40

Jag har uppdaterat min bloggprofil. Det var inte mycket som ändrade, men när ett år läggs till de 39 föregående så blir det 40 jämt. (Tack, Esa för påminnelsen att jag skulle ändra – även om den kom några dagar i förtid!:))

Vi hade planerat ett lite större kalas, men p.g.a. ”skolstartsförkylningen” som vi drabbats av blev det nu inte så. Kanske vid 50? Jag fick så också mitt första officiella födelsedagskort, från SLEF. (Tackar, tackar!) Vi konstaterade att det är så det börjar. Sedan blir det vid 50, 60, och så börjar de komma från församlingen... (Om de då längre har råd att ha någon personal som gör hembesök...)

Bilden nedan är från kortet som min dotter (7 år) gav mig i morse. Hon har lyckats fånga något i hans blick som säkert beskriver bra hur han ser på framtiden – inför den fågelattack som alla gröna grisar förr eller senare råkar ut för. Jag för min del ser åndå positivt på framtiden, åtminstone i ett längre perspektiv. De nästa 40+-åren kan dock säkert bli både turbulenta och stundtals t.o.m. svåra. Men med Jesus fram!

Varför?

Vi har via media nåtts av budet att tre barn har avlidit under den gångna helgen genom olika olyckor – två pojkar (fem och elva år) genom vådaskott, och en treårig flicka genom drunkning. Så oerhört tragiskt!

Som småbarnsförälder vill man inte ens försöka tänka sig in i denna situation och den oerhörda vånda som föräldrarna genomlever när något sådant händer. Men för oss här är det ändå lite svårt att låta bli – även om det förstås aldrig kan bli fråga om att ens komma i närheten av att förstå hur djup föräldrarnas förtvivlan måste vara. Den treåriga flickans pappa var klasskamrat med mig på lågstadiet.

Jag kan ändå tänka mig att man gärna går till rätta med Gud när något sådant här händer. Att man gråter och ropar till honom och frågar varför. Ja, kanske att man också blir arg på Gud och ropar åt honom. Men det får vi människor göra när vi drabbas av lidande och förluster. Gud tål våra frågor och vår vånda. Och vår förtvivlan. Till och med våra förbannelser.

Frågan om lidandets problem – som helt felaktigt ansetts olöslig och därför fått ett namn (Teodicé) – är egentligen väldigt enkel. I teorin. När vi ställs inför lidandet helt konkret, som här när ett litet barn dör, då räcker förstås inte orden till och en teori kan inte ge någon som helst tröst. Men ändå. I teorin är lidandets problem inte alls svårt att lösa. Det handlar helt enkelt om att vi behöver lyfta blicken. Om att vi ska se på livet sådant det är – inte enbart några få år av orättvisor, svårigheter och lidanden här på jorden, utan ett liv som har skapats för evigheten. När vi gör så, ja då är frågan om varför en allsmäktig och kärleksfull Gud kan tillåta lidande redan löst.

Ordet ”teodicé” kommer från grekiskan och betyder ”Guds rättvisa”. Om vi försöker få ihop ekvationen med Guds kärlek, hans allmakt och människans lidande här i tiden, ja då går vi bet. Se där orsaken till att man har misslyckats med att lösa problemet. Men när vi öppnar för evigheten och får konstatera att Gud har skapat oss människor för evigheten och att där, och inte före det, alla orättvisor och fel kommer att rättas – ja, då blir det hela mycket klarare. I det ljuset kan vi också bättre förstå orden om att ”för den som älskar Gud samverkar allt till det bästa”. Även i fråga om det som vi här i tiden uppfattar som fullständigt meningslösa tragedier.

Men, som sagt, när vi drabbas på detta sätt kan inga ord och inga teorier ge oss den tröst vi behöver. Det kan bara Gud själv göra. Men vi får fråga, vi får gråta och vi får ropa. Och när våra tårar, våra rop och våra aggressioner sen en gång tar slut står Gud ännu där med sin öppna fadersfamn och välkomnar oss in i sin kärleksfulla omfamning. För sådan är Gud. Men det förändrar ändå inte det faktum att det ofta är svårt och oerhört plågsamt att vara människa. Speciellt när tragedin drabbar oss på detta sätt.

”Vad han tar och vad han giver,

samme Fader han dock bliver,

Och hans mål är blott det ena:

barnets sanna väl allena.”

  

(Lina Sandell, 1855)

Vaccinerade mot evangeliet?

Enligt kyrkans forskningscentrals färskaste undersökning är det numera endast 27% av finländarna som tror på bibelns Gud. Sekulariseringstakten har eskalerat de senaste åren, och det ordentligt. (År 2007 var samma siffra 37%.)

Redan under studietiden minns jag att det var tal om (bland de studenter som brydde sig) att vi finländare är ”vaccinerade” mot evangeliet. Det vi kanske närmast då tänkte på var evolutionismen och de anspråk den gör. Visst finns det de som gärna vill försöka få evolutionismen och den kristna tron att gå ihop (främst kanske bland biskoparna och kyrkans ledning), men den som ser nyktert och ärligt på dessa saker måste nog ändå konstatera att båda två inte kan vara sanna. Antingen har Gud skapat, eller så har han inte. Är evolutionismen sann, ja, då är kristendomen falsk. Eller tvärtom.

De människor som har förstått detta – och som har svalt evolutionismens lögner – är helt klart vaccinerade mot det kristna evangeliet. Det tar inte på dem, helt enkelt.

Men nu är detta inte hela sanningen, och inte heller ger detta hela bilden. Och inte heller är detta att använda sig av vaccinationsliknelsen på rätt sätt. Vaccinet fungerar ju på så sätt att en människa (eller ett djur) får injicerat i sig delar av ett dött virus (eller i ovanliga fall också levande men kraftigt försvagat virus som inte kan skada en frisk individ) varpå kroppen kommer att utveckla antikroppar mot det ifrågavarande viruset. När sedan människan/djuret exponeras för det riktiga viruset finns det redan i kroppen en ”antikroppsfabrik” som genast kan ta upp kampen mot viruset.

Den verkliga vaccinationen mot evangeliet sker alltså inte genom att människan utsätts för evolutionismens lögner (även om det som sagt också kan vara, och är, skadligt), utan genom att människan får i sig ett kraftigt försvagat eller helt dött evangelium. Och det sker ofta. Det är t.ex. bara att slå på radio Vega kl 8:55 för att få sig en dos av detta vaccin. Morgonandakterna i radion, som långt torde vara representativa för den förkunnelse som hörs i många av våra kyrkor idag, är ofta inget annat än ett allmänmänskligt pladder där andaktshållaren noga aktar sig för att nämna Jesus och där det glada budskapet på sin höjd reduceras till att handla om mänskliga relationer.

Vad är en sådan ”förkunnelse” annat än ett vaccin som är ägnat att immunisera människorna mot det riktiga och kraftfulla evangeliet? Visst. Folkkyrkoreligionen räknar förstås inte med något behov av omvändelse, tro och efterföljelse. Det räcker ju med att man är döpt och att man hör till kyrkan. Så då behövs det förstås inte något ordentligt evangelium. Men det pladder vi serveras i stället ”stänger av” människornas behov av en rak evangelieförkunnelse. Det immuniserar. För det är ju utan vidare så att en ärligt sökande människa inser att detta pladder inte är något att ha när det kommer till kritan. Och om kyrkan inte har något annat att erbjuda, ja då kan det lika gärna vara.

När kyrkans budskap är så kraftigt försvagat, eller t.o.m. helt dött, ja då är det inte att undra på att tron försvinner och att sekulariseringen breder ut sig.

Själafiendens vaccinationsprogram är synnerligen effektivt. 

Tuomioja och eurons kris

För en gångs skull håller jag med Erkki Tuomioja. Det var kanske på tiden - jag har gång på gång fått beskärma mig över hans uttalanden och åsikter. Men nu håller jag faktiskt med honom. Idag har han fått löpa gatlopp i media för sina uttalanden om att EMU-länderna bör förbereda sig på ett uppbrott från euron, detta även om han i samma andetag - och i många gånger senare under dagen också - mildrade sitt uttalande och försäkrade att ingen i Finland förespråkar att euroområdet bör brytas upp. Nåja, där har mannen fel. Han räknade tydligen inte med mig...  (Om alternativen är en förbundsstat eller ett farväl till euron, ja då förespråkar jag det senare.) 

Men i sak har Tuomioja rätt. Vi bör förbereda oss. Och så det mest radikala som han sade, enligt SvD: "Tuomioja misstror planerna på att fördjupa den finanspolitiska integrationen mellan medlemsländerna och ”de fyras gäng”, vilket är en hänvisning till EU:s permanente ordförande Herman Van Rompuy, EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso, Eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker och ECB-chefen Mario Draghi.
– Jag litar inte på de där människorna, säger Tuomioja."

Det gör inte jag heller. 

AAA

För den som har missat det kan jag påminna om att finansministeriet har släppt förslaget till nästa års budget. Det är en massa siffror, och knappast någon orkar läsa igenom allt. Men det finns några siffror som man som någorlunda ekonomiintresserad borde ha koll på. Budgetförslagets totalsumma går på 53,9 miljarder euro. Det är 1,4 miljarder euro mera än budgeten för år 2012. Så långt allt väl. Men sedan... Budgetförslaget visar på ett underskott, alltså skillnad mellan inkomster och utgifter, på 6,6 miljarder euro. Det är hela 12,2% av budgetförslagets totalsumma. Så trots att ledande politiker hävdar att de nu bygger ett budgetförslag som ska hjälpa oss att få bukt med statsskulden (på lång sikt) lever vi duktigt över våra tillgångar. Och då finns just inga stimulansåtgärder med i förslaget ännu. Om och när världsekonomin under 2013 (eller redan i sista kvartalet av innevarande år) går in i recession kommer det att behövas sådana åtgärder. Och då pratar vi om några miljarder till.

Dessutom är budgetförslagets inkomstdel (förstås) kraftigt skattebetonad. Vilket noggrant har påpekats från finansministeriets sida - varför, kan man ju fråga sig, jag undrar vad alternativet skulle vara... Ännu mera upplåning? Nå, hur som helst: Recession innebär mindre vinst för företagen, mera permitteringar, mera uppsägningar och sammantaget klart mindre skatteintäkter för staten. Så budgetförslagets inkomstsida är inte alls gjuten i sten den heller.

Så till den mest oroväckande siffran. Enligt budgetförslaget kommer Finlands statsskuld att stiga till 95 miljarder euro år 2013. Det är mycket pengar. Över 18 000 euro per person utslaget på varje finländare som finns. (Det är en mera "hanterlig" siffra - 95 miljarder är så mycket pengar att ingen kan greppa den summan. Men som jämförelse: USA:s statsskuld är ungefär 1100 miljarder.)

Och så det värsta till sist: Dessa siffror till trots är Finland eurozonens enda land med AAA-status. I klartext: Alla andra länder uppvisar sämre siffror (alternativt, sämre framtidsutsikter.) Detta om något är oroande. 

Folkkyrkokristendom vs. biblisk kristendom

Sommarens heta bibeldebatt i Österbottens tidning har, på sitt sätt, varit mycket belysande. Nu är jag förstås ”part i målet”, men det hindrar mig inte från att här försöka summera och komma med några iakttagelser.

Jag tror att vi kan konstatera att vår kyrka är djupt delad. Det handlar om teologin, och det handlar framför allt om synen på Bibeln och om hur bibelordet ska förstås och tillämpas. Jag skulle vilja gå så långt att jag påstår att det handlar om två olika religioner. (Även om jag inte riktigt gillar att använda ordet ”religion” när jag talar om den kristna tron.) Å ena sidan har vi ”folkkyrkokristendomen” med sin betoning av inklusivitet, människans möjligheter/skyldigheter att avgöra vad som är rätt och riktigt och sin positiva hållning till i princip allt mänskligt. Å andra sidan har vi den ”bibliska kristendomen” med sin betoning av den särskilda uppenbarelsens betydelse för läran och livet. Inklusiv och exklusiv på samma gång. Precis som den Herre är som vi möter i ordet.  

Hittills har dessa två kunnat samsas i en och samma kyrka, även om det har gnisslat ordentligt – och folkkyrkolinjen har använt sin makt för att försöka kväsa bibellinjen. Här avser jag förstås prästvigningsstoppet. Men nu undrar jag om inte den tiden har kommit när det blir uppenbart (åtminstone för mig!) att detta inte längre fungerar. Det går nämligen inte för en kyrka att både ha och inte ha kvinnliga präster. Det går inte att välsigna utlevd homosexualitet samtidigt som en del av kyrkans medlemmar (och präster) gör klart att den som lever på detta sätt står under förbannelse och Guds vrede. Och framför allt går det inte för sig att det förkunnas två olika vägar till frälsning – att en (stor) del av kyrkans präster förkunnar att ”allt är väl” och, som Mikael Lindfelt (i radions morgonandakt 6/8), att det viktiga är att vi ”gör vårt bästa”, medan en del präster (och predikanter) förkunnar att endast Guds nåd räcker till och att alla våra egna gärningar och våra egna försök inte duger och att ett förlitande på dessa kommer att leda till helvetet.  

Det är fråga om två olika religioner. I en och samma kyrka. Och det är till syvende och sidst bibelordet det handlar om. Och som en följd av detta gudsbilden. Synen på frälsningen. Synd och nåd. Kyrkan. Prästämbetet. Människan, naturen och vårt ansvar för den. Skapelsen. Ja, listan kan göras hur lång som helst. Men det hela bottnar i bibelordet och hur vi ser på det.

Men likväl har vår kyrka en tydlig och klar linje i hur vi ska se på Bibeln – och vilken betydelse denna har. Kyrkoordningens första paragraf säger att ”all lära i kyrkan skall prövas och bedömas enligt Guds heliga ord”. Att detta idag ändå mer eller mindre har frångåtts är inget mindre än en skandal.  Jag skulle kunna gå så långt att jag liknar det vid en ”tyst/smygande revolution”. Oärligt är det i alla händelser.

Hur ska vi då göra när vi inser hur landet ligger? Hur kommer vägen framåt att se ut? Om folkkyrkokristendomen får råda kommer med stor säkerhet Sveriges väg att bli vår. Alltså så att betoningen först ligger på att ”Gud är kärlek” - med allt vad detta innebär - för att sedan glida över i att ”Kärleken är gud”. Med allt vad det innebär. Då är det inte längre fråga om kristen tro, utan då blir det någon slags kärleksreligion som månar mest om att alla och allt ska rymmas med – utom de som inte godkänner att allt och alla ryms med.

För den kristna tron står och faller med den särskilda uppenbarelsen. Med Bibeln. För utanför uppenbarelsen kan vi människor inte känna Gud. Utan uppenbarelsen kan vi inte veta något om frälsningen. Inte heller kan vi veta vad som är rätt och vad som är fel. Gud har talat, och han har valt att göra det genom ett skrivet ord. Där, i Bibeln, och endast där, kan vi veta vad som gäller. Endast genom ordet kan vi människor se. Utan ordet är vi blinda.

Folkkyrkokristendomen är dömd att misslyckas. En kyrka som tar större hänsyn till människomeningar än till Guds ord har ingen framtid. Den har valt Laodiceavägen.