fredag 24 augusti 2012

Vaccinerade mot evangeliet?


Enligt kyrkans forskningscentrals färskaste undersökning är det numera endast 27% av finländarna som tror på bibelns Gud. Sekulariseringstakten har eskalerat de senaste åren, och det ordentligt. (År 2007 var samma siffra 37%.)

Redan under studietiden minns jag att det var tal om (bland de studenter som brydde sig) att vi finländare är ”vaccinerade” mot evangeliet. Det vi kanske närmast då tänkte på var evolutionismen och de anspråk den gör. Visst finns det de som gärna vill försöka få evolutionismen och den kristna tron att gå ihop (främst kanske bland biskoparna och kyrkans ledning), men den som ser nyktert och ärligt på dessa saker måste nog ändå konstatera att båda två inte kan vara sanna. Antingen har Gud skapat, eller så har han inte. Är evolutionismen sann, ja, då är kristendomen falsk. Eller tvärtom.

De människor som har förstått detta – och som har svalt evolutionismens lögner – är helt klart vaccinerade mot det kristna evangeliet. Det tar inte på dem, helt enkelt.

Men nu är detta inte hela sanningen, och inte heller ger detta hela bilden. Och inte heller är detta att använda sig av vaccinationsliknelsen på rätt sätt. Vaccinet fungerar ju på så sätt att en människa (eller ett djur) får injicerat i sig delar av ett dött virus (eller i ovanliga fall också levande men kraftigt försvagat virus som inte kan skada en frisk individ) varpå kroppen kommer att utveckla antikroppar mot det ifrågavarande viruset. När sedan människan/djuret exponeras för det riktiga viruset finns det redan i kroppen en ”antikroppsfabrik” som genast kan ta upp kampen mot viruset.

Den verkliga vaccinationen mot evangeliet sker alltså inte genom att människan utsätts för evolutionismens lögner (även om det som sagt också kan vara, och är, skadligt), utan genom att människan får i sig ett kraftigt försvagat eller helt dött evangelium. Och det sker ofta. Det är t.ex. bara att slå på radio Vega kl 8:55 för att få sig en dos av detta vaccin. Morgonandakterna i radion, som långt torde vara representativa för den förkunnelse som hörs i många av våra kyrkor idag, är ofta inget annat än ett allmänmänskligt pladder där andaktshållaren noga aktar sig för att nämna Jesus och där det glada budskapet på sin höjd reduceras till att handla om mänskliga relationer.

Vad är en sådan ”förkunnelse” annat än ett vaccin som är ägnat att immunisera människorna mot det riktiga och kraftfulla evangeliet? Visst. Folkkyrkoreligionen räknar förstås inte med något behov av omvändelse, tro och efterföljelse. Det räcker ju med att man är döpt och att man hör till kyrkan. Så då behövs det förstås inte något ordentligt evangelium. Men det pladder vi serveras i stället ”stänger av” människornas behov av en rak evangelieförkunnelse. Det immuniserar. För det är ju utan vidare så att en ärligt sökande människa inser att detta pladder inte är något att ha när det kommer till kritan. Och om kyrkan inte har något annat att erbjuda, ja då kan det lika gärna vara.

När kyrkans budskap är så kraftigt försvagat, eller t.o.m. helt dött, ja då är det inte att undra på att tron försvinner och att sekulariseringen breder ut sig.

Själafiendens vaccinationsprogram är synnerligen effektivt. 

3 kommentarer:

  1. Bra att du tar upp det. Några bibelhänvisningar till Jesu ord till i texten så skulle man kunna lägga ut det på all världen i-paddor mgf ulrik

    SvaraRadera
  2. Det ligger något i detta Kristian. Jag tror att det mesta och hårdaste motståndet jag har mött har varit bland människor inom kyrkan.

    h
    Toffe

    SvaraRadera
  3. Hmmm...

    Även inom den föraktade folkkyrkan finns det folk som bekymrar sig över sekulariseringens frammarsch och undrar hur man skall komma tillrätta med denna omständighet.

    Hur skall man alltså kommunicera evangelium till den intelligenta åhöraren?

    Luther var väldigt ambivalent i förhållande till intellektet. På det världsliga regementets område och på filosofins plan upphöjde han förnuftet till skyarna, men i andliga frågor ansåg han att förnuftet ledde människan i fördärvet.

    Den här ambivalensen kan man se redan i den diskussion som förs på den här bloggen. De olika aktörerna har olika tradition och olika uppfattning om evangelium och dess implementering i praktiskt jordeliv. Vi skulle kunna positionera oss väldigt skarpt i förhållande till varandra, bli bestämda och tydliga i övertygelsen om att just vi har rätt. Ändå väljer vi ofta att tona ner de egna åsikterna, om inte annat så för att behålla samtalskontakten. Andra väljer att fatta sig kort eller inte uttrycka sig alls.

    Så gör vi inom en väldigt begränsad läsekrets. Samma fenomen ser vi i den i många avseenden större kontext som vi kallar folkkyrkan...

    Esa

    SvaraRadera