Respekt och beundran

Jag har nått den åldern och sett så mycket att jag ganska långt börjar veta hur människan fungerar och vad som överlag driver oss. Således har jag börjat inse att människan på det stora hela inte är något man ska eller ens kan beundra. Ja, många gånger kan det till och med vara svårt att ens uppbåda någon respekt. Men tack och lov finns det undantag! Osjälviskhet och ridderlighet finns ännu, om än dessa egenskaper är relativt sällsynta. Likaså finns det människor som gör det rätta och kämpar mot strömmen trots att de vet att det rent mänskligt sett skulle vara så oerhört mycket lättare att flyta med den stora massan. Sådana människor har jag respekt för och ser jag upp till.

En sådan grupp idag, som jag kan säga att jag beundrar, är de kristna homosexuella. Människor som har fått ett tungt kors att bära och som har valt att bära det ändå. Som kämpar inte bara mot sina sexuella drifter – som i sig säkert är alldeles tillräckligt – men som idag också tvingas kämpa mot världen och tidsandan på ett alldeles speciellt sätt. Dessa homosexuella kristna ses idag mer eller mindre som paria av de homosexuella som har valt att strunta i Guds goda ordningar. Det finns exempel vad som kunde karakteriseras som regelrätt förföljelse. Och inte nog med det. Idag håller den instans, alltså kyrkan, som borde vara dessa homosexuella kristnas största stöd på att svika dem. Ja, du läste alldeles rätt! Om, och när, kyrkan börjar välsigna homosexuella relationer innebär detta inte att kyrkan stöder de homosexuella, utan att kyrkan sviker dem. Sviker dem i deras kamp mot synden och mot världen. Till detta kommer sedan också den principiella misstro mot homosexuella och homosexualitet som finns bland sådana kristna som anser att utlevd homosexualitet är fel och som bland annat beror på rädsla för det okända.

De kristna homosexuella är idag en grupp som tvingas kämpa en kamp på tre plan – mot sitt eget kött, mot världen och mot kyrkan och de kristna homoliberalernas svek. Jag tror inte att det finns någon som själv inte är inne i denna kamp som kan förstå hur jobbig den är. Inte jag åtminstone. Men för att de väljer att ta denna kamp och inte ge efter ser jag upp till och beundrar dessa människor!

Propagandamonopolet

Jag lyssnade igår på (en del av) programmet ”Familjeliv” i Radio Vega. Ämnet som behandlades var föräldrar och homosexualitet, och programmet var, som för det mesta när det gäller ”Familjeliv”, intressant och välgjort. Den smärta och den chock som de intervjuade föräldrarna kände när de konfronterades med det faktum att deras barn är homosexuellt kröp rakt in i radiohörlurarna. Det är säkert nyttigt för alla som ”blandar sig i” denna fråga att hålla i minnet att det handlar om människor - och att det handlar om många människor. Inte bara om den som tvingas leva med detta kors. Jag hakade dock upp mig på ett par saker i programmet – så långt som jag hade möjlighet att lyssna.

Simon Häger, som var en av de intervjuade, påstod att man i kristna sammanhang menar att homosexualitet är synd. Så är givetvis inte fallet. Homosexualiteten är inte mera eller mindre synd än heterosexualitet. Synd blir det om och när vi brukar vår sexualitet på ett sätt som går emot Guds goda ordningar och de ”instruktioner” han ger oss i sitt ord. Detta gäller för både homosexuella och heterosexuella. I Guds ord ger oss Gud de ramar som han har tänkt för vår sexualitet, och om vi går utanför dessa ramar, ja, då begår vi synd. Vi måste alltså göra skillnad på vad vi ÄR och vad vi GÖR. Och för tydlighetens skull: De ramar Guds ord ger för vår sexualitet är den livslånga relationen mellan en man och en kvinna.

Den andra saken jag reagerade på var det samma vanliga som alltid när homosexualiteten behandlas i media. Alltså den extrema enkelspårigheten. Det att man framställer det så att det enda sättet att hantera sin homosexualitet är att leva ut den med allt vad det innebär. Varför får aldrig någon homosexuell som valt att leva ett liv i enlighet med Guds vilja komma till tals i media? Någon som valt att leva ett helgat liv i avhållsamhet? Varför presenteras aldrig detta alternativ? Som det nu är fungerar media som den värsta propagandaapparat för ett dekadent liv. Jag våndas för alla de unga som brottas med sin sexualitet och med sin eventuella vilja att leva rätt och rent och som aldrig får höra att det finns ett alternativ till det liv som denna massiva propaganda för fram. Vem ska berätta för dem om detta alternativ? Hur ska de överhuvudtaget kunna hållas på den smala vägen om de aldrig får höra om den?

Detta samma gäller naturligtvis också alla unga som idag aldrig får höra om avhållsamhet före äktenskapet som ett alternativ och som därför tror att alla begår otukt till höger och vänster. Inte heller där presenteras idag avhållsamheten som något alternativ – och när detta med att vänta till äktenskapet någon gång eventuellt nämns i media görs det vanligen narr av det på sätt eller annat. Förförelsen är stark idag. Speciellt som den får helt fritt spelrum.

Synnerligen oroväckande!

Nordkoreas älskade ledare Kim Jong-Un har figurerat i nyheterna idag. Både på ont och... ja, ännu mycket ondare. Först kungjordes resultaten från det Nordkoreanska ”valet” där 687 parlamentsledamöter valdes för en ny femårsperiod. Valet var såtillvida snällt genomfört att alla kandidater blev invalda. Det fanns alltså en kandidat per valdistrikt. Kim själv kandiderade också i valet, och i hans valdistrikt röstade 100% av alla röstberättigade, och Kim fick 100% av rösterna. Detta måste vara någon form av världsrekord...

Nå, så långt kan man kanske dra på munnen en aning. Trots det bedrövliga i situationen. Senare under dagen visste nyhetsmedia rapportera att Kim Jong-Un dömt 33 kristna missionärer till döden för att de försökt ”störta staten”. De hade, enligt samma nyhet, grundat över 500 hemliga kyrkor i landet. När det gäller Nordkorea och denne Kim Jong-Un borde inget längre förvåna eller chockera, men detta är ett ont av sådan kaliber att man inte kan annat än förfäras.

Enligt en annan, lite äldre, nyhet som jag läste idag har New Yorks demokratiske, ”liberale” och ”tolerante” guvernör Andrew Cuomouttalat sig angående konservativa (kristna) – företrädelsevis då katoliker. Enligt Cuomo har konservativa människor ingen plats i New York. (”If they are extreme conservatives they have no place in the state of New York.”) “Extrema” definierar han sedan som sådana som motsätter sig samkönade äktenskap och som anser att aborter är fel. Märk väl att jag satte såväl ”liberal” som ”tolerant” inom citationstecken när jag beskrev nämnde herr Cuomo. Han är uppenbarligen ingetdera. Noteras bör att detta uttalande fälldes i en radiointervju (i mitten av januari) och att det, förhoppningsvis, gjordes i ett visst mått av affektion. Men likväl borde nog varningsklockorna börja ringa. Vad har New York och statens guvernör planerat att göra med sådana ”extrema” människor som inte har någon plats i New York? Knappast har han tänkt ta modell av Kim Jong-Un, eller?  

Ukraina

Den uppmärksamme har kanske noterat att jag inte har kommenterat händelserna i Ukraina och på Krim trots att de har varit huvudnyhet i alla media de senaste tre veckorna. Orsaken härtill är att jag har en stark känsla av att det är något som inte stämmer här. Något som är allvarligt på tok. Och då talar jag inte om att tiotals demonstranter kallblodigt sköts ner av myndighetsstyrkorna eller att Ryssland av allt att döma har ockuperat Krim tvärt emot gällande internationella lagar och bestämmelser.

Nej, det som jag inte får att gå ihop är att två broderfolk nu står på randen till vad som kan bli ett våldsamt krig som har potential att bli en verklig världsbrand och det faktum att västmedia utmålar Ryssland och Putin som skurken i soppan.

Nå, nu kan det givetvis hända att, som vissa nyhetsinslag vagt låter påskina, att Putin helt har tappat förståndet. Jag förnekar inte att detta är en reell möjlighet. Den som har följt med vad jag har skrivit tidigare vet att jag inte anser att Putin är att lita på. Tanken var att jag skulle skriva en hel serie om Ryssland och om Putin, men av olika orsaker blev det med en text. Då. Det som gällde då, och som jag tänkte lyfta fram, gäller ännu idag i minst lika hög grad som då, så kanske det kommer en eller par texter till så småningom.

Nå, nu tror jag ändå inte att den nu aktuella krisen beror på att Putin skulle ha tappat förståndet. Snarare handlar det vi nu ser om hur olika media i väst och i Ryssland skriver. Ja, du uppfattade mig rätt. Jag anser att denna kris långt är mediaskapad. Media i väst fokuserar på Ukraina och Ukrainas självklara rätt att bestämma själv i sina inre angelägenheter, medan rysk media av allt att döma fokuserar på tryggheten för Ukrainas rysktalande befolkning. Något som Putin också starkt har betonat.

Media i väst har, vågar jag påstå, bedrivit en väldigt ensidig rapportering av vad som sker och har skett i Ukraina. Om vi skulle försöka se balanserat och opartiskt på de senaste 15 årens händelser i Ukraina så, menar jag, går det inte att komma ifrån det faktum att landets politik är ett fullkomligt kaos. Ledande politiker har stridit sinsemellan så det har stått härliga till, beskyllningar om landsförräderi (med Ryssland som det givna spöket bakom kulisserna) har duggat tätt, en presidentkandidat blev av allt att döma utsatt för ett mordförsök av en av sina konkurrenter, oppositionspolitiker har satts i fängelse på tvivelaktiga grunder. Regeringar har avsatts med jämna, och täta, mellanrum. Korruptionen flödar och det som är beslutat och klappat och klart en dag är glömt nästa dag. Kaos var ordet!

Till detta kommer sedan det att pöbeln drar ut på gatorna och tvingar landets parlament att avsätta den folkvalde presidenten som hals över huvud får gå i landsflykt för att överleva – ja, då är det inte konstigt att Ryssland och Putin menar sig vara tvungen att agera för att säkerställa att den rysktalande minoriteten i landet inte blir utsatt för hämndaktioner. Ryssland har ju faktiskt under de senaste 15 åren alltid utmålats som den stora fienden, och den i landsflykt jagade presidenten var de facto rysslandsvänlig. Det skulle inte vara konstigt om de nya makthavarna skulle se sin chans och klämma åt ”förlorarna” lite till. Observera nu att jag på inga villkor försöker försvara Rysslands och Putins agerande – speciellt inte om de faktiskt genom denna kris försöker annektera en del av Ukraina. Jag försvarar inte utan jag försöker förstå, och jag hoppas att du inser skillnaden.

Det jag skulle önska nu vore att media ens skulle försöka ge en mera balanserad bild av vad som håller på att ske. För detta är INTE så svartvitt som vi har blivit ledda att tro, och Ukraina och den ukrainska ledningen är inte den helt oskyldiga parten i denna kris. Som ett litet tankeexperiment kan du försöka komma ihåg att USA ofta och gärna har gripit in i olika länder där den folkvalde ledaren har störtats på olika sätt för att igen sätta denne vid makten. Vad tror du, hur stor är chansen att USA kunde tänka sig att göra det samma i Ukraina idag?    

Fienden

Guds rike har en fiende. En. Fiende. Denne fiende går under många olika namn. Han har kallats åklagaren, ”den som kastar runt/sprider”, alltså ”Diabolos”, eller på svenska: Djävulen. Själafienden. Satan.

Jag måste säga att jag inte har ägnat denne Guds rikes fiende så alldeles mycket tankemöda under mitt liv som kristen, och så tror jag att det ska vara. Vi ska inte fundera så mycket på honom, inte tala om honom och inte bekymra oss så alldeles mycket om honom. Under de senaste några åren har jag ändå funderat lite på hans strategi. Det värsta giftet för honom och hans verksamhet är ju en rak och tydlig lagförkunnelse och evangeliet om den fria nåden. Detta evangelium rövar bort människor från honom och hans välde, och därför vill han givetvis tysta förkunnelsen om denna fria nåd.  

Det måste således ha varit på någon helvetisk workshop som någon kläckte idén om att göra Guds goda ordning om herde- och predikoämbetet till en jämställdhetsfråga. ”Så får vi bort en stor del av de präster ur kyrkan som vågar förkunna lagen och den fria nåden! Vi utmålar dem helt enkelt som motståndare till jämlikhet mellan könen, som kvinnohatare och chauvinister och anhängare av förlegade patriarkala strukturer!” Och så blev det. Det som egentligen var, och är, en bibelfråga blev en jämställdhetsfråga – och ämbetssynen blev en tröskelfråga. Böj dig inför detta eller försvinn ut i marginalen! Böj dig eller räkna med att du aldrig kommer att bli kyrkoherde! Eller ens kaplan. Sätt namnet på papperet!

Nu tvivlar jag inte på att ledare inom kyrka och församling tror att de gör det rätta. Det måste jag helt enkelt göra. Men likväl blir det så fel, så fel. ”Nyttiga idioter”, heter det visst, de som inte vet bättre än att göra galet fast de tror att de gör det rätta. I detta fall nyttiga för helvetets strategi att få bort lagförkunnelsen och tysta evangelieförkunnelsen om den fria nåden. För det är det som det till syvende och sidst handlar om – om att tysta förkunnelsen av lag och evangelium i kyrkan. Och om att sluta dränera helvetet på människor.

Märk nu mycket väl att jag skrev att Guds rike har EN fiende. Dessa nyttiga idioter är inte i den meningen fiender till Guds rike, men slutresultatet blir ändå det samma som om de skulle vara det. Men de är alltså inte fiender. De är bedragna och vilseledda. Därför ska vi be för dem att de skulle få nåd att omvända sig från den olycksväg de har fört in vår kyrka på. Speciellt får och ska vi be för dessa ledare som sätter juridiken framom Guds ord och som inte tvekar att bussa rättsväsendet på de trognaste arbetarna i vår kyrka. Eller som hotar med att göra det. Kanhända förbarmar sig Herren över dem och över oss alla och låter dem finna nåd till att vända om. Innan de ställer till med ännu mera elände.

Fortsättning följer...

Utkorelsen

Jag fick en fråga av signaturen ”Jan” på dumhetstråden som jag vill ta upp och försöka besvara på en ny tråd. Med över hundra kommentarer har den tråden redan blivit alldeles snårig och önödigt lång och spretig.

”Ett intressant tankeexperiment: om du vore född i Saudiarabien - skulle du vara muslim då, eller tror du att du skulle vara kristen i alla fall?”

”Jans” fråga är onekligen intressant, men likväl är den felställd. Alltid när otron ställer frågor om utkorelsen (Guds väljande) så blir det nämligen fel. Otron frågar inte för att den är tacksam över att vara utvald, utan för att hitta fel och kunna kritisera. Denna fråga blir rätt endast om den ställs i tro och i tacksamhet över att man är utvald av Gud.

Utkorelsen är ett område där vi inte får all den information i Guds ord som vi människor och vår nyfikenhet gärna skulle vilja ha. Detta har lett till att olika kristna kyrkor har kommit att se på den på lite olika sätt. Framför allt har diskussionen kommit att handla om vilken vår roll, vår uppgift, i vår frälsning är. Hur mycket hjälper vi till eller hur (kanske framför allt) hur mycket spjärnar vi emot Guds ”dragande” av oss till sitt rike. Men vi har den lilla information vi har, och på basen av den kan vi helt enkelt inte till fullo förstå och skapa en heltäckande teologi i denna fråga. Detta har gett orsak att konstatera att utkorelsen är en sak som (till stora delar) ligger så att säga på ”Guds område”. Varför jag t.ex. inte är född i Saudiarabien som muslim – eller född i Finland och ändå inte är en kristen – är frågor som vi helt enkelt inte har något heltäckande svar på.Gud vet det, men han har valt att inte berätta allt för oss.

Av detta faktum att vi inte har något heltäckande svar på dessa frågor skapar således otron ett problem. Den får härmed orsak till kritik av den kristna tron. När den (otron) gör så närmar den sig alltså frågeställningen från fel håll. Frågan blir helt enkelt fel ställd. Tron igen frågar inte varför för att kunna kritisera eller problematisera, utan den närmar sig dessa saker med tacksamhet över vad den har fått i Guds utkorelse genom hans nåd och barmhärtighet.

Sedan finns det också sådana som, trots sin tro, har gjort detta att vissa människor redan genom sin födelseplats har utestängts från tron på evangeliet till ett problem och som har övervägt att lämna tron på grund av detta. På detta svarade CS Lewis att en kropp INTE blir bättre rustad till arbete om man hugger av en av dess händer. Vi som har blivit utvalda till tro, om det sedan har skett genom var vi har fötts eller genom vilka människor vi har kommit i kontakt med eller på något annat sätt, vi har också med denna tro fått en uppgift, nämligen att gå ut och berätta åt dem som har fötts på ”fel” ställe eller som inte har mött de rätta människorna. Detta är den kristna kyrkans huvuduppgift, och här behövs alla händer och alla fötter. Om vi, för att vi tycker att Gud har handlat orättvist, avlägsnar oss själva ur Guds rike och ur denna uppgift kommer missionsarbetet inte att bli mera effektivt utan mindre effektivt. Vi ska alltså inte stänga oss själva ute p.g.a. denna sak, utan se det som det uppdrag det de facto är: Alla människor som inte är i tro är vårt missionsfält – nära, längre bort och till och med i Saudiarabien.

Men, som sagt, allt detta börjar med den egna tron. Utan den kommer vi oundvikligen att närma oss frågan om Guds utkorelse på fel sätt.

Upproret

En av de mest seglivade – och felaktiga – moderna myterna är att människan av idag är så oerhört mycket annorlunda än människan var för, låt oss för enkelhetens skull säga, 2000 år sedan. Vi har utvecklats och gått framåt såväl kulturellt som intellektuellt, menar man. Och så ser man ner på gångna tiders människor så som vore de på något sätt lägrestående.

Nu har detta givetvis att göra med vilka olika ”mätare” man använder. Våra förhållanden har utvecklats enormt bara de senaste 50 åren, det är sant. Och dagens människa har oerhört mycket mera kunskap om mycket som händer i världen och om hur skapelsen fungerar, det är också sant. Men samtidigt breder den s.k. ”nyhjälplösheten” ut sig. Dagens människa förlorar garanterat 10-0 mot sin 2000 år gamla släkting om de båda, som ett tankeexperiment, skulle dimpa ner i ödemarken utan redskap och få i uppdrag att överleva bäst hon kan.

Jag vågar ändå hävda att vi inte har förändrats nämnvärt, vi människor. När man läser 2000 år gamla texter slås åtminstone jag av hur lika människan fungerar i många situationer. Då, som nu, är upproret mot Gud och hans goda ordningar något av det mest centrala i det att vara människa. Metoderna har kanske ändrat lite, ”hjälpmedlen” har förfinats och förbättrats, men drivkraften och människohjärtat har inte ändrat mycket. Människan ville, och vill, kasta av sig de bojor som hon upplever att Skaparen, genom sin blotta existens, lägger på henne. Människan vill vara fri att själv definiera vad som är rätt och vad som är fel. Människan vill vara fri att leva sitt liv som hon själv behagar utan att behöva frukta för någon allt seende Gud som en dag kommer att hålla dom över henne och hennes liv och val.

Varför rasar hednafolken, varför tänker folken fåfängliga tankar?
 Jordens kungar reser sig och furstarna rådslår med varandra
mot HERREN och hans Smorde:
"Låt oss slita sönder deras band och kasta av oss repen."

Ps. 2:1-3

Detta uppror är något allmänmänskligt som vi alla, allt från vår första levnadsdag, är en del av genom vårt släktskap med Adam. Den numera pensionerade påven Benedictus XVI skriver i sin Jesus-bok att avfallet (upproret) är som en dimma som lägger sig över allt och alla. Den rör vid allt mänskligt och ingen av oss kommer undan den. Precis så är det. Det ligger s.a.s. i våra gener att vilja göra uppror mot Gud och hans goda ordningar. Den stora frågan är vad vi gör med detta uppror, som alltså rasar i oss alla. Vi kan låta oss dras med, eller så kan vi kämpa emot. Men vi ska alltid komma ihåg att om vi människor följer den väg som faller sig mest naturlig för oss, ja, då går vi på upprorets väg. Detta gällde när psalmisten skrev sin psalm, och det gäller ännu idag. Om vi väljer att kämpa mot upproret, då väljer vi samtidigt att gå emot strömmen. Att vara annorlunda.

Gud kallar oss att kämpa mot strömmen. Han kallar oss tillbaka till sin gemenskap, tillbaka till sin kärlek. Guds nåd och barmhärtighet finns där som ett erbjudande till alla människor. Och inte bara ett erbjudande, utan som en verklighet som sträcker sig mot oss, kallar oss och drar oss. Det är den verkliga världen, Guds värld, som gör sig påmind. Som ett alternativ till upproret. Ett helt nytt och annorlunda liv. ”Var heliga, liksom han som har kallat er är helig”.

Det är därför kyrkan finns. För att det finns ett alternativ till upproret. Kyrkan är inrättad som en fristad för alla de som fått nåden att välja att gå emot strömmen. En reparationsverkstad där människor som har blivit trasiga av striden, och av upprorets följder, får komma tillsammans och få vård och bli helade. Kyrkan ska vara den oas i denna upprorets värld där vi människor kan vila ut i vår strid och få ny kraft och inspiration till vår vandring mot strömmen.

Eller så var det tänkt. Idag håller upproret på att få ett allt större grepp om åtminstone vår lutherska kyrka. Detta helt enkelt för att kyrkan och dess ledning inte vill eller vågar gå emot strömmen. För att man inte vågar stå fasta vid Guds ord och hans goda ordningar – och i förlängningen vid Gud själv och hans smorde. Kyrkan blir så i stället en spegel av denna upprorets värld, och i stället för att vara en oas och en fristad för alla de som vill gå emot upprorsströmmen börjar kyrkan jaga dessa som hon var satt att vårda och ta om hand.

Förstår du vad jag menar när jag säger att det inte, åtminstone inte i första hand, handlar om kvinnliga präster och välsignelse av homosexuella relationer? Dessa saker är bara symptom på den stora sjukan. Följder av upproret. Det finns andra följder också, följder som det inte har stridits lika mycket om, men som till sin rot är precis lika illa. Också de är symptom på samma grundläggande sjukdom.

Upproret rör vid oss alla, men vi kan alla välja vad vi gör med detta uppror. Det är bara så oerhört illa när hon, alltså kyrkan, som skulle vara vårt stöd i kampen har lierat sig med fienden. Hur går det med hjorden när herden sviker?