Nytt år, samma villfarelse

Vi närmar oss ett nytt år, och det är inte fel att säga att världen knappast har varit osäkrare och framtiden mer oviss så långt tillbaka jag kan minnas. Sjuttiotalet var förvisso stormigt det också, men jag har egentligen inga minnen av det. Stormaktspolitiken och allt som har med den att göra får jag återkomma till i ett senare skede. First things first, som det heter på engelska.

Vår kyrka står inför ett mycket avgörande år, och om inget drastiskt händer kommer drastiska saker att hända. Låt mig förklara. Kyrkomötet kommer under det kommande kalenderåret (ännu en gång) att tvingas ta ställning till frågan om samkönade äktenskap. Om jag kommer rätt ihåg närmar det sig snart tionde gången KM (med stor sannolikhet) kommer att fatta ett beslut som säger att äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna. Men på samma sätt som i ämbetsfrågan kommer kaoskrafterna att mala på tills de får "rätt" beslut.

Om inget drastiskt händer och KM inte går emot Guds ord i denna fråga kommer, får man anta, utskrivningarna att nå drastiska nivåer. För att försöka förhindra denna utskrivningsvåg kommer troligtvis biskoparna ändå att på något sätt trumfa igenom sin "dubbla äktenskapssyn". Om inte med hjälp av KM så då utan KM:s hjälp. Troligtvis så att de går ut och uppmanar församlingarna/prästerna att trots KM:s beslut ändå viga samkönade samt med en ny försäkran att detta inte kommer att leda till några påföljder.  

---

Oberoende så står alltså vår kyrka med stor sannolikhet inför ett ödesår, och med det hela samhället. Vår kyrka har nämligen att välja mellan att stå på Guds och människornas sida och vara en motkraft till de fördärvskrafter som genom hbtq-förvillelsen har slagit sina klor i hela samhället eller så att vara en del av dessa fördärvskrafter. Likt ett virus sprider sig förvillelsen idag och det uppväxande släktet drabbas hårt. Allt flyter och om inte ens kyrkan vågar vara en motkraft som kan ge människorna en fast punkt i kampen mot denna förvillelse finns det inte längre något hopp. Rent mänskligt sett, alltså.

Jag vill uppmana alla som läser denna bloggtext att läsa Rom. 1 och 2Thess. 2:9ff och se vad Gud i sitt ord säger om detta. Och så, för att ingen ska drabbas av missmod, kan det vara bra att också läsa Upp. 1:4-8.

Om när klimatmålen stänger kyrkor

Sveriges radio P4 Gotland rapporterar att Romaklosters pastorat på Gotland beslutit att stänga sju kyrkor som värms med olja under månaderna oktober till maj för att klara av Svenska kyrkans klimatmål. Klimatmålen går ut på att Svenska kyrkan ska vara koldioxidneutral år 2027. "Folk blir besvikna, men jag vet inte vad vi ska göra annat", säger Mathias Eldnor, kyrkogårds- och fastighetschef för Romaklosters pastorat.  

Nu vet jag förstås inte hur många kyrkobesökare detta gäller och inte heller vad som förkunnas i dessa kyrkor. Om det är något bibelliberalt wokebudskap gör Romaklosters pastorat närmast en tjänst åt församlingsmedlemmarna, men om där förkunnas ett rätt evangelium är detta en oerhört stor skada. 

Överlag gäller nämligen att förkunnandet av evangelium och förvaltandet av sakramenten går före alla andra hänsyn. Detta gäller också de så kallade "klimatmålen". Om en kyrka vill bli koldioxidneutral (vilket hör till området för adiafora) så är detta givetvis fritt fram. Men de åtgärder som vidtas får inte i så fall drabba evangeliets förkunnelse. Stäng ner kyrkans förvaltning (som garanterat ger mer koldioxidutsläpp än dessa några få kyrkors uppvärmning) eller andra åtaganden i så fall. 

Kyrkan har, om vi hårddrar saken, nämligen en och endast en kärnuppgift och det är att se till att folket nås av evangelium. 

"Makt att ta bort freden från jorden"

Påven har talat. Även om jag inte alls har samma respekt för den nuvarande innehavaren av påveämbetet som jag hade för de två tidigare kan jag inte låta bli att lyfta fram det han sade i sitt "Urbi et Orbi"-tal på juldagen. Han talade för fred och om att "låta vapnen tystna", och detta är tvivelsförutan en uppmaning som världens ledare borde ta till sig. 

Jag skrev i somras ett inlägg om Uppenbarelsebokens eldröda ryttare, och det jag då skrev är idag om möjligt ännu mer aktuellt. Vi ser idag en närmast blind krigshets bland politiska ledare och medier och en fullständig ovilja och oförmåga att se vart denna krigshets kan komma att leda. Denna hets gäller idag inte bara Ryssland utan i allt högre grad också Kina. Man försöker med alla medel få till stånd en uppdelning (och en fiendskap) av världen i väst mot öst, och eftersom de "västliga värderingar" vi i väst förväntas stå upp och strida för är sådana som mycket av det "Globala syd" inte kan ställa sig bakom finns det en allvarlig risk att dessa länder ställer sig på Rysslands och Kinas sida i den kommande konflikten.

Förvisso är allt detta inte något vi behöver förundras över. Jag läste häromdagen i 2Thess. 2 om "Laglöshetens människa" och om den förvillelse och blindhet jordens innevånare kommer att slås med i den yttersta tiden. Nu säger jag inte att vi är där, men det vi ser hända i världen idag påminner starkt om det Guds ord uppenbarar för oss. Blindheten och förvillelsen börjar absolut vara på den nivån att inget längre är omöjligt. Jag menar, i ett land och en (väst)värld där man menar att två män kan gifta sig och ha barn är inget längre omöjligt.

---

Vi lever nu i vad som kan vara mycket avgörande tider för hur världen kommer att utvecklas. Maktskiftet i USA kommer onekligen att föra med sig mycket förändringar  - och de kommer inte alla att vara goda sådana. Jag har många gånger varnat för vad vänstern i USA kan tänkas ta sig för i sin strävan att "rädda demokratin", och jag har också sagt att om jag var Trump skulle jag nog vara noggrann med att ha de skottsäkra glasen på plats alltid när jag rör mig utomhus. Problemet här är att detta inte bara handlar om enskilda galningar (som det brukar heta när media har eldat upp massorna i hopp om att någon sådan ska ta upp den kastade handsken, något som har skett redan två gånger i år) utan att Trump har utmanat hela den nya världsordning (i västvärlden) som USA förväntas leda. Min gissning är att antingen kommer Trump att fås att spela med eller så kommer han inte att överleva länge. 

Ett (spektakulärt) presidentmord i USA kunde vara ett ypperligt sätt att störta världen i brand - särskilt om detta mord kunde fås på "de ondas" ansvar. Men notera nu att jag har gått över på spekulationens område. 

---

Det som däremot inte är spekulation är den förvirring, förvillelse och blindhet som vidlåder dagens (väst)värld och som kommer att leda till mycket elände. Den eldröda hästen kommer, det är helt säkert. Frågan är bara om det är nu han kommer att släppas lös.

Välsignad julhelg!

Jag har den senaste tiden tänkt en hel del på det namn profeten Jesaja profeterade att den kommande Messias skulle bära. Jag tyckte mig minnas att jag för några år sedan skrev en julbetraktelse om detta, och visst var det så! Jag letade reda på den och gjorde några små tillägg till den texten och publicerar den här nedan som årets julhälsning:

 Många människor idag, som antingen inte vill veta sanningen eller som har lurats att tro lögnen, menar att det inte är någon större skillnad på världens religioner. De menar att de alla i princip säger samma sak och de är alla lika falska. Eller alternativt, om man vill vara så där lagom religiös: De leder alla till samma mål.

Inget kunde dock vara mera felaktigt. Av världens ca 4000 religioner handlar alla utom en om vad vi människor måste göra för att blidka de avogt inställda gudarna, eller guden, om det är fråga om en monoteistisk religion. Grundinställningen är att gud/gudarna är på motsatt sida jämfört med oss människor. Att de är avogt, eller t.o.m. fientligt, inställda till oss människor och att vi därför med gåvor eller olika former av offer behöver få dem mera positivt inställda till oss.

Men det finns ett lysande undantag. När Jesaja, ca. 700 f.Kr., profeterar om Guds kommande Messias och säger att denne ska födas av en jungfru, ger han också honom det härligaste namn som kan tänkas: Immanuel. Detta namn översätts vanligen till svenska med orden "Gud med oss", men det kan också översättas med orden "Gud på vår sida". Eller, mera personligt, "Gud på din sida". Det är detta som gör att kristendomen är så olik alla andra världens religioner. Här är budskapet att Gud inte är vår fiende. Han är vår vän. Han är på vår sida. Han är på DIN sida. Han är för dig, inte mot dig. Det offer som behövdes skulle han själv komma att stå för, i vårt ställe. Julen och påsken hör därför intimt samman och kan inte skiljas ifrån varandra. 

Julens budskap är i all korthet detta: Gud blev människa i Jesus Kristus för att frälsa mänskligheten. Det som vi, bundna i synden som vi är, inte klarar av att göra själva, det gör han för vår räkning. Gud avslöjar sig, i julens händelser, som den älskande Fadern. Som den Gud som är på vår sida. Som är på din sida. Jesus, Immanuel, är den stora skillnaden. I honom ser vi Gud som den Gud som vill ha med oss att göra. Inte som vår domare och vår fiende, utan som vår vän och vår kärleksfulle Far.

Immanuel. Gud på vår sida. Gud på DIN sida.

Med dessa ord får jag önska just DIG en välsignad julhelg!

 

Om splittringen bland kristna

Jag läste artikeln om Anna-Pia Svarvar på ÖT, och jag kan bara beklaga att ytterligare en vän och god kristen har drabbats av dagens stora villfarelse, alltså det att inte våga lita fullt ut på Guds ord. Jag ids inte kommentera hennes prästvigning desto mera, alla som känner mig vet vilken min ståndpunkt är när det gäller kvinnliga präster.

En sak som Anna-Pia säger vill jag dock kommentera. Hon säger: "Jag har så svårt för all denna debatt som ständigt rasar i medierna. Vad gör den för gott för någon? Den skapar bara splittring, sår och oro. Man behöver bara öppna ÖT eller Facebook för att få känslan av att vi kristna nästan befinner oss i krig med varandra och det är så oerhört ledsamt."   

Jag håller helt med i det hon säger om att det är fruktansvärt att debatten ser ut som den gör. Men hon har helt fel gällande orsak och verkan. Saken är den att det inte är debatten som skapar splittring. Debatten visar bara på den splittring som finns, oberoende av någon debatt. Och splittringen beror mycket långt på att vi kristna har så förtvivlat svårt att våga lita på och hålla oss till Guds ord. I den meningen har Anna-Pia givetvis också med sin prästvigning en del i orsaken till den splittring som finns och som orsakar den inflammerade debatten. 

Men det kan förstås vara svårt att se detta när man är mitt i det hela. 

Om kostrekommendationerna

Det skulle finnas mycket att säga om de nya (och varför inte också om de gamla) kostrekommendationerna. Men så här före jul ska jag inte klaga för mycket, så jag ska bara notera en sak. Jag är nyss hemkommen från sjukhuset i Karleby efter att ha spenderat ett drygt dygn där. I år igen, men nu gällde det den andra höftleden och med det hoppas jag att vården har lyckats reda upp det Covid-vaccinerna ställde till med för min del. 

Nu ska inget av det jag skriver i det följande tas som någon kritik av sjukhuset i Karleby. Det är ett fantastiskt (litet) sjukhus där patienterna tas om hand på ett mycket bra sätt. Jag har många gånger sagt att jag aldrig inom vården har blivit bemött så som jag blivit bemött i Karleby. 

Men nu var det alltså kostrekommendationerna det skulle handla om. Jag hoppas att alla är medvetna om att privatpersoner inte har någon som helst skyldighet att hålla sig till varken de nya eller de gamla kostrekommendationerna. Mycket av det som sägs i dessa är bra, men speciellt i de nya har också andra hänsyn än hälsan kommit in. Men som sagt, mycket är bra. Speciellt det som sägs om att vi borde äta 800 gram frukt och grönt varje dag. Jag har så länge jag kan minnas varit en fruktofil och har alltid konstaterat att "one apple a day keeps the doctor away" - och även om ett äpple inte är 800 gram är det en bra bit på väg. 

Nu tillbringade jag alltså ett drygt dygn på sjukhus. Köttet i kosten var synnerligen sällsynt, och jag tror att till den delen var allt enligt de nya konstrekommendationerna. Men 800 gram frukt och grönt? Nej, verkligen inte! Fyra gurkskivor, ett litet salladsblad och två matskedar frusna (och uppvärmda) ugnsgrönsaker på ett drygt dygn är LÅNGT från 800 gram. Och när jag till kvällsbiten frågade efter en frukt skakade de bara dystert på huvudet.

Som sagt, ingen skugga ska falla över Karleby sjukhus. Detta är en åkomma som garanterat alla institutioner som ska följa kostrekommendationerna lider av. Man håller dessa när det kommer till köttet, men när det gäller frukt och grönt struntar man i dem. Givetvis handlar det om kostnader. Det är en inbesparing att lämna bort köttet. Men inte att servera frukt och grönt. 

Nu ska jag säga detta så tydligt jag bara kan: Jag gillar det inte, men vi måste acceptera att våra institutioner måste följa kostrekommendationerna. Men då ska de göra det TILL ALLA DELAR och inte bara till de delar som innebär inbesparingar.

Problem!

 Jag har den senaste tiden haft stora svårigheter att svara på kommentarer. Firefox har uppenbarligen infört en ny funktion som gör att det inte går att öppna webbsidor som är "inbäddade", och detta leder till att jag inte kommer åt att kommentera. Jag har försökt använda också andra webbläsare men det lyckas för närvarande inte heller. Så jag beklagar om du inte får svar på dina kommentarer!

Ingen jul utan Jesus!

Rubriken kan kanske, enligt någon, vara aningen provocerande. Men faktum är att det kristna julfirandet inte skulle bli av utan Jesus och hans födelse. Svenska Yle skriver en artikel om just julfirandet och frågar sig vilka jultraditioner som läsarna anser det viktigast att bevara och varför. Intressant nog ledde detta till en kraftig polarisering i kommentarfältet och speciellt de sekulära har svårt att svälja att vi kristna inte vill ge upp t.ex. julevangeliet för att det är vad julen egentligen handlar om. Påfallande många kommentatorer säger sig vilja "rensa ut " det kristna julbudskapet och bara behålla festen och det som hör till den. Eftersom vi lever i ett fritt land står det ju förstås var och en fritt att fira jul som de vill, men när jag läste dessa kommentarer var det en sak som slog mig.

När vi gör så att vi tömmer våra fester och våra traditioner på deras innehåll är det som att tapetsera dörrhål. Det kan se bra ut, men när man sätter ens lite tryck på tapeten över dörrhålet far man igenom så det sjunger om det. Det blir tomt, helt enkelt. Detta gäller i synnerhet våra kristna fester och traditioner. Om och när vi tömmer dessa på deras innehåll tappar vi bort både den karta och den kompass vi så nödvändigt behöver för att kunna navigera oss genom livet. Det kan se bra ut och gå bra så länge allt går oss väl, men när trycket ökar märker vi att det inte håller. Eller om vi säger det så: När vi klipper bort den kristna grunden ska vi sedan inte förvåna oss över att människorna och hela samhället blir vilsna och rotlösa. 

Sedan ännu om rubriken: Ungdomskören Evangelicum sjunger i en julsång just om detta. "En jul utan Jesus kan meningslös bli, den blir som en julklapp med ingenting i..." Lyssna gärna på sången på Youtube! 

Helgens predikan

 Jag fick denna helg förmånen att stå för helgens predikan på SLEF:s Youtubekanal. Den som vill lyssna till predikan live och dessutom får del av digert sångprogram och god gemenskap kan söka sig till Pensala bönehus kl 14 idag.

Kyrkans folk

Senaste helg hölls i Lutherkyrkan i Helsingfors en banbrytande samling som vi på svenskt håll i Finland, vad jag kan förstå, inte har uppmärksammat alls. De väckelserörelser som deltar i STI:s verksamhet (Finlands teologiska institut) ordnade en gemensam adventsfest, något som inte har skett tidigare. På svenskt håll har vi redan i många år haft vår Kyrkhelg som har fungerat på lite samma sätt, men när vi ser på hela landet är detta något helt nytt. Mera samarbete utlovas också i framtiden och det kan löna sig att kolla in webbsidan kirkkokansa.fi för mer information!

Denna samling innehöll både bibelundervisning, sångstunder, paneldebatter och en festkväll. Mycket av det som skedde går att hitta på Youtube om man söker på "Kirkkokansa". Om du behärskar finska rekommenderar jag särskilt paneldebatten som hölls klockan 11 -12:30 under rubriken "Jääkö kirkkokansa kodittomaksi?" Alla debattörerna hade mycket intressant att säga, men speciellt det som Daniel Nummela säger kan det löna sig att lyssna på. Dessutom gillar jag mycket av det som Timo Laato säger. Lyssna speciellt på hans sista taltur!

Google kommer!

Svenska Yle går idag ut med nyheten att Google bygger två datahallar/förvaringscenter i Finland. Helt riktigt påpekas det i artikeln att detta kan innebära "miljöutmaningar" i form av kraftigt ökad el- och vattenanvändning. Och ja, det är givetvis AI det (igen) handlar om. Allt för att vi ska kunna få se en massa artificiella videor där Kekkonen håller hov eller där diverse vackra (och vanligen lättklädda) skådespelare poserar i olika filmroller de aldrig har haft. Ja, givetvis sägs det att AI kan hjälpa oss minska vår miljöpåverkan "genom att hjälpa organisationer upptäcka utsläpp och utveckla hållbara strategier". Men detta lurar förstås ingen: AI handlar idag mest om nöje. Och det får kosta i form av kraftigt ökad elanvändning. 

Det som dock inte sägs i artikeln och som borde stämma till allvarlig eftertanke är att regeringen, för att säkerställa denna miljöskadliga etablering, har gett garantier åt Google att få tillgång till den el de behöver till ett visst (mycket lågt) pris. Är det ett problem, kanske någon frågar? Nå givetvis är det det. Den icke-fungerande elmarknaden (som dock har fungerat någotsånär det senaste året) kommer att reagera på den kraftigt ökade efterfrågan med ökad prisfluktuation (och överlag ökade priser) när utbudet inte alltid kommer att kunna möta efterfrågan. Och kommer Google att stå för det? Nej givetvis inte eftersom de har fått en prisgaranti. De som får stå för kostnaderna är de vanliga konsumenterna. 

Men kanske de (vi) accepterar det när vi ju vet att det är vad som krävs för att vi ska få se våra AI-videor.

Jungfru Maria

I lördags var vi på en mäktig konsert i Nykarleby kyrka med Evangelikids, Evangelicum och Evangelivox. Speciellt finalen med "Dagen är kommen" var sådan att knappast någon var oberörd i den överfulla kyrkan. Efter konserten hade ungdomarna sin julfest, och därmed hade frun och jag kvällen för oss själva. Vi passade då på att se en av de nya "kristna" filmerna på Netflix, filmen "Mary" med Anthony Hopkins som kung Herodes. 

Filmen var välgjord rent tekniskt, men jag förundrar mig (läs: ondgör) mig över att allt idag måste göras till action. Jag menar, historien om Jesu mor Maria har så mycket drama i sig att man verkligen inte behöver skapa mer av den sorten för att det ska bli intressant. Men intressant nog (om det är rätt ord) hade filmmakarna kapat bort mycket av det drama som de trovärdiga historiska källorna ger oss och ersatt detta med sådant som inte finns i några källor, alltså med ren fantasi. Actionfylld fantasi, dessutom. 

Trots goda skådespelarinsatser är detta recept på hur man gör extremt dålig film av ett intressant material. Kort sagt: Om du är ens lite intresserad av historisk film som ger något annat än konstlad (och dålig) action ska du INTE se den här filmen. Det ger mer att sitta och se på en vägg i två timmar. Om du gör det blir du åtminstone inte bedragen vad gäller de historiska händelserna rörande vad som egentligen hände Maria.

Självständighetsdag

Idag är det Finlands självständighetsdag, och också här hos oss flaggar vi med den blåvita korsflaggan. Inte i första hand för att vi firar vår självständighet, utan mer i tacksamhet till gångna generationer och framför allt de som stred för vår frihet mot kommunismen i våra krig under det senaste seklet.

Tyvärr är det numera si och så med vår självständighet. Vi har gett upp mycket av vår politiska frihet till Bryssel (eller rättare sagt: Den har tagits ifrån oss och det helt utan motstånd) och med Nato-medlemskapet försvann ytterligare en stor del av vad som var kvar. Den självdestruktivitet som våra beslutsfattare uppvisar idag är en garanti för att det som är kvar av vår frihet/våra friheter också är i fara.

Jag menar, ett folk och en värld (västvärlden) som menar att två män eller två kvinnor kan gifta sig med varandra och att det finns mer än två kön (jag har tappat räkningen på hur många man ska anse att det finns idag), ett sådant folk och en sådan värld kan man inte förvänta sig att ska fatta rationella och visa beslut i några andra frågor heller. Jag använde ovan ordet "självdestruktivitet", och det torde vara ett bra ord för att beskriva det vi håller på med just nu.

Observera nu vad jag skrev. Äktenskaps- och könsfrågorna är inte orsaken till detta utan en kvist på samma träd som en lång rad andra (hittills och i framtiden) rent av idiotiska beslut. Roten till denna situation kan vi hitta i det Paulus skriver i Rom. 1.

Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.

Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar. De bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. Därför ...

På detta följer sedan en lång lista på vad denna blindhet leder till, och det är ingen trevlig läsning men en synnerligen träffande lägesbeskrivning av dagens värld och dagens människor.

Det finns dock en väg tillbaka till sanningen och rätten, men den vägen börjar med en 180-graders omvändelse. Den väg vi befinner oss på nu kommer nämligen att sluta med katastrof. Så när du idag ser en flagga: Se noga på den! Den har nämligen på sig den enda vägen tillbaka till det som byggde den fria västvärlden. Korset är vårt enda hopp. Givetvis inför evigheten, men också om vi som folk och nation ska klara av att rädda inte bara vår självständighet utan också allt det andra som vi idag firar och är tacksamma för.  

Oerhörd dubbelmoral

De senaste dagarna har en debatt rasat i landet angående det att två riksdagsmän (Sannf.) väljer att gå i den nationalistiska 612-marschen på självständighetsdagen i stället för att delta i presidentens slottsbal. Orsaken till att så gott som hela det (övriga) politiska etablissemanget och framför allt media går i taket över detta är, som det heter, att marschen i fråga har "högerextrema kopplingar". 

Detta är förstås en sak som både kan och ska debatteras, men när så sker skulle man förstås önska att det skulle finnas ens lite objektivitet och balans i debatten. Som det nu är lyser detta helt med sin frånvaro. I stället förevisar så gott som alla som uttalar sig en oerhörd dubbelmoral. Saken är nämligen den att det att det finns extrema kopplingar bara tycks vara ett problem när det rör sig om fenomen på högerkanten. De traditionella första maj-marsherna har en helt tydlig koppling till vänsterextremism (kommunism), men detta är tydligen inget problem alls.

Dubbelmoral är alltså ordet för dagen. Orsaken till blindheten för denna oerhörda dubbelmoral är förstås att man inte kritiserar sina egna. Så gott som hela partifältet och framför allt media är idag så väldigt vänstervridet att hela detta frågekomplex blir en enda stor blind fläck. 

---

Jag skrev för övrigt en kommentar med liknade innehåll på Svenska Yle under den oerhört tendentiösa artikeln om sprickan i regeringens värdegrund, men den blev givetvis censurerad. Det gör nämligen ont att låta exponera den egna blindheten. Det är bättre att få fortsätta vara blind än att tvingas tänka till.  

---

Ja, så behövs kanske här ett litet förtydligande: Jag skulle aldrig gå i 612-marschen. Men jag tror knappast att jag skulle delta i presidentens slottsbal heller om jag, mot förmodan, skulle bli inbjuden. Speciellt inte när den har det temat som den har i år. Lyckligtvis kommer jag aldrig att tvingas ta det beslutet. 

Så oerhört vilse!

Jag brukar vanligen inte läsa Kyrkpressen, men eftersom det i senaste numret fanns en artikel om min studiekamrat från Åbotiden (vi gjorde gemensam front på speciellt grekiska grundkursen) ögnade jag igenom också resten av tidningen. Artikeln om Stefan var mycket bra, men resten av innehållet imponerade inte. Dock var det speciellt en (eller egentligen två) artikel som fick mig att (igen) inse hur oerhört vilsen vår kyrka är idag. 

I artikeln om Marjut Mulari säger hon att "särskilt unga kvinnor är mer intresserade av andra sätt att beskriva verkligheten än genom en kristen världsbild". Lösningen som erbjuds är att förändra kyrkan och dess budskap. 

Som sagt: Så här vilsen är vår kyrka idag. Saken är den att vi inte kan vinna människor för Guds rike genom att förändra den kristna tron. Förvisso kan vi eventuellt få dem mer positivt inställda, men vad hjälper det om det de blir intresserade av inte kan hjälpa dem med evighetsfrågan? 

Nej, om kyrkan vill vara kyrka måste vi förkunna Guds ord så som det står skrivet. Vi kan inte förändra den kristna tron så att den passar människorna, utan det är människorna som måste förändras så att de passar för Guds rike, och detta kan bara ske genom att förkunna lag och evangelium. 

Kommer alla att gilla detta? Nej förstås inte. Men så har det alltid varit. Jesus konstaterade att en del av det Guds ord vi sår ut faller på vägen och trampas ner av människorna. En del av utsädet faller på stenig mark och fåglarna kommer och äter upp det medan en del faller bland tistlarna och ogräset växer upp och kväver det. Men en del faller i den goda jorden och ger frukt. (Luk. 8:4-8) 

Vi kommer aldrig att kunna vinna alla människor. Om vi försöker kommer vi att tunna ut eller t.o.m. förändra budskapet så mycket att det inte längre är något evangelium. Och då uteblir frukten helt och hållet. Men detta är vad vår kyrka håller på med idag och något som Kp genom denna Mulari gör sig till tolk för. Och det är inte en väg som leder till något gott. 

Om en blind leder blind faller de båda i gropen. Eller åtminstone så går de vilse.  

Nu behöver vi skämmas!

För några dagar sedan utfärdade den internationella brottmålsdomstolen ICC en arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och Israels förre försvarsminister Yoav Gallant. Denna order är bland det mest anti-israelitiska (jag skriver inte antisemitiska) och mest skruvade vi har sett under en lång tid av internationella antiisraeliska ställningstaganden.

Finlands utrikesminister Elina Valtonen meddelade koret därefter att Finland stöder ICC:S arbete. Detta är något alldeles oerhört och något som gör att vi igen måste skämmas över att vara finländare. Att på detta sätt ta ställning för Hamas (för ja, det är vad det handlar om!) är bara något man inte kan göra. Men likväl gör vi tydligen nu just det. Orsaken till arresteringsordern är att Israel påstås ha använt svält som vapen i Gaza och hindrat internationella hjälpsändningar till området.

För det första: Gaza har gräns också mot Egypten. Var är arresteringsorderna mot de ansvarig Egyptiska politiker? Också denna gräns är nämligen stängd. För det andra: Israel har sänt en massa förnödenheter till Gaza för att lindra nöden. Dessa har Hamas tagit hand om och åtminstone i vissa fall förstört för att maximera civilbefolkningens nöd och därmed skynda på omvärldens fördömanden av Israel. För det tredje sägs det att Israel har stoppat internationella hjälpsändningar till Gaza. Igen är det internationella samfundets minne så oerhört kort. Medarbetare från UNRWA deltog i massakern mot israeliska civila för ett drygt år sedan. Är det då konstigt om Israel misstror denna organisation och misstänker att hjälpsändningarna kan innehålla vapen?

Nej, denna arresteringsorder är en del av ett massivt internationellt angrepp på Israel, och alla nationer som bryr sig i sanning och rätt måste vända sig mot den och mot ICC. Att inte göra det är att attackera Israel. Maskirovka i internationell tappning, helt enkelt. Visst sker det fruktansvärda saker i krig, men att beskylla Israel för sådant som Hamas ställer till med och är orsak till är helt enkelt fel. 

Om ICC inte drar tillbaka denna arresteringsorder bör Finland göra det enda rätta i denna situation och ta sig ur denna Israelfientliga organisation med omedelbar verkan.    

Bibeln och Hitler?

 Jag har försökt läsa Kenneth Mynttis ledartext om AI flera gånger, men jag förstår ännu inte vad han avser när han skriver att "AI kan faktiskt slå både Bibeln och Hitler då det gäller desinformation." Han säger de facto inget mer om Bibeln i sin text än detta och att "Han (Youval Noah Harari) påpekar att Bibeln är usel på att återge verkligheten vad beträffar människans ursprung, migrationer och epidemier."

 Som sagt, jag blir inte klok på vad Myntti avser. Och framför allt inte vad Bibeln har med epidemier och migrationer att göra. Talesättet om att "det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta" kommer osökt för mig här. Uppenbarligen har Harari i sin bok ("Nexus - En kort historik över informationsnätverk från stenåldern till AI") sagt något mer än det Myntti refererar till, alternativt har Myntti några bakomliggande (felaktiga) tankar gällande Bibeln som han inte redovisar i sin text.

Hur som helst är det synnerligen märkligt att ställa upp det hela så som Myntti gör. Alltså att ställa Bibeln bredvid Hitler och tala om desinformation. Nu kan jag inte tänka mig att varken Harari eller Myntti är särdeles insatta i Bibeln och dess budskap, men att på detta sätt kalla Bibeln för desinformation är nog synnerligen grovt. Det vi har här är en människa som tänker krokigt och som sitter i ett krokigt sammanhang i en krokig värld och kritiserar det enda raka som finns. Det kan knappast bli mer komiskt än så. Alltså för oss som ser det komiska i det hela. För alla som inte gör det är det bara själsskadligt.

 

 

Andakt i domsöndagstid

 "Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse" (Ef.1:3)

Det här är ett av de, tycker jag, mest innehållsrika men också svåra, bibelorden vi har i vår Bibel. För ingen förstår och vet vad "all den himmelska världens andliga välsignelse" innebär och betyder. Åtminstone inte fullt ut.

En del vet vi förstås ändå. Till exempel det att detta är något som Gud har gett oss i Kristus. Och att det är oerhört stort. Men sedan blir det svårare. Men jag tänker att vi kanske kan läsa oss till vad det handlar om vi läser vidare vad Paulus skriver i det följande. När vi gör det är det fem saker som jag tänker att vi kan säga att ingår i detta. Det är kärleken, nåden, kunskapen, tillgängligheten och hoppet.

För det första, och andra (för kärleken och nåden hör ihop, vers 5-8)): "I sin kärlek har han genom Jesus Kristus förutbestämt att vi skulle tas upp som hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut, för att den härliga nåd som han har skänkt oss i den Älskade skall prisas. I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder på grund av den rika nåd som han har låtit flöda över oss."

Guds kärlek visar sig framför allt i att han förbarmar sig över oss syndare och ger oss nåd. Guds kärlek är ovillkorlig, och därför ges nåden åt alla som vill få förlåtelse för sina synder. Utan undantag, och utan randvillkor. Ni kommer alla ihåg "Lilla Bibeln": "Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv."

Så högt älskar Gud dig och mig, oss alla, och så stor och rik är hans nåd att den utplånar all vår skuld och försonar oss med Gud.

Sedan kunskapen, och detta är ofta ett rött skynke för alla som inte är i tron och som vill förneka Guds ord och hans uppenbarade vilja och plan. Men kunskapen ingår också i detta med "all den himmelska världens andliga välsignelse". Paulus skriver i verserna 9-10: "Han har låtit oss få veta sin viljas hemlighet, enligt det beslut som han hade fattat i Kristus, den plan som skulle genomföras när tiden var fullbordad: att i Kristus sammanfatta allt i himlen och på jorden."

Vi vet att Kristus är hela historiens centrum och sammanfattning. Världen menar att allt handlar om kungar, riken, krig och makter här i världen. Men sanningen är att allt i himlen och på jorden sammanfattas i Kristus. Detta uppenbarar Guds ord för oss. Den som vägrar läsa och sätta tro till ordet kommer inte att veta eller förstå detta, men alla för alla som gör det öppnar sig denna oerhörda kunskap och denna stora insikt. Att Kristus sammanfattar allt, omfattar allt och alla och att han är alltings början och att allt en gång kommer att nå historiens mål i honom. "Christ in the beginning, Christ in the middle and Christ in the end", som en amerikansk luthersk teolog (Rod Rosenbladt) uttryckte saken: "Kristus i början, Kristus i mitten och Kristus i slutet."

Så tillgängligheten. Detta framkommer inte så tydligt här, men Paulus skriver att vi har "tagit emot den utlovade helige Ande som ett sigill" (vers 13).

Guds Ande, som bor i oss, ger oss rätten och möjligheten att tala till och med Gud som ett barn kommer till sin far. Vi, fattiga syndare, vi får i bön och lovsång komma inför den Helige, inför universums Skapare och suveräne Herre och Konung. Detta är så stort att det inte går att förstå det. Men detta ingår också i "all den himmelska världens andliga välsignelse". Vi får, i Kristus, komma inför Gud med alla våra önskningar, vår oro, vår ångest, våra förhoppningar och t.o.m. med vårt tvivel. Och Gud, den suveräne härskaren över hela universum, han har lovat att höra våra böner och ge oss allt vi ber om.

Hur stort är inte det? Åtminstone jag klarar inte av att fatta det. Men likväl är det så eftersom Guds ord säger att det är så, och då får vi tro och vila i det även om vi inte fullt ut kan förstå det.

Till sist hoppet. Paulus skriver: "I honom har vi också fått vårt arv, förutbestämda till det av honom som utför allt efter sin vilja och sitt beslut, för att vi som har vårt hopp i Kristus skall prisa hans härlighet och ära. I honom har också ni, sedan ni hört det sanna budskapet, evangeliet om er frälsning, ja, i honom har också ni, sedan ni kommit till tro, tagit emot den utlovade helige Ande som ett sigill. Anden är en handpenning på vårt arv, att hans eget folk skall förlossas, för att hans härlighet skall prisas." (vers 11-14)

Denna världen är inte vårt rätta hem. Vårt rätta hem är hos Gud i härlighet. Hoppet om vårt rätta hemland och om att vi en dag, när vårt lopp här är över, får komma till honom är något vi får hålla fast vid och lita på. För att Gud har talat och sagt att det är så. Döden och graven kommer inte att få sista ordet i ditt och mitt liv. Nej. Kristus har besegrat döden, och alla som genom tron är förenade med honom kommer också att få del av samma uppståndelse som hans. (Rom. 6:5)

Detta var nu, helt kort, något om "all den himmelska världens andliga välsignelse" som Kristus har välsignat oss med. Det finns så mycket mer, men vi vet ännu inte på långt när vad allt som ingår i detta. Vi får nöja oss med att konstatera att vi har så oerhört mycket att se fram emot!

Om hur lätt det blir fel

Jag fungerade som t.f. ungdomsledare i dåvarande Esse församling åren 1995-96, och under denna tid hade vi bl.a. en bibelstudieserie kring Uppenbarelseboken. (Givetvis blev det ståhej om detta i lokalpressen - redan då var det inte tillåtet att säga att Jesus kommer att komma tillbaka och det kanske ganska snart...) Nå, hur som helst använde vi oss i dessa studier av en bok (som jag inte kommer ihåg namnet på eller ens författarens namn) men som var noggrann med att inte låsa sig i någon förståelse av Uppenbarelsebokens budskap. Detta t.o.m. så till den grad att det blev ett stående skämt att författaren igen är ödmjuk och inte säger vad han anser att det eller det betyder. 

Men detta är en mycket bra hållning när det kommer till Uppenbarelseboken. Att gå in och bestämt låsa sig vid en förståelse kan nämligen vara farligt. Inte bara för att det gör att vi har fel (vilket i sig kanske inte är så farligt så länge det handlar om hur en siffra i en apokalyptisk skrift ska förstås), men framför allt för att det kan leda till att vi inte är beredda på att Jesus kan komma tillbaka när som helst.

Ett bra exempel på detta att låsa sig vid en förståelse (och sedan bli blind för alla andra möjligheter) är den omåttligt populära "Left Behind"-bokserien av Tim LaHaye och Jerry B Jenkins. Jag har läst denna serie många gånger framför allt för att den är både spännande och välskriven och framför allt för att den driver nåden i Kristus på ett mycket bra sätt. Men som sagt lider den av att författarna har låst sig vid en förståelse och därmed blir blinda för alla andra. 

När jag surfade runt på nätet och letade efter vad som sägs idag om Jesu återkomst hittade jag ett annat bra exempel på just detta, alltså på att en viss förståelse av Bibelns profetior om den yttersta tiden gör att helhetsbilden blir både bunden och skev och framför allt att den valda förståelsen kan leda till att vaksamheten försvinner. Detta exempel hittade jag på en i övrigt bra sida (bibelfokus.se), och jag klipper ut därifrån:

3.5 Jesus kommer inte nu

Om vi som vakna kristna alltså skall kunna veta när Jesu ankomst står för dörren, då måste vi ju också kunna veta när hans ankomst inte är nära förestående! Därför vågar jag säga att Jesus inte kommer under 2024 – det är alltför mycket som ännu inte skett. Han kommer tyvärr inte heller inom de närmaste åren.

Som sagt, en dylik inställning och en låsning vid en viss förståelse av Bibelns profetior om den yttersta tiden gör att vaksamheten t.o.m. helt kan försvinna, och det var INTE vad Jesus avsåg. Tvärtom gör han klart för oss att vi ska vara beredda på hans återkomst hela tiden. Vi kan se t.ex. vad han säger i Mark. 13:33-37: "Var på er vakt och håll er vakna, för ni vet inte när tiden är inne. Det är som när en man reste bort och lämnade sitt hus och gav sina tjänare ansvar, var och en för sin uppgift. Portvakten befallde han att vara vaken. Var därför vakna! Ni vet inte när husets herre kommer, om det blir på kvällen eller vid midnatt eller när tuppen gal eller på morgonen. Se upp så att han inte plötsligt kommer och finner att ni sover. Och vad jag säger till er, det säger jag till alla: Håll er vakna!"

---

När vi närmar oss frågan om Jesu återkomst och de profetior vi har i Guds ord är det ett gott råd att ha en mycket ödmjuk hållning. Absolut inte så att vi på något sätt nedvärderar Guds ord till denna del, men så att vi inser att vår förståelse är ett styckverk och att den t.o.m. kan ha stora brister. Dessutom lönar det sig alltid att ta hjälp av sådana som förstår sig på speciellt Uppenbarelsebokens symbolik och som inte tolkar fritt efter egen förmåga. 

Alla somnade!

 Senaste söndag var "Uppbrottets söndag", kyrkoårets näst sista söndag, och temat för söndagen var "Vaka!" I första årgångens evangelietext, från Jesu tal om tidens slut i Matt. 25, talar han om de tio jungfrurna som väntade på brudgummen. När denne dröjde hände något som vi kan tänka är konstigt. Det sägs att alla tio somnade. Fem av dem var ändå beredda och hade olja till sina lampor medan de fem övriga inte var beredda och saknade olja. 

Det brukar sägas att ett av kännetecknen för en levande församling är att den lever i ständig väntan på Jesu återkomst. Tyvärr tenderar vi allt som oftast att somna ifrån denna väntan medan vi strävar på i vardagens uppgifter. Därför är det så bra att vi har denna tid i kyrkoåret som påminner oss om vikten av att vara beredda för det är inte för inte som Jesus varnar oss i den tredje årgångens text för denna samma söndag: "När ni minst anar det kommer Människosonen". (Matt. 24:44)

Detta ska förstås inte förstås som så att Jesus sitter och väntar på ett tillfälle när så få som möjligt väntar på hans återkomst för att så kunna överraska så många som möjligt, utan detta handlar om ett konstaterande att han kommer att komma plötsligt. Som en tjuv om natten, som han också säger.

Tyvärr är det ändå idag så, åtminstone i vår del av den världsvida kristenheten, att många har somnat. Inte så att de har somnat bort från tron (även om också det är beklagligt vanligt), men så att de inte längre vakar och väntar. Jag märker också med mig själv att min vaksamhet och beredskap varierar med tiden. Just nu tror jag ändå att världsläget gör att vi kristna är mer vaksamma än vad som annars är vanligt. Eller så hoppas jag åtminstone.   

För det är ju ändå så att tanken på Jesu återkomst borde vara kär för oss som kristna. Det är ju faktiskt vår bäste vän som kommer! Och vi ska också notera de mycket trösterika orden att han ska komma på samma sätt som han en gång for till Fadern. (Apg. 1:11) Hur var det nu igen han for, kanske någon då undrar? Lukas skriver om det i de sista verserna av evangeliet som bär hans namn: "Sedan förde han dem ut till Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Och medan han välsignade dem, lämnade han dem och lyftes upp till himlen."

Vi får förenas i den bön som de första kristna bad med en brinnande tro i och i en glad förväntan: Ja, kom Herre Jesus! 

Pröva er själva!

Jag läste för några dagar sedan 2Kor 13 i min bibelläsning, och jag fäste mig vid ett par ord i texten som är ganska allvarliga. Paulus skriver att nästa gång han kommer till Korinth kommer han att vara hård med korinthierna. Det hade funnits problem i församlingen, och för att ta itu med dessa behövdes en hård hand. Så säger han de ord jag fäste mig vid: "Pröva er själva om ni lever i tron, granska er själva! Eller vet ni inte med er att Jesus Kristus är i er? Om inte, så består ni inte provet." (vers 5)

Paulus nämner inte vilket "prov" det handlar om, och det är ingen större idé att försöka spekulera i det. Saken är nämligen den att detta gäller för alla prov/prövningar vi människor kan tänkas hamna i. Vi har alltid orsak att pröva oss själva huruvida vi lever i tron. Vet vi att Kristus är i oss, som Paulus uttrycker det?

Detta är en förutsättning för att vi ska bestå de prövningar vi oundvikligen kommer att hamna i för att vi lever i en fallen värld där sjukdomar och döden härjar och där Jesu vänner är utlovade motstånd just för att de är Jesu vänner. Vi vet ju inte vad framtiden kommer att föra med sig, men för oss alla gäller – om Herren dröjer – att våra kroppar kommer att brytas ned och vi alla en dag kommer att möta döden. Mycket tyder också på att vi i allt högre grad kommer att möta olika former av hat och fientlighet som kristna, ja, vi ser detta redan nu hända. För att klara av att möta detta behöver vi vara klara över att Kristus verkligen är i oss. Om inte, som Paulus skriver, kommer vi inte att klara av det som ligger framför oss.

Detta är som sagt allvarliga ord, men det är ord som vi gör väl i att ta till oss och begrunda.