Folkkyrkokristendom vs. biblisk kristendom

Sommarens heta bibeldebatt i Österbottens tidning har, på sitt sätt, varit mycket belysande. Nu är jag förstås ”part i målet”, men det hindrar mig inte från att här försöka summera och komma med några iakttagelser.

Jag tror att vi kan konstatera att vår kyrka är djupt delad. Det handlar om teologin, och det handlar framför allt om synen på Bibeln och om hur bibelordet ska förstås och tillämpas. Jag skulle vilja gå så långt att jag påstår att det handlar om två olika religioner. (Även om jag inte riktigt gillar att använda ordet ”religion” när jag talar om den kristna tron.) Å ena sidan har vi ”folkkyrkokristendomen” med sin betoning av inklusivitet, människans möjligheter/skyldigheter att avgöra vad som är rätt och riktigt och sin positiva hållning till i princip allt mänskligt. Å andra sidan har vi den ”bibliska kristendomen” med sin betoning av den särskilda uppenbarelsens betydelse för läran och livet. Inklusiv och exklusiv på samma gång. Precis som den Herre är som vi möter i ordet.  

Hittills har dessa två kunnat samsas i en och samma kyrka, även om det har gnisslat ordentligt – och folkkyrkolinjen har använt sin makt för att försöka kväsa bibellinjen. Här avser jag förstås prästvigningsstoppet. Men nu undrar jag om inte den tiden har kommit när det blir uppenbart (åtminstone för mig!) att detta inte längre fungerar. Det går nämligen inte för en kyrka att både ha och inte ha kvinnliga präster. Det går inte att välsigna utlevd homosexualitet samtidigt som en del av kyrkans medlemmar (och präster) gör klart att den som lever på detta sätt står under förbannelse och Guds vrede. Och framför allt går det inte för sig att det förkunnas två olika vägar till frälsning – att en (stor) del av kyrkans präster förkunnar att ”allt är väl” och, som Mikael Lindfelt (i radions morgonandakt 6/8), att det viktiga är att vi ”gör vårt bästa”, medan en del präster (och predikanter) förkunnar att endast Guds nåd räcker till och att alla våra egna gärningar och våra egna försök inte duger och att ett förlitande på dessa kommer att leda till helvetet.  

Det är fråga om två olika religioner. I en och samma kyrka. Och det är till syvende och sidst bibelordet det handlar om. Och som en följd av detta gudsbilden. Synen på frälsningen. Synd och nåd. Kyrkan. Prästämbetet. Människan, naturen och vårt ansvar för den. Skapelsen. Ja, listan kan göras hur lång som helst. Men det hela bottnar i bibelordet och hur vi ser på det.

Men likväl har vår kyrka en tydlig och klar linje i hur vi ska se på Bibeln – och vilken betydelse denna har. Kyrkoordningens första paragraf säger att ”all lära i kyrkan skall prövas och bedömas enligt Guds heliga ord”. Att detta idag ändå mer eller mindre har frångåtts är inget mindre än en skandal.  Jag skulle kunna gå så långt att jag liknar det vid en ”tyst/smygande revolution”. Oärligt är det i alla händelser.

Hur ska vi då göra när vi inser hur landet ligger? Hur kommer vägen framåt att se ut? Om folkkyrkokristendomen får råda kommer med stor säkerhet Sveriges väg att bli vår. Alltså så att betoningen först ligger på att ”Gud är kärlek” - med allt vad detta innebär - för att sedan glida över i att ”Kärleken är gud”. Med allt vad det innebär. Då är det inte längre fråga om kristen tro, utan då blir det någon slags kärleksreligion som månar mest om att alla och allt ska rymmas med – utom de som inte godkänner att allt och alla ryms med.

För den kristna tron står och faller med den särskilda uppenbarelsen. Med Bibeln. För utanför uppenbarelsen kan vi människor inte känna Gud. Utan uppenbarelsen kan vi inte veta något om frälsningen. Inte heller kan vi veta vad som är rätt och vad som är fel. Gud har talat, och han har valt att göra det genom ett skrivet ord. Där, i Bibeln, och endast där, kan vi veta vad som gäller. Endast genom ordet kan vi människor se. Utan ordet är vi blinda.

Folkkyrkokristendomen är dömd att misslyckas. En kyrka som tar större hänsyn till människomeningar än till Guds ord har ingen framtid. Den har valt Laodiceavägen.