Inte så!

Ett av den nya journalistikens bästa arbetsmetoder kunde formuleras så här: "När du har något du vill säga - leta efter en expert som säger det och låt denne komma till tals".

Det är nämligen ett faktum att det idag finns experter på så gott som alla områden som säger de mest olika saker. Det är bara att välja expert beroende på vad man vill lyfta fram och betona. Detta gäller i all synnerhet på teologins område. Så när ÖT vill klämma åt kristna som stöder Israel i kriget mellan Israel och Hamas är det bara att leta efter en expert som har de rätta, bibelkritiska, åsikterna. Det finns en rad sådana i det svenska språkområdet som gärna konsulteras när journalister vill racka ner på konservativa kristna. Patrik Hagman är en, Joel Halldorf, ökänd avfälling från biblisk kristen tro och numera professor i kyrkohistoria, är en annan. Dessa ställer givetvis gärna upp eftersom detta garanterar dem synlighet, och så kan journalisten basunera ut sin egen åsikt som om vore den sprungen ur teologisk expertis. I detta fall: "Bibelns profetior rättfärdigar inte Israels agerande i Gaza".   

Artikeln i fråga är synnerligen svartvitt skriven och extremt tendentiös, men så blir det förstås när åsikter ska manipuleras och journalism ska användas som täckmantel för att föra fram den egna, dåligt underbyggda, åsikten. Till exempel nämns ingenting om att huvudargumentet för att kristdemokraterna motsätter sig ett erkännande av en palestinsk stat inte alls är av "religiös" karaktär utan går ut på att de (tidigare) allmänt erkända kriterierna för när en ny stat kan erkännas inte alls uppfylls. Inte heller att ett erkännande av Palestina skulle ge terroristorganisationen Hamas legitimitet. Nej, här handlar det givetvis om "religiösa motiv" och en (enligt Halldorf ) felaktig förståelse av profetior i GT som orsak att inte erkänna Palestina som stat.

Halldorf lyfter dock fram en viktig sak i artikeln, nämligen vikten av att förstå den historiska kontexten en biblisk text är skriven i. Men sedan spårar det ur eftersom han uppenbart inte räknar med att Gud handlar i historien och att en profetia kan - och ofta också har - flera uppfyllelser i historien. Profetian Halldrof nämner är från Jeremias bok och talar om att folket ska få återvända till sitt land. Detta gick i uppfyllelse när det judiska folket efter 70 år i exil i Babylonien fick återvända strax efter det sjätte århundradet före Kristus. Misstaget Halldorf gör är att han menar att denna profetia därmed var uppfylld och utagerad. Case closed, liksom. Men saken är den att orden i profetian finns kvar i Guds ord och givetvis kan gå i uppfyllelse flera gånger, något som alltså skedde när judarna återvände till Israel från slutet av 1800-talet och framåt.Det är faktiskt mera en regel än ett undantag att profetiorna i Guds ord har flera uppfyllelser. Inte sällan så att tidigare uppfyllelser är mindre till sin omfattning och att den slutliga uppfyllelsen sedan sker så att profetian till alla delar uppfylls, inte sällan i de yttersta tiderna. Detta blir särskilt tydligt gällande profetiorna om Antikrist. Det talas t.o.m. om "många antikrister " (1Joh. 2:18), men den som möter alla kriterier i profetian träder fram först strax innan tidens slut.

"Det här var inte sista gången judarna fördrevs från Jerusalem. Efter babylonierna kom romarna och 70 år efter Kristus blev israeliterna statslösa igen. Men i det här skedet är det ingen som lyfter upp profetiorna om ett återvändande. – Då var det ingen inom den kristna kyrkan som kom på tanken att de gamla profetiorna skulle gå i uppfyllelse igen. Det är en tolkning som kom mycket senare, säger Halldorf."

Ett stort fel Halldorf gör här är att han talar om en "tolkning". Här skulle det vara mycket bättre och mer korrekt att använda ordet "förståelse". Ordet "tolkning" implicerar nämligen att den som gör denna tolkning läser in sina egna uppfattningar i texterna. Men till saken: Det är fullkomligt självklart att ingen i den tidiga kristna kyrkan förstod profetian på detta sätt eftersom det inte var aktuellt att göra det. Judarna var fördrivna, och något återvändande var helt enkelt inte inom synhåll. Först 1800 år senare, när judarna började återvända till Israel, fanns det orsak att lyfta fram och försöka förstå Jeremias profetia igen.

Halldorf fortsätter att köra i diket när han hävdar att "Det bygger på en minst sagt kreativ bibelläsning att tolka de gamla profetiorna från Gamla testamentet som ett tecken på att den sista tiden är nära. Profetiorna handlar som sagt om tiden när babylonierna hade fördrivit judarna från Jerusalem."

Problemet med detta är att Halldorf (medvetet) glömmer bort att profetiorna i GT uttryckligen talar om att judarna ska återvända från "alla länder i hela världen". Återvändandet efter exilen på 500-talet före Kristus skedde från Babel, inte från "alla länder i hela världen". Således är det att göra våld på profetians ord om och när man begränsar den att handla enbart om återvändandet från Babylonien, även om detta återvändande förstås också uppfyller profetian om ett återvändande, om än inte så att profetian då uppfylls till alla delar. Det skulle ske först långt senare. Sedan är det faktiskt så att det är ingen mindre än Jesus som står för denna "kreativa bibeltolkning" när han, i sitt tal om de yttersta tiderna, säger att vi ska "Se på fikonträdet och alla andra träd. Så snart ni ser att de knoppas, förstår ni av er själva att sommaren redan är nära." Fikonträdet används ofta i GT som en bild för Israel.

Halldorf fortsätter att visa sitt förakt för bibelordet när han säger att "texterna i Bibeln handlar inte om den moderna staten Israel, utan om något som hände på Gamla testamentets tid. Jag anser att den här tolkningen ger en bild av en Gud som spelar schack med olika folkslag och nationer genom att flytta runt dem på världskartan."

Faktum är att det är exakt det Gud gör. Paulus får säga detta rakt ut när han i sitt tal på Aeropagen i Aten konstaterar att "... han har av en enda människa skapat alla människor och folk, för att de skall bo över hela jorden. Han har fastställt bestämda tider och utstakat de gränser inom vilka de skall bo, för att de skall söka Gud, om de möjligen skulle kunna treva sig fram till honom och finna honom, fastän han inte är långt borta från någon enda av oss." (Apg. 17:26-27)

History is His Story. Något man kunde förvänta sig att en professor i kyrkohistoria skulle ha insett. Men är en människa avfallen så är hon.

---

Dock måste jag ge Halldorf rätt på en punkt. Han säger att det är problematiskt att "med religiösa argument till grund låta Israel göra vad som helst utan att kritisera".

Så är det förstås. I krig sker det alltid övertramp, och de som gör sig skyldiga till dessa bör givetvis straffas för dem. Men detta bör då ske på rätta grunder. Inte på religiösa grunder och på grund av religiöst motiverat hat som ICC och FN gör när de åtalar och fördömer så gott som allt som Israel gör.

  

 

Myntti missar målet

I sin ledare i dagens ÖT går Kenneth Myntti hårt åt Sannfinländarna och speciellt partiets viceordförande Teemu Keskisarja för att denne och hans parti igen en gång tyr sig till öppet rasistiska argument för att positionera sig i dagspolitiken och inför nästa val. Mynttis kritik när det gäller detta beteende är förstås fullt befogad. Sannfinländarnas desperata försök att förändra opinionssiffrorna är närmast patetisk. Att en viceordförande för ett parti vars kärnväljare står stadigt med båda fötterna i en "viideltä saunaan ja kuudelta putkaan"-kultur påstår att invandrare är "av lägre kvalitet" är att kasta sten i glashus. Dock är det också beklämmande att de andra partierna nu ger sig in i detta pajkastande i stället för att ta itu med de akuta ekonomiska problem som vårt land kämpar med. Det är förståeligt att det är lättare att "plocka godhetspoäng" genom att fördöma rasism i stället för att kavla upp ärmarna och ta de tuffa, men ack så nödvändiga, politiska beslut som borde till i den här situationen. Men det gör att problemen igen en gång sopas under mattan.

Myntti missar dock målet i sin ledare. Talet om ett befolkningsbyte må vara en falsk konspirationsteori (eller så är det inte det), men Myntti talar (igen en gång) sig varm för ökad invandring med samma argument som de som verkligen står för idén om ett befolkningsbyte gör. (För sådana finns - det är ingen konspirationsteori.) "Finland bör sträva till att få fler att flytta hit, inte färre" eftersom vi inte kommer att klara av att upprätthålla välfärdsstaten utan invandring. 

Vi har idag en skenande arbetslöshet i Finland (12+%). Varför ska vi importera arbetskraft när det inte finns jobb ens åt de människor som redan bor här? "För att situationen kommer att ändra och att vi därför snart kommer att behöva dessa nya händer i arbetslivet", kanske någon svarar. Men problemet är att situationen inte kommer att ändra till det bättre om vi inte först tar de tuffa politiska beslut som gör en ändring möjlig. Och nu diskuterar politikerna igen en gång rasism i stället för att fokusera på dessa tuffa beslut. Suck!

Det är först i slutet i sin ledartext som Myntti missar målet riktigt på allvar när han ger sig in i debatt med Sannfinländarna om orsaken till varför "välfärden smulas sönder". Myntti hävdar att det är högerregeringen som är orsak till detta genom sin sparpolitik som i sin tur är en följd av att regeringens skattepolitik gynnar höginkomsttagare. 

Får en ledarskribent vara så här naiv? På riktigt? Jag är helt förbluffad. 

Det är inte regeringens sparpolitik som är orsaken till att välfärdsstaten är hotad. Verkligen inte. Regeringens politik är ett (hittills inte alls lyckat) försök att rädda välfärden. Orsaken till dagens situation (där välfärden är hotad) är det skenande budgetunderskottet, och det är INTE orsakat av denna regerings skattepolitik, oavsett vem denna gynnar eller inte gynnar. Myntti är inte så naiv eller rent av dum att han inte vet detta mycket väl, så varför han förfaller till billig politiskt färgad manipulation är för mig fullständigt obegripligt. 

Orsaken till dagens svåra ekonomiska situation är en lång rad dåliga beslut som sträcker sig flera decennier tillbaka i tiden och dessa dåliga beslut har fattats under en tid när ALLA av dagens riksdagspartier (förutom Rörelse nu) har suttit i regeringsställning. Så i stället för att (som Myntti) söka syndabockar borde alla partier i stället söka lösningar ut ur denna ekonomiska smällknut där vi nu befinner oss. Men nu ska vi alltså i stället diskutera rasism. Igen en gång.  

 

Vi ser kyrkohistoria skapas!

Tidningen Uusi Tie berättar idag på både nyhets- och ledarplats om Kyrkostyrelsens beslut från igår att dra in kollekterna under år 2026 för både Folkmissionen och SLEY. Detta var inget oväntat beslut, men beslutet kommer att skapa vissa problem för dessa två organisationers missionsarbete eftersom kollekterna gått just till missionen. Som Santeri Marjokorpi skriver i ledaren: Detta innebär på årsbasis att lönen för en eller högst två årsverken/organisation måste fås annorstädes ifrån, men signalvärdet är desto större. Kyrkans konservativa aktörer pressas allt mer ut i marginalen.   

Det Marjokorpi inte säger, men som det är viktigt att komma ihåg i detta sammanhang, är att de pengar som samlats in via kollekterna till dessa organisationers missionsarbete kommer från församlingsmedlemmarna. De aktiva församlingsmedlemmarna, för att vara mer exakt. Alltså de som går i kyrkan och som öppnar sin plånbok för detta ändamål. På många håll är det fråga om aktiva folkmissionare och Sleyare. Dessa kommer nu förstås att kanalisera sitt missionsunderstöd på andra vägar. 

Det Marjokorpi däremot säger - och som det också är viktigt att förstå - är att detta beslut bryter mot det missionsavtal som kyrkans missionsorganisationer och kyrkostyrelsen ingått (och som, om jag kommer rätt ihåg, ännu gäller för år 2026) och som går ut på att alla missionsorganisationer ska behandlas jämlikt. Han skriver att beslutet "visar på den laglöshetens och rättslöshetens situation som nu råder i folkkyrkan". Så är det. Varken biskopsmötet eller nu kyrkostyrelsen anser sig vara bundna av de spelregler som alltid har gällt i kyrkan. Det viktigaste nu tycks vara att straffa alla konservativa aktörer i kyrkan och missionsarbetet som vill hålla sig till Guds ord. (I klartext: För att de till väckelserörelserna knutna kyrkomötesdelegaterna sköt ner biskoparnas förslag om två äktenskapssyner i kyrkan.) Detta så till den grad att man anser sig kunna gå in för anarki för att åstadkomma detta. 

Det positiva detta för med sig är givetvis att det ekonomiska incitament väckelserörelserna har haft för att t.ex. inte gå in för egna prästvigningar nu försvinner. Något som Kyrkpressen också, lägligt nog, skriver om idag. 

Vi har avgörande tider framför oss. Eller rättare sagt: Vi lever just nu i avgörande tider. Vi ser kyrkohistoria skapas exakt här och nu.    

För övrig anser jag att Karthago bör förstöras

Igår fortsatte diskussionen här på bloggen angående den censur av oliktänkare i regnbågsfrågor på nätet och i media. De som förblindats klarar inte av att se verkligheten sådan den är, trots en överväldigande mängd exempel och bevis på att denna censur och detta åsiktsförtryck existerar. Behöver jag (igen) säga hur beklämmande det är när en ideologi så här totalt kan kväva människors förnuft och deras syn? 

Igår fick vi igen ett klart och tydligt exempel på hur detta fungerar när Svenska Yle (!) berättade om hur Samlingspartiet i Raseborg uteslutit sin gruppordförande Isak Vilander ur fullmäktigegruppen för en tid på sex månader "på grund av bristande förtroende". Orsaken till detta är att Vilander har uttalat sig kritiskt om Raseborgs stöd till Pride. Han har kallat Pride "en utomstående ideologisk rörelse som inte representerar alla i staden". (Artikeln gömdes för övrigt snabbt undan...) 

Vilander har givetvis helt rätt i det han har sagt. Pride är en ideologisk rörelse som inte representerar alla. Men detta får man inte säga idag. Det fungerar verkligen så att HBTQ-lobbyn bestämmer vad vi får höra och tänka, och den som inte underordnar sig denna ideologi får betala priset. I Vilanders fall handlar det om uteslutning, i Päivi Räsänens fall om att åklagarämbetet nu i sex år har utsatt henne för förföljelse på grund av hennes åsikter.  

Givetvis har Samlingspartiet i Raseborg all rätt att utesluta vem de vill ur sin fullmäktigegrupp - och det på de grunder de själva beslutar om - men deras handlande visar att de med hull och hår har svalt alla lögner som regnbågsrörelsen försöker indoktrinera oss med. Om detta inte får några följder (i form av reprimander från partiledningen) kommer jag inte längre att ens överväga att rösta på samlingspartiet i något val. Förtroendet har försvunnit, om vi säger så. 

Lögnen framom alla andra som regnbågsrörelse vill få oss att tro på och omfatta är att Pride står för alla människors lika värde och att om och när man går i ett Pride-tåg så är det en manifestation för mänskliga rättigheter. Den som, likt Vilander, inte går på denna lögn får betala priset. Dessutom ser media genom sin kraftiga censur till att alla de som ännu ser och förstår vad Pride egentligen handlar om (normnedbrytning och acceptans för alla möjliga olika perversioner) inte får komma till tals. Allt för att inte bubblan ska brista och så många som möjligt ska dras med och fås att tro på lögnen. 

Som sagt: Det är oerhört beklämmande hur en ideologi så här totalt kan kväva människors förnuft och deras syn  Men "Carthago delenda est" som den gamle Cato sade. Om människor tillräckligt länge utsätts för påståenden - hur befängda de än är - och ingen tillåts säga emot kommer armén till sist att dra ut mot Karthago. Det är exakt detta vi ser hända idag. 

Ännu en gång...

Enligt uppgift kommer högsta domstolen att inleda behandlingen av fallet Päivi Räsnen och Juhana Pohjola med muntliga höranden i slutet av oktober. Det här innebär att riksåklagarens förföljelse av Päivi Räsnen så småningom kommer till någon form av slut. Kanske. Ifall HD går på samma linje som de två lägre rättsinstanserna och friar Räsänen och Pohjola kan inte riksåklagaren längre föra ärendet vidare, men ifall HD av någon anledning skulle komma till en annan slutsats har Räsänen ännu möjlighet att föra ärendet vidare till Europadomstolen. 

Finland har, enligt landets grundlag, yttrandefrihet och religionsfrihet, varför det torde vara självklart att Räsänen och Pohjola kommer att frias också i HD. Dock har denna nu sex år långa förföljelse fungerat som ett straff i sig. Det är närmast oerhört hur en riksåklagare (som stöder hbtq-agendan) så här totalt kan missbruka sin position. Frågan vi alla behöver ställa oss är om vi i Finland längre alls har religions- och yttrandefrihet när det högsta åklagarämbetet på detta sätt genom sitt handlande kan "utdöma" ett dylikt straff - oberoende av att Räsänen och Pohjola har friats från alla anklagelser redan två gånger av domstolsväsendet.

 

Lösningen på Yle-problemet

Vårt statliga propagandainstitut fortsätter att utmärka sig som en försvarare av det brustna och galna och en reklampelare för det abnorma. Det räcker inte med all den reklam för hbtq som strömmar över läsarna året runt - men framför allt under sommarmånaderna - nu ska också andra märkligheter lyftas fram och göras reklam för. Och, behöver jag knappast tillägga, inget ifrågasättande och framför allt ingen kritik mot vare sig fenomen eller Yles linje tolereras. Censuren frodas, och den som skulle bygga sin uppfattning om verkligheten enbart på vad han/hon tar del av via Yles olika publikationer skulle få en synnerligen snedvriden bild av hur verkligheten ser ut. För att inte tala om hur snedvriden bilden av acceptansen för dylika abnormiteter skulle bli.

Idag kan vi (igen) läsa en text om icke monogama förhållanden på Svenska Yle. Notera nu att jag inte kritiserar personerna artikeln handlar om. Vi lever i ett fritt samhälle, och om någon vill trasa sönder sin inre människa är det givetvis upp till dem. Min kritik är enbart riktad mot Yle. I artikeln framställs dylika förhållanden som något positivt och ingen som helst kritik eller några negativa sidor lyfts fram (annat då än att det omgivande samhället "ännu" ser detta som något tabubelagt). Artikeln avslutas med råd till sådana som vill gå in för dylika abnormiteter. 

Hur har det gått så här illa med Yle - och Svenska Yle i synnerhet? Vårt statliga propagandabolag är numera en megafon för alla möjliga perversiteter, och som sagt tillåts varken kritik eller ens ifrågasättanden. 

Eftersom det inte går att rensa upp bland de som jobbar på Yle - det skulle leda till ett extremt ylande om inskränkningar i både press- och yttrandefrihet - så ser jag ingen annan lösning på detta problem än att helt enkelt helt strypa finansieringen och lägga ner detta elände.  

ABGN25

Lördagen den 16/8 ordnades den i ordningen sjätte American Bluegrass Gospelnight på Klippan i Monäs. Det utlovade regnet med hårda vindar hade inte avskräckt konsertbesökarna, utan närmare 1500 personer var samlade för att lyssna till fin musik, uppleva western-stämningen på området och framför allt på den pietetsfullt uppbyggda westerngatan, äta hamburgare, träffa gamla och nya vänner och stöda barn- och ungdomsarbetet vid lägerområdet Klippan. Johan Österbacka och ett stort antal frivilliga talkojobbare hade igen en gång lyckats ordna en verklig Bluegrassfest för alla oss som var på plats.

Kvällen inleddes redan klockan 15 med ett Open Stage-evenemang där en rad främst lokala förmågor uppträdde med olika former av Country- och Bluegrassmusik. Först på scenen var nioåriga Zacharias Järn som angav tonen för hela konserten genom sin tolkning av sången I was there when it Happened som Johnny Cash gjorde känd i slutet av 1950-talet. Kavalkaden avslutades sedan av Mo Pitneys två döttrar som sjöng och spelade ackompanjerade av sin far på banjo.

Den egentliga konserten inleddes sedan klockan 18 med bandet The Haralds. Bandet består av tre syskon från Karleby som har spelat och sjungit tillsammans sedan de var barn, något som också märktes på deras framträdande. Deras proffsiga popmusik tilltalade kanske främst sådana som lyssnar på mera moderna tongångar. Inbitna Country- och Bluegrassvänner kände kanske mest igen sig i bandets cover av Zach Williams låt There was Jesus som låtskrivaren gjort känd genom sin duett med Dolly Parton. Ljudnivån under The Haralds framträdande var tyvärr ganska hög, så speciellt för oss ljudöverkänsliga innebar det ett litet problem. Lyckligtvis är Klippan såtillvida en mycket bra konsertplats eftersom man med lätta medel kan ställa ljudnivån själv om man är beredd att lyssna stående på lite längre avstånd från scenen.

Efter The Haralds var det Jussi Syrens tur att äntra scenen tillsammans med sina Groundbrakers. Om The Haralds kanske inte direkt kan sägas representera Bluegrass-genren kompenserades detta nu med råge. Om man kisade lite med ögonen när man såg upp mot scenen kunde man nästan tro att det var Bill Monroe själv och hans Bluegrassboys som beträtt Klippan-scenen, även om Syrens distinkta stämma kanske påminner mer om en Ralph Stanley än en Bill Monroe.

Jussi Syren and The Groundbrakers använder sig, som det sig bör enligt modell av Monroe och de som står i hans tradition, av endast en mikrofon som de turvis sjunger och spelar in sin mycket intensiva bluegrassmusik i. Om någon annars trodde att Bluegrass är en isolerad musikstil är det senast nu dags att överge den missuppfattningen: Jussi Syren visade att det går att göra Bluegrass av precis allt från Hank Williams till Jean Sibelius (!) Helt välförtjänt blev bandet inapplåderat för ett extranummer, och undertecknad – som tyckte att detta var kvällens musikaliska höjdpunkt – skulle gärna ha hört ännu mera av pojkarna från Sastmala med omnejd.

Klockan halv nio var det sedan dags för kvällens huvudnummer när det relativt färska bandet Pitney Meyer från Tennesse i USA stod i tur. Bandet består av de två vännerna Mo Pitney (sång och gitarr) och John Meyer (sång och banjo) samt Nate Burie (mandolin), Ivy Phillips (fiol) och Maddie Dalton (bas). På plats i publiken fanns också Pitneys och Meyers fruar och barn, och enligt vad som sades från scenen hade de långväga gästerna trivts mycket bra på Klippan och i Finland. Pitney Meyers första singel That Sounds Lonesome kom ut i fjol och i år har deras första album Cherokee Pioneer utkommit. Enligt uppgift är albumet inspelat på Johnny Cash´s Hideaway Farm i Bon Aqua i Tennesee. Frågan är om något kan bli mer Country än så.

 Jussi Syren och hans Groundbrakers sjöng sånger med ett klart och tydligt kristet budskap, och även om Pitney Meyers sånger kanske inte direkt ropar ut ett tydligt evangelium var bandets budskap – speciellt mellan sångerna – mer än tydligt. De levererade på ett mycket proffsigt sätt nytt material varvat med äldre och välkända gospelcountrysånger, och trots att det utlovade regnet till sist anlände strax innan konsertens slut var stämningen på topp när Pitney Meyer bjöd upp de andra medverkande på scenen och de och publiken tillsammans sjöng den nu traditionella avslutningssången, Fanny Crosbys Jesus Keep me Near the Cross (Tätt vid korset). Bilden av artisterna framme på scenen framför Sixten Ahlsveds fantastiska konstverk med det stora korset i centrum och en stående, sjungande publik i duggregnet är något deltagarna får ta med sig och behålla till (förhoppningsvis) nästa upplaga av ABGN.  

Kvällen avslutades sedan med en nattvardsmässa i en fullsatt Klippan-kyrka med – igen – det stora korset i Klippans fondvägg i centrum.

På hemväg från ett mycket lyckat evenemang var det förstås många intryck som trängdes med varandra, men det som kanske framför allt präglade ABGN detta år var glädjen. Glädjen i gemenskapen i Kristus, i sången och musiken och i den upplevelse som vi fick vara med om. Det var med ett stort leende på läpparna vi fick åka hemåt. 

 

---

 

Denna text sände jag in till ÖT:s kultursidor eftersom ÖT uppenbarligen inte tänkte skriva något om konserten (annat än det som skrevs före). Detta är på sitt sätt förståeligt dels eftersom det samtidigt hölls en större konsert i Jakobstad som ÖT behövde bevaka, dels för att ÖT:s prioriteringar är sådana att det ansågs viktigare att bevaka Kokkola Pride. Jag fick svaret att de inte publicerar min text eftersom ÖT bara publicerar sådana texter som de beställt. Det är givetvis en policy som man behöver respektera och förstå. Därför publicerar jag min text här - något som också var min avsikt när jag började skriva den.

"Kom vad som komma vill"

¨Det rör på sig på det kyrkliga fältet i Finland. Jag har tidigare skrivit en del om Kyrkfolket.fi, och i början av sommaren skrev jag några texter om den nattvardsstrid som blossade upp gällande SLEY:s mässor i bl.a. Seinäjoki och som troligtvis kommer att fortsätta öka i både omfattning och styrka nu när semestrarna tagit slut. 

SLEF tog inga beslut i kyrkofrågan på sommarens årsmöte, men i verksamhetsplanen gjordes en skrivning som går ut på att det ska informeras på fältet om vad som är på gång. Det finns förstås också planer att fortsätta med de redan inkörda Gloria Dei-mässorna under höstterminen. 

Den senaste utvecklingen i kyrkofrågan är att Lauri Vartiainen, verksamhetsledare i den stiftelse som driver Finlands Bibelinstitut, i sitt linjetal på rörelsens andliga fördjupningsdagar nu i augusti gick ut med budskapet att vi alla behöver förbereda oss på att det förr eller senare kommer att uppkomma en ny luthersk kyrka i Finland. Detta är raka besked från en av de kanske mera försiktiga rörelserna inom Kyrkfolket.fi. Vartiainen lyfte fram samma problematik som t.ex. Daniel Nummela tog upp i sitt linjetal på Folkmissionens årsfest, nämligen att det är synnerligen oroväckande att det idag inte längre tycks finnas samstämmighet ens i de grundläggande frågorna inom kyrkan. Vartiainen lyfte också fram en text av prosten Arttu Antturi i vilken denna konstaterat att vi de facto redan har två olika religioner inom vår kyrka. Något som för övrig jag redan konstaterade efter Bo-Göran Åstrands utgjutelser inför senaste hösts Kyrkhelg i Karleby. 

Vartianen konstaterade också, vilket inte heller är något nytt, att utrymmet för alla former av traditionell kristen tro håller på att minska snabbt kyrkan. Han lyfte sedan fram biskoparnas hårda inställning till väckelserörelsernas gudstjänstgemenskaper (och den orimliga dubbelmoral biskoparna och domkapitlen står för), varpå han konstaterade: "Kun on tarve, tila, kirkkokansa ja paimen, täytyy voida myös viettää messua. Tässä rintamassa mekin haluamme yhdessä seistä. Tulkoon sitten, mitä tulee." Alltså att där det finns ett behov, utrymmen, ett kyrkfolk och en herde bör man också kunna fira mässan. I denna gemensamma front vill också vi stå. Komma vad som komma vill."

Detta är ett välkommet ställningstagande i en ovälkommen och fullständigt onödigt uppkommen situation.    

Om människans ondska

Jag skrev i min förra text om Matti Bertlins mycket märkliga insändare i ÖT. Tyvärr verkar det, trots allt, som om han verkligen menade vad han skrev. Det positiva med hans text är att han, på ett mycket brutalt sätt, visar vart en övertro på vetenskapen ­– ­och evolutionismen i synnerhet – kan leda.

Nu är det dock så att mänsklighetens problem inte sitter i generna. Ondskan och viljan att göra illa för att själv få olika former av fördelar är inte genetiskt betingad. Jag förstår varför en vetenskapstroende människa måste dra en sådan slutsats, men alla som ännu klarar av att se nyktert på människan och på tillvaron ser givetvis hur galet det ett sådant synsätt är och blir om och när man driver det till sin spets. Diagnosen är felaktig, helt enkelt, och det blir den alltid när vi försöker söka förklaringar till vår belägenhet utanför det som Skaparen har uppenbarat för oss.

Mänsklighetens problem är inte våra gener utan att vi människor har en böjelse till det onda. Ja, att vi i grund och botten ÄR onda. Bibeln förklarar detta med att vi har fallit i synd. Det här är den överlägset bästa förklaringen tillv arför vår värld ser ut som den gör, varför det finns krig och orättvisor, sjukdomar och död. Skaparens vilja var att människan skulle vara god, men vi valde i stället det onda och har efter det varit slavar under ondskan och vår synd. Människan gick helt enkelt sönder, och denna trasighet sitter inte i våra gener utan i själva vårt väsen. Den får sedan följder på alla möjliga plan, också i våra gener, men här är det viktigt att inte blanda ihop orsak och verkan. Att i en sådan situation försöka skapa ett idealsamhälle genom att tro sig bearbeta orsaken när vi i själva verket mer eller mindre i blindo påtar i följderna när vi strävar efter att förädla det i grunden odugliga råmaterialet (människan) kan bara sluta på ett sätt. I katastrof, och på vägen till den slutliga katastrofen i oerhört mycket lidande. Så har det alltid blivit när mänskliga ledare har försökt skapa ett paradis på jorden. Oavsett hur de har försökt göra det.

Så vad är då lösningen? Svaret på den frågan är säkert nedslående för alla som vill tro på människans möjligheter och hennes inneboende godhet. Det finns nämligen ingen lösning. Inte om vi laborerar med människan och samhället. Vi kommer aldrig att klara av att skapa ett idealsamhälle/paradis här på jorden. Inte genom genmanipulering, inte genom att införa diktatur, inte ens genom att införa teokrati. För det är tyvärr alltid så att så länge den i synd fallna människan finns med i ekvationen kommer slutresultatet aldrig att bli ett jordiskt Utopia. Försök att få till stånd ett sådant slutar däremot alltid i lidande och död.

Det bästa vi kan åstadkomma är ett samhälle där ondskan hålls någorlunda i schack genom hot om straff för den som bryter mot samhällets lagar. I förhållandet människor emellan kan vänskap, kärlek och, förvisso, ett visst mått av godhet som ändå existerar, göra tillvaron så oerhört mycket bättre, men detta innebär inte att ondskan - både den yttre och den som bor i allas våra hjärtan - försvinner någonstans. Ytterst sett kommer vi aldrig att kunna utrota ondskan och vi kommer alltid att tvingas lida under dess följder, och ju mer vi försöker utrota ondskan desto mera kommer mänskligheten att få lida. Historien är klar och tydlig på den punkten.

 

Fullständigt skruvat!

 Jag håller som bäst på att läsa Veronica Roths Divergent-serie, och trots att böckerna har en hel del förtjänster (bl.a. är själva grundidén bra) har böckerna så stora svagheter att jag flera gånger varit nära att lägga bort dem och sluta läsa. Framför allt för att många stora händelser i böckerna helt saknar logik och alltför förhastade (och ur berättelsens synvinkel felaktiga slutsatser) blir fakta. Dessutom blir växlingen mellan två olika jag-personer i den tredje boken bara förvirrande och författarens förkärlek för och överanvändning av vissa ord (ordet "grimas", framför allt) är oerhört störande. Nåväl, jag har kommit nästan halvvägs i den sista boken och jag ska väl försöka genomlida serien. Men efter det måste jag bara, som motgift, få läsa bättre böcker!

Men som sagt är själva grundidén i böckerna bra. Människorna försökte för länga sedan, för att få slut på krig och elände, genetiskt manipulera mänskligheten. Detta misslyckades, och följderna blev katastrofala. För att korrigera detta skapades en rad slutna städer där ledarna, genom genetisk isolering, skulle låta människosläktet läka sig själv. Jag får se hur det slutar så småningom om och när jag orkar läsa klart. 

Hur som helst trodde jag aldrig att någon i den riktiga världen skulle komma på att föreslå samma "genupprensning" som i böckerna ledde till den enorma katastrofen. Ända till i morse, vill säga, när jag läste Matti Bertlins mycket märkliga insändare i ÖT. Det här är så "out there" att jag inte vet om skribenten skämtar eller är allvarlig med det han skriver, men eftersom det inte i texten finns något som antyder det förra måste jag (tyvärr) anta att han menar allvar. 

"På sikt kan den samhälleligt evolutionära utvecklingen ändra på förhållandet. För det krävs att människor i maktens korridorer inte besitter en abnorm genetisk struktur, som framkallar ett aggressivt och våldsamt beteende om man inte får bestämma. I min politiska skapelse, neutrokratin, ska höga politiker underkasta sig en genanalys och vara fria från till exempel MAO-genen. Den producerar ett proteinenzym som gör folk våldsbenägna. Jag kallar den Mao Zedong-genen. Hitler och Stalin hade nog en likvärdig genuppsättning. Den dag vi har makthavare med ett sunt genom, arvsmassa, kan vi få en civiliserad värld. Den har inga toxiska religioner, traditioner eller hederskulturer som förgiftar samhället och gör det intolerant mot individer som avviker från flockens normer."

Men det slutar inte där. Bertlin fortsätter: "Efter att höjdarna blivit föredömen kan vi ta i tu med övrig befolkning. De värsta busarna ska låsas in. På sikt ska det dock bli möjligt att i stället för fängelse kunna erbjudas en genredigering. De tror jag många nappar på eftersom det inte är någon höjdare att sitta inne."

Och så slutklämmen: "Med den nobelprisade gensaxen tillsammans med AI kan det göras verkliga underverk. Vi kan påskynda evolutionen och göra människosläktet till civiliserade varelser, som kan leva i harmoni med varandra."

---

Som sagt: Jag vet inte om Bertlin skämtar eller inte. Jag hoppas på det förra men fruktar det senare. Om det senare gäller kan jag, trots bokseriens uppenbara svagheter, rekommendera Roths Divergent-serie åt Bertlin. Som facklitteratur.  

 

 

På väg mot omyndighet

Landets finansminister Riikka Purra gjorde ett aningen oortodoxt utspel inför höstens budgetmangling när hon presenterade en nedskärningslista på ungefär en miljard. Denna lista var långt präglad av Sannfinländarnas politiska prioriteringar och torde knappast som sådan bli godkänd av de andra regeringspartierna. Men Purras lista satte (igen) fokus på landets usla ekonomiska situation och har skapat välbehövlig debatt. Tyvärr är tonen i debatten sådan att det knappast går att förvänta någon konstruktiv och bred diskussion om hur landets ekonomi ska fås på fötter. Det enda som hörs är nämligen arga rop om att vi inte kan/får skära mera på just de områden som ligger den ropande närmast hjärtat. 

Problemet är bara det att vi lever så oerhört högt över våra tillgångar just nu. Statsskulden ökar snabbt trots regeringens tappra försök att balansera budgeten. Bara låneskötseln (räntorna) förväntas inom några år uppgå till ungefär 10% av statsbudgeten. Även de som, på basen av en mycket märklig logik, hävdar att upplåningen inte är något problem eftersom stater inte förväntas betala tillbaka sina lån borde inse att detta är ett verkligt problem som inte kan tillåtas eskalera ytterligare. Bakom hörnet lurar dessutom den så kallade "Trojkan" (ECB, IMF och EU-kommissionen) som hotar att, så som skedde i Grekland, ta över skötseln av ett lands ekonomi om landets folkvalda ledning inte klarar av att göra de nödvändiga besluten.  

Finland är just nu på väg mot detta hörn i snabb takt.  

Falsk kristendomskritik

I diskussionerna om kristendomens sanningsanspråk här på bloggen de senaste veckorna har särskilt en kommentator varit inne på en kristendomskritik som går ut på att erbjudandet om villkorslös kärlek och en räddning från förtappelse "bygger på en fabricerad skuld och sedan ett löfte om nåd". Denna nåd fås "endast om man erkänner sin intellektuella och moraliska bankrutt".

Det som gör denna typ av kristendomskritik så bedräglig är att den innehåller en del sanning. (Men så är det ju med alla riktigt bra lögner - de måste innehålla åtminstone en liten del sanning för att vara övertygande!) Det är nämligen sant att den människa som inte erkänner sin egen oförmåga att frälsa sig själv inte kan få nåd. Alltså: En människa behöver erkänna att hon i sig själv är "moraliskt bankrutt" för att böja sig och be om nåd. Den som inte har insett sin egen oförmåga inser förstås inte heller sitt behov av förlåtelse.

Det stora felet i denna typ av kristendomskritik kan kokas ner till egentligen bara ett ord. Det är ordet "fabricerad". Skulden är nämligen inte fabricerad. Den är verklig och ytterst påtaglig. Det är förstås svårt att s.a.s. "utifrån" bedöma varför och var det blir galet för kommentatorn i fråga, men helt tydligt är att det handlar om dels en bristfällig (eller obefintlig) självinsikt å ena sidan och en helt galen gudsbild å den andra sidan. Sammantaget handlar det alltså om att för att man ska kunna landa i en dylik kristendomskritik behöver ha fel på både kartan och kompassen. Hur som helst blir allt vänt helt på huvudet om och när man inte klarar av att se vilken människans situation inför en helig Gud är och att därför förståelsen av vårt behov av en villkorslös frälsning helt uteblir.

I klartext är vår situation den att vi, i oss själva och på egen hand, har dragit förtappelsen över oss. Hotet kommer således inte från Gud utan från oss själva och vår egen situation. Gud innebär således inte ett hot utan en räddning. Vår verklighet är nämligen att vi lever under detta hot. Det Gud i Kristus gör är att han ger oss en möjlighet att bli räddade. Vårt öde blir således att vi går förlorade om vi inte nappar på Guds erbjudande. Inte att Gud dömer oss till förtappelse om vi inte "besvarar Guds kärlek på rätt sätt". Gud kommer inte till människan som lever sitt liv i fullständig harmoni och säger: "Lyd mig annars dränker jag dig!" utan Gud kommer till en människa som ligger i vattnet och håller på att drunkna och säger: "Här, ta min hand så drar jag upp dig så att du inte behöver drunkna!"  

Ser du den stora skillnaden på dessa två synsätt?

 

Tänkvärda ord

Jag skrev för en dryg vecka sedan om det feltänk som har drabbat västvärlden idag där sex i allt högre grad ses som livets mening eller åtminstone en mänsklig rättighet. Jag konstaterade att sommaren är full av alla möjliga Pride-evenemang där alla möjliga avarter och perversioner lyfts fram som något naturligt och något att vara stolt över. Den inkommande helgen är det igen Karlebys tur att genomlida detta. 

Regnbågsrörelsen är förstås inte huvudproblemet utan bara ett symptom på det verkliga problemet som är gudsfrånvändheten. Alltså det att vi människor inte ger Gud äran för hans skapelse och för hans frälsande kärleksverk. På detta följer sedan allt möjligt elände, inte minst alla sexuella perversioner och det feltänk jag inleder med och som möjliggör dessa. Men också själviskheten, girigheten och självcentreringen som gör att utsatta människor lider av fattigdom och ensamhet. Guds- och människofientliga filosofier och tankekonstruktioner frodas också i en värld där Gud inte får den ära och den plats han borde ha. 

Vi lever tyvärr i ett sjukt samhälle och en sjuk värld. Detta t.o.m. så att det inte är svårt att ge Ruth Graham (Billys fru) rätt i det hon sade om Sodom och Gomorra och om vår tid: "Om Gud inte dömer oss måste Han be om förlåtelse av Sodom och Gomorra." Märk väl att Ruth Graham flyttade hem till Herren redan 2007 och att världen har kört snabbt ännu mycket längre ner i diket sedan dess. 

  

Dödfött förslag?

Aftonbladet skriver igår om att det förslag till lösning på Ukraina-kriget som Donald Trump skickat till Ryssland med sitt specialsändebud Steve Witkoff. Enligt Aftonbladet innehåller förslaget - som enligt uppgifter har godkänts av Europeiska ledare - sex punkter av vilka fyra går Putin till mötes och två är sådana som Ukraina gillar. Förslaget ska innehålla stora eftergifter åt Ryssland och Putin och därmed, enligt artikeln i Aftonbladet, vara sådant att ifall Ryssland inte godkänner det visa att det inte går att lita på Putin. 

När man ser lite närmare på de sex punkterna framstår förslaget dock som närmast infantilt - och i synnerhet antagandet att detta skulle innehålla stora eftergifter i riktning Putins Ryssland. Punkt fem i Aftonbladets listning är nämligen att Ryssland inte ska få några garantier för att Nato inte ska utvidgas österut. Eftersom detta är själva huvudorsaken till Rysslands attack mot Ukraina ser åtminstone jag det som ytterst osannolikt att förslaget ska ha någon chans att kunna godkännas i Ryssland som sådant. Huruvida det alls går att lite på Putin är förstås en fråga för sig, men att hävda att ett avvisande av detta förslag (med ett innehåll som Ryssland inte kan acceptera) skulle bevisa en sådan sak är bara dumt. 

 

Inreseförbud till Sverige

Det kommer säkert inte som någon överraskning för någon som läser denna blogg att jag anser att nazismen är en vidrig ideologi. Vit makt-tänkandet likaså. Dessa fenomen, som tyvärr håller på att erövra mark igen också i Europa idag, behöver motarbetas och vederläggas. Men, men, men.

Inte genom att ta till samma arbetsmetoder som nazismen arbetade med när den senast var statsbärande i ett europeiskt land. Alltså genom att inskränka yttrande- och åsiktsfriheten och fängsla sådana som hade "fel" åsikter. 

Tyvärr är det just vad vi håller på med idag i Europa. Mer preciserat: i Sverige.

Igår rapporterade svenska media om hur en Mark Collett från England (som leder vad som påstås vara en vit makt-grupp i England) stoppades på Arlanda, hölls i fängsligt förvar i över ett dygn och sedan avvisades (och utvisades på 15 år från EU och Schengen-området) utan någon som helst brottsmisstanke utan bara för att han har fel åsikter. Enligt Expressen Collett vägrades inresa i Sverige eftersom han anses vara ”ett hot mot den allmänna ordningen, samhällets struktur och de värderingar på vilka Sverige och Europa är byggda". 

Till saken hör att Collett skulle hålla ett tal på "Det fria Sveriges" sommarfest, något som alltså omöjliggjordes genom inreseförbudet.

---

Är "våra" värderingar faktiskt så svaga att de inte håller för att utmanas av dylika virrpannor? (Jag skriver ordet "våra" inom parentes eftersom jag inte håller med om alla av dem. Mera om det nedan.) Och är det inte ett större hot mot dessa värderingar att vi själva bryter mot dem i vår nit att försvara de samma? Vidare: Varför betraktas endast högerextremister som ett hot så farligt att de förbjuds inresa? Och ännu vidare: Vilka andra hot mot "våra" värderingar kan i framtiden (eller kanske redan nu) komma att anses så farliga att de motiverar ett inreseförbud? Skulle t.ex. Päivi Räsänen - som ju dras genom det finländska rättsväsendet anklagad för hets mot folkgrupp efter sina uttalanden om homosexualitet - få resa in i Sverige idag? Hur är det med mig? Jag delar nämligen helt Räsänens åsikter och är inte precis försiktig att medge det.

Det är en mycket farlig väg Sverige har gått in på när en människa som inte misstänks för något brott behandlas på detta sätt - oberoende av vilka åsikter denna människa har. Här har de svenska myndigheterna öppnat en Pandoras ask som, kan det komma att visa sig, har mycket drägg på bottnen.    

Indoktrineringen får inte riskeras!

Aftonbladet rapporterar idag att åtta "religiösa" friskolor i Sverige har prickats av Skolinspektionen eftersom deras lärare ifrågasätter Big Bang och kallar evolutionshypotesen en teori och därmed "tro går före vetenskap" i dessa skolor. 

Jag har inga synpunkter på kravet att skolor tvingas lära ut evolutioonshypotesen. Det är hälsosamt också för oss som inte tror på evolutionen att veta vad en majoritet av människorna idag tror på. Men det jag reagerar på är att evolutionshypotesen kallas vetenskap och därmed uppenbarligen anses vara ovan all kritik. Evolutionen får helt enkelt inte ifrågasättas eller utmanas på något sätt. Indoktrineringen kan och får inte riskeras. De friskolor som gör detta blir prickade, bötfällda och hotas av nedläggning om de inte gör bättring. 

Som skapelsetroende är det betryggande att se hur farlig det jag tror på anses vara och hur bräcklig evolutionshypotesen måste vara eftersom anhängarna av denna filosofi måste beskydda den så oerhört hårt från all kritik och allt ifrågasättande. Omvänt: Om evolutionshypotesen skulle stå på stadig grund skulle det inte finnas något sådant behov. Men det gör det helt tydligt. 

Det är mycket intressant!   

Om den regelbaserade världsordningen

Som sagt har Frankrike gått ut med att man kommer att erkänna den palestinska staten i höst. Det samma gäller Storbritannien och Kanada. Detta gör att det blir totalt ca 150 länder (av 193) som har erkänt Palestina som stat. Förutom att FN:s generalförsamling också har gjort det samma. Detta trots att inga av de kriterier som ställts och ställs upp för att en stat ska kunna erkännas uppfylls - alltså att staten behöver ha erkända gränser och en fungerande statsledning. 

Det är intressant hur det ibland är så oerhört viktigt att den så kallade "regelbaserade världsordningen" måste gälla och uppfyllas (som t.ex. när det gäller Israels agerande och i Ukraina) medan det ibland inte tycks ha någon som helst betydelse. Som alltså när det handlar om att erkänna staten Palestina. 

Inkonsekvent och skenheligt är orden som kommer för mig i det här sammanhanget.