Samhällsfördraget, del 2

Två modeller, två lösningar

Om vi då i stället ser på problemets rot och funderar på varför det har blivit så här kan man, lite förenklat, utkristallisera två alternativa ”synsätt”. Idag hör man ofta, kanske mera från vänsterhåll, att det är systemet det är fel på. De rika slipper för lätt undan, och de som har mindre har för lite och tvingas därtill dra ett alltför tungt lass när det gäller att upprätthålla den offentliga ekonomin. Här brukar man också tala sig varm för ekonomisk utjämning och olika stöd och förmåner. De mest radikala brukar gärna också dra en lans för vad de kallar en ”medborgarlön”. Kort sagt går detta system – och denna lösningsmodell - ut på högre skatter, mera statlig kontroll och mera service och förmåner, men mindre ekonomisk frihet och mindre valmöjligheter.

Det man idag kanske hör lite mera sällan är att det inte (i första hand) är systemet det är fel på, utan att det största felet sitter hos individen – som ropar på service och förmåner och inte tar tillräckligt mycket ansvar för sin egen ekonomi. Detta synsätt hittas oftare hos människor på den politiska högerkanten. Här menar man att det offentliga bör monteras ned (i större eller mindre utsträckning) och att individen ska ges ansvar – och möjligheter – att själv ordna för sig som han/hon vill ha det. I ett sådant scenario tillhandahåller samhället mycket lite service, och bär därför inte heller upp så mycket skatt av innevånarna. På detta sätt får den enskilde själv bestämma över en större del av sina inkomster – och även sörja för sina egna behov. (I form av utbildning, hälso- och sjukvård, åldringsvård o.s.v, o.s.v.) Av kritikerna skjuts detta system kanske främst ner med motiveringen att detta är ett ”den starkes” system där den initiativrike – och friske – klarar sig (mycket) bra, medan den som kanske inte är lika initiativrik – eller sjuk – inte kommer att klara sig. Om man vill beskriva detta system/lösningsförslag med några få ord så handlar det här om mindre skatter, mindre statlig kontroll och mindre offentlig service och förmåner, men mera ekonomisk frihet och mera valmöjligheter för individen.

Så, varför har vi nu hamnat i denna svåra ekonomiska situation? Är orsaken den att staten tar in för lite skatt (av främst de rika) och därför inte har råd att upprätthålla den välfärdsmodell vi har vant oss vid, eller är orsaken den att det offentliga har åtagit sig för mycket uppgifter och därmed tvingas beskatta medborgarna och företagen för hårt – vilket i sin tur förlamar ekonomin och långt tar död på den vitalitet och initiativkraft som skulle behövas i ekonomin för att tillräckligt många arbetsplatser ska kunna skapas? 

Fortsättning följer...