Samhällsrötan och dess orsaker

"Samhällets grund håller på att murkna", skriver Kenneth Myntti i en intressant krönika i ÖT/Vbl. Han nämner, givetvis, ekonomin, men också den minskade solidariteten människor emellan och en hel del annat gott och blandat som han tolkar som tecken på en stor samhällsförändring. Till det sämre. Läs gärna krönikan om du inte har gjort det – och om du kommer åt den.

Vi människor är egentligen ganska konstiga. Om och när vi har det bra tenderar vi väldigt lätt och snabbt att börja se detta som något normalt. Ja, kanske till och med som något vi har rätt till. Hälsa, god ekonomi, trygghet, fred osv. Vi fungerar helt enkelt bara på det sättet.

Som kristna vet vi emellertid bättre. Allt det goda vi får och har, alla goda gåvor, är välsignelser som ges oss. En nåd. En nåd är till själva sin natur en gåva och inget som vi har rätt till, utan den kommer till oss utan vår egen förtjänst. Guds ord gör klart att t.o.m. livet självt är en gåva och en nåd. Kristus är den som upprätthåller allt – också själva livet. Utan Guds goda vilja och hans nåd skulle inte vårt hjärta slå ett enda slag till. Det är endast Guds godhet som gör att vi kan fortsätta leva och endast hans godhet mot oss som gör att vi får ha allt det vi så väldigt gärna räknar som självklarheter. Det vill säga, ända tills vi mister dem och på det sättet inser att det vi hade egentligen bara var ett lån.

Jag har redan en längre tid försökt varna för följderna av att vi som land och folk vänder oss bort från Herren Gud, hans vilja och hans goda ordningar. Detta är givetvis fatalt på ett individuellt plan, men också på det kollektiva planet kan detta få mycket otrevliga följder. Se, Guds välsignelser är om än inte direkt villkorliga så åtminstone inga självklarheter.

Äktenskapet är ett fungerande samhälles grundbult. Utan äktenskapsinstitutionen blir människorna, och därmed hela samhället, oroligt och rotlöst. Eftersom Gud är en god Gud och insåg att vi människor, både individuellt och kollektivt, behöver stabilitet för att må bra, gav han oss äktenskapsinstitutionen. Genom äktenskapet har oerhört mycket välsignelse kanaliserats till mänskligheten. Dessutom får vi tro att det även följer andra för oss människor goda saker av att vi håller oss till Guds goda ordningar. Välsignelser, helt enkelt.

Men vad händer om och när vi börjar ta denna stabilitet och dessa välsignelser för givet? När vi inte inser vad som ger vad och i stället för att befästa dessa goda ordningar i stället börjar luckra upp dem? Till exempel genom att ringakta äktenskapet så att vi helt enkelt struntar i det och bara går in för att leva tillsammans, man och kvinna, som om vi var gifta trots att vi inte är det? Eller om vi går in för att omdefiniera äktenskapet och göra det till något annat än det är? Som att t.ex. säga att det som är en sak mellan en man och kvinna i stället kan ingås av två män eller två kvinnor?

Om och när vi gör så är det kanske inte så konstigt om välsignelsen uteblir. Då är det kanske inte så konstigt om det som vi trodde var vår rätt och något naturligt plötsligt inte längre är så självklart som vi trodde att det var?

Nu hävdar jag givetvis inte att jag på något sätt kan bevisa att den otrygghet, den instabilitet och de svårigheter vi idag upplever i samhället är en följd av att vi har vänt Guds goda ordningar – främst då kanske just äktenskapet – ryggen. För givetvis kan jag inte bevisa det. Men jag är övertygad om att det får följder när vi vänder Gud, hans ord och hans goda ordningar ryggen och spottar honom i ansiktet så som vi har gjort. Helt enkelt för att det inte finns någon automatik i välsignelsen. Välsignelsen är trots allt inte det naturliga för en fallen värld, och de välsignelser vi har upplevt och fått njuta frukterna av är ingalunda någon rättighet. De är gåvor. Gåvor som Gud kan ge oss, eller låta bli att ge oss.

Samhällets grund håller på att murkna, skriver Kenneth Myntti. Han har rätt. Men detta murknande är bara följden av att vår gudsrelation först har murknat och rötan har gått in i våra själar. Denna röta kan ännu komma att få mycket otrevliga följder. Det vi ser nu är troligtvis bara början.

Intressant och avslöjande

Österrike har valt en ny president. Det var ett oerhört jämt val, och efter valdagens rösträkning såg den högerpopulistiske Norbert Hofer ut att vinna valet med endast ca 130 000 röster och så bli president. Detta föranledde en så gott som enig mainstreammedia i hela EU att i olika tonarter fördöma valresultatet och måla upp dystra framtidsvisioner för såväl Österrike som hela EU. Säkert med viss rätt, bör tilläggas. Nå, idag räknades de drygt 700 000 poströsterna, och då visade det sig att de grönas före detta partiordförande, den numera obundne Alexander van der Bellen, seglade om Hofer med ett par tiotusen röster. van der Bellen är socialliberal, och alltså grön. Nu drar då samma mainstreammedia i hela EU en lättnadens suck.

Inte jag, dock. Jag vet inte vad som är värre av en högerpopulist och en gröning. Som jag ser det var detta val som att välja mellan pest och kolera. Men detta ser alltså inte mainstreammedia. Detta är intressant. Och inte så lite avslöjande. Detta föranleder mig att se ytterst dystert på EU:s framtid. Med en media som på detta sätt fullständigt misslyckas i sin uppgift att vara vakthund (när det gäller farorna med politiker som ligger i den egna änden av det politiska färgspektret - men likväl innebär en allvarlig fara för vår framtid och vår välfärd) kan jag inte annat än sucka djupt. 

Om ESC och politiken

Det är nu en vecka sedan Eurovision Song Contest (ESC) hölls i Globen i Stockholm. Jag satt faktiskt uppe och tittade igenom bidragen, men efter det gav jag upp. Frun och dottern satt uppe och såg på rösträkningen, och innan jag gick till sängs gissade vi vem som skulle vinna. En av oss gissade på Ukraina, jag ids inte säga vem. Det var emellertid fullständigt uppenbart att Ukraina skulle vinna - på samma sätt som det var fullständigt uppenbart att Conchita Wurst och Österrike skulle vinna för några år sedan. Varför? Jo för att det handlar om politik.

Alla torde inse att det inte går att tävla i musik. Tycke och smak är olika och ska så få vara. Likväl framhärdar ESC i detta tävlande. Men eftersom det alltså inte går att tävla i musik – även om man alltså försöker – har ESC kommit att handla om annat. Reglerna för tävlingen säger att bidragen inte får ha politiskt innehåll, men för alla som har följt med eländet de senaste åren står det fullständigt klart att ESC den senaste tiden har varit just politisk. Och då talar jag inte om enskilda bidrag utan om hela showen. För vad annat än politiskt är det när man driver extrem hbt-propaganda på det sätt som har varit fallet inom ESC? Så när arrangörerna hävdar att ESC inte är politiserad handlar det bara att föröka lura sig själva och de som följer med tävlingen. Eller kanske vi ska formulera det på följande sätt: ESC får vara politisk, så länge det är de "rätta" sakerna som lyfts fram. Som tankeexperiment: Försök se framför dig ett bidrag och en delegation som öppet går ut med att homosexualitet är onaturligt och att äktenskapet bör bevaras som en institution som rör en man och en kvinna. Tror du att det bidraget skulle få vara med? Nej, givetvis inte. ESC tillåter politik, men bara i "det godas" tjänst. Observera mycket noggrant att jag använder citationstecken!

Nå, nu har kulisserna emellertid fallit, och det med besked. Arrangörerna godkände Ukrainas bidrag – i enlighet med ovan nämnda formulering – och tvingas nu gång efter annan försvara sin hållning. Detta håller på att bli en kamp mot väderkvarnarna eftersom det blir allt tydligare att Ukrainas bidrag ÄR politiskt. Givetvis handlar det om vad som hände krimtatarerna 1944, men det handlar också om vad som händer i Ukraina idag. Eller rättare sagt: Sången är en tolkning, en rätt så vriden sådan, av vad som händer i Ukraina idag. Detta är givetvis hur jag uppfattar saken. Andra kan förstås uppfatta saken annorlunda. Men det som knappast kan uppfattas annorlunda är att Ukrainas bidrag BLEV politiskt senast när Europa röstade fram det som vinnare. Det är nämligen väldigt få som hävdar att Ukraina vann på grund av bidragets musikaliska kvaliteter. Nå, vara nu alltså hur det vill med politiken i bidraget, men genom att tillåta det vara med gav arrangörerna möjligheten för Europa att tolka det politiskt och ge tävlingen en politisk innebörd. Något som alltså skedde.

Jag skrev ovan att detta är hur jag uppfattar saken. Alltså att Ukrainas bidrag handlar om det som händer i Ukraina idag. Jag är, visar det sig nu, inte ensam om att uppfatta det på detta sätt. Jamala, alltså hon som både har skrivit och framförde bidraget, säger samma sak. Det, om något, borde ju avgöra saken en gång för alla.

Jag tycker alltså att det är bra att det nu blivit fullständigt klart att ESC ÄR en politisk tillställning. Det har alltså tävlingen varit redan länge, men det är först nu som det blir uppenbart för sådana som inte klarat av att identifiera och se bakom hbt-propagandan. (Kolla bilden i länken ovan! Vilka flaggor ser du?) Vilken slutsats bör vi dra av detta? Jag ser bara en möjlig sådan: Lägg ner skräpet!

Om skapelsens trasighet

För att undvika onödiga och fruktlösa diskussioner ska jag redan från början klargöra en sak: Denna text är skriven för sådana som har öron att höra med. Har du inte dessa öron kan du sluta läsa här. Jag kommer inte att ge mig in i några diskussioner med sådana som inte har dessa öron. Så är det sagt.

Synden korrumperar. Guds ord gör klart att, som ett resultat av synden, hela skapelsen är trasig. Djur, natur och även människor. Ingen av oss kommer undan detta, även om än trasigheten kommer till synes på olika sätt för olika människor. Vi föds med denna trasighet, och livet kan sarga oss ytterligare. Denna trasighet tar sig rent fysiska uttryck (sjukdomar, olyckor o.s.v.), men också på det psykiska planet är och kan vi bli trasiga. Mycket av det som skrivs på denna blogg handlar om hur också samhället och människans syn på livet har drabbats av syndens korrumperande makt. Vi och våra åsikter blir "krokiga". (För att låna ett uttryck av C.S: Lewis.) När samhället och samhällets värderingar blir krokiga kommer detta givetvis att återspeglas på och få följder för oss människor. Människor som lever i en trasig värld blir själva också sargade och trasiga av detta. Ett mycket aktuellt exempel på detta är synen på kön och sexualitet. Jag har talat om detta som "könsnihilism".

Mycket av denna trasighet erkänns som sådan och blir subjekt för korrigeringsförsök. Om en människa får cancer ger dagens medicinska vetenskap goda möjligheter till tillfrisknande. För att ta ett fysiskt exempel. Sedan finns det många psykiska sjukdomar som också uppfattas som trasighet och som behandlas och, i många fall, idag åtminstone kan tyglas om än inte i alla fall botas. Men hur blir det när denna trasighet som vi människor lider av börjar ses som något naturligt? Som en "icke-trasighet"?

Idag ser vi en massiv kampanj som redan långt har burit frukt och som har gått ut på att normalisera en del av denna trasighet. Jag talar då givetvis om homosexualitet och transsexualitet. Länge var det inom psykologin fullständigt självklart att det här var fråga om just en trasighet. En störning som man försökte åtgärda. (Många gånger säkert med felaktiga – och vissa gånger rent skadliga – metoder, men dock.) Trots att det inom vetenskapen inte har framkommit något revolutionerande som skulle ha motiverat en helomvändning på detta område har en sådan de facto ändå skett. Observera nu alltså mycket noggrant: Inte som ett resultat av nya rön, utan som ett resultat av en ideologiskt motiverad och medveten kampanj.

Mycket tyder på att vi ännu står mitt i denna process. Som jag tidigare har påpekat fanns det tidigt i hbt-aktivismens barndom också med ett "p" i bokstavskombinationen, men denna övergavs eftersom man insåg att detta helt enkelt kommer att bli för svårt att "sälja". Det är helt enkelt i det närmaste omöjligt att utmåla pedofiler som offer – något som måste till för att få till stånd en snabb förändring av opinionerna, vilket man alltså eftersträvade och också har lyckats åstadkomma. Således ses ännu idag då alltså pedofili som en trasighet, medan andra former av trasighet på sexualitetens område har börjat betraktas som normala. Men historiskt sett fanns alltså också bokstaven "p" med i denna kampanj, och man kan med fog anta att den kommer att återkomma. På något sätt och i någon form. Vi står som sagt ännu mitt i denna process, och ingen kan med säkerhet säga vad framtiden kommer att föra med sig. Det som är viktigt att inse är ändå att hela denna kampanj handlar om att normalisera trasigheten.

De senaste dagarna har det här på bloggen förts en diskussion om transsexualitet. Här har några kommentatorer påpekat att det faktiskt finns människor som föds med denna trasighet. Signaturen "Patrik" nämnde den sydafrikanska löparen Caster Semenya som ett sådant exempel. Hur det är med denna Semenya vet jag inte, men helt klart är ju att skapelsens trasighet också kommer till synes på detta sätt. Det är säkert ovanligt, men dock. Här handlar ändå det stora problemet om att (unga) människor idag indoktrineras att kön inte är ett biologiskt faktum utan mera av en social konstruktion och att det inte räcker med att titta sig själv i spegeln för att avgöra om man är man eller kvinna. Här ser vi ett typexempel på hur samhällets/världens trasighet sargar och skapar trasighet på individplanet. En samhällelig förvirring leder till att individen blir förvirrad.

Den centrala lögnen på detta område är att denna trasighet är medfödd – och således naturlig och något som bör bejakas. Mycket tyder på att mycket av denna trasighet ändå inte är medfödd utan inlärd. Men som jag visar ovan spelar det egentligen ingen roll om denna trasighet är medfödd eller om den utvecklas hos människan. Orsaken är hur som helst den samma: Synden som korrumperar, som river ner och som deformerar.

Den stora frågan, som borde diskuteras, är hur vi kan hjälpa människan som är trasig. På många områden betraktas vår mänskliga trasighet som vad den är, och där har många och stora framsteg kunnat göras för att korrigera denna trasighet. Detta medan dagens svar alltså är att trasighet när det gäller homosexualitet och transsexualitet ska bejakas och ses som något naturligt. Detta alltså som ett resultat av den massiva kampanj som har bedrivits på detta område sedan 1980-talet. Problemet är ju bara det att det som är trasigt inte blir helt av att man kallar trasigheten för normalt. Vi, som samhälle och framför allt de människor som är sargade på just detta område, skulle ha mycket att vinna på att vi skulle ta ett par steg tillbaka och fördomsfritt se på de olika svaren på frågan ovan. Men den utveckling som vi har sett de senaste åren – och den låsning som har inträtt i dessa frågor och som tycks vara fullständigt irreversibel – dömer många människor till ett livslångt lidande och ett liv i uppror mot Skaparen och hans goda ordningar. Och den kommer dessutom att leda till att allt flera människor i framtiden kommer att drabbas av förvirring på detta område. Med stort lidande som följd.

På helig mark

"Tag av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark!" (2Mos. 3:5)

Mose var ute och vaktade får. Det var hans vardag, att vakta sin svärfars får ute på markerna. En dag när han var ute kom han in på ett område där han kanske inte hade varit så ofta, kanhända inte alls tidigare. Om det var brist på bete på de områden där han annars brukade valla fåren eller vad orsaken var till att han drev fåren till andra sidan öknen får vi inte veta. Hur som helst kommer han till "Guds berg Horeb", som det står skrivet. Där ser han en märklig syn. En buske som brinner. I sig var detta kanske inte så ovanligt. Mose hade nog sett buskar som brann före detta. Men det ovanliga vara att busken, trots att den brann, inte blev till aska. Den bara fortsatte att brinna. Detta var ju ovanligt, så Mose beslöt att gå närmare och se vad detta var för något.

Det är då han, mitt i sina vardagssysslor, kommer in på helig mark. Det var förstås inte platsen i sig som var helig, och det var inte busken eller elden som gjorde platsen helig. Ja, inte ens det att busken inte brann upp gjorde marken som han stod på helig. Nej, det var Guds närvaro som gjorde platsen helig. "Tag av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark!"

Mose kom in i Guds närhet. Det här var tiden före Golgata så det var förenat med livsfara att vara i helige Guds närhet på detta sätt. Men Gud hade ett ärende åt Mose, och för att kunna kommunicera med Mose behövde Mose komma inför Gud. Det sägs inte, men det är helt klart att det var Gud som hade kallat på Mose och sett till att Mose kom på dessa vägar. Och så mötte Gud Mose. Där, i den brinnande busken. På helig mark.

Idag lever vi i tiden efter Golgata. Gud är fortfarande den samme; Levande, Helig och Fruktansvärd. (I ordets rätta bemärkelse.) Men i Jesus Kristus och i hans namn får vi komma inför honom. Idag kan vi till och med få komma med skorna på våra fötter. Likväl är det fråga om helig mark alltid när vi inbjuds till ett möte med Herren Gud. Idag behövs inga brinnande buskar för att Gud ska kunna kommunicera med oss och för att vi ska kunna komma in i Guds närhet och in på helig mark. Vi har, i och med att vi har fått framför allt Guds heliga ord, men också nattvarden, bönen och den kristna gemenskapen, en ständig inbjudan in i Guds närhet. In på helig mark. Gud talar idag till oss – också i vårt fall, precis som för Mose, mitt i vår vardag – om och när vi öppnar vår Bibel, när vi ber och också när vi deltar i samlingar där Guds ord förkunnas och sakramenten kommer till användning.

Då får också vi komma in på helig mark. Vi har inte för sed att ta av oss skorna när vi kommer in på den heliga marken. Men vi får, och behöver (för vår egen skull) komma ihåg att vi faktiskt är på helig mark när vi på detta sätt får komma in i Guds närhet och får höra honom tala. Detta innebär framför allt att vi böjer våra hjärtan i vördnad inför Herren Gud och lyssnar på lärjungasätt. Att denna vördnad också kan ta andra uttryck (som att vi tar mössan i hand eller att vi bugar oss inför altarringen) är för många en självklarhet. Men dessa yttre tecken på vår vördnad är inte avgörande. Det avgörande är att vi böjer våra hjärtan i tro och lydnad inför Guds tilltal och hans närhet. För alltid när vi kommer dit, in i Guds närhet (genom bibelläsning, genom bön, i nattvarden, när vi lyssnar till Guds ords predikan och när vi umgås med bröder och systrar i Herren och i Jesu namn) då är – också vi – på helig mark. Precis som Mose var det.

Mera om könsförvirringen

Jag har flera gånger här på bloggen varnat för den könsförvirring som vi som samhälle håller på att drabbas av – och redan långt har drabbats av. Senast handlade det om den amerikanska toalettlagen och om en man, som upplever sig vara en kvinna (och vice versa), ska använda toaletter avsedda för män eller för kvinnor. President Obama har nu sällat sig till de förvillades – och förvillandes – skara sedan han tagit ställning för detta elände.

De senaste dagarna har en youtube-video på detta ämne blivit en stor snackis i Sverige. En Hanna Lindholm tog med sig en kameraman och en rad, för sunt tänkande människor, mycket enkla frågor och begav sig till Södertörns högskola i Stockholm. (Denna skola utbildar bl.a. pedagoger/lärare.) Bl.a. frågade hon en rad studerande om hon (frågeställaren) är en man om hon upplever sig vara det, eller en japan, två meter lång eller en katt. Frågorna var, som sagt, mycket enkla, men ack hur förtvivlat svårt det var för dessa stackars vilseledda människor att ge ett rakt och klart svar! Genusförvirringen i sin prydno...

Nå, inte nog med att dessa studeranden ger en synnerligen dålig bild av sin skola och sig själv. Efter att videon blev en snackis ansåg sig högskolan tvungen att träda upp till sina studenters (och sitt eget) försvar. Men det hela blev ju bara värre, eller vad säger du? "Det är också viktigt att påpeka att vi stöttar studenterna som blivit utsatta för detta propagandatrick. All heder till dem som svarade så gott de kunde på frågor som de inte visste hade en dold agenda."

"Så gott de kunde..." Behöver jag säga att jag INTE rekommenderar denna skola till någon!

Se gärna på videon. Om du vågar. Och kom ihåg: Det är människor som dessa som kommer att fungera som lärare i svenska skolor i framtiden. Jag befarar att vi senast nu får sluta sjunga om den "ljusnande framtid" i studentsången.