Narrativet får inte riskeras!

Jag skrev efter massakern i Christchurch att hämnd bara leder till ytterligare hämnd och att hämnden för dådet i Christchurch troligen skulle drabba kristna i Nigeria. Nå, till den sista delen av resonemanget hade jag fel. (Åtminstone hittills, det kan ju komma mera ännu.) Hämnden utkrävdes, vad det ser ut som just nu åtminstone, i Sri Lanka. Över trehundra oskyldiga människor dödade, och över sexhundra skadade. Det här är förstås fullständigt fruktansvärt.

Alla som vill vara något på sociala medier har förstås fördömt dessa dåd, och gott så. Men vissa av dessa fördömanden visar på en mycket allvarlig och skrämmande sak. Dådet i Christchurch, då muslimer drabbades, kallades för var det var: Ett terrordåd där muslimer var offer. När det gäller detta dåd har många svårt att på samma sätt kalla det för vad det är. Barack Obama och Hillary Clinton förmår inte använda ordet "kristna" när de beskriver offren, utan de talar i stället om offren som "påskdyrkare" ("Easter worshipers"). När de twittrade om terrordådet i Christchurch hade de däremot inga problem att kalla offren för muslimer. Det har framförts olika försök till förklaringar till varför de gör på detta sätt. Orsakerna kan förstås vara flera, men enligt mig är det fullständigt självklart vad som ligger bakom. Det dominerande narrativet får inte riskeras! Muslimerna ska framställas som offer och kristna som förövare. Alltid! När rollerna är ombytta, vilket de oftast är, måste man ta till omskrivningar för att det gällande narrativet inte ska riskeras. Så blir "kristna" i stället till "påskdyrkare".

Det här är symptom på en mycket allvarlig sjukdom som har drabbat västvärlden idag – en sjukdom som, om den inte avslöjas och botas, kan bli hela den (post)kristna västvärlden (eller det som är kvar av den) till undergång. Islam är och har alltid varit inriktat på erövring. Fram till slutet av 1600-talet var planen att erövra den kristna världen med vapenmakt – vilket de nästan lyckades med – men efter det har västs totala militära överlägsenhet lett till att strategin har ändrat. Idag går strategin ut på att lura väst att tro att islam är en fredens religion och att muslimer alltid är offer. (Se speciellt hur korstågen framställs idag, också här i väst!) Att sedan nyttiga idioter som Barack Obama och Hillary Clinton (och merparten av media i väst) spelar med och driver på detta narrativ gör förstås inte saken bättre.  

Kristus är uppstånden!

Idag firar den världsvida kristenheten det faktum att dödens makt är bruten. I soluppgången söndagen den 5/4 år 33 e.Kr. hände något oerhört stort. Dödens makt, som dittills varit så gott som obruten, bröts när Jesus gick ut ur sin grav. Efter detta var världen inte längre sig lik. Historien vände.

Jag är teolog (och farmarmästare) till utbildningen, men framför allt är jag historiker. Teologi är intressant, men det är historia jag helst av allt har studerat. Historien är intressant framför allt för att den är vad den är. Visst kan vi tolka de olika händelserna och ge olika infallsvinklar på dem, men händelserna i sig är vad de är. Sedan är det förstås en annan sak att mycket av det som har hänt inte är åtkomligt för oss som lever idag eftersom källmaterial saknas, men det är som sagt en annan sak. När vi ser på källmaterialet som har överlevt till vår tid framstår speciellt ett liv och en kort tidsperiod som speciellt väldokumenterat. Helt i sin egen klass, faktiskt. Både när det handlar om hur mycket material som har överlevt fram till vår tid och också när det gäller källmaterialets närhet i tid till händelserna. Då talar jag förstås om Jesus från Nasaret och åren kring och strax efter vår tideräknings början. När det gäller Jesus och hans liv är källmaterialet helt i sin egen klass. Detta t.o.m. så att historiker har konstaterat att om vi alls menar oss kunna veta något alls om historien, och framför allt om antiken, måste vi konstatera att vi vet vad Jesus gjorde och vad som hände med honom.

Jag skrev ett datum ovan. Det finns förstås inget datum i källmaterialet eftersom vår tideräkning är av mycket yngre datum, men de uppgifter vi har angående regenter, ämbetsmän och antikens kalendrar tyder på att detta datum torde vara det rätta. Alltså söndagen den 5/4 år 33 e.Kr. Givetvis hänger inte det faktum att dessa saker faktiskt inträffade på detta datum, men det är intressant att det går att presentera ett datumförslag. Det visar också på sitt sätt att det vi idag firar verkligen har hänt i historien. Att det är fråga om en verklig händelse. Här sägs inte, som i sagorna, att "Det var en gång". Nej, det här är fråga om solida historiska fakta. Något som hände. Vid en specifik tidpunkt på en angiven geografisk plats. "Det har inte hänt i någon avkrok", som Paulus konstaterar i sitt försvarstal inför kung Agrippa. (Apg. 26:26)

Den där morgonen, alltså troligtvis den 5/4 år 33, var den grav som Jesu döda kropp hade lagts i fredagen den 3/4 år 33 tom. Det här är alla överens om. Alla källor, både de bibliska och de utombibliska, säger detta. Jesu grav var tom. När vi ser på källorna ser man att det finns flera olika förklaringar till varför graven var tom. Men själva det faktum att den var tom förnekas inte. Det här bevisar förstås inte att Jesus har uppstått, men som Paul Meier säger, så går det inte att ha en uppståndelse - åtminstone inte en ordentlig sådan - om inte den tomma graven finns där som ett första symptom på denna uppståndelse.

Det finns bättre och sämre förklaringar till varför graven var tom. Eller egentligen finns det en bra förklaring och flera dåliga. Den enda förklaring som framstår som bra, när man skärskådar vad källorna säger, är att Jesus, som var död, faktiskt har börjat leva igen. Givetvis finns det alltid sådana som för in andra saker i detta resonemang (som inte kan utläsas ur källorna) och som direkt diskvalificerar denna förklaring till den tomma graven. Döda människor börjar inte leva igen. Således har Jesus inte uppstått. Men observera att detta är en a priori-inställning som inte kan utläsas ur källorna. Annat då än i det att det också fanns människor med denna inställning år 33. Och det här är förstås helt förståeligt. Vi människor är rationella varelser som har svårt att begripa att det faktiskt kan hända saker i denna vår värld som inte följer de vanliga reglerna. Den mest allmängiltiga av de sanningar vi hävdar är att en död människa förblir död.

Men här hände något oerhört. Den som var död på fredag och som lades i en grav var inte längre död på söndagen. Jesus besegrade döden. Livet segrade! Dödens udd är bruten.

Kristus är uppstånden!

Idioti

Jag släpade ihop en liten påskbrasa i onsdags. Jag tänkte att det kunde vara trevligt för barnen att få vara med om en brasa på påskaftonen. Men döm om min förvåning när jag hörde att det är förbud att elda brasor eftersom det är fara för gräsbrand! Om du ser på bilden ovan ser du att jag placerat brasan på snö. Men likväl får vi inte elda. Eftersom de som beslutar om dylika saker tydligen har varit ute någonstans i Vasatrakten och konstaterat att det är torrt. Här skulle det nog finnas rum för lite mera flexibilitet - och lite eget omdöme. Men icke! Är det förbud så är det. Eftersom det är torrt någonstans i Vasatrakten. Nåväl. Det skulle kanske inte vara så trevligt att stå och se på den här brasan ikväll. Det är så vått (där det inte är snö) att det inte går att stå där med annat än gummistövlar om man inte ska bli våt om fötterna. Men det är alltså fara för gräsbrand, så vi får inte elda. I stället får vi vänta tills snön smält bort och det torkat upp ordentligt - och det inte längre är varning för gräsbrand. För eldas ska det. Jag flyttar inte det här riset flera gånger.

Skärtorsdag

Jag är glad att påsken är sen i år. Eller sen är den förstås inte, men den firas sent på våren. Det innebär att jag på helt annat sätt har möjlighet att delta i det kyrkliga firandet av påsken. När den infaller mitt i semineringstiden varken hinner eller orkar jag göra det på samma sätt. Förvisso sätter även den här tidpunkten vissa begränsningar - jag blev tillfrågad att assistera vid nattvarden igår, men när man jobbat med rävarna intensivt i över en månad sätter sig en viss lukt i händerna, och en sådan lukt är inte förenlig med tjänst vid nattvardsbordet. Men hela familjen kunde ändå vara med igår kväll när det var kvällsmässa i Esse kyrka. Och en fin kvällsmässa var det! (Om det tillåts mig i detta sammanhang: Tack Maria för den fina sången!) Det skulle förstås ha varit en fin kvällsmässa oberoende eftersom Herren deltar alltid när två eller tre är församlade i hans namn, men att dessutom uppskattningsvis 10% av församlingens medlemmar var på plats och gick fram till nattvarden gjorde det inte sämre!

När jag satt där i bänken och såg trängseln på väg fram till nattvardsbordet slogs jag av tanken hur oerhört stort det är att få vara med om det här! Här får jag/vi vara med, som en syndare bland alla andra syndare som lever av Guds nåd, och komma fram och delta i denna gemenskapsmåltid där vi, helt konkret, får del av Herren Jesus och hans nåd och förlåtelse. Att vi dessutom gör detta tillsammans med hundratals miljoner andra kristna världen över just denna kväll gör det verkligen inte mindre. Ja, och inte bara det. Jag har alltid fascinerats stort av altarcirkelns symbolik. Har du tänkt på varför den ser ut som den gör? Varför den bara är en halvcirkel? Symboliken är att den andra halvan finns på andra sidan tidens förlåt ( = draperi, skynke) och att vi, när vi firar nattvard, gör det tillsammans med alla dem som har gått före oss in i evigheten. Speciellt på skärtorsdagskvällen får vi dra oss till minnes den första nattvarden som Jesus firade tillsammans med sina apostlar. Också de finns nämligen där på andra sidan tidens skynke och firar denna gemenskapsmåltid tillsammans med oss. Det här är så stort att det är svårt att helt begripa hur stort det är.

"Din död förkunnar vi, Herre. Din uppståndelse bekänner vi, till dess du kommer åter i härlighet!"

Vår fru

Gårdagens största nyhet var utan jämförelse branden i Notre Dame. Lyckligtvis kunde ändå största delen av kyrkan räddas från lågorna, trots att det säkert kommer att bli både mödosamt och kostsamt att bygga upp den igen. Det återstår ännu att se hur mycket av de ovärderliga konstskatter som fanns i kyrkan som gick förlorade.

Det är anmärkningsvärt hur hårt en dylik kyrkbrand drabbar även ett så genomsekulariserat land som Frankrike. Givetvis spelar det in att kyrkan är en så viktig del av Frankrikes historia såväl som identitet. Notre Dame är mera än bara en kyrka. Men likväl är den just det, en kyrka. En byggnad. Om än av monumental betydelse.

Det är fruktansvärt tragiskt när en dylik kulturskatt skadas så här svårt och delvis också förstörs. Men samtidigt ska vi komma ihåg att det bara är en byggnad, och byggnader kan ersättas. Eller som i det här fallet, byggas upp igen. Men den verkliga tragedin i detta sammanhang är ändå det franska folket och, som jag redan nämnde, den sekularisering och gudsfrånvändhet som landet, och egentligen hela Europa, har drabbats av. Det är en så mycket större tragedi än att en viktig kyrka blir lågornas rov.

Om vi ska gråta över det som hänt så är det detta vi ska gråta över: Att allt färre fransmän, och européer överlag, längre känner Herren. Det är den stora tragedin.

Skrämmande, men nödvändigt, inlägg

Jag surfade in på Aftonbladets sidor på nätet, och förutom de obligatoriska sportsidorna hittade jag en kolumn av Malin Persson Giolito som jag tycker att alla borde läsa och begrunda. Det hon säger är oerhört skrämmande, men samtidigt väldigt viktigt. Läs gärna hennes kolumn!

Jag, en radikaliserad kristen?

En anonym kommentator skrev i en kommentar idag att jag är "fem före att bli en radikaliserad kristen". Samme anonym radade upp en massa huvudlösheter och gav flera bevis på oförmåga att läsa och förstå skriven text, så egentligen borde jag bara strunta i dessa kommentarer. Men det är tyvärr inte så enkelt att göra det. Speciellt inte när man blir orättvist påhoppad och lögnaktigt beskylld för än det ena, än det andra. Men just det här påståendet tyckte jag var lite småfestligt och värt att lyfta fram. För hur är det, är jag en radikal(iserad) kristen? Vad betyder orden, och mot vilken bakgrund ska dessa ord ses?

Jag vill börja med att säga att jag hoppas att jag är en radikal kristen. Radikal i meningen en människa som går till botten/till rötterna och verkligen försöker förstå vad den kristna tron är, vad den handlar om och som försöker gestalta denna tro i dagens värld. (Ordet radikal kommer från det latinska ordet "radix" som betyder just rot.) Ordet radikal/radikaliserad har förstås fått flera betydelser idag, och alla dessa är verkligen inte trevliga. Men jag föredrar att hålla mig till ordets ursprungliga betydelse. Och då hoppas jag, som sagt, att jag verkligen är en radikal kristen.

Jag har tidigare skrivit om "det konstanta avståndets förbannelse", och det tangerar detta med radikalism. En vis man skrev en gång att "alla som är mer hängivna (en sak) än jag är, är radikala". Det är en ganska bra definition, tycker jag. Den här definitionen lyfter nämligen fram det subjektiva i detta att kalla någon människa eller något fenomen radikal/radikalt. Men tillbaka till det konstanta avståndets förbannelse! Samhället utvecklas hela tiden, och ur en kristen människas synvinkel är denna utvecklig sällan positiv. I en välmående värld tenderar nämligen människan att lura sig själv längre och längre bort från Guds vilja så som den är uttryckt i uppenbarelsen (=Bibeln). Som kristna kan vi förhålla oss på tre olika sätt till denna utveckling. Vi kan: A. Läsa, tro och lyda Guds ord oberoende av hur världen utvecklas. Om vi gör det kommer vi att betraktas som radikala, trots att vårt sätt att leva, våra värderingar och våra åsikter inte har förändrats. Det är bara det att världen runt omkring oss har förändrats så mycket att vi börjar framstå som radikala, trots att vi det inte är vi som har förändrats. Eller så kan vi: B. Se hur världen förändras och göra vad vi kan för att så att säga hålla jämna steg med världen. Så som Svenska Yle (felaktigt) beskrev B-G Åstrands syn på samhället och Bibeln: Kyrkan ska tolka bibeln så att den [tolkningen] motsvarar dagens samhällsklimat. Om vi gör så blir kyrkan/vi kristna bara en spegel av den värld vi lever i. Eller med Jesu ord: Vi tappar sältan och duger inte till annat än till att kastas ut och trampas ner av människorna.

Eller så kan vi: C. Betrakta hur världen utvecklas och se till att våra åsikter och värderingar inte är de samma som världens. Men detta så att vi ändå följer efter, på behörigt avstånd, när världen runt omkring oss går allt längre bort från Guds vilja och bud. Vår referenspunkt är alltså inte Guds ord utan världen. Det är detta jag har kallat för det konstanta avståendets förbannelse. Vi ser alltså till att vi inte går lika långt som världen – att vi håller den på armlängds avstånd – men vi följer ändå efter. Med några decenniers eller års fördröjning, men dock.

Vad är alltså poängen här? Jo, poängen är att för en kristen ska referenspunkten vara Guds ord och inget annat. Om Guds ord säger nej och världen säger ja ska en kristen säga nej. Och detta nej består eftersom Guds ord "består i evighet" (1Petr. 1:25) Det ändrar inte över tid. Låt mig ta ett exempel för att visa vad jag menar: Om Guds ord säger att samboende är synd så är samboende synd oberoende av hur accepterat detta än har blivit i världen runtomkring oss. För femtio år sedan var denna uppfattning, om än inte legio men åtminstone accepterad. För trettio år sedan var man lite udda om man ansåg att samboende var fel. Idag är man radikal. Detta bara som ett, tydligt, exempel på hur uppfattningarna i det omkringliggande samhället förändras och hur synen på sådana som inte ändrar uppfattning har skiftat över tid.

Det handlar om synen på Bibeln. Och framför allt om synen på Bibelns huvudbudskap – lag och evangelium. Jag väljer, liksom vår kyrka (i bekännelse om tyvärr inte i praktiken), att hålla mig till vad Guds oföränderliga, heliga och sanna ord säger. Om detta gör att jag är "radikaliserad" så får jag väl vara det då. Egentligen borde det vara fullständigt självklart för alla som bär det kristna namnet att vi i den meningen är "radikaliserade". Det finns nämligen inte radikala kristna å ena sidan och icke-radikala kristna å andra sidan. Om vi inte håller oss till Guds ord kommer vi nämligen, förr eller senare, att tappa bort Honom som ger oss det kristna namnet. Och då är vi förstås inte längre kristna utan något annat.