Upproret

En av de mest seglivade – och felaktiga – moderna myterna är att människan av idag är så oerhört mycket annorlunda än människan var för, låt oss för enkelhetens skull säga, 2000 år sedan. Vi har utvecklats och gått framåt såväl kulturellt som intellektuellt, menar man. Och så ser man ner på gångna tiders människor så som vore de på något sätt lägrestående.

Nu har detta givetvis att göra med vilka olika ”mätare” man använder. Våra förhållanden har utvecklats enormt bara de senaste 50 åren, det är sant. Och dagens människa har oerhört mycket mera kunskap om mycket som händer i världen och om hur skapelsen fungerar, det är också sant. Men samtidigt breder den s.k. ”nyhjälplösheten” ut sig. Dagens människa förlorar garanterat 10-0 mot sin 2000 år gamla släkting om de båda, som ett tankeexperiment, skulle dimpa ner i ödemarken utan redskap och få i uppdrag att överleva bäst hon kan.

Jag vågar ändå hävda att vi inte har förändrats nämnvärt, vi människor. När man läser 2000 år gamla texter slås åtminstone jag av hur lika människan fungerar i många situationer. Då, som nu, är upproret mot Gud och hans goda ordningar något av det mest centrala i det att vara människa. Metoderna har kanske ändrat lite, ”hjälpmedlen” har förfinats och förbättrats, men drivkraften och människohjärtat har inte ändrat mycket. Människan ville, och vill, kasta av sig de bojor som hon upplever att Skaparen, genom sin blotta existens, lägger på henne. Människan vill vara fri att själv definiera vad som är rätt och vad som är fel. Människan vill vara fri att leva sitt liv som hon själv behagar utan att behöva frukta för någon allt seende Gud som en dag kommer att hålla dom över henne och hennes liv och val.

Varför rasar hednafolken, varför tänker folken fåfängliga tankar?
 Jordens kungar reser sig och furstarna rådslår med varandra
mot HERREN och hans Smorde:
"Låt oss slita sönder deras band och kasta av oss repen."

Ps. 2:1-3

Detta uppror är något allmänmänskligt som vi alla, allt från vår första levnadsdag, är en del av genom vårt släktskap med Adam. Den numera pensionerade påven Benedictus XVI skriver i sin Jesus-bok att avfallet (upproret) är som en dimma som lägger sig över allt och alla. Den rör vid allt mänskligt och ingen av oss kommer undan den. Precis så är det. Det ligger s.a.s. i våra gener att vilja göra uppror mot Gud och hans goda ordningar. Den stora frågan är vad vi gör med detta uppror, som alltså rasar i oss alla. Vi kan låta oss dras med, eller så kan vi kämpa emot. Men vi ska alltid komma ihåg att om vi människor följer den väg som faller sig mest naturlig för oss, ja, då går vi på upprorets väg. Detta gällde när psalmisten skrev sin psalm, och det gäller ännu idag. Om vi väljer att kämpa mot upproret, då väljer vi samtidigt att gå emot strömmen. Att vara annorlunda.

Gud kallar oss att kämpa mot strömmen. Han kallar oss tillbaka till sin gemenskap, tillbaka till sin kärlek. Guds nåd och barmhärtighet finns där som ett erbjudande till alla människor. Och inte bara ett erbjudande, utan som en verklighet som sträcker sig mot oss, kallar oss och drar oss. Det är den verkliga världen, Guds värld, som gör sig påmind. Som ett alternativ till upproret. Ett helt nytt och annorlunda liv. ”Var heliga, liksom han som har kallat er är helig”.

Det är därför kyrkan finns. För att det finns ett alternativ till upproret. Kyrkan är inrättad som en fristad för alla de som fått nåden att välja att gå emot strömmen. En reparationsverkstad där människor som har blivit trasiga av striden, och av upprorets följder, får komma tillsammans och få vård och bli helade. Kyrkan ska vara den oas i denna upprorets värld där vi människor kan vila ut i vår strid och få ny kraft och inspiration till vår vandring mot strömmen.

Eller så var det tänkt. Idag håller upproret på att få ett allt större grepp om åtminstone vår lutherska kyrka. Detta helt enkelt för att kyrkan och dess ledning inte vill eller vågar gå emot strömmen. För att man inte vågar stå fasta vid Guds ord och hans goda ordningar – och i förlängningen vid Gud själv och hans smorde. Kyrkan blir så i stället en spegel av denna upprorets värld, och i stället för att vara en oas och en fristad för alla de som vill gå emot upprorsströmmen börjar kyrkan jaga dessa som hon var satt att vårda och ta om hand.

Förstår du vad jag menar när jag säger att det inte, åtminstone inte i första hand, handlar om kvinnliga präster och välsignelse av homosexuella relationer? Dessa saker är bara symptom på den stora sjukan. Följder av upproret. Det finns andra följder också, följder som det inte har stridits lika mycket om, men som till sin rot är precis lika illa. Också de är symptom på samma grundläggande sjukdom.

Upproret rör vid oss alla, men vi kan alla välja vad vi gör med detta uppror. Det är bara så oerhört illa när hon, alltså kyrkan, som skulle vara vårt stöd i kampen har lierat sig med fienden. Hur går det med hjorden när herden sviker?