Om nattvardsstriden

På finskt håll har den uppblossade nattvardsstriden fått mycket mer synlighet i media än vad fallet varit på svenskspråkigt håll. Detta är förstås helt naturligt eftersom de inledande striderna har förts på finskspråkigt håll - i Björneborg och i Seinäjoki. Det är främst finskspråkiga Yle (och den kyrkliga tidningen Kotimaa) som har lyft fram detta än så länge.  

Man får väl ändå anta att detta kommer att förändras när striden sprids, vilket den oundvikligen kommer att göra. Detta är nämligen en strid som biskoparna och domkapitlen tydligen anser sig tvungna att föra eftersom det att väckelserörelserna har samlat sina led i Kirkkokansa - Kyrkfolket uppenbarligen ses som väldigt hotfullt. Detta då alltså i tillägg till att det är just väckelserörelserna som torpederade biskopsmötets förslag om två äktenskapssyner och även har avslöjat biskoparnas pastorala råd för vad det är: Införande av anarki i kyrkan. 

Som jag skrev i en tidigare text är det verkligen ingen slump att det är SLEY och deras nattvardsgemenskaper som attackeras först. SLEY är den av våra väckelserörelser som är starkast knuten till kyrkan och har det t.o.m. inskrivet i sina stadgar att man ska samarbeta med kyrkan. Målet med denna strategi är givetvis att försöka splittra Kirkkokansa-fronten genom att få SLEY att backa. Att så inte sker borde få biskoparna att backa, men det har redan gått så mycket prestige id etta att det inte kommer att ske. Senast i höst kommer vi därför med stor sannolikhet att få se en bred attack från domkapitlens sida mot den långa rad nattvardsfirande gemenskaper som redan finns i väckelserörelsernas regi.

Om SLEY inte backar kommer ingen annan heller att göra det, och då blir följande (två) steg från biskoparnas sida att försöka strypa det ekonomiska stödet (till väckelserörelsernas missionsarbete) och att attackera de präster som deltar i dessa mässor. Detta skulle i sin tur kunna leda till att den hämsko som har gjort att väckelserörelserna har hindrats från att gå "all in" och börja ordna egna prästvigningar skulle försvinna. Redan nu talas det, vilket jag tidigare också har påpekat, mer eller mindre öppet om att gå in för en sådan sak. 

Jag förbluffas av biskoparnas (i detta skede främst Mari Leppänen) totala blindhet i detta. Ville Auvinen sade det mycket tydligt i vintras: Detta är en strid som slutar illa för kyrkan(s ledning). Så är det, men likväl väljer de att gå in i den. Det är hemskt att se hur de vars viktigaste uppgift är att bevara kyrkans enhet nu med alla medel går in för att riva ner den samma. Redan det innebär nämligen att de har förlorat.