Sovjetmetoder gör comeback

Sedan Svenska kyrkan (SveK) införde vigsel av samkönade par har diskussionen inte längre handlat om huruvida detta är rätt enligt Guds ord utan hur kyrkan ska förhålla sig till präster som vägrar viga samkönade. I dagsläget har fyra av tretton biskopar gjort klart att de inte prästviger kandidater som inte är beredda att viga samkönade, och denna siffra kommer förstås att stiga. Frågan är bara hur snabbt den gör det. 

Under tiden har biskoparna, som tydligt är pressade av media (något som riktiga biskopar inte skulle bry sig i), tagit fram en åtgärdsplan med målet att få alla präster att "med glädje och av fri vilja" viga samkönade. I uttalandet från biskoparna ingår dessutom några "självklarheter" som avkrävs alla präster. Dels får de inte ha "en dömande människosyn" (läs: De får inte kalla homosexualitet för synd) och de måste acceptera att homosexualitet är medfött. (Något som vetenskapen inte har klarat av att visa, men whatever.) 

Men till listan på åtgärder! På denna lista finns praktik i hbtq-vänliga församlingar, riktade kurser för teologiestuderande ("riktade" innebär att dessa kurser bara är till för sådana som vill hålla sig till Guds ord i äktenskapsfrågan), samtal med en mentor samt själavård och terapi. 

Ja, du läste rätt. Den teolog/präst som inte är beredd att viga samkönade ska gå i terapi! 

Senast präster och teologer med "fel" åsikter har tvingats gå i terapi för att "korrigeras" var, vad jag vet, under Sovjettiden.

Så här långt har det alltså gått i Sverige. Den präst som tror på och vill hålla sig till Guds ord (och till sunt förnuft, bör tilläggas!) bör få terapi för att botas från sina konstiga funderingar. 

Så här går det när en kyrka underordnar sig världen i stället för Guds ord.