¨Det rör på sig på det kyrkliga fältet i Finland. Jag har tidigare skrivit en del om Kyrkfolket.fi, och i början av sommaren skrev jag några texter om den nattvardsstrid som blossade upp gällande SLEY:s mässor i bl.a. Seinäjoki och som troligtvis kommer att fortsätta öka i både omfattning och styrka nu när semestrarna tagit slut.
SLEF tog inga beslut i kyrkofrågan på sommarens årsmöte, men i verksamhetsplanen gjordes en skrivning som går ut på att det ska informeras på fältet om vad som är på gång. Det finns förstås också planer att fortsätta med de redan inkörda Gloria Dei-mässorna under höstterminen.
Den senaste utvecklingen i kyrkofrågan är att Lauri Vartiainen, verksamhetsledare i den stiftelse som driver Finlands Bibelinstitut, i sitt linjetal på rörelsens andliga fördjupningsdagar nu i augusti gick ut med budskapet att vi alla behöver förbereda oss på att det förr eller senare kommer att uppkomma en ny luthersk kyrka i Finland. Detta är raka besked från en av de kanske mera försiktiga rörelserna inom Kyrkfolket.fi. Vartiainen lyfte fram samma problematik som t.ex. Daniel Nummela tog upp i sitt linjetal på Folkmissionens årsfest, nämligen att det är synnerligen oroväckande att det idag inte längre tycks finnas samstämmighet ens i de grundläggande frågorna inom kyrkan. Vartiainen lyfte också fram en text av prosten Arttu Antturi i vilken denna konstaterat att vi de facto redan har två olika religioner inom vår kyrka. Något som för övrig jag redan konstaterade efter Bo-Göran Åstrands utgjutelser inför senaste hösts Kyrkhelg i Karleby.
Vartianen konstaterade också, vilket inte heller är något nytt, att utrymmet för alla former av traditionell kristen tro håller på att minska snabbt kyrkan. Han lyfte sedan fram biskoparnas hårda inställning till väckelserörelsernas gudstjänstgemenskaper (och den orimliga dubbelmoral biskoparna och domkapitlen står för), varpå han konstaterade: "Kun on tarve, tila, kirkkokansa ja paimen, täytyy voida myös viettää messua. Tässä rintamassa mekin haluamme yhdessä seistä. Tulkoon sitten, mitä tulee." Alltså att där det finns ett behov, utrymmen, ett kyrkfolk och en herde bör man också kunna fira mässan. I denna gemensamma front vill också vi stå. Komma vad som komma vill."
Detta är ett välkommet ställningstagande i en ovälkommen och fullständigt onödigt uppkommen situation.
"det förr eller senare kommer att finnas två lutherska kyrkor i Finland"
SvaraRaderaHoppsan! Kommer de att minska i antal? Lägger de befintliga ner eller går de samman?
Skämt åsido: Faktum är att det just nu finns flera lutherska kyrkor i Finland, typ Lähetyshiippakunta, som namnet till trots är en självständig kyrka plus flertalet lutherska bekännelsekyrkor.
"Detta är ett välkommet ställningstagande i en ovälkommen och fullständigt onödigt uppkommen situation."
Det är säkert trist med splittring, men någonting nytt är det inte. Splittring har funnits med genom kyrkans hela historia, om man får tro bl.a. 1 Kor 1. Processen som ledde till utformandet av trosbekännelserna var en enda maktkamp inom kyrkan för att visa allehanda tänkare hur viktigt det var att hålla sig till det rätta tänkandet.
Av dagen traditionella kyrkor är det lutherdomen som beskrivs som den mest splittrade och stridslystna. De reformerta kyrkorna behöver inte direkt slåss sinsemellan, de är ju av historisk hävd självständiga rörelser som föds, blommar upp och vissnar bort inom en överskådlig tid.
Jag undrar nog om den nu antydda avknoppningen kommer att leda till något av bestående värde. De gamla kyrkoförsamlingarna har sina kyrkor och kyrkogårdar, på gott och ont, men vart ska den tänkta nybildningen ta vägen? Missionsstiftet är redan en parallellorganisation som väl för det mesta hyrt in sig hos frikyrkor - ett hårresande arrangemang men ändamålet helgar medlen, inte sant - så vart ska ytterligare en förmodat landsomfattande sammanslutning ta vägen, så där helt konkret? Hemförsamlingar är förstås ett alternativ, men modellen passar nog helt säkert inte riktigt alla.
Öppna eget är väl ok, om det inte finns plats för sårade egon under de befintliga taken, men gå inte och köp en orgel. Och bygg för allt i världen inte egna kyrkorum! Det finns gott om tänkbara museer i vardande redan nu!
Anonym 15:04. Ok, det var en lapsus från min sida. Jag ska ändra i texten så det blir korrekt.
Radera"Jag undrar nog om den nu antydda avknoppningen kommer att leda till något av bestående värde."
Frågan du borde ställa dig i stället är huruvida det som blir kvar kommer att kunna bestå. Den stora frågan är nämligen inte mindre än att var finns den sanna kristna bekännelsen idag. Vem för den allra heligaste kristna tron vidare? Bo-Göran Åstrand och hans lilaskjortbärande vänner gör det tyvärr inte.
"De gamla kyrkoförsamlingarna har sina kyrkor och kyrkogårdar, på gott och ont, men vart ska den tänkta nybildningen ta vägen?"
Detta är en, åtminstone vid en första anblick, bra fråga. Men saken är den att det som blir kvar ifall en uppdelning sker knappast kommer att behöva sina kyrkor. Se bara hur det har gått i Petrus när den liberala falangen tog över och det troende kyrkfolket har visats på dörren. Gudstjänster dras in och kyrkorna står oanvända. Dessutom är det främst fråga om väckelsens folk som står i startgroparna. Vi har redan en hel del bönehus och samlingsplatser.
"Öppna eget är väl ok, om det inte finns plats för sårade egon under de befintliga taken"
Försök förstå detta nu. Det handlar inte om "sårade egon" utan om att kyrkans ledning har förkastat den kristna tron och idag håller på att gå in för att förbjuda bibliskt nattvardsfirande.
Med tanke på att du räknar dig som konservativ förefaller det sig naturligt att du kommer med just de här synpunkterna. Det är begripligt, om man tror att man kan bevara något genom att konservera det. Men också konserver far illa med tiden, sönderfallets biologiska processer rår ingen på.
RaderaMan kan som du gissla kyrkans biskopar för att de inte är konservativa utan försöker positionera sig till ett föränderligt samhälle. Man kan kritisera dem för att de därigenom har förkastat den sanna kristna bekännelsen eller den kristna tron, alltså kastat ut barnet med det stinkande medeltida badvattnet. Frågan är om beskrivningen håller sträck, åsikterna varierar beroende på vem som tar ställning.
Din hållning undgår inte kritik den heller. Det är inte så säkert att den lutherska kyrkan från medlet av 1900-talet var ensam bärare av det du vill försvara, inte ens i Finland, för att nu anlägga ett provinsiellt perspektiv på det hela, om den över huvud taget varit ens det. Det har funnits och finns många uppfattningar om vad kristen tro går ut på, till och med i det här landet. Jag tror för egen del att den lutherska varianten av kristen tro utgör en parentes bland världens livsåskådningar och att den parentesen närmar sig sitt slut i det här landet, oavsett schattering.
Den gamla lutherska kyrkan hade sin starkaste position i det stela, konservativa torparsamhället, där man med statsmaktens stöd i ryggen höll den obildade allmogen i schack. Med ökad migration, flyttning till tätorter, öppnade gränser, ökad kunskap på individnivå och därmed ökad självmedvetenhet försvagades den kontrollen till stor del.
På landsbygden har släkter och väckelserörelser ännu ett visst grepp, eftersom människan behöver bekräftelse och sammanhang. När det greppet försvagas förlorar den lutherska lagförkunnelsen sin relevans för gott. Sen är det den ortodoxa kyrkan och frikyrkorna som anger takten, om de kan.
Försök för din del förstå det här: Rent psykologiskt handlar det om sårade egon och stolta ledare, egon har de också, som blåser till strid. Det här handlar alla konflikter om i grund och botten. Det är kanske nödvändigt att det går så här, vem vet, men jag tvivlar på att klubbekrigarna riktigt förstår vilka följder det får.
Kyrkan evolverar som allt annat här i världen, nu kommer en till sekt till de 4000 andra kristna sekterna.
SvaraRaderaDet är nog riktigt i en djupare mening att det existerar två lutherska kyrkor i vårt land. Vi har dels dessa formellt lutherska förnekare som ser adjektivet som en belastning att försöka göra sig av med, dels de som vill vara trogna det lutherska arvet.
SvaraRaderaOch då är det viktigt att minnas att Luther själv liksom hans trosbröder ingalunda ville se sin kyrka uppkallad efter en människa, utan de kallade sig 'evangeliska' och strävade till att korrigera missbruken inom Kristi kyrka. De hade funnit - återfunnit - Bibelns budskap om rättfärdigheten från Gud och de var inga sekterister.
Kommentatorerna ovan vill anlägga ett större (kyrko)historiskt perspektiv, ironiskt eller överlägset betraktande det bestyr som de naturligtvis finner sig själva stå högt över.
Men vågar ni också se och betrakta det som sker i det som synes ske? Föraktet för kristen tro och lära är också ett förakt för den goda skapelseordningen. Att det tagit sig uttryck i miljöförstöring och rovdrift i naturen och att mänskligheten hotas av självutplåning är inget man 'kärleksfullt' kan raljera över.
När perversionerna i mänskligt samliv först godkännes och efterhand i allt snabbare takt propageras som norm för alla och envar, raserar man grunden för livet i samhället. Subjektiviteten tilltar överallt och leder till förut oanade grymheter och sadism. Märk väl: allt detta sker under skenet av kärlek, omtänksamhet och 'hygglighet'. Djävulen för alltid ett vackert språk, så gjorde han redan i begynnelsen. Han vädjar till förnuft och rimlighet - nämligen till det som är förnuft och rim och reson när den enskilda individen avsätter Gud och sätter sig själv i centrum av universum.
Detta utmärker alla totalitära rörelser. De har något mera, något bättre att komma med, en uppdaterad kristen kärlekstanke: Bibeln och Führern, Bibeln och det kommunistiska manifestet, Bibeln enligt Pride.
Vill ni anlägga det historiska perspektivet, så gör det då inte i road upphöjdhet utan höj er röst för offren; annars väljer ni sida redan genom att vägra att göra det. Tanken på holocaust, GULAG-arkipelagen, offren för regnbågspropagandan - barnen i främsta rummet! - borde få det överseende leendet att stelna i ansiktet på våra upphöjda vänner.
M D