Två spörsmål

Min vän från den politiska arenan, Peter Östman, surfade igår i nyhetsmedia p.g.a. ett spörsmål han lämnat in i riksdagen angående en kriminalisering av förintelseförnekelse. Peter är ute i ett synnerligen angeläget ärende, det visar om inte annat reaktionerna på nyheten på Iltalehti – av de tre första kommentarerna var det två som påstod att förintelsen aldrig har ägt rum. Förnekelse av förintelsen är idag ett lagbrott i flera länder i Europa, bl.a. i Tyskland och i Frankrike.

Nu är det bara det att jag inte riktigt gillar detta med lagar och förbud. Jag börjar mera och mera anse att statens ska blanda sig i medborgarnas liv så lite som möjligt. Speciellt då i formen av lagar och förbud. Jag vill helt enkelt inte ha ett kontrollsamhälle. Dessutom: Varför slå en som redan ligger? Den människa som förnekar förintelsen är av allt att döma inte riktigt frisk. Så kanske då hellre vård än fängelse. Men, som sagt, detta är ett synnerligen angeläget ämne! Men i stället för ett förbud skulle jag då hellre se att det slås fast i läroplanen i historia i grundskolan att det ska undervisas (grundligt!) om förintelsen, och gärna då också så att det skulle finnas medel i kommunernas undervisningsbudget för ett specialprojekt i detta ämne. Helt enkelt så att eleverna fick sätta tillräckligt med tid för att lära sig om detta hemska. Nå, nu kommer Peters spörsmål knappast att leda till att vi får ett förbud, men han ska ha all uppskattning för att han orkar lyfta fram denna sak på agendan! Redan det fungerar folkupplysande.

En annan riksdagsledamot som surfade i nyhetsmedia igår var sannfinländarnas Pentti Kettunen. Hans förslag om att den kvinna som föder barn inom äktenskapet ska få sänkt pensionsålder fick ett klart kallare mottagande än Peter Östmans spörsmål. Målet med förslaget är att förbättra äktenskapets ställning och skapa en säkrare ställning för kvinnan. Kettunen säger att många unga idag inte förstår hur osäker en kvinnas ställning i ett samboförhållande är. Kettunen är också bekymrad över att invandrarfamiljerna har så mycket högre nativitet än de infödda finländarna.

Jag kan mycket väl förstå, och också omfatta, Pentti Kettunens åsikter i denna sak. Äktenskapet ska hållas i helgd – på alla sätt. Barnens och kvinnans trygghet ÄR bättre i äktenskapet än i ett samboförhållande. Så till den delen tycker jag att detta är ett bra förslag. MEN. Frågan är om vi har råd med att uppemot hälften av alla finländare skulle gå i pension sju år före den lagstadgade pensionsåldern? (I tillägg till alla dem som redan går före den åldern.) Nej, det har vi givetvis inte. Därför menar jag att det kanske skulle finnas bättre sätt att åstadkomma det som Kettunen är ute efter. Men det är bra, och synnerligen modigt!, att någon vågar lyfta fram äktenskapet på detta sätt. Så all heder åt Pentti Kettunen för det!     

Lojal, men mot vem?

På tråden där jag behandlade artikeln i SvD i vilken det berättades om biskop Per Eckerdals kritik av Kinna-herden Owe Johanssons undervisning i homofrågan kom det en intressant kommentar som till åtminstone till vissa delar blottlägger problemets kärna. Jag citerar: ”En kyrkoherde kan inte freelanca hur som helst, så länge kyrkan betalar hans lön. Han måste som vi alla andra löneanställda vara lojal mot sin arbetsgivare. Då är det helt rätt att hans förman tar honom i örat om han går andra vägar. Ifall den anställde inte kan omfatta uppdraget, måste han hitta ett annat forum för att få utlopp för sina åsikter. Biskopen har torrt under fötterna, då han stöder sig på värderingar som tillkommit i demokratisk ordning. Kyrkoherden står för anarkin.” Så långt kommentaren.

Rent mänskligt och juridiskt, om vi talar världslig lag, är detta helt riktigt. En arbetsgivare måste givetvis följa de principer och de bestämmelser som hans överordnade har tillsatt. Det centrala ordet här är ordet ”lojal”. Men hur blir det om det finns flera nivåer av överordnanden och dessa säger olika saker? Om herden (alltså i detta fall biskopen) säger A men överherden (i detta fall Kristus genom sitt heliga ord) säger B? Då blir det krångligt. Vem ska då den anställde vara lojal mot? Alltså i de fall där det inte går att bocka och buga mot båda samtidigt – vilket alltså tycks vara fallet i just homofrågan i Svenska kyrkan idag? Så, hur ska vi ha det i kyrkan? Är det biskoparna och kyrkomötet som säger var skåpet ska stå, eller är det Kristus genom Guds ord?

Kyrkan finns till för att Kristus vill ha det så. Den är, som det heter, ”uppbyggd på apostlarnas och profeternas grund och där hörnstenen är Jesus Kristus själv”. (Ef. 2:20) I denna kyrka har vi fått en del uppdrag. Det viktigaste formuleras i det vi allmänt kallar för ”missionsbefallningen” där vi ges uppdraget att gå ut med evangeliet, döpa och lära. Att göra lärjungar, helt enkelt. Ett annat uppdrag, som vi kunde säga ligger till grund för detta viktigaste uppdrag, är det uppdrag vi får i Jud. 1:3 och som jag var inne på för inte så länge sedan: ”Mina älskade, fastän jag är mycket ivrig att skriva till er om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödvändigt att skriva till er och uppmana er att fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.”

”Den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga”. Tron är alltså sådan den är och sådan vi en gång fick den att förvalta. Det ingår inte i vårt uppdrag som kyrka att börja omforma den efter vårt eget förgottfinnande eller efter tidsandan eller något annat som vi finner lämpligt. Tron är sådan den är, sådan den en gång överlämnades åt oss och sådan vi finner den utlagd i Guds ord. Denna tro har vi fått att förvalta. Av överherden Jesus Kristus. Det som nu har skett i våra kyrkor, och som blir så oerhört tydligt i det som jag kommenterade i ”Hybris”-tråden, är detta att vi tror oss kunna ställa oss över överherden och göra ändringar i den tro och det ord han en gång för alla har överlämnat åt oss. Jesus kommer en dag att komma tillbaka, och då kommer han, bland annat, att hålla räkenskap över hur vi har förvaltat denna tro. Försök dig på ett tankeexperiment: När Herren Jesus kommer med alla sina heliga änglar, tiden tar slut och alla människor kallas samman till domen – hur stor chans tror du då det finns att Svenska kyrkans kyrkomöte och hennes biskopar, genom ett demokratiskt fattat beslut, kan stoppa det som ska till att ske? Detta bara för att klarlägga potentaterna och deras inbördes förhållande och tyngd...

Kyrkoherde Owe Johansson må uppvisa bristande lojalitet mot sin jordiska arbetsgivare, och han må, till synes, ”freelanca”. Men försök öppna för tanken att hans yttersta lojalitet finns på annat håll, mot en annan herde, ja, mot överherden själv. Då blir bilden en helt annan. Vem som ytterst kommer att ta vem i örat kommer, om vi gör en större bildprojektion, att bli lite annorlunda, eller hur?

Vi kommer i denna fråga inte ifrån att juridiken står mot teologin. Detta gäller alltid när kyrkan, som en inomvärldslig aktör, ska ordna sina angelägenheter. Juridiken behöver vara med, men frågan är vad som ska ha större tyngd – och det är här pudelns kärna finns. Teologin är människans sätt att handskas med tron, och juridiken är människans sätt att handskas med lagen – och i förlängningen med relationer människor emellan. Det borde vara, men är det tyvärr inte idag, en självklarhet att teologin går före juridiken i kyrkan. När det brister här skapar vi problem för oss.     

Vidare bör vi ännu påminna oss om teologins uppgift och mål. Det vi alltid behöver hålla i minnet är att teologin inte finns till för sig själv. Teologins mål är aldrig inom teologin själv. Nej, teologins mål (och därmed också kyrkans mål!) är att skapa förutsättningar för att människor ska kunna komma till tro på Frälsaren Jesus Kristus. Teologins mål är att ställa fram Kristus för oss sådan han är och att visa för oss hurudana vi människor är och vad som behöver till för att en syndare ska kunna bli helig och rättfärdig. Detta är varför det finns teologi, och utan detta mål – om man sedan missar det i det att teologin blir sitt eget subjekt eller i det att teologin släpper taget om frälsningsfrågan – blir teologin i den meningen onödig. Frågan är om detta är orsaken till att teologin i SvK har blivit underordnad juridiken?

Hybris

Det brukar sägas att Sveriges väg är vår i kyrkliga frågor, vi kommer bara några år efter. Hittills har detta stämt, men vi får verkligen hoppas att det på något sätt sker en förändring i detta och det ganska snart. Kyrkoherde Owe Johansson i Kinna församling har läst Bibeln, och där sett vad Gud anser om utlevd homosexualitet. Han menar därför att avhållsamhet är ett gott alternativ för ungdomar som kämpar med sin sexualitet och han har därför uppmanat dem att avstå från homosexuella gärningar. Dessutom menar han att homosexualitet är en sak som människan kan bli botad från.

Detta som kyrkoherde Johansson har kommit fram till och undervisat ungdomarna om är inget annat än vad den världsvida kristna kyrkan alltid har trott, ansett och undervisat. MEN. Nu råkar kyrkoherde Johansson vara verksam i Sverige. Landet som flödar över av vishet och kunskap och där människan har nått så långt på upplysningens väg att hon t.o.m. kan tillrättavisa sin Skapare. Kyrkoherde Johanssons biskop, Per Eckerdal i Göteborg, luggar i en artikel i SvD sin underordnande och påstår att ”Det blir problematisk när man tolkar bibeltexter på ett sätt som går stick i stäv med vad kyrkomötet och biskoparna kommit fram till. I kyrkans undervisningssituationer, inte minst med ungdomar, kan man inte formulera precis vad som helst.”

Nå, nu vet vi ju att kyrkomötet och biskoparna inte har tolkat de ord biskop Eckerdal talar om. De har inte tolkat, utan förkastat. Svenska kyrkans kyrkomöte och SvK:s biskopar menar sig alltså, enligt Per Eckerdal, stå över Guds eget ord. De vet bättre än Gud själv och hela den världsvida kristenheten. Per Eckerdal säger klart ut att de ungdomar, och säkert också andra, som kämpar med sexuella begär inte ska läsa Bibeln. Åtminstone inte de bibelord som talar om vad Gud anser om dessa saker.

Det som för mig är mest förvånande i hela denna ruttna sak är det faktum att Per Eckerdal inte inser vidden av det han säger. Uppenbarligen är han så förblindad av den moderna svenskkyrkliga präktigheten och allsmäktigheten att han inte alls klarar av att inse och förstå vad det han säger innebär. SvK:s kyrkomöte och SvK:s biskopar har avsatt Herren Gud och bestämmer själva vad som gäller, vad som går an och vad som inte går an. Kan man komma längre än så på hybris-vägen?

Sveriges väg är vår, brukar det alltså heta. Vi är inte riktigt där ännu, men det hinner nog till. För egentligen är det precis detta samma som vår biskop Vikström säger när han uttalar sig i denna fråga. Han lyckas bara inte riktigt få till det lika bra som sin kollega i Göteborg. Men innebörden blir precis den samma. Bort med Guds ord och hans vilja och fram med människomeningar och det politiskt korrekta! Hybris var ordet...   

Om villolära och om kampen för tron

”Mina älskade, fastän jag är mycket ivrig att skriva till er om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödvändigt att skriva till er och uppmana er att fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.” (Jud 1:3)

Det brukar ibland sägas, med stor ironi, att det är tacksamt att vi får leva i en sådan tid då det inte finns några villolärare. Saken är ju egentligen den att villoläran idag långt har tagit över alla biskopsstolar, alla domkapitel och i stort sett hela kyrkomötet i vår lutherska kyrka. När det gäller avsaknaden av allt tal om villolära får man då fråga sig vad som är orsak och vad som är verkan. Beror tystnaden på att villoläran har tagit över, eller har villoläran kommit att ta över för att ingen har varnat för den?

Faktum är i vilket fall som helst att vi som idag vill hålla fram de Bibliska sanningarna på alla livets områden är i hopplös offside-situation i den lutherska kyrkan. Biskoparna, som ska försvara oss kristna mot de vargar och andra vilddjur som hotar hjorden, har idag vänt sig mot de trogna och slår dem med sin stav i stället för att använda staven till deras försvar. Med det resultatet att vargen får fritt tillträde till alla predikstolar och alla tjänster i kyrkan, medan de som ännu skulle vara villiga att leda församlingen på rätta vägar blir tvingade ut i marginalen och idag i princip inte kan få några tjänster alls i vår kyrka.

”Så säger lagen” är idag det som hörs från biskopar och domkapitel. Vet ni, så talar villoläran! Så talar en villolärare! ”Så säger lagen.” Vad blev det av det som en kyrkans tjänare och en andlig ledare egentligen ska säga, alltså ”Så säger Herren!”? Detta hörs inte längre idag, och det är egentligen inte så konstigt. Villolärarna räds dessa ord. Ja, egentligen räds de själva Bibelordet. De vet inte riktigt hur de ska närma sig det – detta helt enkelt för att de vet att det dömer dem som de villolärare de är.

Vi som idag vill hålla oss till det uppenbarade Gudsordet och som menar, så som kyrkan alltid har menat, att Gud i allt sitt ord talar till oss människor, vi har det trångt i vår kyrka. Villoläran och villolärarna jagar oss och slår oss med biskopsstaven. De släpper lös lagens och juridikens vakthundar mot oss. Men egentligen är det inte oss det är synd om. Inte alls! Vi har Guds ord, och vi kan ännu idag säga ”Så säger Herren!”. Vad mera kan vi begära? Vad mera kan vi äga och ha? Vi har Guds ord, vi har Kristus och med och i honom ”all den himmelska världens andliga välsignelse”. Så, nej, det är egentligen inte oss det är synd om. Det är synd om alla de som genom villolärarnas makt i kyrkan berövas möjligheten att få höra och få del av ett rätt och rent Guds ord från kyrkans predikstolar. Det är synd om alla de som genom villolärarnas avfall och deras vilseledning berövas tron på Kristus och på Guds ord. Och det är synd om alla dessa som genom sitt eget avfall leder människorna fel. Det är synd om alla dessa som en dag kommer att få se riktigheten i allt Guds ord - också detta fruktansvärda ord om att det skulle ha varit bättre för dem att få en kvarnsten hängd runt sin hals än att förleda en av dessa Jesu minsta.

Judas skriver om kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga. Denna kamp fortsätter, också för oss som idag är hårt trängda i kyrkan. Med stor sorg får vi konstatera att biskoparna har övergett denna kamp och sällat sig till villolärarna skara. Biskoparna har blivit motståndare till Guds ord och därmed till Kristus själv. Men kampen fortgår, biskoparna förutan, ja, idag får vi säga: Kampen för tron fortgår, även om vi idag tvingas kämpa denna kamp också MOT biskoparna. Vi har lagen och juridiken mot oss. Men så har det ofta varit i kyrkans historia, och då är det bra att komma ihåg att de som har stått i denna situation före oss – och med mycket större insatser för egen del än vi idag gör – de valde martyriet framom att böja knä för kejsaren. Så mycket för orättfärdiga lagar och villolärare som förlitar sig på juridiken!

Vi har som sagt en sak som dessa villolärande biskopar och domkapitel inte har. Vi har Guds ord på vår sida. Vi kan säga: ”Så säger Herren!” Det är vi, inte biskoparna och domkapitlen, som idag har att föra vidare kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga. Detta är vårt ansvar. Ditt och mitt. Vi har inga löften om att det ska bli lätt. Det kommer, tvärtom, att bli mycket svårare med tiden. Men inte desto mindre måste kampen gå vidare – också här i vårt land och i vår kyrka. I bön, framför allt, och där kan vi alla vara med. I förkunnelse, och då med och i denna profetiska dimension som vågar, vill och kan säga: ”Så säger Herren!”

För detta, att vi faktiskt kan säga ”Så säger Herren!” är allt vi har idag. Och med detta har vi faktiskt också allt vi behöver.   

Sann liberalism

Jag fick en fråga av en ”arg hetero” på den senaste tråden som lydde ”Vad är problemet med homosexualitet?” Frågaren ville ha en motivering, men att ”rabbla bibelverser tomt stirrande framför sig” duger inte. Nå, där är vi eniga. Jag ska försöka förklara vad jag menar.

Så, vad är problemet med homosexualitet? Varför går kristna runt och ”förtrycker människor som älskar varandra?” som frågeställaren uttryckte saken. Givetvis handlar det inte om att vi på något sätt vill förtrycka någon annan människa – och det gör vi förstås inte heller. Orsaken till att denna fråga idag måste stötas och blötas är att de som anser att det inte finns några problem med homosexualiteten (populärt kallade ”homolobbyn”) vill flytta fram sina positioner och inbegripa också homosexuella par i äktenskapslagstiftningen. Som jag har skrivit här och annorstädes ett flertal gånger så skulle jag inget hellre vilja än att aldrig mera skriva ett enda ord om denna fråga. Men eftersom propagandan är så oerhört kraftig menar jag att vi måste reagera. Med betoning på den första stavelsen! Äktenskapet är, per definition, något som innefattare en man och en kvinna och om man börjar pilla på det blir det till något annat – och gör man detta med våld förstör man om inte annat så åtminstone språket. Men givetvis handlar detta om mycket större saker än om språket.

Jag gillar sann liberalism. Alltså den politisk-filosofiska åskådning som menar att människorna ska få inrätta sina liv så som de själva vill. Leva och låta leva, helt enkelt. I den meningen är jag liberal. Denna förmån gäller andra fullt ut, liksom den då också ska gälla mig. Detta innebär att jag menar att två homosexuella som säger sig älska varandra och som vill dela sitt liv med varandra ska ha all rätt att få göra detta. Utan att riskera att bli ”knackade” eller på annat sätt förtryckta eller förföljda. Gränsen går emellertid där. Samhället ska tillåta detta, men på inget sätt uppmuntra till det. Jag gillar alltså sann liberalism. Frihet att leva sitt liv så som människan själv vill. Givetvis under det ansvaret att jag då också ska vara beredd att själv stå för de olägenheter detta leder till och inte belasta andra med följderna av mina (felaktiga) val. Där får man sedan fråga sig hur liberalt vårt samhälle sedan är när jag, genom att betala höga skatter, tvingas stå för följderna av andra människors dumma val, t.ex. att röka, men detta är en annan fråga...

Det jag däremot INTE gillar är en tvingande avart av ”liberalism” där majoriteten, i toleransens namn, givetvis, tvingar sig på minoriteten med sina värderingar och sina livsval. Då blir mångfalden snart till enfald. I liberalismens namn ska människan t.o.m. ha rätt att få vara intolerant – och också att uttrycka sådana åsikter som av majoriteten kan uppfattas som intoleranta! Detta givetvis så att den intoleranta minoriteten då behöver motivera sina ståndpunkter. Det är det jag håller på med här på min blogg. Jag klarar givetvis inte av att övertyga de som är av annan åsikt, men jag får åtminstone försöka!

Så, ”vad är problemet med homosexualitet?” Jag skulle, för tydlighetens skull, gärna precisera frågeställningen och i stället fråga: Vad är problemet med utlevd homosexualitet? (Där finns en signifikant skillnad!) Problemet är att Skaparen fördömer utlevd homosexualitet. Så där väldigt kort sagt. Han som har skapat människan har också gett oss människor en ”handbok” i det att vara människa – Bibeln – och i denna handbok väljer han, i sin godhet och kärlek, att berätta för oss vad som är nyttigt för oss och vad som är skadligt för oss. Hans vilja med oss är allt igenom god, rätt och sann, och den går ut på att vi ska leva så att vi inte skadar oss själva och andra. Sexualiteten är en stor gåva, men som alla stora och fina gåvor kan den falla väldigt djupt om vi själva perverterar den – och då drar den också oss människor med sig i detta fall. Därför finns det klart och tydligt sagt i Bibeln hur vi människor bör hantera vår sexualitet för att vi, som enskilda och som samhälle, ska må bra. Kort sagt: Sexualitetens plats är i det livslånga förbundet mellan en man och en kvinna. Punkt.

Detta kan vi välja att leva efter, eller att strunta i. Det är vår rätt – i den sanna liberalismens anda. Men när krafter börjar hävda att samhället genom lagstiftning ska börja rucka på de råmärken som Skaparen har stakat ut och forma samhällets lagar så detta kan uppfattas som att allt är lika rätt och sant och riktigt – ja, då går vi över en gräns som vi inte få gå över. Inte med mindre än att samhället kommer att ta stor skada. Samhället ska alltså tillåta, men inte uppmuntra, brott mot skaparens goda vilja. Detta alltså i frågor där människan inte skadar andra än sig själv.

Det handlar alltså inte om att förtrycka människor, utan om att klart säga vad som är rätt och vad som är fel. Enligt Skaparen och hans vilja. Men, som sagt, vi människor har rätt att strunta i vad han säger. Men då ska vi också vara beredda att själva stå för följderna av våra val. I tiden, men också i evigheten.