Sanningen om korstågen, del 2

Om man vill ge en skev eller direkt felaktig bild av historien finns det flera sätt att åstadkomma detta. Man kan t.ex. inleda sin redogörelse mitt i händelseförloppet. Detta är ett bra sätt om man vill ägna sig åt historierevisionism t.ex. när det gäller korstågen. Faktum är att det är precis så här många historierevisionister gör idag. I stället för att inleda redogörelsen från år 622 när islam gick på offensiven inleder man sin redogörelse från medlet av 800-talet när islam redan hade brett ut sig över stora delar av den dåtida världen men drabbats av inbördes stridigheter och därmed blivit försvagad i förhållande till den kristna världen. När man gör så blir det mycket lättare att framställa islam och muslimerna som offer och de anfallande korstågsriddarna som förövare – och så har man åstadkommit den förenkling som var målet.

Sanningen är emellertid den att historien inte började med korstågen. Vidare var korstågen inte några erövringskrig med en klar uppdelning i offer och förövare. Korstågen var i själva verket en del i ett förtvivlat försvarskrig som den kristna världen hade tvingats in i på grund av islams snabba och synnerligen våldsamma expansion årtiondena efter 622. Men det här berättas det väldigt sällan och mycket lite om. Helt enkelt för att det skulle komplicera bilden av vad som hände för mycket och rådda till begreppen offer och förövare. Ja, inte bara rådda till det utan t.o.m. ställa hela begreppsvärlden på huvudet. Men här på denna blogg är jag inte rädd för att komplicera saker och ting, så om du vill veta vad som egentligen hände och vem som i verkligheten var offer och vem som var förövare ska du läsa vidare. För detta var vad som verkligen hade hänt:

Efter att Muhammed hade erövrat Mecka år 622 och lyckats ena de arabiska stammarna under sin, och islams, ledning inleddes ett erövringskrig som i stort sett saknar motstycke i historien både när det gäller framgång och våldsamhet. Efter Muhammeds död erövrade kalifen Omar Jerusalem 638. 642 tog muslimerna Persien, alltså dagens Iran. År 647 tog de Egypten och 649 erövrade de Cypern. 653 tog de Rhodos under kalifen Othman ledning och 711 tog de största delen av Spanien. Spanien var sedan muslimskt ända fram till år 1492. 732 gick muslimerna in i Frankrike där Karl Martell besegrade dem i slaget vid Poitiers. Om Martell inte skulle ha lyckats vinna över muslimerna vid Poitiers skulle hela Europa ha blivit muslimskt och med största sannolikhet ha varit det ännu idag. År 846 kom muslimerna ändå igen och belägrade Rom och förstörde mycket av de antika minnesmärken som fanns kring staden. Mellan 668 och 1453 försökte muslimerna vid åtta olika tillfällen ta Konstantinopel, och 751 erövrade de Anatolien. Redan 629 hade Muhammed sänt ett brev till kejsaren och beordrat honom att kapitulera inför Allah och islam eller ta konsekvenserna. De tre alternativ som erbjöds var att konvertera till islam, underkasta sig och betala en hög skatt (jizya) eller att dö. De sju första försöken att ta Konstantinopel misslyckades, men den åttonde gången de försökte lyckades de och som en följd av det finns inte längre staden Konstantinopel på några kartor. Staden heter idag Istanbul och bebos av (i huvudsak) muslimer. Vid erövringen av Konstantionopel flödade blodet i staden, och den allra blodigaste händelsen var när Hagia Sofia intogs och alla de kristna som förskansat sig i kyrkan höggs ner. Enligt uppgift stod blodet högt på kyrkans golv. Om detta nämns idag inte i några historieböcker, speciellt inte i Turkiet (som också annars har en tendens att gömma undan grymma våldsdåd och t.o.m. folkmord begångna mot kristna). 1382 tog muslimerna Sofia i Bulgarien och 1389 tog de Kosovo. 1396 tog de delar av Ungern, och 1529 stod de utanför Wien. De belägrade staden, men lyckades inte erövra den. Tre år tidigare, 1526, hade de erövrat Indien och de ockuperade landet till 1857 när britterna tog över. Så sent som år 1683 belägrade de igen Wien men också denna gång utan att lyckas erövra staden. 

På 700-talet, innan Karl Martell lyckades besegra muslimerna vid Poitiers, hade muslimerna i själva verket erövrat tre fjärdedelar av den kristna världen. Om Martell inte skulle ha lyckats vinna vid Poitiers skulle muslimerna inom några årtionden ha tagit resten också, och det då säkerligen helt oåterkalleligt. Det vi idag talar om som "väst" är i själva verket en liten splittra av vad den kristna världen en gång var innan islams oerhört brutala erövringskrig började. Om vår historieskrivning alls nämner islams erövringskrig förbigås det med några få rader som inte innehåller orden "erövring" och "krig" utan vanligen talas det om detta synnerligen blodiga erövringståg som ett maktövertagande i vilket islams fredliga regim tog över och spred både välstånd och sitt kulturella och vetenskapliga ljus till de områden som blev muslimska. Sanningen är emellertid fullständigt annorlunda. Hundratusentals kristna massakrerades. Kvinnor och barn förslavades och alla som bodde i de erövrade områdena tvingades betala en speciell skatt, jizya, och betraktades som tredje klassens människor.   

Muslimernas härjningar var speciellt svåra i Anatolien efter år 751, och där mördades, våldtogs och förslavades den kristna befolkningen på ett speciellt grymt sätt. För att råda bot på muslimernas härjningar sände den kristna världens ledare, kejsaren i Konstantinopel, en begäran om hjälp till påven i Rom. Som ett resultat av denna begäran inleddes korstågen. Korstågen var alltså inte någonting som uttråkade och äventyrslystna europeiska adelsmän ägnade sig åt i brist på annan meningsfull sysselsättning, utan korstågen var en del i kriget mellan den kristna världen och den muslimska världen – ett krig som dittills varit synnerligen ensidigt. Man kan med fog påstå att ifall korstågen inte skulle ha ägt rum skulle islam med största sannolikhet ha lyckats erövra hela Europa och vi alla skulle ha varit muslimer idag.

Fortsättning följer.