora försöket (på företagsnivå) i Norden att gå över till ett grönt alternativ, och det slutade i konkurs. Stegra ser ut att vara nästa stora satsning som är på fallrepet. Igen: En massa bortkastade skattepengar för absolut ingenting. Ja, här, liksom i Nortvoltspektaklet, finns det säkert en del rika riskkapitalister som skott sig, men det är allt. Ja, och då har jag ännu inte kommit in på den största katastrofen av dem alla, alltså vindkraften. Hur kan en "affärsidé" som går ut på att producera el när den är närmast gratis (och inte producera någon el när den kan säljas till lönsamma priser) fungera? Svaret är enkelt: Det kan den inte. 

När ska vi lära oss? Ännu har vi åtminstone inte lärt oss någonting alls. T.ex. vården tvingas spara sig närmast till döds medan pengar fortsättningsvis öses över dessa gröna omställningssatsningar som inte kommer att lyckas. Men tydligen är det så vi vill ha det.    

Kyrkohistoria

 I det nyaste numret av tidskriften Perusta (På svenska: "Grunden", utgiven av Suomen Raamattuopisto) får läsarna bevittna hur kyrkohistoria skapas. Professor emeritus Jouko Martikainen går i ett öppet brev till ärkebiskop Tapio Luoma ut hårt och konstaterar att han inte längre kan betrakta honom som ärkebiskop för Finlands evangelisk-lutherska kyrka. Detta eftersom Luoma öppet leder vår kyrka in i villolära.

Detta är i och för sig inget nytt - t.ex. har jag många gånger här på bloggen talat om att biskoparna numera står för irrlära. Men det faktum att det är en teologieprofessor som gör detta är hela skillnaden, låt vara att han är emeritus. Av tradition (åtminstone i Finland) har det alltid varit professorernas uppgift att tukta avfallna biskopar. När en professor därför öppet går ut och hävdar att biskoparna förlorat sin lagliga rätt att förbli i sitt ämbete vet vi att det är allvar.

I det senaste numret av nämnda tidskrift skriver chefredaktören Vesa Ollilainen också en mycket läsvärd ledare om vägen framåt för våra väckelserörelser under rubriken "En ny kyrklig struktur kommer". Texten är på finska, men med dagens teknik är det lätt att låta översätta den.     

Eldfängd situation

Som jag skrivit ett par gånger här på bloggen är vi nu ett eller ett par dåliga beslut från ett storkrig. Helt i onödan, får jag tillägga. På något sätt verkar det som om världen just nu befann sig i samma situation som 1914 när ingen egentligen ville ha krig men världen bara s.a.s. "gled in i" ett världskrig. Med den reservationen att det verkar som om det finns sådana som faktiskt vill ha ett krig. I min dagliga mediarunda igår stötte jag på flera artiklar där det skrevs om att Finland är på väg in i en "krigsekonomi" och där läsaren fick bilden av det mera handlar om NÄR kriget kommer, inte OM det gör det. Att vi sedan har mer eller mindre krigstokiga politiska ledare som inte lyssnar på vad Ryssland säger om orsakerna till kriget och som försöker avsluta kriget genom att införa mer av det som startade det i första början gör verkligen inte saken bättre. 

Jag har tidigare trott att Donald Trump har förstått varför kriget började och vad som är orsaken till det, men hans senaste viftande med Tomahawk-kortet har gjort att jag börjat tvivla. Man kan förstås alltid fundera om Ryssland verkligen menar allvar när de talar om "röda linjer", men när de nu så tydligt talar om hur de ser på Tomahawk-missilerna och dessa missilers kärnvapenförmåga anser åtminstone jag att vi behöver vara väldigt försiktiga. 

Ukraina-kriget är just nu i en sådan situation att det (som en följd av ett eller ett par dåliga beslut) kan utvecklas till ett storkrig, eller ännu värre, till ett kärnvapenkrig. Att Ukraina dessutom gör allt de kan för att pressa fram en eskalering är förstås förståeligt. De har insett att de inte kan vinna detta krig ensamt och att de står inför en mycket svår krigsvinter. Ur deras synvinkel är det ingen skillnad om kriget eskalerar eller inte - de står i vilket fall som helst själva inför ett existentiellt hot. En eskalering skulle däremot ge dem möjligheter att ännu vinna kriget, varför detta, ur deras synvinkel, helt tydligt är att föredra.

I en sådan situation skalle det vara så oerhört viktigt att våra politiska ledare skulle ha mycket is i hatten - och det samma gäller absolut för media. Alla förhastade slutsatser och tolkningar kan bidra till en eskalering av kriget med katastrofala följder. Men framför allt skulle det vara oerhört viktigt att väst skulle förstå vad som gjorde att Ryssland startade detta krig. Det går nämligen inte att lösa ett problem (eller i detta fall: få fred till stånd) om man inte har förstått vad som är grundorsaken till problemet. 

Som sagt står vi just nu bara ett eller par dåliga beslut från ett helt onödigt storkrig. Det verkligt stora hotet är att många av våra politiska ledare inte tycks förstå detta, och det är framför allt detta som gör att detta luktar väldigt mycket 1914.  

Mera om välsignelsebristen

De politiska partierna (förutom Vf) ställde sig igår bakom en överenskommelse gällande en "skuldbroms" i den finländska ekonomin. Överenskommelsen sägs vara "historisk". 

Tanken att begränsa upplåningen är förstås god, men det här kommer tyvärr inte att fungera. Avsikten med skuldbromsen är att begränsa landets skuldsättning till 40% av BNP (idag: 80%), detta genom att minska skuldsättningen med någon procent per år.

Verkligheten är att Finland i år, 2025, tar nya lån för uppskattningsvis 13,2 miljarder (!) euro, och detta trots att regeringen har gjort vad de kunnat för att minska budgetunderskottet. Detta innebär att 15% av budgeten finansieras med lån. 

Jag har sagt det många gånger, både som en varning före vi trampade Guds vilja gällande äktenskapet under våra fötter och många gånger efteråt: Om vi beter oss på detta sätt tackar vi nej till Guds välsignelse över vårt land. Här ser vi en följd av detta. En annan är det som pågår bakom vår östgräns och vars slutliga effekter vi ännu inte har sett. 

Vårt land lider inte av pengabrist utan av brist på välsignelse. Och detta kureras inte med skuldbromsar eller Natomedlemskap. Men tyvärr är vi samtidigt slagna med blindhet så att vi inte ser vad vår situation beror på. Lös den knuten, den som kan!  

Frihet!

Igår var temat i kyrkoåret "Guds barns frihet". Det här är ett härligt och samtidigt mycket viktigt tema. I episteltexten skriver Paulus: "Till den friheten har Kristus befriat oss. Stå därför fasta, och låt ingen lägga på er slavoket igen." Han talar om hur vi i och genom Guds nåd blivit befriade från allt sådant som tidigare har bundit oss. Framför allt har vi blivit befriade från vår bundenhet under synden och från syndens makt.

Idag tänker människan ofta felaktigt så att det är bara om vi kastar av oss "religionens bördor" som vi kan bli fria. Då ser vi religionen (läs: den kristna tron) som ett system av lagar och bud som vi måste följa och vara slavar under. Då blir vägen till frihet alltså att förkasta dessa regler och bud och så kunna vara fri.

Men sanningen är att vi inte kan bli fria på den vägen. Orsaken är att vi människor är syndare, och syndens börda följer med oss även om vi försöker låtsas som att den inte gjorde det. Så den som förkastar den kristna tron i avsikt att bli fri blir inte fri, utan det hon kastar bort är inte bundenheten och slaveriet utan den enda fungerande nyckeln till sann och verklig frihet hon har att tillgå.

Det är bara i Kristus vi kan bli verkligt fria. Han befriar oss från synden, skulden och skammen. Och framför allt befriar han oss från döden och fruktan för den samma. En människa som tänker fel här kan lura sig själv att tro att om hon förkastar Kristus kommer de öppna vidderna med obegränsad frihet att öppna sig för henne, men eftersom hon inte kan lösgöra sig från sig själv kommer hennes fångdräkt att följa med henne. Således blir det hon tänkte sig som obegränsad frihet och öppna vidder inte alls det hon eftersträvade.

Det däremot, som hon tänkte var ett inskränkt liv under lagar och bud, innebär i själva verket den frihet hon sökte. Problemet är bara det att människan behöver ta steget i tro ut i denna frihet i Kristus innan hon förstår och ser att det är så. Först då ser hon de fria vidderna och den friska och rena luften i det liv Kristus har befriat henne till.

Oroväckande!

Igår publicerade Yle en mycket oroväckande nyhet på sin webbplats. Under rubriken "Yksi kuva näyttää kuinka laitaoikeistosta tuli Euroopan suurin voima" finns en bild som visar vilka partier som skulle vinna parlamentsvalen i Europas länder om valen skulle hållas just nu. I många länder skulle högerpopulistiska partier bli störst, och i främst de nordiska länderna skulle vänsterdito göra det samma. Det är endast i länderna på Balkan, den Iberiska halvön och i Estland och Slovakien som mittenpartier skulle vinna valen.

Det här är som sagt oerhört oroväckande. (Tillika med det faktum att Yles artikel bara tycks se problem med högern!) Den polarisering vi ser ske inför våra ögon just nu där den politiska mitten kraftigt tappar mark och där väljarna söker sig allt längre höger- och vänsterut på den politiska skalan kommer att lamslå politiken i vår världsdel i en tid när det i fråga efter fråga borde kunna hittas någon form av samsyn. 

Orsaken till denna polarisering är inte svår att få ögonen på - även om makthavarna själva (och till en del media) gärna skyller på t.ex. Trump och den polarisering han har fått till stånd i USA. Men nej. Orsaken till att den politiska mitten tappar terräng är de missbedömningar och galna beslut som har fattats under deras tid vid makten. Energipolitiken (den gröna omställningen), migrationspolitiken, inskränkningarna i yttrandefriheten och hela woke-agendan. Listan kan göras längre än så, men redan detta räcker mer än väl till. 

Makthavarna har misslyckats, helt enkelt. Och det grovt. Som ett resultat ser vi en kontinent som en lång tid har saknat ekonomisk tillväxt, som har problem med sin energiförsörjning, med arbetslöshetssiffrorna, med integreringen och där icke-havliga värderingar jagas på olika sätt. 

I en sådan (självförvållad) situation är det inte konstigt att väljarna letar med ljus och lykta efter alternativ. Fram på scenen träder då höger- och vänsterpopulister som lovar förändring, men som knappast har redskapen som behövs för att infria sina löften. Den här situationen är som sagt ytterst oroväckande. 

---

Det största hotet kommer ändå inte från populisterna, varken till höger eller till vänster. Nej, det största hotet kommer faktiskt i dagens läge från de partier och politiker som ser sin makt hotad (och som inser att alternativet som erbjuds inte kommer att kunna lösa problemen Europa kämpar med). I Tyskland har redan åtgärder inletts för att förbjuda det högerpopulistiska AfD som leder i opinionsmätningarna, och om/när Tyskland går in för denna extrema metod för att "rädda demokratin" kommer andra att följa efter. Ja, i själva verket är inte Tyskland ens först. Jag har här på bloggen skrivit om hur den första valomgången i presidentvalet i Rumänien ogiltigförklarades i fjol och segraren i detta val förbjöds att ställa upp i det nya valet. I Moldavien förbjöds för bara några veckor sedan det största oppositionspartiet strax innan valet och i Polen har de nya makthavarna gått in för att förfölja de ledande politikerna i det parti (PiS) som hade makten före det senaste valet. 

Risken är stor att makthavarna, i sin desperation och med hjälp av motiveringen att de vill "rädda demokratin", kommer att montera ner den samma. 

Och orsaken till allt detta är som sagt en totalt misslyckad politik. Så här går det när (galna) värderingar och en snedvriden verklighetsbild  tillåts styra framom realism och sunt tänkande.   

Kan rekommenderas!

Som sagt kan jag varmt rekommendera detta! Här hittas god litteratur till mycket möjliga priser. Bl.a. en hel.del titlar av Martin Luther. Jag planerar också att vara på plats med min nya bok Skattsökarna mellan klockan tio och elva. 
 

Några kommentarer till Sofie Staras ledare

Sofie Stara kommenterar prästbristen och måndagens Slaget efter tolv på ledarplats i ÖT. Jag har för närvarande inga planer på att ge mig in i någon debatt med henne, men hon har några faktafel i sin ledare som jag gärna kommenterar här på bloggen. För det första är jag ingen "representant för SLEF". Jag är medlem i SLEF och predikar på möten och samlingar när jag blir kallad. Detta var något som jag gjorde mycket klart för redaktören för Slaget efter tolv, men jag vet inte hur tydligt det kom fram i själva programmet. Således är formuleringen att det är "oresonligt" att kräva att präster ska samarbeta med kvinnliga präster mitt och inte någon officiell hållning från SLEF:s sida - vilket Stara hävdar i sin ledare. Jag vill också påpeka att jag alltid varit noggrann med att påpeka att detta inte är någon könsfråga. Jag personligen har haft större problem med manliga villolärare än vad jag har haft med kvinnliga präster. 

Stara skriver också att "Att Nyman i egenskap av predikant för SLEF kan sitta i en diskussion med stiftets biskop, och indirekt säga att han är en manlig villolärare som inte håller sig till Guds ord, är i sig ett bevis på att kyrkan har både tålamod och tolerans. Något liknande hade varit helt otänkbart för inte så länge sedan."  

Här på bloggen har jag klart och tydligt visat att Åstrand är en villolärare, så därvidlag har jag inget problem med det Stara skriver. Men hon visar i det ovan anförda citatet att hon inte har koll på kyrkohistorien. Jag var mycket återhållsam i min kritik i programmet, och idag är vi överlag mycket försiktigare än vad fallet varit tidigare med att kalla villolärare för vad de är. Vad som tidigare var otänkbart var väl närmast att INTE använda hårda ord i detta sammanhang. För att ta ett belysande exempel: Luther använde ofta ett mycket mustigt språk. En gång tillrättavisade han en furste med dessa ord: "Du åsnornas åsna, du fähund, lögnhals och isterbuk, du djävulens son!" 

Noteras kan att Luther efter en tid närmast bad om ursäkt för sitt uttalande. Han menade att han "använt ett alltför hovsamt språk" - alltså att han varit alltför snäll mot denne fiende till Guds ord.    

Vegekorvar?

Världsfreden står och balanserar på en knivsegg, Vi är ett eller ett par dåliga beslut från ett världskrig. Ukraina-kriget och den gröna omställningen har gjort att Europas ekonomi går på knäna. Mellanöstern har en längre tid varit som en öppen kruttunna med ett tomtebloss nedstucket i den. Och vad sätter EU-parlamentet sin tid och energi på? Jo på att diskutera om vegekorvar och -burgare ska få heta korvar och burgare. 

Någon kan kanske hävda att det är bra att EU-parlamentet sätter sin tid på frågor som inte har någon som helst praktisk betydelse eftersom de då inte ställer till med mera elände i andra frågor - och det är i och för sig sant. Men ändå: Är det faktiskt saker som detta som de ska sätta tid och pengar på just nu? 

För min del räcker det mer än väl om ordet "vege" finns med. Mitt intresse för att köpa en sådan produkt försvinner genast jag ser de fyra bokstäverna. Jag ser inte ens, tror jag, vad som kommer efter i produktnamnet, och jag tror att många ser saken på samma sätt. För handen på hjärtat: Ingen är väl så borta att han/hon köper en produkt som börjar med ordet "vege" och sedan blir besviken när det visar sig att produkten inte innehåller något kött. Eller? 

Reflektioner efter Slaget II

 En god vän frågade hur jag kände det efter mitt deltagande i Slaget efter tolv igår, och jag konstaterade att jag var närmast bedövad. Men egentligen var det inte bara efteråt som jag kände mig bedövad, utan känslan av bedövning kom redan under sändningen. Jag var där, headsetet på huvudet och mikrofonen på, men jag var ändå liksom inte riktigt där. Det här var en känsla som jag aldrig upplevt tidigare.  

Jag har försökt analysera den här känslan så här i efterhand, och jag har konstaterat att det här gjorde att jag kanske inte var så offensiv som jag hade tänkt att jag skulle vara. Sett i bakspegeln var det kanske en bra sak, en mer aggressiv inställning skulle kanske ha varit kontraproduktiv. Eller så inte, vem vet. 

Men när jag satt och funderade i morse slog mig en tanke. En konkret orsak till varför jag drabbades av denna bedövning var säkert att jag under de senaste åren har hållit mig i den trygga bubbla som består av väckelsekristna sammanhang, mestadels förstås då evangeliska kretsar, och Pedersöre församling. Alltså sammanhang där Guds ord sås ut i rikligt mått och där ett rätt evangelium finns i överflöd och där den toxiska teologi som är vanligt förekommande på annat håll i det kyrkliga landskapet i stiftet och kyrkan egentligen inte alls har någon plats.

Visserligen har jag här på bloggen sett mycket inkrökt och snedvriden filosofi, även teologi, men det är ändå annorlunda. Igår exponerades jag så plötsligt för denna toxin i rikligt mått. IRL. Det blev en chock att inse att det faktiskt finns människor/präster som är så här oerhört skadade i sin tankevärld. I kyrkan. I prästämbetet. Det här är så oerhört sorgligt att se! 

Men det här är tyvärr verkligheten i alltför många församlingar i vår kyrka idag. De domineras av denna toxiska teologi som betraktar Guds ord som något gammalt och irrelevant. Denna teologi lämnar efter sig en ofruktbar öken. Vilken är kyrkans framtid där en sådan teologisk syn är förhärskande? Ja, finns det någon annan möjlighet än att det kommer att leda till att kyrkan och församlingarna blir ett museum som någon gång får ett besök när traditionen så kräver eller när man vill se hur det var förr? 

I motsats till detta ökenlandskap ser vi hur det ännu finns oaser där Guds ord får gälla och ett rätt evangelium fortfarande predikas. Pedersöre församling hade i söndags långt över 1000 (!) gudstjänstbesökare. Förvisso var det Mikaelidagen, men ändå. Vi deltog i söndagskvällens Gloria Dei-mässa i Kyrkostrands församlingshem. Där fanns en del lediga platser, men det var inte många. Åldersspannet var 0-90+. Barnfamiljer, (inte så många ungdomar och unga vuxna denna gång eftersom SLEF:s höstläger med över 100 deltagare avslutats just innan mässan började) människor mitt i livet och pensionärer. Alltså alla åldrar tillsammans, precis som det ska vara i en levande församling. 

Guds ord är liv, och det ger liv. Ett rätt och rent evangelium skapar en levande gemenskap med Herren Jesus framför allt, men även människor emellan.

--- 

Under sommarens årsfest i Esse satt jag under en middag och pratade med en broder från södra Finland. Han sade att han levt i ett ökenlandskap i femton år, men att hans räddning blev de mässor som SLEF startade upp i Helsingfors. Hans budskap till mig (och till oss) var att vi inte får glömma bort våra systrar och bröder som lider nöd. Det finns många sådana kristna runt om i vår kyrka, och givetvis kan inte våra väckelserörelser möta alla behov, men här finns en mycket stor uppgift för oss! Tyvärr har kyrkans ledning med biskoparna i spetsen gått in för att förbjuda dessa mässor på flera håll ( hittills i Björneborg, Seinäjoki och Sibbo), och det är tydligt att detta bara är början. Målet är uppenbart: Alla ska tvingas in i den toxiska atmosfär som den bibelförnekande teologin skapar.

Det här är så sorgligt. Och framför allt är det kyrkosplittrande.   

Reflektioner efter Slaget

Jag var som sagt med i Slaget efter tolv idag. En halvtimme är kort tid för tre talträngda personer, och även om moderatorn gjorde det bra hade jag ett "tvåfrontsslag", varför det var mycket jag skulle ha velat och kanske också borde ha sagt som blev osagt. Några saker kan och vill jag utveckla här på bloggen. 

Först och främst frågan om de som blir prästvigda och som inte kan omfatta allt som sker i samband med prästvigningen. Det var lågt - t.o.m. med BG:s standard - att (miss)förstå det jag sade om att ha fingrarna i kors bakom ryggen som om handlade det om krucifixet. Som jag sade kan jag bara tala för mig själv och om någon vill veta hur andra ser på saken måste man fråga dem. Men om jag skulle stå där inför altaret i en prästvigningssituation med BG (något som aldrig kommer att ske) skulle jag absolut hålla fingrarna i kors bakom ryggen. Inte inför krucifixet, inte inför trosbekännelsen eller den lutherska bekännelsen och inte heller inför Bibeln (vilket många prästkandidater tyvärr gör idag) men inför BG och hans teologi (som ju inte längre är kristen - vad den är vet jag inte) och framför allt inför det att ställa mig under hans pastorala översyn. Detta hann jag inte säga, och bra var kanske det. Det lilla jag hann säga eldade tydligen upp de två andra debattörerna ganska ordentligt och vad detta skulle ha åstadkommit är svårt att sia om. Kanske skulle de ha självantänt. 

Sedan helt kort om det BG sade om att ingen får underkänna någon i vår kyrka. Uttryckligen så att ingen som vill bli präst får underkänna en annan präst. Tyvärr blir det här så oerhört tydligt hur blindheten fungerar. När jag träffar mina studiekamrater från Åbo som, likt mig, inte kunde få prästvigning och när jag umgås med andra väckelsekristna som BG medvetet har valt att inte vara biskop för emedan han inte bryr sig om att se till att de kan få sådana församlingspräster som de kan ha förtroende för - då ser jag uttryckligen sådana som har blivit underkända. Och det av stiftsledningen. Men det är kanske skillnad på vem som underkänner och också på vem som blir underkänd?   

Om kristen enhet

Vi blir idag ofta, från biskopligt håll, beskyllda för att skapa splittring när vi vägrar ha altargemenskap med sådan präster och biskopar som inte håller sig till Guds ord. Detta är förstås en lögn. Det är nämligen inte den eller de som tar avstånd från villolärare som skapar splittringen i kyrkan utan splittringen skapas av de som ger sig hän åt villoläran. 

Låt mig ta en bild som kanske kan hjälpa till att förklara detta: Kristen gemenskap fungerar inte så att två eller flera personer bestämmer sig för att samlas och ha gemenskap med varandra och så kalla denna gemenskap för en kristen sådan. Nej, utan den kristna gemenskapen fungerar så att människor samlas kring Herren Jesus och kring hans ord. Endast med honom (och med Guds ord) i centrum blir det en kristen gemenskap. Därför är det, alltid när det blir splittring, den som går bort från Herren Jesus och Guds ord som skapar splittringen.

Helt konkret: Om en kvinnlig präst (eller en manlig villolärare) står i predikstolen och för altaret och en kristen människa vägrar delta i en sådan gudstjänst är det inte den som drar sig undan som skapar splittring i församlingen och i kyrkan, utan splittringen åstadkoms av den som har gått bort från Guds ord och därmed från Herren Jesus. 

Jesus säger detta klart i Joh. 14:23-24: "Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom. Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord. Det ord som ni hör är inte mitt utan kommer från Fadern som har sänt mig."

---

Låt mig säga detta så tydligt som möjligt: All splittring är av ondo. Men det är inte splittringen i sig som är det onda, utan det onda består i orsaken till splittringen, alltså det att kristna människor överger Guds ord.    

Om prästbristen II

Igår blev det klart att jag kommer att medverka i måndagens "Slaget efter tolv" i radio Vega angående just detta ämne. Jag var länge tveksam till huruvida det är vist att ställa upp på detta, men eftersom ämnet är så angeläget valde jag att tacka ja. En stor fördel med ett direktsänt program är att det som sägs går ut i etern utan redigering. 

Som sagt är detta ämne ytterst angeläget. Men ett ännu större problem än prästbristen är bristen på präster som står för och förmedlar en radikalt förkunnelse om lag och evangelium. Dessa två problem är förstås sammanlänkade. Det finns idag alltför många predikstolar där det som förkunnas knappast kan beskrivas som annat än ljummen rappakalja eller som MTD-religion. Förstås finns det ännu i vår kyrka präster som kämpar på med att så ut Guds ord, men med det prästvigningsstopp vi har idag och som förhindrar bibeltroende prästkandidater från att bli prästvigda blir predikstolar där vi får höra lagen i sin fullhet och evangeliet i sin härlighet allt mer sällsynta. 

Dagens människor kämpar med samma oro och samma bördor som människan alltid har kämpat med, och den ljumma rappakalja som serveras i alltför många församlingar idag kan inte hjälpa dem. Det som behövs är en radikal förkunnelse där synden kallas vid sitt rätta namn och avslöjas och där ett rätt evangelium får läka de sår som synden och världen har gett oss människor. Dagens människa behöver få höra att Gud är på deras sida. Att Jesus kom, inte för att döma dem utan för att frälsa dem och upprätta förhållandet till Levande och Helige Gud. 

Detta är kyrkans uppgift och enda hopp. Där den ljumma rappakaljan får ljuda förvandlas kyrkorna till museum och tron blir på sin höjd en fernissa. 

---

Idag ser vi hur biskoparna och kyrkans ledning gör allt de kan för att tysta ner en biblisk förkunnelse. Inte nog med att biskoparna stoppar bibeltroende prästkandidater från prästvigning (kvinnoprästfrågan är bara en liten del i detta) så försöker de också stoppa sådana gudstjänstgemenskaper där "ordet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas" och tvinga hungrande och törstande människor att i stället delta i rappakalja-gudstjänster där präster de inte har förtroende för predikar. 

Det senaste exemplet på hur denna "nya" linje fungerar ser vi i Paipis i Sibbo där den lokala kyrkoherden (i linje med tidens melodi) med hjälp av ekonomisk påtryckning tvingat bykyrkans ledning att kasta ut "Elävän veden messu" ur bykyrkan. Den första av dessa mässor firades 21/9, och den lilla bykyrkan var överfull av människor i alla åldrar. Enligt planerna skulle nästa mässa ha firats 19/10, men nu blir den alltså inte av. 

Vad håller kyrkans ledning egentligen på med? Här, liksom i Seinäjoki och i Björneborg, har vi en levande gudstjänstgemenskap där ordet förkunnas i enlighet med kyrkans bekännelse och där barnfamiljer, ungdomar, unga vuxna, människor mitt i livet och pensionärer samlas för att fira gudstjänst. Och detta förbjuder kyrkans ledning! I stället vill de att dessa människor ska gå till församlingens gudstjänst där det finns en präst som kanske inte ens tror på det han eller hon är satt att förkunna och som därför inte vågar (eller vill) förkunna lag och evangelium och som de därför inte kan ha förtroende för. Alla förstår nog att detta inte kommer att ske. Så i stället för att få fira mässa i Paipis bykyrka kommer dessa människor att inte fira mässa överhuvudtaget. Är det verkligen vad kyrkoledningen vill? Är det verkligen så här biskoparna och kyrkans ledning fullgör sin uppgift? 

---

Det är sant att vi har prästbrist i vår kyrka idag, och speciellt i Borgå stift. Men vi har samtidigt en ännu större och allvarligare brist: Vi har brist på evangelium. Inte för att det inte skulle finnas sådana som är beredda att förkunna evangelium, utan för att dessa inte ges möjlighet att göra det.  

    

Väckelse i Gaza!

Nättidningen Seurakuntalainen förmedlar en nyhet som inte når över nyhetströskeln i "vanlig" media men som är oerhört uppmuntrande. Mitt i allt elände i krigets Gaza pågår en väckelse bland muslimerna. När kriget bröt ut i oktober 2023 fanns det i hela Gaza ungefär 200 Kristustroende f.d. muslimer. Idag har denna skara tredubblats och sannolikt mycket mer än så. Abu Ayman (fingerat namn p.g.a. hotet från Hamas) och hans hjälporganisation berättar att antalet nyomvända f.d. muslimkristna nu överstiger antalet infödda kristna i Gaza. Orsaken till väckelsen är att många muslimer blivit besvikna på Islam eftersom de ser hur Hamas (= rättrogna muslimer) stjäl mat från hjälpsändningarna och inte bryr sig i vanligt folks lidanden. Detta samtidigt som de kristna tar sig an och hjälper sina grannar och delar sin mat med dessa trots små medel och möjligheter. Ayman berättar också om hur muslimer i syner mött Jesus (något som inte är ovanligt i den muslimska världen) och som ett resultat av detta kommit till tro på honom. 

Det som pågår i Gaza idag är fruktansvärt. Men det finns ljusglimtar också där. Detta är en av de absolut största, och vi får be för våra nya bröder och systrar, dels om beskydd, dels om att de frimodigt skulle våga berätta vidare om den Herre de fått möta och lära känna.  

Om prästbristen

Jag fick för en tid sedan ett par kommentarer publicerade på Svenska Yle under artikeln om kyrkans prästbrist. Jag skrev: "Det finns nog en hel del färdigt utbildade teologer som gärna skulle vara präster, men kyrkans oresonliga hållning till oss som vill lyda Guds ord är det största hindret idag. Så domkapitlen och kyrkans ledning får ligga som de har bäddat. Tyvärr är det inte de utan församlingarna som får lida för denna styvnackade linje."

Detta är förstås sant, men i efterhand har jag tänkt vidare på frågan och insett att det centrala i denna fråga inte är prästbristen i sig och inte vi som förvägrats prästvigning utan den stora frågan i denna fråga är biskoparnas oförmåga att vara herdar för hela hjorden - och den därav kommande splittring vi ser i kyrkan idag. 

Saken är nämligen den att det finns många församlingsmedlemmar som vill ha präster de kan ha förtroende för. Präster som ser Bibeln som Guds ord och, i enlighet med Kyrkoordningens första paragraf, menar att kyrkans liv och förkunnelse ska vara i enlighet med Guds ord. I dagens läge vägrar biskoparna att vara biskopar också för dessa församlingsmedlemmar. De försummar sin uppgift när det gäller att se till att det finns sådana präster att tillgå. Biskoparna är helt enkelt inte biskopar för hela kyrkan, bara för den del som inte bryr sig i om det förkunnas ett rent och klart evangelium eller inte. De tar helt enkelt inte sitt ansvar som biskopar, och när så sker är det inte märkligt alls att det uppstår nya gudstjänstgemenskaper i marginalerna. 

Det tragiska i sammanhanget (eller rättare sagt en av de tragiska sakerna) är att biskoparna och domkapitlen sedan försöker tysta ner och förbjuda dessa gudstjänstgemenskaper. (I Seinäjoki och Björneborg i första hand.)

Det här kommer förstås inte att lyckas, men det biskoparnas handlande kommer att orsaka är att klyftan inom kyrkan fördjupas och splittringen blir allt mer sannolik. 

En sak som borde stämma till eftertanke i detta sammanhang är frågan om vem som samlas. När vi ser på de allra flesta gudstjänster inom folkkyrkan idag där en kvinnlig präst eller en manlig villolärare står i predikstolen ser vi mest tomma bänkrader och mycket grått hår. (Det är inget fel med grått hår, men det säger något om framtiden ifall gudstjänstbesökarna har mestadels grått hår.) När vi däremot ser på SLEY:s mässor som biskoparna vill förbjuda, eller varför inte SLEF:s Gloria Dei-mässor, (eller missionsstiftets mässor) så ser vi en helt annan bild. Där finns barnfamiljer, ungdomar, unga vuxna, människor mitt i livet och förstås också de gråa håren. Den bild vi ser där är sådan församlingen är tänkt att vara. Alla åldrar tillsammans. Alla åldrar representerade. 

Varför är det så här? Svaret är enkelt: Ett rent och klart evangelium är tilltalande. Det drar till sig människor. 

Varför motarbetar biskoparna detta? Se där den stora frågan.  

Om Psaltaren

Jag har gjort en mycket intressant upptäckt. Jag har läst jämförelsevis lite GT, och eftersom jag insett att detta är en svaghet tänkte jag att jag borde göra något åt det. Min tanke var att börja med Psaltaren eftersom en stor del av världens kristna faktiskt läser Psaltaren ofta och mycket. (I den katolska och delvis också lutherska traditionen är tidebönerna vanliga, och i dessa läser man Psaltaren på regelbunden basis.)

Så jag grep mig verket an, och döm om min förvåning när jag insåg att jag kände igen så gott som varje psalm i Psaltaren. Kanske inte i sin helhet, men i varje psalm finns det avsnitt som är bekanta. Jag tänkte att detta skulle gälla för de mer kända psalmerna som t.ex. 23 och 139, men faktum är att det gällde för alla psalmer. 

Detta visar bara hur inkorporerad Psaltaren är i det kristna arvet och i det kristna tänkandet och vetandet. Det är med andra ord inte bara de som lever med tidebönerna som lever med Psaltaren, utan det samma gäller också oss lågkyrkliga lutheraner som inte ens har tänkt tanken att använda sig av systemet med tideböner. Som sagt, detta var en mycket intressant upptäckt. 

---

Det är för övrigt inte alls konstigt att Psaltaren används så mycket som den används i det kristna andaktslivet. Det sägs att Uppenbarelseboken är en tröstebok, men det samma gäller absolut också för Psaltaren. David (och de andra författarna) beskriver ofta och väl sin vånda och sina sår som den gudsfientliga världen har gett dem, men den klagan de ger röst åt utmynnar alltid i hur gott det är att få leva med Gud och i hans omsorg. Psaltaren är också, trots att den är skriven för 3000 år sedan, ofta mitt i prick när det gäller att beskriva den ogudaktiga världen. Av detta kan vi förstås sluta oss till att människorna inte har förändrats mycket under de tusentals år som har gått sedan Psaltaren skrevs. Smartare har vi åtminstone inte blivit, snarare då tvärtom. 

Sedan kan jag inte låta bli att lyfta fram en vers som tog mig med total överraskning. Jag lyssnade på den tolfte psalmen, och de sista verserna i den psalmen fick jag ta om ett par gånger innan jag riktigt förstod vad som sades. Inte för att orden skulle ha varit svåra att förstå, utan för att de så oerhört exakt beskriver vår tid av normnedbrytning och värderingskaos. Behöver jag säga att jag, sedan den första förundran släppt, såg ett Pride-tåg framför mina ögon?

Runt omkring drar ogudaktiga fram, när uselhet prisas av människors barn.

Det här är bara SÅ mitt i prick! 

 

Sorgligt

Jag såg inte hela minnesstunden för Charlie Kirk, men det jag såg var en varm, tilltalande och framför allt Jesus-centrerad tillställning. Döm så om min förvåning när jag läser Sofie Staras "recension" på ÖT. Har Stara alls sett samma minnesstund som jag? Hon kallar den för ett "fyra timmar långt mörker" och menar att de fyra timmarna var fyllda av hatisk retorik. 

Visst. Jag gillar inte kristen nationalism i amerikansk tappning. Jag menar att den missar målet. USA är inte Guds utvalda land och folk. Det fanns en del sådant i de olika talen, det ska medges. Men någon hatisk retorik såg jag inte till. Och verkligen inget mörker. (Sedan ska jag tillägga att jag inte såg Trumps tal och att det var ett medvetet val.) Men att Sofie Stara såg fyra timmars mörker när hon såg minnesstunden säger tyvärr allt om henne och inget om minnesstunden. 

Men det är skrämmande att klyftan mellan höger och vänster å en sidan, kristendom och, ja, jag vet inte vad å den andra, idag har blivit så här enorm. Att två personer på olika sidor av denna klyfta kan se en tillställning som denna och se så totalt olika saker är ytterst anmärkningsvärt. Eller åtminstone att de menar sig göra det.

Staras text utmynnar i en diskussion om olika dystopier. Handmaids tale kom givetvis upp. Jag vet inte hur verklighetsförankrad Stara som person är och om hon här kablar ut sina önskemål eller sina farhågor, men en dylik text på ledarplats är bara för mycket. Så här blind kan inte en ledarskribent vara. Visst. Det är underhållande till en del att läsa hennes fantasier, men när en tidning publicerar en dylik svada på ledarplats försvinner precis all trovärdighet. 

Det är sorgligt att ÖT har sjunkit så här oerhört lågt.   

1700-årsjubileum!

Handen upp den som vet vad som var den stora händelsen i världen för exakt 1700 år sedan! Nåja, jag är väl lite sen för att använda ordet "exakt", men faktum är att för (drygt) 1700 år sedan - i augusti 325 - avslutades det första ekumeniska kyrkomötet i Nicaea. 

Kyrkomötet i Nicaea sammankallades av kejsar Konstantin för att kyrkan skulle hitta en lösning på den så kallade Arianska striden. Arius var en presbyter från Alexandria, och hans villolärande uppfattning om Kristus hade ställt till med en massa oreda och splittring i den relativt unga kristna kyrkan. Konstantin såg den kristna kyrkan som en garant för enheten i det stora romerska imperiet, och därför var det viktigt, menade han, att kyrkan stod enad i sin lära. Således kallade han samman ett ekumeniskt (världsvida) kyrkomöte för att komma till en gemensam ståndpunkt framför allt i frågan om Kristi gudom. 

Arius hävdade att Kristus inte var Gud utan var "ett lägre väsen", skapad av Gud och inte av evighet. "Det fanns en tid när han inte fanns" var hans, kunde vi säga med moderna termer, slagord. 

Kyrkomötet i Nicaea samlades från maj 325 till (ungefär) augusti samma år och förutom de ca 300 biskoparna som var samlade befann sig ca 2000 personer på plats i Nicaea för denna historiska händelse. 

Slutresultatet av diskussionerna blev att man formulerade en text som idag går under namnet "Den Nicaenska trosbekännelsen" (som inte ska förväxlas med den Niceansk-Konstantinopoletanska trosbekännelsen vi bekänner i våra kyrkor ännu idag på speciellt högtidliga tillfällen). I denna text bekände biskoparna sin tro på Kristus som "Sann Gud av sann Gud, född och inte skapad och av samma väsen som Fadern". 

I och med detta var den arianska striden avgjord, om än inte avslutad. Arianismen levde kvar under en lång tid, men kyrkans lära var, efter Nicaea, slutgiltigt fastslagen genom konciliebeslut. 

---

Det är intressant att se hur kristendomskritikerna i modern tid gör allt de kan för att förringa och banalisera det som hände i Nicaea. Vissa går så långt som t.ex. författaren Dan Brown i sina lögner att de hävdar att kyrkomötet i Nicaea röstade om Kristi gudom och att denna är ett resultat av ett röstningsförfarande. Med Browns ord: "Och ett mycket jämt sådant, dessutom". 

Faktum är att det inte röstades överhuvudtaget på kyrkomötet i Nicaea. Inte heller var det jämt skägg. I själva verket var det bara två (!) av de närvarande biskoparna som stödde Arius linje. Notera särskilt att det som blev kyrkomötets beslut inte heller var något som man kom på där och då. En av kyrkomötesdeltagarna skriver hem och berättar att delegaterna nu hade formulerat det som de alla alltid hade trott. Det delegaterna gjorde var alltså att de formaliserade det som var den gängse rådande tron/uppfattningen. 

Det är annars intressant hur man kan följa tron på Kristus som Gud tillbaka i historien. Kristendomskritikerna hävdar (förstås) att den kristna tron har utvecklats och att det att Kristus sågs som Gud inte finns med i de allra första kristnas trosinnehåll. De mest extrema hävdar att detta var något som man beslöt (införde) först på kyrkomötet i Nicaea. Detta visar dock att de inte förstår det de läser i de nytestamentliga texterna. Om de alls läser dem. Dessa texter, som alla är skrivna under det första århundradet (några av dem t.o.m. under den första halvan av detta århundrade och alla - förutom eventuellt Uppenbarelseboken - före år 80), gör klart att också de allra första kristna hade förstått att Kristus var Gud.     

Låt mig visa detta genom att använda mig av Paulus och första Korintherbrevet. Detta brev är skrivet av Paulus från Efesus troligtvis någon gång under åren 56 eller 57. I detta brev skriver Paulus (12:3): "Därför skall ni också veta att ingen som talar genom Guds Ande säger: "Förbannad är Jesus", och att ingen kan säga "Jesus är Herren" annat än i kraft av den helige Ande." 

Denna formulering, "Jesus är Herren", är en klar och tydlig bekännelse till Jesus som ingen annan än den Adonai som judarna läste om i sin Bibel, alltså vårt GT. Det Paulus säger här är alltså inget mindre än att Jesus är Gud. Detta alltså år 56/57.

Några år tidigare, ungefär år 49, hade Paulus rest till Jerusalem (Apg. 15, Gal. 2) för att få bekräftat att det evangelium han predikade (där kristologin givetvis var en viktig del) var det samma som de andra apostlarna förkunnade. Det kunde konstateras, och det innebär att Paulus inte hade förvanskat det evangelium han fjorton år tidigare, alltså ungefär år 35 (bara ett par år efter Jesu korsfästelse och uppståndelse) hade diskuterat med Petrus (och Jakob) i Jerusalem (Gal. 1). 

På så sätt kan vi visa att det att Kristus är Gud - som Paulus skriver om i sitt brev till Korinth år 56/57 - var en del av det samma evangeliet som Petrus hade predikat i Jerusalem på den första kristna pingstdagen, femtio dagar efter Jesu uppståndelse. Ergo: Det att Kristus är Gud var alltså något som fanns med i den kristna tron och den kristna förkunnelsen från allra första början och inte är något som har utvecklats och införts "längs vägen". 

  

Lösningen?

 Jag fick en mycket bra fråga i en kommentar under den senaste texten - en fråga som är så bra att jag väljer att lyfta fram den på detta sätt. Frågan lydde: "Kristian, vilken är din lösning på konflikten och vad skall hända med palestinierna när Israel ansett sig vara "färdiga"?"

Frågan är som sagt mycket bra. Vilken kunde lösningen tänkas vara? Tyvärr är jag mycket pessimistisk vad gäller en lösning på detta flertusenåriga problem. På ett teoretiskt plan kunde man säga att lösningen givetvis skulle vara att alla skulle sluta hämnas och välja att leva i fred med varandra. Där är en tvåstatslösning (antingen den nu föreslagna eller den redan genomförda) givetvis en bra idé. Förutsatt alltså att alla skulle erkänna varandras rätt att existera och rätten till det land den andra parten har/får. Men detta kommer tyvärr inte att fungera.

Israel har flera gånger försökt gå in för lösningen "land för fred", men alla (båda?) gånger ett förhandlingsresultat har uppnåtts har palestinierna (läs: araberna) backat undan i sista minuten och vägrat underteckna avtalet. Orsaken är uppenbar för alla som inte avsiktligt blundar för den: De palestinska ledarna vägrar erkänna Israels rätt att existera. De vill inte ha en tvåstatslösning i området utan en enstatslösning där Israel är utplånat och judarna har "drivits ut i havet".

Det som nu sker i Gaza är dessutom något som för långa tider framåt (om världen står) kommer att föda fram hämndaktioner från palestiniernas sida. Hatet växer dag för dag bland sådana som ser sina barn, syskon, föräldrar och släktingar dö för israeliska vapen. Detta är exakt vad Hamas vill, och det är en stor orsak till att de gömmer sina krigare och sin infrastruktur i skolor och sjukhus och använder civila som mänskliga sköldar. Hamas vill hat och hämnd, och det som sker i Gaza just nu är att en jordmån där hatet och hämnden kan växa och ge sin ruttna frukt bereds. 

---

Så för att sammanfatta: Min lösning på konflikten är kort och gott att alla skulle lägga ner vapnen, sluta hämnas och välja att leva i fred med varandra. Detta kommer dock, rent mänskligt sett, inte att ske. Om det ska kunna bli fred måste det föregås av en på djupet gående försoning i breda folklager i området. Utan förlåtelse och försoning blir det ingen fred. Och ja, det finns bara en möjlighet att människor ska kunna överge hatets och hämndens väg - speciellt i en situation som är så här blodindränkt - och det är Jesus. Före han har fått komma med sin försoning och människorna klarar av att förlåta varandra de djupa oförrätter som har begåtts i båda riktningarna är alla försök att skapa fred i en situation där det finns så här mycket hat tyvärr dömda att misslyckas. 

Så hur svagt bönevapnet än, rent mänskligt sett, tycks vara så är det min lösning. Vi behöver be om att alla inblandade skulle få se sin synd och skuld (och inte bara skylla på den andra sidan) och få möta Jesus och hans förlåtelse för att sedan, när de klarar av att se och förmått ta emot oförtjänt förlåtelse för sin egen skuld, skulle klara av att förlåta motparten och så försonas. Detta eftersom någon fred alltså inte kan uppnås utan att den föregås av försoning.   

 

Galenskap!

Galenskap, fullständig galenskap. Det är svårt att beskriva det som sker just nu i den internationella politiken med andra ord än det. Storbritannien har nu också beslutit att erkänna en palestinsk stat, och andra länder följer efter i en lång rad. När nu också Danmark öppnar för ett erkännande lämnar det Finland kvar som ensamt nordiskt land som inte har erkänt Palestina. Tack och lov har vi en regering som klarar av att hålla sig på rätt sida av historien i denna fråga!

Ett erkännande av en palestinsk stat är fel av så många olika orsaker. Dels uppfyller inte Palestina de krav som alltid har ställts på en ny stat. Då talar jag alltså om internationellt erkända gränser inom vilka det finns en ledning/regering som har kontroll över landet i fråga. Dels innebär ett erkännande av en palestinsk stat att världens regeringar ger legitimitet åt terroristorganisationen Hamas. För det tredje kommer inte ett erkännande av Palestina att innebära någon lösning på den aktuella situationen i Gaza. Precis som Petteri Orpo konstaterade: Om ett erkännande skulle lösa problemet skulle det ha varit löst redan. Det är det inte, utan snarare kommer ett erkännande att försvåra situationen och strävan efter en hållbar lösning. 

För det fjärde, och detta är det allra viktigaste, är det galet att gå in för en tvåstatslösning som ingen av de inblandade vill ha. Israel vill inte ha en sådan lösning eftersom de har förstått vilket enormt hot en Hamas-styrd (eller någon annan liknande organisation) granne skulle innebära. Palestinierna/araberna vill inte heller ha en tvåstatslösning eftersom de inte erkänner Israels rätt att existera. Det de vill ha är en arabisk enstatslösning. Åtminstone två gånger under närhistorien har allt varit klart för en fredsuppgörelse med palestinierna som skulle ha utmynnat i en tvåstatslösning, men ingendera gångerna satte de palestinska ledarna sitt namn under pappret. Helt enkelt för att de inte vill ha någon sådan lösning. 

---

Så ja, det som nu sker är fullständig galenskap. Axel Oxenstiernas ord till sin son, som var osäker över sin förmåga att få fredsförhandlingarna efter det trettioåriga kriget i hamn, kommer osökt för mig: "An nescis, mi fili, quantilla prudentia mundus regatur". ("Vet du inte, min son, med hur lite förstånd världen styrs?")    

Ett tidens tecken

Jag har som bekant hållit en sorgevecka där bloggen har varit tyst i en dryg vecka efter mordet på Charlie Kirk. Debatten har ändå gått het här, och jag måste säga att jag är djupt bedrövad - förstås av mordet i sig - men ännu mer av de reaktioner på mordet som ges uttryck på diverse sociala medier och även här i kommentarfältet. Det enorma hat och den ondska som vissa människor ger utlopp för är djupt störande. När jag läser vad som skrivs och sägs inser jag att det vi ser hända just nu har en stark parallell i Upp. 11 och människornas reaktioner på de två vittnens död som beskriv där. "Och jordens invånare gläder sig över dem och jublar och skickar gåvor till varandra, ty dessa båda profeter har plågat dem som bor på jorden." (Upp. 11:10) Notera att plågan till stor del bestod i det de sade vilket uppfattades som obekvämt och, ja, t.o.m. hatiskt.  

Det är precis så här fruktansvärt motbjudande människorna i de yttersta tiderna kommer att bete sig, och till denna del tvekar jag inte att hävda att mordet på Charlie Kirk och de reaktioner detta mord har gett upphov till inte är något mindre än ett allvarligt tidens tecken.

---

En annan mycket motbjudande sak vi kan se i detta skeende är det att de som hatade Kirk så oerhört villigt hemfaller åt diverse konspirationsteorier. Detta begränsar sig tyvärr inte bara till sociala medier utan också "seriösa" medieaktörer gör det samma. Det vanligaste påståendet här är troligtvis det att "Kirk mördades av en MAGA-galning", alltså av en av sina egna som av någon outgrundlig och givetvis obevisad anledning var missnöjd med honom. Allt som har kommit fram i förundersökningen av mordet tyder på att mördaren var en förvirrad transaktivist. Våldsbenägenhet i dessa kretsar är väldokumenterad (Kirk höll just på att debattera just detta när han mördades!) och t.ex. på forumet "Blue Sky" gläds många kommentatorer över mordet och föreslår att JK Rowling borde stå näst i kö för samma öde. 

---

Ytterligare en sak (av många) som kan och bör lyftas fram i detta sammanhang är det sätt som Kirk-hatarna resonerar när de landar i slutsatsen att "han fick vad han förtjänade". Resonemanget går vanligen enligt följande linje. 1. Kirk har uttalat "extrema" åsikter som ogillas (men som i själva verket är sanna och riktiga). 2. Dessa uttalanden utmålas som hat och som ett fascistiskt hot. 3. Den som hatar och sprider hat på detta sätt skapar motvilja och motstånd och har därför själv orsakat sitt öde.

Ser du vad som händer här? Om vi drar ihop punkterna och inkluderar den första parentesen blir slutresultatet att den som talar sanning förtjänar att dö. Det här är givetvis fruktansvärt, men det är samtidigt nyttigt och bra att se hur hatet och den ohöljda ondskan resonerar och vad följden blir. 

---

Det är givetvis inte tillrådigt att peka finger och fördela skuld på ett personligt plan, och Charlie Kirks änka visade sann kristen kärlek och anda när hon på minnesstunden sade att han vill förlåta mördaren för det han gjorde. Dock kommer vi inte ifrån att det finns en massa skuld att fördela här på ett mer principiellt och allmänt plan. Det är t.o.m. viktigt att göra det för att undvika liknande situationer i framtiden. Baserat på de texter mördaren hade graverat in på den oanvända ammunitionen står det klart att han ansåg att Charlie Kirk var en fascist och därmed ett hot mot friheten och demokratin. För alla som ens lite har satt sig in i vad Kirk stod för framstår detta förstås som rent av löjligt, men det finns alltid många som vill tro på lögnen. Just denna lögn, alltså att högern i USA är fascistisk och därmed ett hot (som behöver mötas med t.o.m. grovt dödligt våld) har en längre tid varit populär i media och bland mainstreamdemokrater. Resonemanget går så som Henrik Jönsson så tydligt framställer det: "Man angriper inte sina meningsmotståndare för att de är fascister utan man kallar dem fascister för att kunna angripa dem". (Se gärna hela Jönssons video, den är - som vanligt - mycket belysande!)  

Det är tydligt att det är lögnen om republikanerna och högern som fascister som ligger bakom detta mord. Alla som har uttalat och spridit denna lögn och därmed lurat och bedragit bl.a. Kirks mördare har därmed skuld i detta. Observera nu mycket noggrant att jag inte skriver detta för att jag på något sätt efterlyser hämnd eller ens ett straff för detta utan det här behöver lyftas fram (på större forum) för att de som har skuld här skulle besinna sig och undvika att göra samma misstag i framtiden. Tyvärr har jag inga större förhoppningar om att så ska ske på ett allmänt plan. Men kanske någon kunde tänkas besinna sig. Redan det skulle vara en liten seger.  

---

Som sagt är det som har hänt och som händer ett tydligt tidens tecken. Det blir allt tydligare att tiden är kort. Det är därför glädjande att mordet på Charlie Kirk, hur fruktansvärt det än är i sig själv, har gjort att många omprövar sin relation till Herren Jesus och till den kristna kyrkan. Det finns många vittnesbörd om hur sådana som inte på många år har gått i kyrkan och sökt sig till situationer där de kan lyssna till Guds ord nu har gjort det. Vi får hoppas och be att detta skulle bli en bestående följd av detta hemska som har hänt och därmed kunna få bli många till evig välsignelse!  

 

Sorgevecka

Signaturen MD föreslog en åtta dagars sorgeperiod i åminnelse av den mördade Charlie Kirk, och jag har beslutat mig för att ta hans råd. Dock kan jag inte låta bli att publicera en länk. Jag har uttalat mig negativt om AI, men uppenbarligen finns det positiva saker med AI ändå. En ung kvinna som sörjer Kirk frågade AI vad Charlie Kirk skulle säga idag om han skulle kunna förmedla ett budskap från bortom graven. AI fungerar, vad jag förstår, så att det använder sådant som finns på nätet. Så, baserat på vad Charlie Kirk sade medan han levde är detta vad AI menar att han skulle ha att säga till amerikanerna (och oss) idag: https://youtube.com/shorts/dtWwRAfLYjU?si=NxYPazIqdqg6tTHt 

Attentat mot yttrandefriheten

Den frimodige och energiske konservative samhällsdebattören och kristendomsförsvararen Charlie Kirk sköts till döds i ett attentat mitt under en debattillställning på ett universitet i Utah i går kväll. Jag har inte varit så alldeles bekant med Kirk, men nu som då har videor från hans framträdanden ploppat upp i mitt Youtube-flöde, och jag har alltid sett på dessa med stort intresse. Kirk var oerhört snabbtänkt och som sagt en både energisk och frimodig försvarare av kristna och konservativa värderingar och av rätten att uttrycka dessa.. 

Det skedda är därför inte bara ett attentat mot Kirk utan framför allt är det ett attentat riktat mot yttrande- och åsiktsfriheten. Vänstern i USA har under de senaste åren gått allt längre i politiskt våld - mordförsöken på Donald Trump i fjol och hoten mot och förföljelsen av de konservativa domarna i högsta domstolen var uppenbarligen bara en början. Det kanske allra värsta är ändå reaktionerna på sociala medier. Politiker på vänsterkanten säger förstås det som behöver sägas i en situation som denna, men många anonyma (vänster)människor och Israel-fiender öser sitt hat över Kirk och hävdar att han fick det han förtjänade. Det om något talar ett grymt språk om det hat mot sanningen och friheten som finns på många håll idag.  

Det kommer troligen att visa sig att attentatsmannen (för det är sannolikt en man) är psykiskt störd, men det ändrar inte det faktum att ett attentat som detta (om och när det visar sig vara fråga om en radikaliserad vänsterliberal) är en frukt av den kraftiga radikalisering som vänstern och framför allt de av Kirk kritiserade hbtq-grupperna har genomgått de senaste åren. Trump må ha sin del i denna process, men våld - och speciellt politiskt våld - är aldrig någon lösning. 

När jag tänker på Charlie Kirk och mordet på honom kommer jag osökt att tänka på den gamla skolgårdsvisdomen: När förståndet tar slut tar nävarna vid. Det gick inte att överbevisa Charlie Kirk om att han hade fel (för det hade han inte) och tysta honom på det viset, så då valde någon att tysta honom på detta brutala sätt i stället.  

 

Ryssland?

Enligt nyheterna som publicerades tidigt i morse har Ryssland skickat in en stor mängd drönare i Polen. Denna nyhet publicerades bara en kort tid (minuter?) efter att drönarna noterats och börjat skjutas ner. Bedömare (bl,a. president Stubb) ser detta som ett försök från Rysslands sida att eskalera situationen och testa Nato. 

Problemet med detta, liksom med Nordstream-sprängningen när det begav sig och som också genast skylldes på Ryssland, är att Ryssland knappast har något intresse av att riskera att dra in Nato i den väpnade konflikten mera än vad fallet redan är. Ryssland har, bokstavligt talat, händerna fulla redan som det är.

Vi kan notera att de allra första som rapporterade händelsen var Ukrainas luftvapen, och att dessa uppgifter sedan togs bort. Iltalehti skriver att det är i Rysslands intresse att relationen mellan Ryssland och Nato ytterligare försämras. Enligt tidningen försöker Ryssland provocera fram en konfrontation med Nato.

---

Hela den här historien luktar mycket illa. Inte bara för att Ryssland garanterat inte vill provocera fram en väpnad konflikt med Nato i det här läget, men också för att alla så snabbt "visste" att det var fråga om ryska drönare. Faktum är att den enda aktören som i den här situationen skulle ha nytta av att konflikten eskalerade så att Nato skulle dras in i den är Ukraina.

Givetvis finns ändå möjligheten att drönarna verkligen är ryska, men då måste det troligen handla om ett stort misstag. Och om Ryssland har så stora problem att sikta med sina drönare är de verkligen illa ute i det här kriget.   

Hur som helst skulle det vara bra för alla parter att nu ha is i hatten och invänta mera uppgifter och kanske också en rysk förklaring innan väst på egen hand ser till att situationen eskaleras.

Och ja, det visade sig ju senare att det var Ukraina, inte Ryssland, som låg bakom Nordstream-sprängningen.  

 

Nykarleby i fokus

ÖT har idag en text om det "frostiga förhållandet" mellan Nykarleby församling och domkapitlet. Hur det är med den saken kan jag inte bedöma, mitt intryck är att ÖT kanske försöker göra en höna av en eller ett par fjädrar. Men det är ju så det fungerar idag när alla behöver leverera så kallade klickbaits. 

I artikeln framkommer dock ett par intressanta saker. Mats Edman, kyrkoherde i Nykarleby, lyfter förtjänstfullt fram problematiken med prästbristen och orsaken till denna, alltså att domkapitlet och biskopen har en hård linje när det gäller att prästviga "konservativa krafter". Artikeln visar med all önskvärd tydlighet hur denna hårda linje drabbar församlingarna medan de som är orsaken till problemen fortsätter att sitta i sitt elfenbenstorn i Borgå och beklagar (och skyller ifrån sig gällande) den situation de själva har skapat.

Edman berättar att Nykarleby församling har löst situationen (prästbristen) med hjälp av ett samarbete (köptjänster) med Svenska Lutherska Evangeliföreningen (Slef). Denna lösning visar på både kreativitet och vilja att samarbeta från församlingens sida. Också här anar åtminstone jag att ÖT försöker så split genom att pressa biskopen och domkapitlets notarie en aning. Dessa konstaterar att de inte ser några problem med saken (annat då än gällande kommunikationen till domkapitlet), men frågan är om detta blir med det. 

Domkapitlet har nämligen en historia av att utan skrupler arbeta för att slå sönder fungerande lösningar bara för sina egna principers och (obibliska) målsättningars skull. Detta syns framför allt i det som har skett i Petrus församling, men även domkapitlets handlande gällande Karleby Svenska församling har skapat en del gnissel. Nu återstår att se var och när domkapitlet och biskopen i sin nit att främja jämställdhet och ett klimat där alla tvingas samarbeta med alla slår ner på fungerande lösningar på lokalplanet bara för sakens skull. En gissning är att Nykarleby är en stark kandidat.   

Om lydnaden och den goda kampen

Den senaste tiden har det förekommit en del frågor om lydnaden, tron och nåden här på bloggen, och eftersom detta är ytterst viktiga frågor tänker jag att det skulle vara bra att försöka reda ut begreppen.

Alltid när vi talar om lydnaden inför Gud och gentemot Guds bud och vilja på det individuella planet handlar det om en trons lydnad. Detta alltså så att lydnaden inte föregår tron så att den verkar frälsning utan så att den springer fram ur tro och ur den tacksamhet som kommer som en följd av att Gud genom nåd har frälst människan. Detta är oerhört viktigt att förstå eftersom detta skiljer den kristna tron från alla religionerna. Alla världens religioner handlar om vad människan ska göra (lyda) för att blidka gudarna och duga inför dessa. Den kristna tron däremot handlar om nåd och förlåtelse och om att Kristus har gjort det vi människor inte klarade av att göra.

Lydnaden i en kristen kontext blir därför inte ett krav eller en förutsättning för gemenskap med Gud utan en följd av att vi av nåd får leva i denna gemenskap. Inte desto mindre vill en kristen människa leva i enlighet med Guds vilja och lyda Guds bud. Igen: Inte för att bli frälst utan för att hon är frälst – och det av nåd som en gåva från Gud. Samtidigt vet vi att ingen klarar av att alltid göra det som är rätt. Vi förblir syndare, och en syndare syndar. Detta gör att lydnadens karaktär i en kristen kontext blir annorlunda än i alla världens religioner. Lydnaden för en kristen handlar inte om att alltid lyckas göra det som är rätt utan om att, när vi felar, alltid ge Gud rätt.

Det är viktigt att förstå vad detta betyder. En människa som begår en synd – oberoende av vad denna synd sedan består i eller av – kan välja att antingen försvara sin synd eller att erkänna att det blev fel. En kristen gör det senare, och när hon gör det erkänner hon att Gud har rätt och att Guds vilja och hans bud är goda och rätta.

Paulus skriver vid ett par tillfällen om den "goda kampen" och att vi människor ska kämpa denna goda kamp. Om vi tänker som människor överlag tänker så kommer denna kamp att handla om att lyda Guds vilja och bud och besegra synden i våra liv. Men vi behöver notera att detta inte är någon god kamp eftersom vi alltid kommer att förlora en sådan kamp. Så nej. Även om en kristen givetvis är kallad att kämpa mot synden i sitt liv handlar den goda kampen inte om kampen mot synden och om att alltid lyckas göra det som är rätt. Den goda kampen handlar om att bevaras i tron på Guds nåd och förlåtelse. Om att, när vi faller, alltid våga falla i Guds hand och sedan resa oss igen och fortsätta framåt på vägen. Och att sedan, som Paulus får göra inför sin förestående död, få konstatera: "Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron." (2Tim. 4:7)

Lydnaden för en kristen människa handlar inte om att alltid klara av att göra det som är rätt utan om att alltid ge Gud rätt. Om att bekänna att vi, när vi har syndat, inser att vi har brutit mot Guds goda vilja. Att bekänna att vi har gjort fel och att Guds bud är rätta och sanna.

Vi människor är ofullkomliga. Det är ett faktum. Det vi dock behöver inse och förstå är att det är en evighetsvid skillnad mellan att bryta mot Guds bud på grund av ofullkomlighet och att göra det av trots. Det finns förlåtelse för den som misslyckas och som bekänner sin synd och vill ha förlåtelse . Men det finns ingen förlåtelse för den som öppet trotsar Gud och hans vilja och bud och som inte bekänner detta som synd och därmed inte vill ha någon förlåtelse.

Jag hoppas att dessa rader kan hjälpa någon att förstå vad lydnaden är och vad den innebär för en kristen människa.

 

Välkommen med!

Ikväll kl 18 inleder vi serien av höstens Gloria Dei-mässor i Kyrkostrands församlingshem i Jakobstad. Temat är "Jesus vår helare". Tomas Klemets är liturg, jag predikar och Mats Sjölind och hans lovsångsteam spelar till sångerna och lovsången. Efteråt blir det servering. 

Välkommen med på en himlafest på jorden!  

Fruktansvärda siffror!

NBCNews i USA rapporterar om nya siffror från opinionsinstitutet Gallup som berättar att numera nästan 10% (9,3) av USA:s befolkning räknar sig själva som hbtq. Detta är en kraftig ökning från den senaste undersökningen år 2023 när siffran låg på 7,6%. Det är generation Z (19-28-åringar) som står för denna ökning. I denna åldersgrupp identifierar sig nästa var fjärde (!) som hbtq. Ökningen har främst skett när det gäller bokstäverna b och t.  

Det här är en betydelsefull undersökning som visar att vi som har kritiserat hbtq och medias rapportering om fenomenet har haft rätt hela tiden. Det här är förstås fruktansvärda siffror som förebådar ett enormt lidande, och senast nu kan ingen längre förneka att hbtq är smittsamt. Givetvis handlar det inte om något virus eller liknande, utan det är fråga om en hjärnsmitta. En hjärnsmitta som sprids framför allt via media. Länge har vi som har påstått detta hånats och förlöjligats, men nu har denna undersökning alltså visat att vi hade rätt hela tiden.

---

Det vi ser idag är ett samhälle som håller på att förgifta sig självt genom skadlig påverkan. Den stora frågan är just nu och i ljuset av dessa fruktansvärda siffror från USA: Vad kan vi göra åt saken? Hur ska vi förhindra att detta eskalerar ytterligare och att allt fler drabbas? 

I vissa länder försöker myndigheterna begränsa spridningen genom censur och förbud. Det är förstås en möjlighet, men det kommer aldrig att fungera i en västerländsk fri demokrati med (åtminstone vad gäller hbtq-vänlig propaganda) yttrandefrihet. Vi är nämligen som samhälle fast beslutna att, kosta vad det kosta vill, se till att det uppväxande släktet drabbas av detta. Så det är inte någon lösning, och jag tror inte att detta heller kunde lösa problemet även om det skulle vara önskvärt att försöka - vilket jag inte alls är övertygad om att ens skulle vara förnuftigt. 

Jag tror att den enda lösningen på problemet är att hålla fram sanningen alltid när (och där) det är möjligt och uppmana och utmana människorna till omvändelse och tro. Detta är inte någon lätt väg, men undersökningar likt denna (som ger oss rätt i sak) kan kanske få fjällen att falla åtminstone från några ögon. 

Och vad är alltså sanningen? Jo, att Paulus hade rätt. Detta är en Guds dom över en värld som inte ger Skaparen ära för hans verk. Som avslutning klistrar jag in en text från Rom. 1, verserna 18-28. Det går nämligen inte att uttrycka orsaken till detta tydligare än så här. 

Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.

Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar. De bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. Därför utlämnade Gud dem så att de följde sina egna begär och bedrev allt slags otukt och förnedrade sina kroppar. De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evigheter, amen. Därför utlämnade Gud dem till skamliga lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det onaturliga. På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män bedrev otukt med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse. Och eftersom de inte ansåg det vara något värt att ha kunskap om Gud, utlämnade Gud dem åt ett ovärdigt sinnelag, så att de gjorde sådant som är mot naturen.

 

 

Ett långt genmäle till Erik Vikström

Erik Vikström går i en lång insändare hårt ut mot LFF (och särskilt SLEF) i frågan om kyrkans enhet. Stig-Erik Enkvist, LFF:s verksamhetsledare, har ett mycket gott genmäle till Vikströms text i dagens ÖT, och jag rekommenderar alla varmt att läsa hans text som motgift till den brygd Vikström har kokat ihop. Jag kommer i det följande, som SLEF-medlem och teolog, att lyfta fram en del av Vikströms påståenden och försöka visa hur galet han resonerar. Rubriken på insändaren är "Vägen till enhet i kyrkan", och rent allmänt kan jag konstatera att den väg Vikström talar för går ut på att överge Guds ord. Vikström har rätt när han konstaterar att det "är bibliskt att stå enade i Kristus", men problemet med hans påstående är att det inte går att särskilja Kristus från hans bud lika lite som det går att ställa Anden mot ordet. En enhet där man trampar Guds ord under fötterna är således inte någon enhet i Kristus. Det är något helt annat, och en sådan enhet varnar oss Guds ord för att ta del i om den går under namnet kristen enhet. Vägen till enhet heter nämligen inte avfall utan omvändelse – och där får vi alla pröva oss själva och omvända oss till Guds vilja om och när vi finner att det brister för oss.  

När Vikström inledningsvis resonerar kring Guds ord ställer han på ett synnerligen problematiskt sätt Paulus mot Paulus när han hävdar att Paulus skulle mena att endast "Det befriande evangeliet om Jesus Kristus" är Guds ord. Det Vikström då helt missar är att Paulus i sina brev tydligt gör klart att också t.ex. etiska regler och anvisningar helt tydligt är givna av Herren. Gällande kvinnan och hennes roll i församlingen säger Paulus så klart det bara går att (också detta) är "Herrens bud". Att på detta sätt ställa Paulus mot Paulus fungerar givetvis inte, och jag tror nog att också Erik Vikström begriper det. Ändå försöker han göra det. Varför är för mig obegripligt.

Sedan öppnar Vikström, genom ett märkligt resonemang om "Andens specialdirektiv gällande församlingslivet", för vad som knappast kan ses som något annat än svärmeri när han hävdar att vi behöver ge akt på "tidens tecken och Andens ledning" och att detta på något märkligt sätt öppnar upp för kvinnan som präst. Men nej. Om vi flummar till det på detta sätt finns det inte något som inte kan komma att ses som tillåtet. Det Vikström gör här är att han försöker skapa en väg för människans villfarelser och denna världens galenskaper att bli regel och norm för kyrkans tänkande och hennes beslut. Så får det inte vara i en kristen kyrka, ja så kan det inte vara i en kristen kyrka. I en kristen kyrka är det Guds vilja och hans ord som gäller. Inte hela tiden varierande människomeningar. Anden och Guds ord kan aldrig hamna på kollisionskurs. När Vikström hävdar att det var "Andens ledning" som gjorde att kyrkan öppnade upp för kvinnor i prästämbetet bär han helt enkelt falskt vittnesbörd. Dels för att Anden aldrig går emot ett klart och tydligt Guds ord, dels för att det är fullkomligt tydligt (och historiskt fastslaget) att det var det omgivande samhällets påtryckningar (och de kyrkliga beslutsfattarnas undfallenhet) som gjorde att prästämbetet öppnades för kvinnan. Detta var speciellt tydligt i den motsvarande processen i Svenska kyrkan, men samma sak skedde också här i Finland, om än inte på ett lika brutalt tydligt sätt.

Ännu värre blir det när Vikström sedan hävdar att sedan Anden öppnat för kvinnor i prästämbetet har Anden "helt tydligt bekänt sig till det hela och har allt sedan dess välsignat troende och motiverade kvinnliga prästers tjänst av evangeliet."

Hur blind kan man vara? Nyordningen med kvinnliga präster har INTE varit välsignad. Den har skapat en massa splittring i kyrkan, den har förlett och förvirrat också från början trogna präster och teologer (Vikström är här själv ett fullgott exempel), för att inte tala om kyrkomedlemmar. Och allra värst: Den nya ordnigen har varit instrumental i nedmonteringen av förtroendet för Guds ord i kyrkan och bland dess medlemmar. Dessutom finns det forskning som visar att kvinnorna i prästämbetet har varit tongivande när det gäller kyrkans avfall från Guds ord, alldeles särskilt i äktenskapsfrågan. Så nej. Denna nyordning har INTE varit till välsignelse för vår kyrka. Bara den totalt blinde kan påstå något sådant.

Vikström fortsätter sitt resonemang genom att spåra ur ytterligare. "Att se detta uppenbara faktum med öppna ögon [alltså att Anden bekänner sig till nyordningen] och sedan blunda och förklara det som kyrkosplittrande villfarelse skulle nog enligt min mening innebära att ställa sig i vägen för evangeliets och Andens väg till en förlorad värld."

Men kära nån! Se på frukterna! Hur många och stora väckelser där människor har kommit till tro på Kristus och övergett sin väg mot fördärvet har nyordningen gett upphov till? Sanningen är den rakt motsatta. Kvinnliga präster (och manliga dito) som inte vill, vågar och kan predika ett klart evangelium möjliggör inte "evangeliets och Andens väg till en förlorad värld". De är i själva verket hinder för detta när de relativiserar den kristna läran och avskaffar synden (Bo-Göran Åstrand får här tjäna som exempel) och därmed avskaffar behovet av Frälsaren och evangeliet.

Så kommer Vikström till sin poäng: SLEF bör annullera sina "Råd och anvisningar". Det är, enligt Vikström, inte längre nödvändigt att uppmana medlemmarna (och andra också) att pröva vad som sägs från predikstolarna och inte heller att hålla sig till rätta predikstolar. Och varför skulle det vara det? Om allt numera går an – vilket Vikström helt klart öppnar för – så finns det givetvis inte längre något behov att undvika villolärare och deras undervisning eftersom sådana, per definition, inte längre kan finnas om och när allt går an.

Problemet är bara det att Guds ord säger oss något helt annat. Guds ord säger oss att vi bör pröva det som förkunnas och att vi bör akta oss för och överge falska lärare. Varför? Orsaken är klar och tydlig: För att vi inte ska skada vår själ. Notera att Erik Vikström säger det rakt motsatta – och det med samma motivering! För att inte skada vår själ behöver vi hålla oss till kyrkans predikstolar och nattvardsbord uttryckligen utan att pröva vad som lärs ut där.

Så talar inte en rätt lärare.

Sedan kommer Vikström in på äktenskapsfrågan där han, givet hans vacklande i frågan om Guds ord faktiskt gäller, försöker att både äta kakan och ha den kvar. Av utrymmesskäl går jag inte desto mera in på hans funderingar, men jag noterar att han avlutar sin text med att säga: "Hur som helst får vi säkert med CA 16 tro att vår Gud och Skapare så länge världen står har våra familjers kärleksfulla välbefinnande som en särskild hjärteangelägenhet."

Här har Vikström rätt. Men min följdfråga blir då: Om det är så, varför ska vi då inte ha det också? Om "våra familjers kärleksfulla välbefinnande" är Guds särskilda hjärteangelägenhet, hur kan vi då motarbeta det samma? Jag begriper verkligen inte hur Vikström resonerar här.

---

Hela Vikströms text är ett försök att motivera varför vår kyrkan inte längre behöver hålla sig till Guds ord. Jag kommer förstås inte ifrån att han på samma gång, mot bättre vetande, försöker försvara sitt agerande i ämbetsfrågan där han först, som så många andra när det begav sig, började vackla och sedan föll till föga för världens påtryckningar och sedan försökt/försöker motivera sitt avfall med allt mer märkliga förhållningssätt till Guds ord. Jag hoppas verkligen att han misslyckas i sitt försök att, med hjälp av det förtroendekapital han ännu besitter, lura bort människorna (främst inom kyrkans konservativa väckelserörelser) från en tro på, ett förtroende för och en lydnad för Guds ord.

Det är en fördärvets väg Erik Vikström stakar ut. Den som inte tror mig kan fundera på vilka styggelser som förevisades när Borgå stift firade sina 100 år för en tid sedan. Det börjar med ett till synes litet avsteg från Guds ord men det slutar aldrig med det.  

Jag tror kanske att det skulle vara läge att ge ut en ny upplaga av "Råd och anvisningar i en svår tid". Det kunde eventuellt vara ett väl avvägt svar på Vikströms insändare.    

 

Samtal och bön

Efter en sommarpaus kommer vi igen att samlas till Samtal och bön i Ytteresse bönehus ikväll kl 19. Välkomna med! 

Mycket läsvärd artikel!

Jag har inte läst The Federalist så mycket på senare tid eftersom de tyvärr till viss del halkat in på vad som knappast kan beskrivas som annat än ett idealiserande av Trump och av också de negativa saker hans andra presidentperiod fört med sig. Givetvis hjälper också dessa artiklar till med att skapa en annan bild av Trump än den synnerligen snedvridna bild vi serveras i vår media, men om vi säger som så: Om vår media är djupt nere i det vänstra diket har The Federalist, åtminstone till viss del, hamnat med ett par hjul nere i det högra diket. 

Idag hittade jag dock en mycket läsvärd artikel om transgenderism på The Federalists sidor. Brooke Brandtjen skriver engagerande och avslöjande om hur denna onda, rovlystna och förödande ideologi har förstört livet för många av hennes gamla vänner från när hon gick i skolan. 

Hon avslutar sin artikel med ord som får åtminstone mig att bli oerhört sorgsen: "Unfortunately, I have seen those kids be transformed into diseased and addicted adults. Worse, the next generation is even more prone to these same risks. Teachers, parents, and adults with bad intentions are trying to normalize transgenderism, even though it destroys the lives of children. The “love is love, be who you are” narrative has proven to be a weapon used to make awkward kids think they’re fundamentally broken."

Det hon säger är alltså att hon har sett sina gamla, goda vänner förvandlas till sjuka och drogberoende vuxna. Tyvärr är detta en ännu större risk för kommande generationer. Lärare, föräldrar och andra vuxna med onda avsikter försöker normalisera transgenderism trots att detta förstör barnens liv. "Kärlek är kärlek och var den du är"-narrativet har visat sig vara ett vapen som används för att få tafatta unga att tänka att de är i grunden söndriga.

Läs gärna hela texten! Det är en viktig text.