Samhällsfördraget, del 4

Från samhällsfördrag till nyhjälplöshet

Det är nu vi kommer in på samhällsfördraget, eller samhällskontraktet som det också har kallats. Denna term formulerades först av Thomas Hobbes (1588-1679). Han hävdade att det naturliga tillståndet är ett ”allas krig mot alla”, och att man för att komma ifrån detta tillstånd (och skapa fred och trygghet för individen) ingår ett samhällsfördrag, ett ”Covenant”. I.o.m. detta fördrag ger individen upp en del av sin frihet – och en del av sin börs – mot att en överhet (staten/regenten) garanterar individen i första hand fred och trygghet. Staten driver in skatt av medborgarna, och mot denna ”avgift” tillhandahåller staten bl.a. ett juridiskt system och försvarar medborgarna från inre (och yttre) hot mot deras trygghet och säkerhet. Det var så, enligt Hobbes, det hela började. Sedan har givetvis andra uppgifter tillkommit på statens ansvarslista. Sjukvården, skolväsendet och åldringsvården (som alla först uppehölls av kyrkan) m.m., och sedan allt mera uppgifter av byråkratisk karaktär.

Det, som jag menar, oerhört intressanta här är individens anpassning till – och också hela tiden ökande krav på – den service staten/det offentliga samhället tillhandahåller. Detta så att vi människor av idag är mera eller mindre av den åsikten att staten/det offentliga ska göra i princip allt – t.o.m. så att vårt ansvar för våra egna angelägenheter (i motsvarande grad) nästan helt har försvunnit. Om vi blir utan jobb är det statens som ska försörja oss under tiden tills vi får ett nytt jobb (gärna via statens förmedling). Om vi blir sjuka ska den offentliga hälsovården sköta om oss – och detta senast inom sex månader, annars blir det böter. (Se här fördelen med olika förvaltningsnivåer – den högre kan bötfälla den lägre för att denna inte sköter de uppgifter den har fått sig ålagt!) Staten/kommunen ska stå för vår utbildning, gratis, och gärna då också så att denna gratis utbildning är den bästa i världen. När vi blir gamla ska det offentliga sörja för att vi får en värdig ålderdom. Staten ska se till att vi sköter oss på alla sätt och vis, och den senaste tiden har olika miljöfrågor blivit allt viktigare. Staten/kommunen ska lagstifta, övervaka och hålla koll så att vi inte övergöder något litet dike någonstans. För att sedan inte tala om alla ”småsaker” som vi förväntar oss att samhället ska sköta. Snöplogning, städning av allmänna områden o.s.v. Listan kan i princip göras hur lång som helst.

I ett annat sammanhang myntades ordet ”nyhjälplöshet”. (I den meningen att dagens människa inte klarar av att värma sitt eget tevatten, för att inte tala om att själv byta däck eller tändstift på bilen.) Jag menar nog att detta ord med fördel kunde användas också på samhällsekonomins område. Vi förväntar oss att vi ska bli omhändertagna allt från vaggan till graven. Staten/det offentliga ska stå för allt, och bära allt ansvar. Service och förmåner. Och för allt detta driva in skyhöga skatter. Men vad gör vi när de uppgifter vi förväntar oss att det offentliga/staten ska sköta sväller ut mera och mera och pengarna ändå inte räcker till, trots de skyhöga skatterna? Ska vi då dra ut på gatorna och demonstrera? Kanske välta en och annan polisbil och sätta eld på den? Eller konstatera att vi kanske kunde ta ett eller par steg tillbaka och börja gallra i den service vi förväntar oss av det offentliga och igen börja bära ansvaret för vårt eget liv och våra gemensamma angelägenheter?  

Märk väl att jag inte pläderar för ett renodlat högersystem. Jag menar inte att vi ska montera ner vårt välfärdssystem och lämna de som inte klarar av att ta hand om sig själva åt sitt öde. Men jag menar att vi nog behöver gallra – och med ganska hård hand - i servicen och i förmånerna. Tyvärr, får jag väl tillägga. För det kommer nog att kännas både här och där. Så behöver vi också lära oss att igen ta ett mycket större ansvar för oss själva och vår tillvaro. För om vi inte gör detta på frivillig väg kommer vårt omhuldade system förr eller senare att krascha totalt. När så sker blir uppvaknandet, och lösningarna, mycket brutalare än vad de behöver bli om vi gör detta nu och på ett ordnat sätt. Men jag tvivlar på om detta låter sig göras på frivillig väg. Vänstervridningen inom politiken och i samhället är nog idag så kraftig att det knappast finns varken vilja eller ens förmåga att tänka i dessa banor. ”Saavutetuista eduista ei tingitä”, som det brukar heta. (”På uppnådda förmåner prutas inte!”) Då återstår bara kraschen. Och revolterna. Och kanske på det ännu diktatorn.  

Samhällsfördraget, del 3

Mina uppgifter - och samhällets uppgifter

Jag har vanligen brukat se mig som en anhängare av den nordiska välfärdsmodellen. Alltså det system som vi har här i Finland idag med höga (och många) skatter och ett omfattande socialt skyddsnät och där samhället står för all den (grund)service medborgarna behöver. Men under den senaste tiden har jag mer och mer börjat fundera på om detta system ändå är hållbart på lång sikt. Det som fick mig att börja fundera i dessa banor var en fråga som jag läste i en ledare i Österbottens Tidning för säkert över ett år sedan. Den lydde (citerad ur minnet): ”Hur kan det komma sig att vi idag inte har råd att upprätthålla den service som efterkrigstidens människor byggde upp?”

Denna fråga är mycket intressant, och man kunde säkert skriva hur många bloggtexter som helst om den. Men jag vill påstå att denna fråga i grunden är fel ställd – eller kanske rättare, att den är ställd på fel grund. Idag upprätthåller kommunerna i Finland 153 olika former av service för sina innevånare. 153. Och detta är då bara kommunerna. Till detta kommer sedan ännu den statligt upprätthållna servicen (på riks- och länsnivå) och också den service församlingarna tillhandahåller sina medlemmar på lokal nivå. (Som ju också den är skattefinansierad.)

När vårt välfärdssystem byggdes upp fanns det mycket lite av allt detta – under årens lopp har servicen, och därmed kommunernas skyldigheter, byggts upp lite i gången fram till den punkt där vi befinner oss idag. Och skattetrycket har ökat. I dagens situation, när den offentliga skulden har ökat mycket snabbt (p.g.a. av att vi helt enkelt har levt över våra tillgångar), och då politikerna har insett att de hellre än att höja skatterna borde sänka dem för att hålla igång ekonomins hjul och därmed undvika en total ekonomisk kollaps, är det sedan inte konstigt att allt flera börjar ställa sig den samma frågan som ÖT:s ledarskribent ställde sig. Men frågan är, som sagt, fel ställd.

Jag menar nu att vårt största problem idag är att, i takt med att servicenivån har stigit, människornas ansvar när det gäller att ta hand om sig själva och sitt liv i motsvarande grad har minskat. Obemärkt, lite åt gången. Och det värsta i detta är att vi inte inser vad som har hänt, och som håller på att hända. Vi tycks mena att det alltid har varit så här, att det alltid har funnits detta massiva utbud av service och förmåner – och att det är vår rättighet att åtnjuta allt detta. Endast då, när man lever i denna villfarelse, kan man nämligen ställa den fråga som ÖT:s ledarskribent ställde.

Idag är det långt så att alla försöker sköta sitt, som det brukar heta. Och så får de andra ta hand om sitt. Med ”mitt” menas då strängt taget inget annat än det som finns framför mina egna fötter. När alla tänker på samma sätt blir det ”samhällets” sak att sköta om allt det som finns utanför den gräns där min egen tomt (i reell, och även överförd, bemärkelse) slutar. Om det ska städas i byn, ja, det är kommunens sak. Om det behövs en insats på lekplatsen, ja, det får de ”anställda” sköta om. Om det ska ordnas något i församlingen, ja, det finns de som har lön för att göra det. För att sedan inte tala om de saker som inte rör närsamhället. Idag har vi anställt folk som ska sköta om alla våra gemensamma angelägenheter – och så får var och en koncentrera sig på att sköta ”sitt”. Problemet är bara att det kostar. Mycket. Pengar som vi inte har utan under de senaste åren har tvingats låna upp.  

Fortsättning följer...

Samhällsfördraget, del 2

Två modeller, två lösningar

Om vi då i stället ser på problemets rot och funderar på varför det har blivit så här kan man, lite förenklat, utkristallisera två alternativa ”synsätt”. Idag hör man ofta, kanske mera från vänsterhåll, att det är systemet det är fel på. De rika slipper för lätt undan, och de som har mindre har för lite och tvingas därtill dra ett alltför tungt lass när det gäller att upprätthålla den offentliga ekonomin. Här brukar man också tala sig varm för ekonomisk utjämning och olika stöd och förmåner. De mest radikala brukar gärna också dra en lans för vad de kallar en ”medborgarlön”. Kort sagt går detta system – och denna lösningsmodell - ut på högre skatter, mera statlig kontroll och mera service och förmåner, men mindre ekonomisk frihet och mindre valmöjligheter.

Det man idag kanske hör lite mera sällan är att det inte (i första hand) är systemet det är fel på, utan att det största felet sitter hos individen – som ropar på service och förmåner och inte tar tillräckligt mycket ansvar för sin egen ekonomi. Detta synsätt hittas oftare hos människor på den politiska högerkanten. Här menar man att det offentliga bör monteras ned (i större eller mindre utsträckning) och att individen ska ges ansvar – och möjligheter – att själv ordna för sig som han/hon vill ha det. I ett sådant scenario tillhandahåller samhället mycket lite service, och bär därför inte heller upp så mycket skatt av innevånarna. På detta sätt får den enskilde själv bestämma över en större del av sina inkomster – och även sörja för sina egna behov. (I form av utbildning, hälso- och sjukvård, åldringsvård o.s.v, o.s.v.) Av kritikerna skjuts detta system kanske främst ner med motiveringen att detta är ett ”den starkes” system där den initiativrike – och friske – klarar sig (mycket) bra, medan den som kanske inte är lika initiativrik – eller sjuk – inte kommer att klara sig. Om man vill beskriva detta system/lösningsförslag med några få ord så handlar det här om mindre skatter, mindre statlig kontroll och mindre offentlig service och förmåner, men mera ekonomisk frihet och mera valmöjligheter för individen.

Så, varför har vi nu hamnat i denna svåra ekonomiska situation? Är orsaken den att staten tar in för lite skatt (av främst de rika) och därför inte har råd att upprätthålla den välfärdsmodell vi har vant oss vid, eller är orsaken den att det offentliga har åtagit sig för mycket uppgifter och därmed tvingas beskatta medborgarna och företagen för hårt – vilket i sin tur förlamar ekonomin och långt tar död på den vitalitet och initiativkraft som skulle behövas i ekonomin för att tillräckligt många arbetsplatser ska kunna skapas? 

Fortsättning följer...

Samhällsfördraget, del 1

Bakgrund: Dagens ekonomiska situation.

Dagens politiker kämpar med frågan om hur de offentliga finanserna ska hålla och hela det ekonomiska systemet som vi byggt upp under generationer inte kollapsa. Egentligen handlar den ekonomiska krisen (för det är en kris, än så länge...) om samma problem som varje människa med egen börs har att kämpa med: Hur ska inkomsterna räcka till för att täcka utgifterna? I staters fall är summan bara större.

Vi brukar tala om att det är viktigt att ha ”balans i ekonomin”, d.v.s. att utgifterna inte får vara större än inkomsterna – åtminstone inte under någon längre tid. I det offentligas fall kan detta åstadkommas på ett av två sätt, antingen sänker man utgifterna (vilket innebär att man minskar på medborgarnas service och förmåner), eller så får man se till att inkomsterna höjs (genom att se till att på sätt eller annat få in mera skatter). Så kan man förstås också kombinera dessa två metoder. Hela denna ekvation är emellertid inte alltför enkel. För om man höjer skatterna för mycket slår det tillbaka mot sysselsättningen (företag anställer mindre folk eftersom man inte har råd att betala löner när man tvingas betala skatter i stället) och konsumtionen (människorna har inte råd att köpa så mycket eftersom de betalar så mycket i skatt) vilket i sin tur får en negativ effekt på sysselsättningen genom att företagen inte får tillverka så mycket varor och därför inte heller behöver så många arbetare. I en demokrati går det inte heller att dra ner på service och förmåner hur som helst – den politiker som gör detta brukar vanligen få betala ett dyrt pris i nästa val.   

När politiken och politikerna nu sitter i denna rävsax är det inte konstigt att ekonomin idag ser ut som den gör i Europa. Detta främst då i södra Europa där politikerna har klamrat sig fast vid makten genom att upprätthålla ett system med omfattande – och dyra – förmåner och förfalska siffrorna så att den offentliga ekonomin har sett bättre ut än vad den de facto har varit. Ur denna situation finns det, som jag ser det, endast två utvägar. Antingen kollapsar systemet (mer eller mindre) och vi får börja om från början, eller så ser vi till att de politiker vi väljer får tillräckliga redskap för att kunna ta de tuffa beslut som behöver tas, och detta utan rädsla för väljarnas dom när dessa sedan förlorar sina förmåner. En sådan politiker, som inte kan förlora sin makt i politiska val, brukar vanligen kallas för en diktator. Jag behöver kanske inte säga att inget av dessa alternativ ser så alldeles lockande ut!

Fortsättning följer...

Sanning och känsla

Den kristna tron hävdar att den är sann. Sanningsfrågan har en ytterst central roll – framför allt när det gäller Kristus och hans liv, död och uppståndelse – men också när det gäller historiciteten överlag och även den särskilda uppenbarelsen, alltså Bibeln. Vi brukar säga att som kristna behöver vi inte vara rädda för sanningen. Vi kan undersöka saker och ting, vi kan forska och ta reda på. Om det som den kristna tron och Bibeln påstår är sant innebär det att allt som all verklig och förutsättningslös vetenskap kommer att upptäcka kommer att bekräfta denna sanning. Inte omkullkasta den. Detta givetvis inte så att den kristna tron ska diktera vad vetenskapen får eller kan upptäcka och komma fram till. Men det som är sant, rätt och riktigt kommer alltid att vara sant rätt och riktigt.

Sanningsfrågan är alltid central i den kristna tron, och den kan aldrig vara annat. Därför är postmodernismen också en så stor utmaning för den kristna tron. Postmodernismen som hävdar att det inte finns några absoluta sanningar, och där känslan är det centrala. Det viktiga är att det känns bra och rätt, och det som är sant för en människa är inte nödvändigtvis sant för en annan.

Jag lyssnade i går på dokumentären ”Den unga teaterveteranen” i radio Vega, om skådespelaren Alma Pöysti. I diskussionen med redaktören Tomas Jansson, han med den oerhört monotona rösten, kom det i ett sammanhang (kring 20 minuter in i dokumentären) fram hur teatern/konsten fungerar i en postmodern kontext. Jansson och Pöysti diskuterar publikens upplevelser av pjäsen ”Morbror Vanja” i regi av Andrej Zholdak, och Pöysti konstaterar att det här handlar om att bli fri från det intellektuella skyddet och att teaterupplevelsen får gå in i ryggmärgen, via känslan. "Det ska inte vara en intellektuell upplevelse, det handlar inte om att förstå. Det är jättebra att inte hänga med", säger Pöysti. "Det är jättebra att bli förvirrad. Det är konstens uppgift att förvirra. Att ge nya perspektiv. Att ställa saker och ting på ända. Det är bra att slippa intellektet ibland, att de sanningar vi bestämt oss för ruckas på... Man hålls vaken."

Nu hävdar jag förstås inte att jag förstår exakt vad Pöysti (och Jansson) menar, och att deras tänkande till alla delar kommer fram i denna intervju. Men så mycket kan man väl nog förstå, och sluta sig till, att det här handlar om ett sätt betrakta verkligheten, genom teatern, som tar avstånd från allmänt gällande sanningar. Helst då också så att en människa låter sig styras av känslan hellre än intellektet. (Och då helst de känslor som teatern, och i detta fall då Zholdak) lyckas frammana.

Det här låter bestickande. Positivt. Men om man riktigt synas vad som sägs i sömmarna framträder en annan bild. Här handlar det faktiskt om en form av hjärntvätt och en styrning/manipulering av människans sätt att betrakta sig själv och sin omgivning som, i yttersta fall, kan bli oerhört farlig. En människa som, omedvetet dessutom, styrs av sina känslor och av sina känslomässiga reaktioner och inte av sitt intellekt kan lätt fås att omfatta ”sanningar” som är direkt människofientliga. Och i värsta fall, fås att göra saker som är direkt farliga för henne själv och andra. Nu är detta givetvis inte Pöystis avsikt, och förhoppningsvis inte Zholdaks heller, men drivet till sin spets hamnar vi där – om vi låter oss styras av känslor och inte av vårt förstånd. Och av människor som hänsynslöst förstår att utnyttja detta.

Människan är en intellektuell varelse – som förmår känna. Tanke och känsla, men i denna ordning. Om vi svänger på det kan det bli farligt. Postmodernismen driven till sin spets.

Det jag reagerade starkast på i intervjun var orden om ”de sanningar vi bestämt oss för”. Nu vet jag förstås inte vad Pöysti avsåg med denna något kryptiska mening, men jag kan tänka mig att detta, enligt henne, gäller alla sanningar. I äkta postmodernistisk anda. För idag ska man givetvis anse att det inte finns några absoluta sanningar, utan att alla sanningar är sanningar vi har ”bestämt oss för”.

Som en tänkande människa kan jag inte omfatta detta sätt att resonera. Och framför allt inte som en kristen, tänkande människa.  

Motgångsteologi

Speciellt på 1980-talet talades det allmänt om ”framgångsteologi”. Med detta avsågs en form av teologi som menade att materiellt välstånd och frihet från sjukdom och motgångar är något som följer med den kristna tron. Framgångsteologin ansåg att välsignelse är Guds vilja för den troende, och att alla former av sjukdom, motgångar och brist är orsakat av individens personliga synd och otro. En bibeltrogen kristen ska, enligt framgångsteologin, inte vara sjuk, inte vara fattig och inte uppleva motgångar.

Den senaste tiden har jag kommit på mig själv med att tänka att jag snarare då är en ”motgångsteolog”. Detta givetvis inte så att jag menar att ett liv i enlighet med Guds vilja inte skulle vara välsignat och att t.ex. ett folk som i sin lagstiftning beaktar Skaparens vilja inte skulle må bra av detta. För så är det. Guds i Bibeln uttryckta vilja är god för människan, och ett liv byggt på denna grund ÄR välsignat. Detta bland annat på det sättet att vi genom att försöka leva enligt Skaparens vilja undviker mycket av det elände som ett liv i uppsåtlig synd och i uppror mot Gud och hans vilja för med sig.

Men här finns samma frågeställning som också det s.k. ”teodiceproblemet” bygger på, nämligen frågan om vad som ytterst är det bästa för människan. Vad är målet för vårt liv här på jorden? Är det Guds vilja att vi ska ha ett smärtfritt och lätt (välsignat) liv här på jorden, eller är hans mål att leda oss så att vi blir ”himmelrikets lärjungar” och växer till på den vägen? Är det Guds vilja att vi ska få ha en så bekväm resa som möjligt genom jordelivet, eller är det Guds vilja att vi ska lära känna Honom bättre - och nå hans himmel?

Det är ett obestridligt faktum att människan söker Gud i motgång, lidande och brist. När allt flyter på och vi får vara friska, mätta och på alla sätt tillfredställda, ja då klarar vi oss långt utan Gud – menar vi åtminstone. I de allra flesta fall är det först i motgångens stund som vi inser att vi egentligen inte alls klarar oss själva. Det är då vi inser vårt stora behov av Herren, och först då som vi söker oss till honom. Därför, menar jag, är framgång, rikedom och välstånd, hälsa och medgång inte alltid nödvändigtvis några välsignelser. Och sjukdom, fattigdom och brist inte alltid det motsatta. Välsignelse är ett liv i Guds närhet – oberoende av om detta sedan för med sig framgång eller motgång, rikedom eller fattigdom, sjukdom eller hälsa. Guds vilja för oss människor är alltid god, men den bör alltid ses ur ett evighetsperspektiv. För det är evigheten som är målet, det primära. Sättet vi når dit är sekundärt.

Ingen vill förstås sjukdom, fattigdom och motgång. Inte jag heller. Men vi bör, tror jag, förstå att vi ibland kan behöva uppleva också detta för att inse vår belägenhet och vårt behov av Gud. Nu säger jag givetvis inte att motgången på något sätt skulle portioneras ut efter behov, och att de som har det, mänskligt sett, bättre skulle ha ett mindre behov av att söka Gud. Som jag tidigare har konstaterat så har vi människor olika kors att bära. För den ena kan korset bestå i lidanden och fattigdom, för den andre i rikedom och välgång – och ur ett evighetsperspektiv är det inte alls sagt att det senare är bättre än det förra. Snarare kanske tvärtom.

Jag menar heller inte att vi ska bli fatalister och ta emot allt elände som ramlar över oss som om det skulle vara oundvikligt och något vi t.o.m. ska söka. Vi ska sträva efter att göra det vi gör på bästa möjliga sätt, och om vårt slarv på något av livets områden leder till lidanden av olika slag ska vi inte beskylla vare sig Gud eller ödet för dessa lidanden. Om jag t.ex. kör utan bilbälte och skadar mig i en olycka p.g.a. detta så är denna skada inget som Gud (eller ödet) har sänt, utan något som jag med mitt slarv har dragit över mig själv. Ändå får vi konstatera att det är mycket vi inte förstår när det gäller detta med lidande och motgångar. Trots att vi försöker vårt bästa sker det olyckor. Vi blir sjuka. Vi kan drabbas av ekonomiska motgångar. Men vi får ändå lita på att den väg Herren för oss är den bästa för oss. Trots allt. Rom. 8: 28 är ett härligt Guds ord i detta sammanhang: ”Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut.”

När Paulus och Barnabas predikade i Derbe (strax efter att Paulus hade blivit stenad av judarna i Lystra) formulerar Paulus motgångsteologins grundtes när han säger att ”vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike”. (Apg. 14:22) En av de vackraste beskrivningarna av denna ”motgångsteologi” finns i (främst första versen av) psalmen ”Närmare Gud till dig”, skriven av Sarah Flower Adams (1841) och översatt till svenska av Emanuel Linderholm:

Närmare Gud, till dig
Närmare dig!
Om det än blir ett kors som lyfter mig
Sjunger jag innerlig:
Närmare Gud, till dig
Närmare Gud, till dig
Närmare dig!

Döljer för pilgrim trött solen sitt sken
Blir än min huvudgärd hårdaste sten
Skall jag dock drömma mig
Närmare Gud, till dig
Närmare Gud, till dig
Närmare dig!

Där skall all nåd du gav så för min syn
Såsom en stege, rest upp emot skyn
Änglar där vinkar mig
Närmare Gud, till dig
Närmare Gud, till dig
Närmare dig!

Vaknad jag reser glad stenen så hård
Såsom mitt betel upp, minnet till vård
Natten ju förde mig
Närmare Gud, till dig
Närmare Gud, till dig
Närmare dig!

Sist, när jag ställa får uppåt min färd
Och jag har bakom mig jordelivets värld
Viskar det än åt mig:
Närmare Gud, till dig
Närmare Gud, till dig
Närmare dig!