ABGN25

Lördagen den 16/8 ordnades den i ordningen sjätte American Bluegrass Gospelnight på Klippan i Monäs. Det utlovade regnet med hårda vindar hade inte avskräckt konsertbesökarna, utan närmare 1500 personer var samlade för att lyssna till fin musik, uppleva western-stämningen på området och framför allt på den pietetsfullt uppbyggda westerngatan, äta hamburgare, träffa gamla och nya vänner och stöda barn- och ungdomsarbetet vid lägerområdet Klippan. Johan Österbacka och ett stort antal frivilliga talkojobbare hade igen en gång lyckats ordna en verklig Bluegrassfest för alla oss som var på plats.

Kvällen inleddes redan klockan 15 med ett Open Stage-evenemang där en rad främst lokala förmågor uppträdde med olika former av Country- och Bluegrassmusik. Först på scenen var nioåriga Zacharias Järn som angav tonen för hela konserten genom sin tolkning av sången I was there when it Happened som Johnny Cash gjorde känd i slutet av 1950-talet. Kavalkaden avslutades sedan av Mo Pitneys två döttrar som sjöng och spelade ackompanjerade av sin far på banjo.

Den egentliga konserten inleddes sedan klockan 18 med bandet The Haralds. Bandet består av tre syskon från Karleby som har spelat och sjungit tillsammans sedan de var barn, något som också märktes på deras framträdande. Deras proffsiga popmusik tilltalade kanske främst sådana som lyssnar på mera moderna tongångar. Inbitna Country- och Bluegrassvänner kände kanske mest igen sig i bandets cover av Zach Williams låt There was Jesus som låtskrivaren gjort känd genom sin duett med Dolly Parton. Ljudnivån under The Haralds framträdande var tyvärr ganska hög, så speciellt för oss ljudöverkänsliga innebar det ett litet problem. Lyckligtvis är Klippan såtillvida en mycket bra konsertplats eftersom man med lätta medel kan ställa ljudnivån själv om man är beredd att lyssna stående på lite längre avstånd från scenen.

Efter The Haralds var det Jussi Syrens tur att äntra scenen tillsammans med sina Groundbrakers. Om The Haralds kanske inte direkt kan sägas representera Bluegrass-genren kompenserades detta nu med råge. Om man kisade lite med ögonen när man såg upp mot scenen kunde man nästan tro att det var Bill Monroe själv och hans Bluegrassboys som beträtt Klippan-scenen, även om Syrens distinkta stämma kanske påminner mer om en Ralph Stanley än en Bill Monroe.

Jussi Syren and The Groundbrakers använder sig, som det sig bör enligt modell av Monroe och de som står i hans tradition, av endast en mikrofon som de turvis sjunger och spelar in sin mycket intensiva bluegrassmusik i. Om någon annars trodde att Bluegrass är en isolerad musikstil är det senast nu dags att överge den missuppfattningen: Jussi Syren visade att det går att göra Bluegrass av precis allt från Hank Williams till Jean Sibelius (!) Helt välförtjänt blev bandet inapplåderat för ett extranummer, och undertecknad – som tyckte att detta var kvällens musikaliska höjdpunkt – skulle gärna ha hört ännu mera av pojkarna från Sastmala med omnejd.

Klockan halv nio var det sedan dags för kvällens huvudnummer när det relativt färska bandet Pitney Meyer från Tennesse i USA stod i tur. Bandet består av de två vännerna Mo Pitney (sång och gitarr) och John Meyer (sång och banjo) samt Nate Burie (mandolin), Ivy Phillips (fiol) och Maddie Dalton (bas). På plats i publiken fanns också Pitneys och Meyers fruar och barn, och enligt vad som sades från scenen hade de långväga gästerna trivts mycket bra på Klippan och i Finland. Pitney Meyers första singel That Sounds Lonesome kom ut i fjol och i år har deras första album Cherokee Pioneer utkommit. Enligt uppgift är albumet inspelat på Johnny Cash´s Hideaway Farm i Bon Aqua i Tennesee. Frågan är om något kan bli mer Country än så.

 Jussi Syren och hans Groundbrakers sjöng sånger med ett klart och tydligt kristet budskap, och även om Pitney Meyers sånger kanske inte direkt ropar ut ett tydligt evangelium var bandets budskap – speciellt mellan sångerna – mer än tydligt. De levererade på ett mycket proffsigt sätt nytt material varvat med äldre och välkända gospelcountrysånger, och trots att det utlovade regnet till sist anlände strax innan konsertens slut var stämningen på topp när Pitney Meyer bjöd upp de andra medverkande på scenen och de och publiken tillsammans sjöng den nu traditionella avslutningssången, Fanny Crosbys Jesus Keep me Near the Cross (Tätt vid korset). Bilden av artisterna framme på scenen framför Sixten Ahlsveds fantastiska konstverk med det stora korset i centrum och en stående, sjungande publik i duggregnet är något deltagarna får ta med sig och behålla till (förhoppningsvis) nästa upplaga av ABGN.  

Kvällen avslutades sedan med en nattvardsmässa i en fullsatt Klippan-kyrka med – igen – det stora korset i Klippans fondvägg i centrum.

På hemväg från ett mycket lyckat evenemang var det förstås många intryck som trängdes med varandra, men det som kanske framför allt präglade ABGN detta år var glädjen. Glädjen i gemenskapen i Kristus, i sången och musiken och i den upplevelse som vi fick vara med om. Det var med ett stort leende på läpparna vi fick åka hemåt. 

 

---

 

Denna text sände jag in till ÖT:s kultursidor eftersom ÖT uppenbarligen inte tänkte skriva något om konserten (annat än det som skrevs före). Detta är på sitt sätt förståeligt dels eftersom det samtidigt hölls en större konsert i Jakobstad som ÖT behövde bevaka, dels för att ÖT:s prioriteringar är sådana att det ansågs viktigare att bevaka Kokkola Pride. Jag fick svaret att de inte publicerar min text eftersom ÖT bara publicerar sådana texter som de beställt. Det är givetvis en policy som man behöver respektera och förstå. Därför publicerar jag min text här - något som också var min avsikt när jag började skriva den.

"Kom vad som komma vill"

¨Det rör på sig på det kyrkliga fältet i Finland. Jag har tidigare skrivit en del om Kyrkfolket.fi, och i början av sommaren skrev jag några texter om den nattvardsstrid som blossade upp gällande SLEY:s mässor i bl.a. Seinäjoki och som troligtvis kommer att fortsätta öka i både omfattning och styrka nu när semestrarna tagit slut. 

SLEF tog inga beslut i kyrkofrågan på sommarens årsmöte, men i verksamhetsplanen gjordes en skrivning som går ut på att det ska informeras på fältet om vad som är på gång. Det finns förstås också planer att fortsätta med de redan inkörda Gloria Dei-mässorna under höstterminen. 

Den senaste utvecklingen i kyrkofrågan är att Lauri Vartiainen, verksamhetsledare i den stiftelse som driver Finlands Bibelinstitut, i sitt linjetal på rörelsens andliga fördjupningsdagar nu i augusti gick ut med budskapet att vi alla behöver förbereda oss på att det förr eller senare kommer att uppkomma en ny luthersk kyrka i Finland. Detta är raka besked från en av de kanske mera försiktiga rörelserna inom Kyrkfolket.fi. Vartiainen lyfte fram samma problematik som t.ex. Daniel Nummela tog upp i sitt linjetal på Folkmissionens årsfest, nämligen att det är synnerligen oroväckande att det idag inte längre tycks finnas samstämmighet ens i de grundläggande frågorna inom kyrkan. Vartiainen lyfte också fram en text av prosten Arttu Antturi i vilken denna konstaterat att vi de facto redan har två olika religioner inom vår kyrka. Något som för övrig jag redan konstaterade efter Bo-Göran Åstrands utgjutelser inför senaste hösts Kyrkhelg i Karleby. 

Vartianen konstaterade också, vilket inte heller är något nytt, att utrymmet för alla former av traditionell kristen tro håller på att minska snabbt kyrkan. Han lyfte sedan fram biskoparnas hårda inställning till väckelserörelsernas gudstjänstgemenskaper (och den orimliga dubbelmoral biskoparna och domkapitlen står för), varpå han konstaterade: "Kun on tarve, tila, kirkkokansa ja paimen, täytyy voida myös viettää messua. Tässä rintamassa mekin haluamme yhdessä seistä. Tulkoon sitten, mitä tulee." Alltså att där det finns ett behov, utrymmen, ett kyrkfolk och en herde bör man också kunna fira mässan. I denna gemensamma front vill också vi stå. Komma vad som komma vill."

Detta är ett välkommet ställningstagande i en ovälkommen och fullständigt onödigt uppkommen situation.    

Om människans ondska

Jag skrev i min förra text om Matti Bertlins mycket märkliga insändare i ÖT. Tyvärr verkar det, trots allt, som om han verkligen menade vad han skrev. Det positiva med hans text är att han, på ett mycket brutalt sätt, visar vart en övertro på vetenskapen ­– ­och evolutionismen i synnerhet – kan leda.

Nu är det dock så att mänsklighetens problem inte sitter i generna. Ondskan och viljan att göra illa för att själv få olika former av fördelar är inte genetiskt betingad. Jag förstår varför en vetenskapstroende människa måste dra en sådan slutsats, men alla som ännu klarar av att se nyktert på människan och på tillvaron ser givetvis hur galet det ett sådant synsätt är och blir om och när man driver det till sin spets. Diagnosen är felaktig, helt enkelt, och det blir den alltid när vi försöker söka förklaringar till vår belägenhet utanför det som Skaparen har uppenbarat för oss.

Mänsklighetens problem är inte våra gener utan att vi människor har en böjelse till det onda. Ja, att vi i grund och botten ÄR onda. Bibeln förklarar detta med att vi har fallit i synd. Det här är den överlägset bästa förklaringen tillv arför vår värld ser ut som den gör, varför det finns krig och orättvisor, sjukdomar och död. Skaparens vilja var att människan skulle vara god, men vi valde i stället det onda och har efter det varit slavar under ondskan och vår synd. Människan gick helt enkelt sönder, och denna trasighet sitter inte i våra gener utan i själva vårt väsen. Den får sedan följder på alla möjliga plan, också i våra gener, men här är det viktigt att inte blanda ihop orsak och verkan. Att i en sådan situation försöka skapa ett idealsamhälle genom att tro sig bearbeta orsaken när vi i själva verket mer eller mindre i blindo påtar i följderna när vi strävar efter att förädla det i grunden odugliga råmaterialet (människan) kan bara sluta på ett sätt. I katastrof, och på vägen till den slutliga katastrofen i oerhört mycket lidande. Så har det alltid blivit när mänskliga ledare har försökt skapa ett paradis på jorden. Oavsett hur de har försökt göra det.

Så vad är då lösningen? Svaret på den frågan är säkert nedslående för alla som vill tro på människans möjligheter och hennes inneboende godhet. Det finns nämligen ingen lösning. Inte om vi laborerar med människan och samhället. Vi kommer aldrig att klara av att skapa ett idealsamhälle/paradis här på jorden. Inte genom genmanipulering, inte genom att införa diktatur, inte ens genom att införa teokrati. För det är tyvärr alltid så att så länge den i synd fallna människan finns med i ekvationen kommer slutresultatet aldrig att bli ett jordiskt Utopia. Försök att få till stånd ett sådant slutar däremot alltid i lidande och död.

Det bästa vi kan åstadkomma är ett samhälle där ondskan hålls någorlunda i schack genom hot om straff för den som bryter mot samhällets lagar. I förhållandet människor emellan kan vänskap, kärlek och, förvisso, ett visst mått av godhet som ändå existerar, göra tillvaron så oerhört mycket bättre, men detta innebär inte att ondskan - både den yttre och den som bor i allas våra hjärtan - försvinner någonstans. Ytterst sett kommer vi aldrig att kunna utrota ondskan och vi kommer alltid att tvingas lida under dess följder, och ju mer vi försöker utrota ondskan desto mera kommer mänskligheten att få lida. Historien är klar och tydlig på den punkten.

 

Fullständigt skruvat!

 Jag håller som bäst på att läsa Veronica Roths Divergent-serie, och trots att böckerna har en hel del förtjänster (bl.a. är själva grundidén bra) har böckerna så stora svagheter att jag flera gånger varit nära att lägga bort dem och sluta läsa. Framför allt för att många stora händelser i böckerna helt saknar logik och alltför förhastade (och ur berättelsens synvinkel felaktiga slutsatser) blir fakta. Dessutom blir växlingen mellan två olika jag-personer i den tredje boken bara förvirrande och författarens förkärlek för och överanvändning av vissa ord (ordet "grimas", framför allt) är oerhört störande. Nåväl, jag har kommit nästan halvvägs i den sista boken och jag ska väl försöka genomlida serien. Men efter det måste jag bara, som motgift, få läsa bättre böcker!

Men som sagt är själva grundidén i böckerna bra. Människorna försökte för länga sedan, för att få slut på krig och elände, genetiskt manipulera mänskligheten. Detta misslyckades, och följderna blev katastrofala. För att korrigera detta skapades en rad slutna städer där ledarna, genom genetisk isolering, skulle låta människosläktet läka sig själv. Jag får se hur det slutar så småningom om och när jag orkar läsa klart. 

Hur som helst trodde jag aldrig att någon i den riktiga världen skulle komma på att föreslå samma "genupprensning" som i böckerna ledde till den enorma katastrofen. Ända till i morse, vill säga, när jag läste Matti Bertlins mycket märkliga insändare i ÖT. Det här är så "out there" att jag inte vet om skribenten skämtar eller är allvarlig med det han skriver, men eftersom det inte i texten finns något som antyder det förra måste jag (tyvärr) anta att han menar allvar. 

"På sikt kan den samhälleligt evolutionära utvecklingen ändra på förhållandet. För det krävs att människor i maktens korridorer inte besitter en abnorm genetisk struktur, som framkallar ett aggressivt och våldsamt beteende om man inte får bestämma. I min politiska skapelse, neutrokratin, ska höga politiker underkasta sig en genanalys och vara fria från till exempel MAO-genen. Den producerar ett proteinenzym som gör folk våldsbenägna. Jag kallar den Mao Zedong-genen. Hitler och Stalin hade nog en likvärdig genuppsättning. Den dag vi har makthavare med ett sunt genom, arvsmassa, kan vi få en civiliserad värld. Den har inga toxiska religioner, traditioner eller hederskulturer som förgiftar samhället och gör det intolerant mot individer som avviker från flockens normer."

Men det slutar inte där. Bertlin fortsätter: "Efter att höjdarna blivit föredömen kan vi ta i tu med övrig befolkning. De värsta busarna ska låsas in. På sikt ska det dock bli möjligt att i stället för fängelse kunna erbjudas en genredigering. De tror jag många nappar på eftersom det inte är någon höjdare att sitta inne."

Och så slutklämmen: "Med den nobelprisade gensaxen tillsammans med AI kan det göras verkliga underverk. Vi kan påskynda evolutionen och göra människosläktet till civiliserade varelser, som kan leva i harmoni med varandra."

---

Som sagt: Jag vet inte om Bertlin skämtar eller inte. Jag hoppas på det förra men fruktar det senare. Om det senare gäller kan jag, trots bokseriens uppenbara svagheter, rekommendera Roths Divergent-serie åt Bertlin. Som facklitteratur.  

 

 

På väg mot omyndighet

Landets finansminister Riikka Purra gjorde ett aningen oortodoxt utspel inför höstens budgetmangling när hon presenterade en nedskärningslista på ungefär en miljard. Denna lista var långt präglad av Sannfinländarnas politiska prioriteringar och torde knappast som sådan bli godkänd av de andra regeringspartierna. Men Purras lista satte (igen) fokus på landets usla ekonomiska situation och har skapat välbehövlig debatt. Tyvärr är tonen i debatten sådan att det knappast går att förvänta någon konstruktiv och bred diskussion om hur landets ekonomi ska fås på fötter. Det enda som hörs är nämligen arga rop om att vi inte kan/får skära mera på just de områden som ligger den ropande närmast hjärtat. 

Problemet är bara det att vi lever så oerhört högt över våra tillgångar just nu. Statsskulden ökar snabbt trots regeringens tappra försök att balansera budgeten. Bara låneskötseln (räntorna) förväntas inom några år uppgå till ungefär 10% av statsbudgeten. Även de som, på basen av en mycket märklig logik, hävdar att upplåningen inte är något problem eftersom stater inte förväntas betala tillbaka sina lån borde inse att detta är ett verkligt problem som inte kan tillåtas eskalera ytterligare. Bakom hörnet lurar dessutom den så kallade "Trojkan" (ECB, IMF och EU-kommissionen) som hotar att, så som skedde i Grekland, ta över skötseln av ett lands ekonomi om landets folkvalda ledning inte klarar av att göra de nödvändiga besluten.  

Finland är just nu på väg mot detta hörn i snabb takt.  

Falsk kristendomskritik

I diskussionerna om kristendomens sanningsanspråk här på bloggen de senaste veckorna har särskilt en kommentator varit inne på en kristendomskritik som går ut på att erbjudandet om villkorslös kärlek och en räddning från förtappelse "bygger på en fabricerad skuld och sedan ett löfte om nåd". Denna nåd fås "endast om man erkänner sin intellektuella och moraliska bankrutt".

Det som gör denna typ av kristendomskritik så bedräglig är att den innehåller en del sanning. (Men så är det ju med alla riktigt bra lögner - de måste innehålla åtminstone en liten del sanning för att vara övertygande!) Det är nämligen sant att den människa som inte erkänner sin egen oförmåga att frälsa sig själv inte kan få nåd. Alltså: En människa behöver erkänna att hon i sig själv är "moraliskt bankrutt" för att böja sig och be om nåd. Den som inte har insett sin egen oförmåga inser förstås inte heller sitt behov av förlåtelse.

Det stora felet i denna typ av kristendomskritik kan kokas ner till egentligen bara ett ord. Det är ordet "fabricerad". Skulden är nämligen inte fabricerad. Den är verklig och ytterst påtaglig. Det är förstås svårt att s.a.s. "utifrån" bedöma varför och var det blir galet för kommentatorn i fråga, men helt tydligt är att det handlar om dels en bristfällig (eller obefintlig) självinsikt å ena sidan och en helt galen gudsbild å den andra sidan. Sammantaget handlar det alltså om att för att man ska kunna landa i en dylik kristendomskritik behöver ha fel på både kartan och kompassen. Hur som helst blir allt vänt helt på huvudet om och när man inte klarar av att se vilken människans situation inför en helig Gud är och att därför förståelsen av vårt behov av en villkorslös frälsning helt uteblir.

I klartext är vår situation den att vi, i oss själva och på egen hand, har dragit förtappelsen över oss. Hotet kommer således inte från Gud utan från oss själva och vår egen situation. Gud innebär således inte ett hot utan en räddning. Vår verklighet är nämligen att vi lever under detta hot. Det Gud i Kristus gör är att han ger oss en möjlighet att bli räddade. Vårt öde blir således att vi går förlorade om vi inte nappar på Guds erbjudande. Inte att Gud dömer oss till förtappelse om vi inte "besvarar Guds kärlek på rätt sätt". Gud kommer inte till människan som lever sitt liv i fullständig harmoni och säger: "Lyd mig annars dränker jag dig!" utan Gud kommer till en människa som ligger i vattnet och håller på att drunkna och säger: "Här, ta min hand så drar jag upp dig så att du inte behöver drunkna!"  

Ser du den stora skillnaden på dessa två synsätt?

 

Tänkvärda ord

Jag skrev för en dryg vecka sedan om det feltänk som har drabbat västvärlden idag där sex i allt högre grad ses som livets mening eller åtminstone en mänsklig rättighet. Jag konstaterade att sommaren är full av alla möjliga Pride-evenemang där alla möjliga avarter och perversioner lyfts fram som något naturligt och något att vara stolt över. Den inkommande helgen är det igen Karlebys tur att genomlida detta. 

Regnbågsrörelsen är förstås inte huvudproblemet utan bara ett symptom på det verkliga problemet som är gudsfrånvändheten. Alltså det att vi människor inte ger Gud äran för hans skapelse och för hans frälsande kärleksverk. På detta följer sedan allt möjligt elände, inte minst alla sexuella perversioner och det feltänk jag inleder med och som möjliggör dessa. Men också själviskheten, girigheten och självcentreringen som gör att utsatta människor lider av fattigdom och ensamhet. Guds- och människofientliga filosofier och tankekonstruktioner frodas också i en värld där Gud inte får den ära och den plats han borde ha. 

Vi lever tyvärr i ett sjukt samhälle och en sjuk värld. Detta t.o.m. så att det inte är svårt att ge Ruth Graham (Billys fru) rätt i det hon sade om Sodom och Gomorra och om vår tid: "Om Gud inte dömer oss måste Han be om förlåtelse av Sodom och Gomorra." Märk väl att Ruth Graham flyttade hem till Herren redan 2007 och att världen har kört snabbt ännu mycket längre ner i diket sedan dess. 

  

Dödfött förslag?

Aftonbladet skriver igår om att det förslag till lösning på Ukraina-kriget som Donald Trump skickat till Ryssland med sitt specialsändebud Steve Witkoff. Enligt Aftonbladet innehåller förslaget - som enligt uppgifter har godkänts av Europeiska ledare - sex punkter av vilka fyra går Putin till mötes och två är sådana som Ukraina gillar. Förslaget ska innehålla stora eftergifter åt Ryssland och Putin och därmed, enligt artikeln i Aftonbladet, vara sådant att ifall Ryssland inte godkänner det visa att det inte går att lita på Putin. 

När man ser lite närmare på de sex punkterna framstår förslaget dock som närmast infantilt - och i synnerhet antagandet att detta skulle innehålla stora eftergifter i riktning Putins Ryssland. Punkt fem i Aftonbladets listning är nämligen att Ryssland inte ska få några garantier för att Nato inte ska utvidgas österut. Eftersom detta är själva huvudorsaken till Rysslands attack mot Ukraina ser åtminstone jag det som ytterst osannolikt att förslaget ska ha någon chans att kunna godkännas i Ryssland som sådant. Huruvida det alls går att lite på Putin är förstås en fråga för sig, men att hävda att ett avvisande av detta förslag (med ett innehåll som Ryssland inte kan acceptera) skulle bevisa en sådan sak är bara dumt. 

 

Inreseförbud till Sverige

Det kommer säkert inte som någon överraskning för någon som läser denna blogg att jag anser att nazismen är en vidrig ideologi. Vit makt-tänkandet likaså. Dessa fenomen, som tyvärr håller på att erövra mark igen också i Europa idag, behöver motarbetas och vederläggas. Men, men, men.

Inte genom att ta till samma arbetsmetoder som nazismen arbetade med när den senast var statsbärande i ett europeiskt land. Alltså genom att inskränka yttrande- och åsiktsfriheten och fängsla sådana som hade "fel" åsikter. 

Tyvärr är det just vad vi håller på med idag i Europa. Mer preciserat: i Sverige.

Igår rapporterade svenska media om hur en Mark Collett från England (som leder vad som påstås vara en vit makt-grupp i England) stoppades på Arlanda, hölls i fängsligt förvar i över ett dygn och sedan avvisades (och utvisades på 15 år från EU och Schengen-området) utan någon som helst brottsmisstanke utan bara för att han har fel åsikter. Enligt Expressen Collett vägrades inresa i Sverige eftersom han anses vara ”ett hot mot den allmänna ordningen, samhällets struktur och de värderingar på vilka Sverige och Europa är byggda". 

Till saken hör att Collett skulle hålla ett tal på "Det fria Sveriges" sommarfest, något som alltså omöjliggjordes genom inreseförbudet.

---

Är "våra" värderingar faktiskt så svaga att de inte håller för att utmanas av dylika virrpannor? (Jag skriver ordet "våra" inom parentes eftersom jag inte håller med om alla av dem. Mera om det nedan.) Och är det inte ett större hot mot dessa värderingar att vi själva bryter mot dem i vår nit att försvara de samma? Vidare: Varför betraktas endast högerextremister som ett hot så farligt att de förbjuds inresa? Och ännu vidare: Vilka andra hot mot "våra" värderingar kan i framtiden (eller kanske redan nu) komma att anses så farliga att de motiverar ett inreseförbud? Skulle t.ex. Päivi Räsänen - som ju dras genom det finländska rättsväsendet anklagad för hets mot folkgrupp efter sina uttalanden om homosexualitet - få resa in i Sverige idag? Hur är det med mig? Jag delar nämligen helt Räsänens åsikter och är inte precis försiktig att medge det.

Det är en mycket farlig väg Sverige har gått in på när en människa som inte misstänks för något brott behandlas på detta sätt - oberoende av vilka åsikter denna människa har. Här har de svenska myndigheterna öppnat en Pandoras ask som, kan det komma att visa sig, har mycket drägg på bottnen.    

Indoktrineringen får inte riskeras!

Aftonbladet rapporterar idag att åtta "religiösa" friskolor i Sverige har prickats av Skolinspektionen eftersom deras lärare ifrågasätter Big Bang och kallar evolutionshypotesen en teori och därmed "tro går före vetenskap" i dessa skolor. 

Jag har inga synpunkter på kravet att skolor tvingas lära ut evolutioonshypotesen. Det är hälsosamt också för oss som inte tror på evolutionen att veta vad en majoritet av människorna idag tror på. Men det jag reagerar på är att evolutionshypotesen kallas vetenskap och därmed uppenbarligen anses vara ovan all kritik. Evolutionen får helt enkelt inte ifrågasättas eller utmanas på något sätt. Indoktrineringen kan och får inte riskeras. De friskolor som gör detta blir prickade, bötfällda och hotas av nedläggning om de inte gör bättring. 

Som skapelsetroende är det betryggande att se hur farlig det jag tror på anses vara och hur bräcklig evolutionshypotesen måste vara eftersom anhängarna av denna filosofi måste beskydda den så oerhört hårt från all kritik och allt ifrågasättande. Omvänt: Om evolutionshypotesen skulle stå på stadig grund skulle det inte finnas något sådant behov. Men det gör det helt tydligt. 

Det är mycket intressant!   

Om den regelbaserade världsordningen

Som sagt har Frankrike gått ut med att man kommer att erkänna den palestinska staten i höst. Det samma gäller Storbritannien och Kanada. Detta gör att det blir totalt ca 150 länder (av 193) som har erkänt Palestina som stat. Förutom att FN:s generalförsamling också har gjort det samma. Detta trots att inga av de kriterier som ställts och ställs upp för att en stat ska kunna erkännas uppfylls - alltså att staten behöver ha erkända gränser och en fungerande statsledning. 

Det är intressant hur det ibland är så oerhört viktigt att den så kallade "regelbaserade världsordningen" måste gälla och uppfyllas (som t.ex. när det gäller Israels agerande och i Ukraina) medan det ibland inte tycks ha någon som helst betydelse. Som alltså när det handlar om att erkänna staten Palestina. 

Inkonsekvent och skenheligt är orden som kommer för mig i det här sammanhanget.