Klimatskepticism

Jag får väl kalla mig klimatskeptiker. Ja, egentligen är jag alltid skeptisk när olika former av filosofi eller mera moderna sagor blandas in i vetenskapen och blir något som alla "vet" och alla förutsätts tro och ställa sig bakom. Men ändå: Man borde nog ha blivit klimatforskare. Varför det, frågar du kanske? Ja för att de kan ju aldrig ha fel!

Så är det ju faktiskt. Har du tänkt på det? När det slås nya värmerekord (vilket det tycks göras varje månad numera, oberoende av om det har varit kallt eller varmt här i verkliga livet där vi människor rör oss) larmar media om klimatförändring och om hur allvarligt läget är. När det är kallare än vanligt – som exempelvis nu här i våra delar av världen – beror det, intressant nog, också på klimatförändringen. Ja, eller så har vi inte förstått att klimatet inte handlar om temperaturer under enskilda, korta, tidsperioder. Inte i de fall när det är kallare än vanligt, när det gäller det omvända har det givetvis betydelse. När vädret är normalt då, kanske du frågar. För det är det ju nog också vissa gånger. Ja, då är det väl så att det egentligen inte alls heller då är normalt eftersom klimatförändringen har gjort att vädret så gott som alltid numera är onormalt, varför det som vi vanliga dödliga betraktar som normalt inte längre är normalt utan onormalt eftersom det normala numera är att vädret är onormalt.

Den klimatforskare som alarmerar om klimatförändringen kan således aldrig ha fel.

ps. Jag tror nog att klimatet förändras över tid. Det är de moderna förklaringarna till dessa förändringar jag ställer mig skeptisk till.

Biskopsmötet går till attack

Enligt både Iltalehti och Kyrkpressen kräver biskopsmötet att Finska Evangeliföreningen förklarar sig inför biskopsmötet angående en prästvigning i Kenya i vilken en av föreningens teologer fått vigning till tjänst i Finland. Enligt KP kräver biskopsmötet en "rättning" av denna åtgärd. Vad nu sedan detta kan tänkas betyda och innebära. Enligt biskopsmötet har SLEY låtit en av sina anställda prästvigas av en "lokal" kyrka som inte godkänner kvinnliga präster – något som strider mot ämbetssynen i den lutherska kyrkan. Handlingen bryter också, enligt biskopsmötet, mot missionsorganisationernas gemensamma avtal med den lutherska kyrkan i Finland.

Var ska jag börja? Den här lilla notisen i Iltalehti och KP är så oerhört avslöjande och innehåller så många fel (teologiska och andra) att jag faktiskt inte riktigt vet var man borde börja. Men kanske jag ska börja så här: Jag försökte i vårvintras få in en insändare i KP där jag efterfråga Björn Vikströms ansvar för att alla församlingsmedlemmar ska kunna känna hemortsrätt i vår kyrka. I detta ingår givetvis, som en mycket central del, det att det prästvigs sådana präster som man kan ha förtroende för. Således: Vad har det blivit av biskopens ansvar för oss som vill ha präster som har den gamla, fortfarande renläriga (enligt kyrkans beslut) ämbetssynen? Denna insändare blev förstås refuserad. Man får nämligen inte ställa obekväma frågor i vår kyrka idag.

Biskopsmötets agerande i denna fråga sätter just denna fråga i strålkastarljuset. Om och när biskoparna vägrar meddela vigning har vi ett ansvar för kyrkans medlemmar som innebär att vi ser till att det blir präster vigda som församlingsmedlemmarna kan ha förtroende för. Jag föreslog för en tid sedan en handlingsplan som bekännelseskrifterna ger möjlighet till. En annan, och hittills bekvämare väg, har varit att göra just som SLEY här har gjort och som biskopsmötet nu alltså vill stänga till.  Detta är också bara början – det finns nämligen inte bara en präst i vår kyrka som fått sin vigning på detta sätt. Så det kan vi vara säkra på: Det kommer mera ifall detta första fall inte får en bra lösning. Omsorgen om alla församlingsmedlemmar är uppenbarligen ingen sak som biskopsmötet anser sig behöva sätta någon vikt vid.

Enligt biskopsmötet strider detta förfaringssätt mot vår kyrkas ämbetssyn. Märk mycket noggrant detta ordval! Som jag konstaterade ovan har den gamla ämbetssynen inte hittills betraktats som heretisk utan åtminstone i teorin (om än det på det praktiska planet har skett en gradvis förändring) har vår kyrka haft två ämbetssyner. Nu vill biskopsmötet tydligen frångå detta också i teorin. Och märk väl: Utan teologisk reflektion (åtminstone vad vi utomstående betraktare kan bedöma). Detta är nog så allvarligt – och synnerligen symptomatiskt. Det är helt tydligt andra hänsyn som väger tyngre än de teologiska. Och framför allt än de bibliska.

Sedan kunde man säga hur mycket som helst om hänvisningen till missionsorganisationernas avtal med kyrkan. Jag var, som dåvarande styrelsemedlem, med och godkände detta för SLEF:s del. Jag påpekade att detta avtal kan komma att användas på just detta sätt. Motargumentet var att vi inte ska skaka båten vi sitter i, det kan leda till ett ännu sämre avtal. Nå, det gick bra i närmare tio år, och gott så. Nu går det uppenbarligen inte längre. Är det kanske dags att säga upp detta avtal på bred front?

Summan av denna kardemumma blir, så som jag ser det, att biskoparna och kyrkans ledning tycker sig ha rätt och möjlighet att ytterligare klämma åt oss gammaltroende i kyrkan. Och de tror uppenbarligen att det går att göra detta eftersom "de ändå alltid kommer att stanna kvar i kyrkan". När man idag ser på vem som går ut talar dessa uträdelsesiffror dock ett annat språk. Om kyrkans ledning dessutom skulle veta hur många av oss som står och väger så tror jag att de nog skulle svettas en aning.

Nu måste SLEY stå på sig. Om de inte gör det nu kommer kyrkans ledning att ytterligare flytta fram positionerna och ytterligare minimera vårt manöverutrymme. Dessutom måste vi, på allvar, börja diskutera också andra alternativ för att få nya präster. Vi kunde kanske börja med att läsa bekännelseskrifterna?

Fascismen på frammarsch

Låt mig börja med ett förtydligande: Även om jag har uttryckt mig synnerligen negativt angående HPV-vaccinationerna är jag ingen vaccinationsskeptiker. Jag har själv fått alla de vaccinationer som hörde till vaccinationsprogrammet på 70-talet, mina barn har fått (nästan) alla vaccinationer som hör till vaccinationsprogrammet idag och jag tar själv också influensavaccination varje vinter. Så är det klargjort inför det som ska sägas.

Igår berättade en av nyheterna i nyhetsflödet att Italien kräver att barnen ska vara vaccinerade mot tolv olika sjukdomar när de ska börja skolan. Dessutom riskerar föräldrarna att få betala böter om deras barn är ovaccinerade. När jag först läste artikeln förstod jag att det skulle handla om ett skolförbud för ovaccinerade barn, men när jag läste lite noggrannare insåg jag att något sådant inte nämndes. Det sägs överhuvudtaget inget om hur myndigheterna tänker behandla dessa ovaccinerade barn, men man får frukta att det blir fråga om tvångsvaccineringar.

Behöver jag säga att detta skulle innebära ett synnerligen allvarligt ingrepp i föräldrarätten? För att inte tala om hur allvarligt ingreppet är i den personliga friheten. En av kommentarerna på ÖT hävdar att detta visar att fascismen är på frammarsch, och jag kan inget annat än hålla med. Staten tar sig här friheter i förhållande till individen som den på inga villkor har rätt att ta. Det allvarligaste här är förstås inte att barnen blir vaccinerade (det är i grunden förstås en bra sak), utan det allvarligaste är den röta i samhället som möjliggör ett dylikt övervåld mot den personliga friheten och mot föräldrarätten. Det spelar nämligen ingen roll hur ädelt ändamålet än är, oberoende av vilken sak det gäller, om friheten offras på vägen behöver vi vara på vår vakt och slå larm.

Fascismen är sannerligen på frammarsch. Men det är förstås inget nytt. Chockerande, visst, men inget nytt.

Nej till församlingsfusion!

ÖT publicerade en viktig artikel på nätet i förrgår – och troligtvis i den tryckta versionen igår. Under rubriken "Färre medlemmar – mindre i kassan", talar ett par representanter för den kyrkliga samfälligheten sig varma för en församlingsfusion mellan de fyra svenskspråkiga församlingarna i Jakobstad och Pedersöre. För en fusion talar, enligt de intervjuade, de ekonomiska frågorna medan det bara är känslorna som talar när församlingsmedlemmarna är emot en fusion. "Jag tror det handlar om känslor, inte fakta. Folk är rädda för hur det ska bli", säger gemensamma kyrkofullmäktiges ordförande Rainer Karvonen.

Givetvis är ekonomin en viktig sak, det kommer vi inte ifrån. En större flexibilitet när det gäller personalen och framför allt möjligheter för t.ex. prästerna i de mindre församlingarna att få ut sina ledigheter skulle också vara ett plus. Men faktum är ju nog att dagens stelbenthet i personalpolitiken inte är ett problem som enbart kan lösas med hjälp av en fusion. Skulle det finnas en vilja att ta tag i detta problem skulle det nog gå att lösa. Men när viljan och solidariteten de anställda emellan saknas blir det förstås svårt.

När det ankommer på ekonomin är det stora problemet inte att pengarna minskar, utan det stora problemet är att våra församlingar har blivit alltför personaldrivna. Mycket av det arbete som idag görs med anställd personal har tidigare gjorts på frivillig basis. Givetvis är också jag medveten om att samhället har förändrats och att församlingsmedlemmarnas vardag idag ser annorlunda ut än vad den gjorde för t.ex. trettio år sedan. Men församlingen och församlingsverksamheten bygger på delaktighet, och att inte ens försöka engagera församlingsmedlemmarna utan i stället anställa bort detta faktum är direkt ansvarslöst. Ja, det är t.o.m. obibliskt. Dessutom gäller här samma sak som inom den kommunala förvaltningen: Större enheter förtar vi-känslan och när denna försvinner försvinner också viljan och beredskapen att engagera sig. Vilket i sin tur leder till ett högre tryck att anställa mera folk. Så större enheter leder inte automatiskt till inbesparingar, utan i längden snarare till ett ökat personalbehov. Och då har jag inte ens kommit in på detta med chefer och överchefer – som det ju behövs i en större organisation... Även här gäller alltså samma sak som inom det kommunala: Talet om ekonomiska inbesparingar är bara förhoppningar. Förhoppningar som dessutom många gånger kommer på skam.

Sedan har vi ännu de teologiska frågorna. I Esse har vi en stark väckelserörelseframtoning på församlingen. Med denna följer en betoning av Bibeln som rättesnöre för både liv och lära. I Jakobstad finns inte denna framtoning alls på samma sätt, och där har man därför också gått bort från Guds ord t.ex. i ämbetsfrågan. Lägg därtill också det faktum att kyrkoherden i Jakobstads församling (och den troliga kyrkoherden i den nya församlingen) är en av undertecknarna till kyrkomötesinitiativet om samkönad vigsel. Det här går givetvis inte ihop. Tänk om en av de kvinnliga prästerna skulle tvingas vikariera i t.ex. Esse? (Enligt gällande bestämmelser får predikoturerna inte anpassas enligt kön.) Det skulle bli ett stort bekymmer både för henne och för församlingen. Sedan finns det säkert många, inte minst jag, som har stora svårigheter redan med tanken på Bo-Göran Åstrand som kyrkoherde. Det är mycket möjligt, ja snarast sannolikt, att en sådan sak skulle leda till en del utskrivningar och en ytterligare minskning av skatteintäkterna. Om vi ännu alltså ska prata ekonomi.

Således handlar det inte alls bara om känslor, utan om hårda fakta om och när vi motsätter oss en församlingsfusion. Såväl ekonomiska som framför allt teologiska och rent praktiska. Jag hoppas att fusionsplanerna begravs så fort som möjligt. Eller åtminstone att vi i framtiden slipper detta tal om att motståndet bara handlar om känslor.

Om vänsterspöket

Ett känt filmcitat (är det någon som vet vilken film?) lyder: "Djävulens största vinst var att övertyga världen om att han inte finns." Det ligger en del i detta, men man kan förstås diskutera om detta är hans störst vinst. Men på ett principiellt plan finns det en stor sanning i detta citat. (I filmen rörde citatet inte heller någon andlig potentat.) Om någon kan övertyga människorna om att något inte finns/inte längre existerar/inte är något hot blir detta något desto farligare. Förutsatt alltså att det existerar.

Kennet Myntti skriver i gårdagens ledare i ÖT (Vänsterspöket skrämmer oss), apropå Nils Torvalds presidentkandidatsambitioner, att "Kommunistspöket är inget vi behöver vara rädda för i dagens högervridna värld". Vad gäller ledarens huvudtes håller jag med honom: Även om Nils Torvalds sannolikt var kommunist på 60-talet är han knappast längre vad vi kunde kalla kommunist, varför han mycket väl kunde bli SFP:s kandidat för presidentposten. Åtminstone vad ankommer denna sak. Sedan är det förstås upp till de som kan tänka sig att rösta på SFP att välja sin egen kandidat. Det blandar jag mig inte i.

Men hur är det nu med kommunismen, vänstern överlag och "dagens högervridna värld". Är kommunismen något hot idag? Finns det överhuvudtaget längre något sådant som kommunism och kommunister? Jag vet faktiskt inte. Eller säkert finns det, men de som ännu vågar kalla sig själva för kommunister är nog för få för att vara något hot mot något eller någon och sitter nog alltför långt inne i någon skrubb någonstans för att kunna tas på allvar. Men vänsterideologin lever och mår, och det är nu vi kommer in på detta med principen bakom citatet jag inledde med.

Myntti skriver givetvis utgående ifrån sin egen verklighetsuppfattning och så som han ser på samhället. Problemet här är bara det att vi människor tenderar att vänja oss vid sådant tankegods vi umgås med, och det som var extremt på, låt oss säga 60-talet, ses mycket långt som salongsfähigt idag. Nils Torvalds hörde till radikalvänstern på 60-talet. Idag är mycket, men givetvis inte allt, av det som 60-talets radikalvänster stod för legio. Så det som har hänt är att det kanske inte är Torvalds utan det samhälle som han lever i som har ändrat färg. Den röda färg som på 60-talet fick honom att se radikal ut och stå i bjärt kontrast till det blåa Finland smälter idag i mångt och mycket väl in i det Finland vi nu ser runtomkring oss. Ett Finland som alltså är bra mycket rödare idag än det var på 60-talet.

Så kommunismen må vara mer eller mindre död och begraven, men vänsterideologin lever som sagt kvar. I högönsklig välmåga dessutom. Ja, detta så till den grad att i själva verket alla våra politiska partier idag är mer eller mindre vänster. Eller "socialliberala", som det så fint heter. ÖT och Kennet Myntti står med båda fötterna i denna vänsterideologi, och därför ser han inte hur fel det blir när han skriver om "dagens högervridna värld". Någon sådan värld finns nämligen inte. Ekonomin går inte runt på högeraxeln, utan tvärt om har många av 68-vänsterna radikala krav idag implementerats i vårt samhälle. Om du inte tror mig kan du försöka räkna ut hur mycket av den genomsnittlige finländarens inkomster som går åt till olika skatter och jämföra med hur situationen såg ut på 60-talet. Inkomstöverföring och utjämning är de två ord som bäst beskriver dagens ekonomiska system, och det finns inget "högervridet" i detta.

Jag vågar till och med påstå att Lenin skulle skratta högt om han skulle kunna se hur Finland fungerar idag. Hans, och framför allt hans efterföljares, problem var att få folket att jobba när staten tog alla frukter av det de producerade. Därför blev produktiviteten låg och det kommunistiska samhället förblev fattigt. Idag tar staten så gott som alla frukter av det vi producerar, men man får oss att tro att vårt arbetes frukter hamnar i våra egna fickor. Därför jobbar vi oss nästan fördärvade. Som sagt, Lenin skulle skratta högt.

Vänsterideologins största vinst är att dess företrädare har fått oss att tro att den är död.

Men alla har inte gått på det.

Hjärntvätt med skattemedel

Våra mainstream-medier har tagit det som sin hjärtesak att rasera könsrollerna och befrämja könsdysforin och (än så länge) de flesta avarter på sexualitetens område. (Jag väntar med fasa på den dag när den dolda bokstaven "P" tillåts bli synlig i den idag allt längre bokstavsraden...) T.ex. Svenska Yle publicerar på sin webbplats med jämna mellanrum olika artiklar som går i dessa ärenden. Om man ska få till stånd förändring så behöver det slås på trumman allt som oftast! Och så går projektet "Hjärntvätta det finländska folket med hjälp av skattemedel" framåt. Ett litet steg åt gången.

Den senaste i raden av artiklar i detta ärende på svenska.yle.fi bär rubriken "Skriande behov av genustänk i skolorna" och berättar om vikten av att inleda denna hjärntvätt redan i unga år. Igen, givetvis, med skattemedel. Enligt artikeln reser en person med namnet Panda Eriksson runt i våra skolor och föreläser om könsidentitet. (Personen i fråga är ordförande för en förening för transpersoner – tala om att sätta vargen som fårvaktare!)

Jag kan inte begripa hur det är möjligt att vårt rundradiobolag kan tillåtas bedriva dylik propagandaverksamhet och hjärntvätt. Igen: Med skattepengar. Dylika artiklar borde överhuvudtaget inte skrivas, än mindre publiceras. Vi behöver inte göra reklam för det söndriga och för upproret mot sunda och fungerande värderingar och könsidentiteter! För att sedan inte tala om att föreningar som Trasek (som förkortningen på den aktuella föreningen lyder) och Seta inte borde ges tillträde till våra skolor där de får fördärva våra barn och vår ungdom.  

Det finns dock en ljusglimt i artikeln. Det sägs att det finns föräldrar som håller sina barn hemma de dagar dessa förförelseföreningar besöker skolan. Det här ses förstås i artikeln som något negativt och fördomsfullt. Likväl är det sånt här som ändå ger mig någon form av tro på framtiden. Det finns ännu föräldrar som tar ansvar för sina barn och inte låter dem drabbas av denna hjärntvätt i skolan. Tack och lov för det! Och tack och lov att det ännu är möjligt att hålla sina barn hemma om och när dylik smörja tillåts komma in i skolan. Och ja, det finns ännu skolor där Seta inte får komma in. Få se hur länge dylika "svarta fläckar" tillåts finns kvar.   

Ännu om bön

Jag träffade för en tid sedan en äldre kristen broder när jag var och handlade i Jakobstad. Vi pratade lite, och så kom vi in på bönen och bönetjänst. Han berättade för mig att han, som är pensionär, har för vana att så gott som varje dag gå på bönepromenader. Alltså att han går runt i stan och ber för människor han möter, situationer, byggnader och annat som han ser. Han menade att speciellt bönerna för människorna kan vara viktigare än vi tror – vi vet inte hur nära Herren en människa är och vilken betydelse en kort bön kan ha för denna människas väg till Herren.

Jag tror att mannen jag träffade har helt rätt. Dessutom kan det tilläggas, det som undersökningen jag nämnde i den senaste texten om bön visade på, att vi kristna ber alldeles för lite. Bönepromenader kunde vara en del av lösningen på detta problem. En sådan promenad står helt klart i samklang med det som sägs i Guds ord om att vi ska "be ständigt". I Esse talade vi, när jag deltog i ungdomsarbetet, om två sorts bön. "Konversationsbön" och "koncentrationsbön". Orden säger vad det handlar om, och bönepromenader hamnar förstås under rubriken "konversationsbön". Alltså att vi går omkring och pratar med Herren och lyfter fram människor, situationer och saker inför honom. "Koncentrationsbönen" igen handlar om det som Jesus talade om när han sade att vi ska gå in i vår kammare och be. Där, i vår kammare där inget distraherar oss och vi inte behöver vara uppmärksamma på t.ex. trafiken runtomkring oss, kan vi helt och fullt koncentrera oss på vår bön. Konversation å ena sida och koncentration å andra sidan.

Världen går mot totalt kaos, människorna avfaller från Herren och förleds till olika mer eller mindre guds- och människofientliga värderingar och livsstilar. Varför? Säkert till stor del för att de kristtrogna har slutat be. Eller för att de ber alldeles för lite. Här finns det rum för ett uppvaknande och en förändring. Var och en får börja med sig själv. Jag också.