Om villolära och om kampen för tron

”Mina älskade, fastän jag är mycket ivrig att skriva till er om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödvändigt att skriva till er och uppmana er att fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.” (Jud 1:3)

Det brukar ibland sägas, med stor ironi, att det är tacksamt att vi får leva i en sådan tid då det inte finns några villolärare. Saken är ju egentligen den att villoläran idag långt har tagit över alla biskopsstolar, alla domkapitel och i stort sett hela kyrkomötet i vår lutherska kyrka. När det gäller avsaknaden av allt tal om villolära får man då fråga sig vad som är orsak och vad som är verkan. Beror tystnaden på att villoläran har tagit över, eller har villoläran kommit att ta över för att ingen har varnat för den?

Faktum är i vilket fall som helst att vi som idag vill hålla fram de Bibliska sanningarna på alla livets områden är i hopplös offside-situation i den lutherska kyrkan. Biskoparna, som ska försvara oss kristna mot de vargar och andra vilddjur som hotar hjorden, har idag vänt sig mot de trogna och slår dem med sin stav i stället för att använda staven till deras försvar. Med det resultatet att vargen får fritt tillträde till alla predikstolar och alla tjänster i kyrkan, medan de som ännu skulle vara villiga att leda församlingen på rätta vägar blir tvingade ut i marginalen och idag i princip inte kan få några tjänster alls i vår kyrka.

”Så säger lagen” är idag det som hörs från biskopar och domkapitel. Vet ni, så talar villoläran! Så talar en villolärare! ”Så säger lagen.” Vad blev det av det som en kyrkans tjänare och en andlig ledare egentligen ska säga, alltså ”Så säger Herren!”? Detta hörs inte längre idag, och det är egentligen inte så konstigt. Villolärarna räds dessa ord. Ja, egentligen räds de själva Bibelordet. De vet inte riktigt hur de ska närma sig det – detta helt enkelt för att de vet att det dömer dem som de villolärare de är.

Vi som idag vill hålla oss till det uppenbarade Gudsordet och som menar, så som kyrkan alltid har menat, att Gud i allt sitt ord talar till oss människor, vi har det trångt i vår kyrka. Villoläran och villolärarna jagar oss och slår oss med biskopsstaven. De släpper lös lagens och juridikens vakthundar mot oss. Men egentligen är det inte oss det är synd om. Inte alls! Vi har Guds ord, och vi kan ännu idag säga ”Så säger Herren!”. Vad mera kan vi begära? Vad mera kan vi äga och ha? Vi har Guds ord, vi har Kristus och med och i honom ”all den himmelska världens andliga välsignelse”. Så, nej, det är egentligen inte oss det är synd om. Det är synd om alla de som genom villolärarnas makt i kyrkan berövas möjligheten att få höra och få del av ett rätt och rent Guds ord från kyrkans predikstolar. Det är synd om alla de som genom villolärarnas avfall och deras vilseledning berövas tron på Kristus och på Guds ord. Och det är synd om alla dessa som genom sitt eget avfall leder människorna fel. Det är synd om alla dessa som en dag kommer att få se riktigheten i allt Guds ord - också detta fruktansvärda ord om att det skulle ha varit bättre för dem att få en kvarnsten hängd runt sin hals än att förleda en av dessa Jesu minsta.

Judas skriver om kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga. Denna kamp fortsätter, också för oss som idag är hårt trängda i kyrkan. Med stor sorg får vi konstatera att biskoparna har övergett denna kamp och sällat sig till villolärarna skara. Biskoparna har blivit motståndare till Guds ord och därmed till Kristus själv. Men kampen fortgår, biskoparna förutan, ja, idag får vi säga: Kampen för tron fortgår, även om vi idag tvingas kämpa denna kamp också MOT biskoparna. Vi har lagen och juridiken mot oss. Men så har det ofta varit i kyrkans historia, och då är det bra att komma ihåg att de som har stått i denna situation före oss – och med mycket större insatser för egen del än vi idag gör – de valde martyriet framom att böja knä för kejsaren. Så mycket för orättfärdiga lagar och villolärare som förlitar sig på juridiken!

Vi har som sagt en sak som dessa villolärande biskopar och domkapitel inte har. Vi har Guds ord på vår sida. Vi kan säga: ”Så säger Herren!” Det är vi, inte biskoparna och domkapitlen, som idag har att föra vidare kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga. Detta är vårt ansvar. Ditt och mitt. Vi har inga löften om att det ska bli lätt. Det kommer, tvärtom, att bli mycket svårare med tiden. Men inte desto mindre måste kampen gå vidare – också här i vårt land och i vår kyrka. I bön, framför allt, och där kan vi alla vara med. I förkunnelse, och då med och i denna profetiska dimension som vågar, vill och kan säga: ”Så säger Herren!”

För detta, att vi faktiskt kan säga ”Så säger Herren!” är allt vi har idag. Och med detta har vi faktiskt också allt vi behöver.