Samhällsfördraget, del 4

Från samhällsfördrag till nyhjälplöshet

Det är nu vi kommer in på samhällsfördraget, eller samhällskontraktet som det också har kallats. Denna term formulerades först av Thomas Hobbes (1588-1679). Han hävdade att det naturliga tillståndet är ett ”allas krig mot alla”, och att man för att komma ifrån detta tillstånd (och skapa fred och trygghet för individen) ingår ett samhällsfördrag, ett ”Covenant”. I.o.m. detta fördrag ger individen upp en del av sin frihet – och en del av sin börs – mot att en överhet (staten/regenten) garanterar individen i första hand fred och trygghet. Staten driver in skatt av medborgarna, och mot denna ”avgift” tillhandahåller staten bl.a. ett juridiskt system och försvarar medborgarna från inre (och yttre) hot mot deras trygghet och säkerhet. Det var så, enligt Hobbes, det hela började. Sedan har givetvis andra uppgifter tillkommit på statens ansvarslista. Sjukvården, skolväsendet och åldringsvården (som alla först uppehölls av kyrkan) m.m., och sedan allt mera uppgifter av byråkratisk karaktär.

Det, som jag menar, oerhört intressanta här är individens anpassning till – och också hela tiden ökande krav på – den service staten/det offentliga samhället tillhandahåller. Detta så att vi människor av idag är mera eller mindre av den åsikten att staten/det offentliga ska göra i princip allt – t.o.m. så att vårt ansvar för våra egna angelägenheter (i motsvarande grad) nästan helt har försvunnit. Om vi blir utan jobb är det statens som ska försörja oss under tiden tills vi får ett nytt jobb (gärna via statens förmedling). Om vi blir sjuka ska den offentliga hälsovården sköta om oss – och detta senast inom sex månader, annars blir det böter. (Se här fördelen med olika förvaltningsnivåer – den högre kan bötfälla den lägre för att denna inte sköter de uppgifter den har fått sig ålagt!) Staten/kommunen ska stå för vår utbildning, gratis, och gärna då också så att denna gratis utbildning är den bästa i världen. När vi blir gamla ska det offentliga sörja för att vi får en värdig ålderdom. Staten ska se till att vi sköter oss på alla sätt och vis, och den senaste tiden har olika miljöfrågor blivit allt viktigare. Staten/kommunen ska lagstifta, övervaka och hålla koll så att vi inte övergöder något litet dike någonstans. För att sedan inte tala om alla ”småsaker” som vi förväntar oss att samhället ska sköta. Snöplogning, städning av allmänna områden o.s.v. Listan kan i princip göras hur lång som helst.

I ett annat sammanhang myntades ordet ”nyhjälplöshet”. (I den meningen att dagens människa inte klarar av att värma sitt eget tevatten, för att inte tala om att själv byta däck eller tändstift på bilen.) Jag menar nog att detta ord med fördel kunde användas också på samhällsekonomins område. Vi förväntar oss att vi ska bli omhändertagna allt från vaggan till graven. Staten/det offentliga ska stå för allt, och bära allt ansvar. Service och förmåner. Och för allt detta driva in skyhöga skatter. Men vad gör vi när de uppgifter vi förväntar oss att det offentliga/staten ska sköta sväller ut mera och mera och pengarna ändå inte räcker till, trots de skyhöga skatterna? Ska vi då dra ut på gatorna och demonstrera? Kanske välta en och annan polisbil och sätta eld på den? Eller konstatera att vi kanske kunde ta ett eller par steg tillbaka och börja gallra i den service vi förväntar oss av det offentliga och igen börja bära ansvaret för vårt eget liv och våra gemensamma angelägenheter?  

Märk väl att jag inte pläderar för ett renodlat högersystem. Jag menar inte att vi ska montera ner vårt välfärdssystem och lämna de som inte klarar av att ta hand om sig själva åt sitt öde. Men jag menar att vi nog behöver gallra – och med ganska hård hand - i servicen och i förmånerna. Tyvärr, får jag väl tillägga. För det kommer nog att kännas både här och där. Så behöver vi också lära oss att igen ta ett mycket större ansvar för oss själva och vår tillvaro. För om vi inte gör detta på frivillig väg kommer vårt omhuldade system förr eller senare att krascha totalt. När så sker blir uppvaknandet, och lösningarna, mycket brutalare än vad de behöver bli om vi gör detta nu och på ett ordnat sätt. Men jag tvivlar på om detta låter sig göras på frivillig väg. Vänstervridningen inom politiken och i samhället är nog idag så kraftig att det knappast finns varken vilja eller ens förmåga att tänka i dessa banor. ”Saavutetuista eduista ei tingitä”, som det brukar heta. (”På uppnådda förmåner prutas inte!”) Då återstår bara kraschen. Och revolterna. Och kanske på det ännu diktatorn.