Samhällsfördraget, del 1

Bakgrund: Dagens ekonomiska situation.

Dagens politiker kämpar med frågan om hur de offentliga finanserna ska hålla och hela det ekonomiska systemet som vi byggt upp under generationer inte kollapsa. Egentligen handlar den ekonomiska krisen (för det är en kris, än så länge...) om samma problem som varje människa med egen börs har att kämpa med: Hur ska inkomsterna räcka till för att täcka utgifterna? I staters fall är summan bara större.

Vi brukar tala om att det är viktigt att ha ”balans i ekonomin”, d.v.s. att utgifterna inte får vara större än inkomsterna – åtminstone inte under någon längre tid. I det offentligas fall kan detta åstadkommas på ett av två sätt, antingen sänker man utgifterna (vilket innebär att man minskar på medborgarnas service och förmåner), eller så får man se till att inkomsterna höjs (genom att se till att på sätt eller annat få in mera skatter). Så kan man förstås också kombinera dessa två metoder. Hela denna ekvation är emellertid inte alltför enkel. För om man höjer skatterna för mycket slår det tillbaka mot sysselsättningen (företag anställer mindre folk eftersom man inte har råd att betala löner när man tvingas betala skatter i stället) och konsumtionen (människorna har inte råd att köpa så mycket eftersom de betalar så mycket i skatt) vilket i sin tur får en negativ effekt på sysselsättningen genom att företagen inte får tillverka så mycket varor och därför inte heller behöver så många arbetare. I en demokrati går det inte heller att dra ner på service och förmåner hur som helst – den politiker som gör detta brukar vanligen få betala ett dyrt pris i nästa val.   

När politiken och politikerna nu sitter i denna rävsax är det inte konstigt att ekonomin idag ser ut som den gör i Europa. Detta främst då i södra Europa där politikerna har klamrat sig fast vid makten genom att upprätthålla ett system med omfattande – och dyra – förmåner och förfalska siffrorna så att den offentliga ekonomin har sett bättre ut än vad den de facto har varit. Ur denna situation finns det, som jag ser det, endast två utvägar. Antingen kollapsar systemet (mer eller mindre) och vi får börja om från början, eller så ser vi till att de politiker vi väljer får tillräckliga redskap för att kunna ta de tuffa beslut som behöver tas, och detta utan rädsla för väljarnas dom när dessa sedan förlorar sina förmåner. En sådan politiker, som inte kan förlora sin makt i politiska val, brukar vanligen kallas för en diktator. Jag behöver kanske inte säga att inget av dessa alternativ ser så alldeles lockande ut!

Fortsättning följer...