Propagandamonopolet

Jag lyssnade igår på (en del av) programmet ”Familjeliv” i Radio Vega. Ämnet som behandlades var föräldrar och homosexualitet, och programmet var, som för det mesta när det gäller ”Familjeliv”, intressant och välgjort. Den smärta och den chock som de intervjuade föräldrarna kände när de konfronterades med det faktum att deras barn är homosexuellt kröp rakt in i radiohörlurarna. Det är säkert nyttigt för alla som ”blandar sig i” denna fråga att hålla i minnet att det handlar om människor - och att det handlar om många människor. Inte bara om den som tvingas leva med detta kors. Jag hakade dock upp mig på ett par saker i programmet – så långt som jag hade möjlighet att lyssna.

Simon Häger, som var en av de intervjuade, påstod att man i kristna sammanhang menar att homosexualitet är synd. Så är givetvis inte fallet. Homosexualiteten är inte mera eller mindre synd än heterosexualitet. Synd blir det om och när vi brukar vår sexualitet på ett sätt som går emot Guds goda ordningar och de ”instruktioner” han ger oss i sitt ord. Detta gäller för både homosexuella och heterosexuella. I Guds ord ger oss Gud de ramar som han har tänkt för vår sexualitet, och om vi går utanför dessa ramar, ja, då begår vi synd. Vi måste alltså göra skillnad på vad vi ÄR och vad vi GÖR. Och för tydlighetens skull: De ramar Guds ord ger för vår sexualitet är den livslånga relationen mellan en man och en kvinna.

Den andra saken jag reagerade på var det samma vanliga som alltid när homosexualiteten behandlas i media. Alltså den extrema enkelspårigheten. Det att man framställer det så att det enda sättet att hantera sin homosexualitet är att leva ut den med allt vad det innebär. Varför får aldrig någon homosexuell som valt att leva ett liv i enlighet med Guds vilja komma till tals i media? Någon som valt att leva ett helgat liv i avhållsamhet? Varför presenteras aldrig detta alternativ? Som det nu är fungerar media som den värsta propagandaapparat för ett dekadent liv. Jag våndas för alla de unga som brottas med sin sexualitet och med sin eventuella vilja att leva rätt och rent och som aldrig får höra att det finns ett alternativ till det liv som denna massiva propaganda för fram. Vem ska berätta för dem om detta alternativ? Hur ska de överhuvudtaget kunna hållas på den smala vägen om de aldrig får höra om den?

Detta samma gäller naturligtvis också alla unga som idag aldrig får höra om avhållsamhet före äktenskapet som ett alternativ och som därför tror att alla begår otukt till höger och vänster. Inte heller där presenteras idag avhållsamheten som något alternativ – och när detta med att vänta till äktenskapet någon gång eventuellt nämns i media görs det vanligen narr av det på sätt eller annat. Förförelsen är stark idag. Speciellt som den får helt fritt spelrum.