I diskussionerna om kristendomens sanningsanspråk här på bloggen de senaste veckorna har särskilt en kommentator varit inne på en kristendomskritik som går ut på att erbjudandet om villkorslös kärlek och en räddning från förtappelse "bygger på en fabricerad skuld och sedan ett löfte om nåd". Denna nåd fås "endast om man erkänner sin intellektuella och moraliska bankrutt".
Det som gör denna typ av kristendomskritik så bedräglig är att den innehåller en del sanning. (Men så är det ju med alla riktigt bra lögner - de måste innehålla åtminstone en liten del sanning för att vara övertygande!) Det är nämligen sant att den människa som inte erkänner sin egen oförmåga att frälsa sig själv inte kan få nåd. Alltså: En människa behöver erkänna att hon i sig själv är "moraliskt bankrutt" för att böja sig och be om nåd. Den som inte har insett sin egen oförmåga inser förstås inte heller sitt behov av förlåtelse.
Det stora felet i denna typ av kristendomskritik kan kokas ner till egentligen bara ett ord. Det är ordet "fabricerad". Skulden är nämligen inte fabricerad. Den är verklig och ytterst påtaglig. Det är förstås svårt att s.a.s. "utifrån" bedöma varför och var det blir galet för kommentatorn i fråga, men helt tydligt är att det handlar om dels en bristfällig (eller obefintlig) självinsikt å ena sidan och en helt galen gudsbild å den andra sidan. Sammantaget handlar det alltså om att för att man ska kunna landa i en dylik kristendomskritik behöver ha fel på både kartan och kompassen. Hur som helst blir allt vänt helt på huvudet om och när man inte klarar av att se vilken människans situation inför en helig Gud är och att därför förståelsen av vårt behov av en villkorslös frälsning helt uteblir.
I klartext är vår situation den att vi, i oss själva och på egen hand, har dragit förtappelsen över oss. Hotet kommer således inte från Gud utan från oss själva och vår egen situation. Gud innebär således inte ett hot utan en räddning. Vår verklighet är nämligen att vi lever under detta hot. Det Gud i Kristus gör är att han ger oss en möjlighet att bli räddade. Vårt öde blir således att vi går förlorade om vi inte nappar på Guds erbjudande. Inte att Gud dömer oss till förtappelse om vi inte "besvarar Guds kärlek på rätt sätt". Gud kommer inte till människan som lever sitt liv i fullständig harmoni och säger: "Lyd mig annars dränker jag dig!" utan Gud kommer till en människa som ligger i vattnet och håller på att drunkna och säger: "Här, ta min hand så drar jag upp dig så att du inte behöver drunkna!"
Ser du den stora skillnaden på dessa två synsätt?
Det du beskriver som “verklig skuld” är i själva verket den psykologiska konstruktionen som alla religioner har lärt sig att exploatera: övertyga människor om att de är sjuka och sedan sälja dem botemedlet. Att säga att vi är “moraliskt bankrutta” inför en “helig Gud” är bara ett sätt att få oss att acceptera en på förhand definierad diagnos och en på förhand bestämd lösning. Problemet är att hela paketet, från diagnos till lösning, vilar på antaganden som du aldrig har demonstrerat är sanna. Du antar att en sådan Gud existerar, att han har vissa moraliska krav, att vi har brutit mot dem, och att det enda sättet att undkomma konsekvenserna är att underkasta oss honom. Om jag påstod att det finns en osynlig drake som bränner dig varje natt i sömnen och sedan erbjöd mig att sälja dig ett brandsäkert täcke, skulle du inte ta min berättelse om draken som bevis för att hotet är verkligt. Du skulle be mig visa att draken finns. Religion gör exakt samma sak, den bara byter ut draken mot en evig domare.
SvaraRaderaIdén att hotet “kommer från oss själva” är bara semantik. Om Gud har skapat universum, skapat oss, och satt upp regler där brott mot dessa regler leder till evig förtappelse, så är det lika mycket ett hot från honom som om en diktator satte upp lagar och straff. Skillnaden mellan att “dränka någon” och att “låta någon drunkna” när man lätt hade kunnat rädda dem är moraliskt ointressant. En gud som har makt att rädda alla, men som väljer att bara rädda de som tillber honom på rätt sätt, är inte kärleksfull, han är narcissistisk. Och att kalla det villkorslös kärlek är ett missbruk av språket.
Eflop
Bristande självinsikt var det ja.
RaderaEflop. Anonym 21:29 ovan har helt rätt. Du lider av grav bristande självinsikt. Vi behöver de facto inte "övertyga människor om att de är sjuka". Vi ÄR alla sjuka. Den som inte inser att något är allvarligt på tok med oss och vår värld kan inte ha tagit del av några nyheter. Öppna tidningen, slå på TV- eller radionyheterna! Om du inte ser vår situation är du mer blind än jag har trott - och jag har hittills inte trott dig om lite i det avseendet!
Radera"En gud som har makt att rädda alla, men som väljer att bara rädda de som tillber honom på rätt sätt, är inte kärleksfull, han är narcissistisk"
Han HAR räddat alla. När Jesus dog på korset dog han allas död. Det enda som krävs är att vilja bli räddad, att ta emot räddningen. Men eftersom Gud inte är någon diktator tvingar han ingen. Räddningen är frivillig.
Kristian,
SvaraRadera"I klartext är vår situation den att vi, i oss själva och på egen hand, har dragit förtappelsen över oss. Hotet kommer således inte från Gud utan från oss själva och vår egen situation."
Här hade du gärna få vara litet tydligare. Vad menar du när du skriver att vi på egen hand har "dragit förtappelsen över oss"? Vad menar du när du skriver att hotet kommer från "oss själva och vår egen situationen"?
Anonym 03:30. Jag talar givetvis om synden. Vi är alla syndare, och syndens lön är, enligt Guds ord, döden. På döden följer evigheten, och den kan vi tillbringa på ett av två ställen. I en evighet tillsammans med vår Skapare och Frälsare, eller i en evighet borta från honom i en tillvaro som inte är lämpad för människan.
Radera