Varför?

Vi har via media nåtts av budet att tre barn har avlidit under den gångna helgen genom olika olyckor – två pojkar (fem och elva år) genom vådaskott, och en treårig flicka genom drunkning. Så oerhört tragiskt!

Som småbarnsförälder vill man inte ens försöka tänka sig in i denna situation och den oerhörda vånda som föräldrarna genomlever när något sådant händer. Men för oss här är det ändå lite svårt att låta bli – även om det förstås aldrig kan bli fråga om att ens komma i närheten av att förstå hur djup föräldrarnas förtvivlan måste vara. Den treåriga flickans pappa var klasskamrat med mig på lågstadiet.

Jag kan ändå tänka mig att man gärna går till rätta med Gud när något sådant här händer. Att man gråter och ropar till honom och frågar varför. Ja, kanske att man också blir arg på Gud och ropar åt honom. Men det får vi människor göra när vi drabbas av lidande och förluster. Gud tål våra frågor och vår vånda. Och vår förtvivlan. Till och med våra förbannelser.

Frågan om lidandets problem – som helt felaktigt ansetts olöslig och därför fått ett namn (Teodicé) – är egentligen väldigt enkel. I teorin. När vi ställs inför lidandet helt konkret, som här när ett litet barn dör, då räcker förstås inte orden till och en teori kan inte ge någon som helst tröst. Men ändå. I teorin är lidandets problem inte alls svårt att lösa. Det handlar helt enkelt om att vi behöver lyfta blicken. Om att vi ska se på livet sådant det är – inte enbart några få år av orättvisor, svårigheter och lidanden här på jorden, utan ett liv som har skapats för evigheten. När vi gör så, ja då är frågan om varför en allsmäktig och kärleksfull Gud kan tillåta lidande redan löst.

Ordet ”teodicé” kommer från grekiskan och betyder ”Guds rättvisa”. Om vi försöker få ihop ekvationen med Guds kärlek, hans allmakt och människans lidande här i tiden, ja då går vi bet. Se där orsaken till att man har misslyckats med att lösa problemet. Men när vi öppnar för evigheten och får konstatera att Gud har skapat oss människor för evigheten och att där, och inte före det, alla orättvisor och fel kommer att rättas – ja, då blir det hela mycket klarare. I det ljuset kan vi också bättre förstå orden om att ”för den som älskar Gud samverkar allt till det bästa”. Även i fråga om det som vi här i tiden uppfattar som fullständigt meningslösa tragedier.

Men, som sagt, när vi drabbas på detta sätt kan inga ord och inga teorier ge oss den tröst vi behöver. Det kan bara Gud själv göra. Men vi får fråga, vi får gråta och vi får ropa. Och när våra tårar, våra rop och våra aggressioner sen en gång tar slut står Gud ännu där med sin öppna fadersfamn och välkomnar oss in i sin kärleksfulla omfamning. För sådan är Gud. Men det förändrar ändå inte det faktum att det ofta är svårt och oerhört plågsamt att vara människa. Speciellt när tragedin drabbar oss på detta sätt.

”Vad han tar och vad han giver,

samme Fader han dock bliver,

Och hans mål är blott det ena:

barnets sanna väl allena.”

  

(Lina Sandell, 1855)