Kirill, feminism och jämställdhet

Den ryskortodoxa kyrkans (heter det faktiskt så?) patriark Kirill nådde i förrgår över nyhetströsklarna här i Finland när han varnade för ”den farliga feminismen”. Åtminstone enligt YLE:s svenska webbplats har han sagt att ”Mannen ska arbeta och tjäna pengar medan kvinnan alltid riktar sig inåt och mot barnen och familjen. Den falska frihet som feminismen förespråkar riskerar att ödelägga familjen och nationen.”

Som de flesta kristna är jag kluven inför feminismen. Jag bejakar naturligtvis de delar av dess agenda som strävar efter att göra samhället jämställt på det sättet att kvinnorna har samma möjligheter att utbilda sig, söka jobb och få lika lön som männen. Men samtidigt inser jag också att, liksom Kirill säger, män och kvinnor har olika roller när det kommer till hem och familj. En man kan inte föda fram ett barn, han kan inte amma det och det torde vara självklart (för de flesta) att kvinnan därför är bättre rustad att ta hand om barnet under dess första månader. Många, men förstås inte alla, kvinnor har också en uppriktig längtan att stanna hemma och ge sina barn en så bra start på livet som möjligt.

Därför kan jag inte omfatta och stöda den typen av feminism som med alla medel vill ”jaga ut” kvinnan ur hemmet, utan här får jag nog ge Kirill rätt. Dessutom tenderar denna typ av feminism, när den som här i vårt land har fått allmänt genomslag, leda till att kvinnorna (och här vågar jag nog påstå att detta gäller alla kvinnor med familj!) upplever att de har en ”dubbel skyldighet” – dels ska de göra karriär, dels ska de sköta hem, familj och barn. Frågan är om inte detta är den värsta typen av ”kvinnofälla”. Feminismens krav/målsättning leder till att kvinnan tvingas leva med dåligt samvete oberoende av vilket val hon gör – för det vet vi nog alla att det i dagens samhälle inte går att både göra karriär och finnas till för barnen/familjen till 100%

Jag skulle därför vilja se ett samhälle – och en feminism! – som ger föräldrar frihet att träffa sina egna val. Och detta utan att komma med pekpinnar, lagstadgade kvoteringar och outtalade krav. Den familj/den kvinna som vill göra karriär och jobba utanför hemmet ska kunna göra det. Här behövs samhällets insatser i form av välutbyggd dagvård och andra stödmekanismer. Men den familj/den kvinna som vill stanna hemma med barnen under deras första, viktiga, år ska också kunna göra detta utan att behöva känna ett tryck och ett fördömande från de som väljer annorlunda. Här behövs också insatser från samhället, speciellt när det gäller möjligheten att spara ihop till pension och möjligheten att sedan igen komma ut i arbetslivet utan att löneutvecklingen kommer att släpa efter. Arbetet i hemmet behöver, med andra ord, jämställas med arbetet ute i samhället. I jämställdhetens namn!

Frihet att träffa sina egna val, alltså. Och frihet att kunna och få leva med dessa val utan att tvingas känna dåligt samvete. Så ser mitt idealsamhälle ut när det gäller detta. 

Nå, nu var det inte detta Kirill var ute efter – inte helt och hållet, åtminstone. Men detta var de tankar jag fick när jag läste nyheten.