Om låtsasliberalerna

Det är intressant hur debatten går. Jag som gillar konsekvens och ogillar inkonsekvens i tänkandet får många gånger hoppa till och förundras över hur sådana som kallar sig liberaler många gånger gör sig till tolk för åsikter och ståndpunkter som är allt annat än liberala. Ta nu den senaste texten jag lade upp här, alltså den om friheten att välja när det gäller barnen och förskolan. Jag förespråkar här friheten att välja, medan så gott som alla som har kommenterat har varit av den åsikten att det är rätt att denna rättighet inskränks och att lagen som gör förskolan obligatorisk är bra. Många av dessa kommentatorer är, förmodar jag, sådana som annars gärna kallar sig liberaler. Men vad vet jag vem som gömmer sig bakom anonymitetens slöjor... Liberaler tycks de av allt att döma ändå inte vara.

Samma sak när det gäller samvetsfriheten i vården. Här, där man kunde förvänta sig att varje liberal människa skulle ställa sig på barrikaderna och av hela sitt hjärta och med sina lungors fulla kraft ropa på rätten för vårdpersonal att inte utföra aborter om och när detta går mot det egna samvetet, är det tyst. Dödstyst. I ordets rätta bemärkelse. I stället ställer sig låtsasliberalerna, eller på-sätt-och vis-liberalerna, på den andra barrikaden och skanderar om kvinnans rätt till sin egen kropp, som om dessa två saker på något sätt skulle konkurrera ut varandra. Läs gärna Eli Göndörs mycket intressanta debattartikeli detta ämne!

Det är alltså intressant hur debatten går. Jag har redan konstaterat att jag är liberal - vilket fick mycket kritik när det begav sig. Men faktum är tydligen att jag nog är väldigt liberal. Politiskt, alltså. Inte värderingsmässigt, men det var väl ingen överraskning för någon.

Så fel, så fel!

ÖT/Vbl berättar i dagens upplaga om att Finland från och med nyår får obligatorisk förskola. Motiveringen till detta beslut är att alla elever ska få en "likvärdig skolstart". I artikeln konstateras också att 98% av alla barn redan går i förskolan.  Orsakerna till att de två procenten inte gör det är vanligen att föräldrarna har velat hålla barnen hemma, att det är så lång väg till förskolan eller att det inte har gått att ordna förskola på barnets modersmål.

Tanken med den "likvärdiga skolstarten" är nog god, men ändå blir det här så oerhört galet. Dels, och det är det mindre problemet, kommer detta att orsaka en tilläggsräkning för kommunerna. Deras ekonomi är redan hårt trängd, och speciellt i de fall där det handlar om långa avstånd kommer denna räkning att drabba de redan hårt trängda glesbygdskommunerna. Ganska långt gäller det samma även i fråga om språkfrågan. Här kommer det att komma en tilläggsräkning i små kommuner med en liten befolkningsgrupp med ett annat modersmål. Men detta är som sagt det mindre problemet.

Det avsevärt större problemet är att den obligatoriska skolan är lagvidrig. Den går mot diverse internationella konventioner och dessutom mot allt vad det finländska skolväsendet hittills har stått för. Skolplikt, som ju detta de facto är - och öppnar för! - är något helt annat än den läroplikt som hittills har gällt. Detta är helt enkelt en Pandoras ask som vi inte på några villkor borde ha öppnat! Enligt gällande internationella överenskommelser är det föräldrarnas rätt att bestämma huruvida deras barn ska gå i skola eller om undervisningen ska ordnas på annat sätt. (Läs: Hemundervisning.) Denna lag innebär en allvarlig inskränkning i denna föräldrarätt och är ett brott mot de konventioner också Finland har undertecknat.

Nu ska ingen missförstå mig. Jag anser att den finländska förskolan är bra. Jag har inga orsaker att på något sätt misstänkliggöra de som ordnar denna undervisning och inte heller de som ansvarar för det praktiska utförandet. Tvärtom! Speciellt i Ytteresse var, och är, förskolan fullständigt fantastisk, liksom de som har hand om barnen. Men detta handlar inte om det, utan om principerna och om gällande lagar och konventioner. Som Finland alltså nu bryter mot. Ytterligare, och framför allt, handlar detta om föräldrarätten och inskränkningen av denna. Dessutom handlar det om framtiden och om att det vi har idag (en bra förskola) inte nödvändigtvis kommer att vara det samma i all framtid. Om, och när, saker inträffar som gör att skolan och förskolan blir sämre vill jag ha den rätten att säga att vi ordnar undervisningen på annat sätt. Den rätten vill jag ha, och den rätten vill jag att alla andra föräldrar också ska ha. Därför borde denna lag rivas upp. På sätt eller annat. 

In carnis

När vi talar om Jesu födelse brukar vi nu som då använda ett låneord från latinet. Vi talar om inkarnationen. När Gud lät sig födas som människa. När han kom i köttet. (In carnis) På julen läses ofta både i skolor, kyrkor och hem Julevangeliet från Luk. 2. Själv måste jag säga att jag föredrar den  Johannitiska  versionen i Joh. 1:1-18. Dels för det poetiska språkets skull, dels för att det som sägs uppmanar till tankeverksamhet. Här finns också själva upphovet till ordet "inkarnation" - närmare bestämt i vers 14: "Och ordet blev kött och bodde bland oss."

I begynnelsen var Ordet , och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Det kom en man, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset.

Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja, utan av Gud.

Och Ordet blev kött och bodde bland oss , och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern. Och han var full av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: "Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är före mig, för han var till före mig." Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. Lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn , han har gjort honom känd.
  

Det fungerar ju så med Guds ord att vid olika tider och till och med från en läsning till en annan kan olika ord bli levande för läsaren. Just nu är det de tragiska orden i vers 11 som jag har kommit att fundera på. "Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom." När "Ordet blev kött och bodde bland oss" innebar detta de facto den totala förnedringen. Den helt syndfrie, upphöjde och suveräne gick in i det att vara människa. Han lämnade himlens härlighet och gick in i våra mänskliga, av synden perverterade, förhållanden med allt vad det innebar. När hebreerbrevets författare skriver att "han var prövad i allt som vi men utan synd" innebär detta just vad som sägs: Jesus kom att genomleva allt som det mänskliga livet kan tänkas föra med sig - med korsdöden som kulmen på eländet. Men redan inkarnationen, alltså det att födas som människa, innebar ett enormt offer. Att sedan tvingas uppleva detta att människorna, hans skapelses krona, förkastade honom och sedan dödade honom var sedan som sagt kulmen på det elände han gick in i.

Så, varför kom Jesus? Han visste ju att det skulle gå just så här, att hans egna skulle förkasta honom, spotta på honom och döda honom. Så varför kom han? Vi får besked i "Lilla Bibeln" i Joh. 3:16. "Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son..." Människorna var hans egna, och trots att de i uppror vänt sig bort från honom kunde han inte lämna dem åt det öde de själva valt åt sig. Helt enkelt för att han älskade dem. Och oss. Han såg att människorna behövde en Frälsare, och han såg också att ingen annan än han själv kunde gå in i denna roll. Därför gjorde han det, trots det enorma offer detta innebar för honom. Trots att han visste att han skulle komma att förkastas, lida och dö.

Men alla förkastade honom inte. De stora, de rika, de mäktiga och inflytelserika, de som hade en position att försvara, de som trodde sig vara något i sig själva - de förkastade honom. Men de fattiga, de utstötta, de som visste att de hade misslyckats och som därför insåg att de själva inte var tillräckligt bra för att duga inför Gud - de tog emot honom. De som trodde på honom fick rätten att vara Guds barn. Vet du, här finns ett stort evangelium! Du som tänker att du inte är tillräckligt bra, du som tänker att du inget har att komma med, du som vet med dig att du har misslyckats med dina religiösa strävanden och som inte har klarat av att leva som du skulle ha velat och som du vet att du borde: Du är i gott sällskap! Jesus förkastar ingen, oberoende av vad vi har i vårt livs bagage. Han kom för att frälsa syndare. Han kom för alla dem som vet med sig att de inte duger inför helige Gud om de kommer i eget namn och med egna meriter. Givetvis kom han för alla, men de som tror sig ha något eget som duger inför Gud - alltså de i egna ögon friska - de behöver ingen läkare, ingen Frälsare. Därför förkastade de honom, och gör så ännu idag. Men om du vet med dig att du är sjuk och behöver en läkare, en Frälsare, så tveka inte! Han lämnade himlens härlighet, kom hit till jorden och gick in i det att vara människa för din skull. För att frälsa just dig! För att du skulle få rätten att var ett Guds barn!

Det är därför vi firar jul. För att Frälsaren kom. För dig, för mig och för oss alla. Det är därför barnet ligger där i krubban. För att ge de som i sig själva är hopplösa och chanslösa en chans och ett hopp.

Med denna julbetraktelse får jag tillönska alla läsare en välsignad julhögtid inför barnet i krubban. Må vi alla få nåd att böja våra knän och våra hjärtan inför honom som lämnade himlens härlighet för vår skull!   

"Ett ofattbart dåd"

Österbotten, och egentligen hela landet, skakades i torsdags av bombdådet i Korsnäs. ÖT/Vbl rubricerar artikeln om bomben med orden "Ett ofattbart dåd". Må så vara, från deras horisont, men för oss som vet hur saker och ting hänger ihop är detta inte ofattbart. Och sannerligen inte oväntat.

Människan är, i tiden efter syndafallet, ond till sin natur. Inte god, som så många har lyckats inbilla sig. (Där har vi, kanhända, redan en förklaring till att dylika saker blir "ofattbara".) Nej, människan är ond, även om hon givetvis har en viss förmåga till att visa godhet också - för det mesta för att på sätt eller annat uppnå egen vinning, men dock. Dessutom finns det många människor som mår väldigt dåligt idag. Som är sjuka, om vi talar klarspråk. Detta är vår situation.

För det mesta hålls denna mänskliga ondska, liksom illamåendet, i schack. Främst då av rädsla för överhetens svärd (och, observera detta mycket noga, då som ett resultat av människans egoism. Hon vill helt enkelt inte sitta i fängelse!), men även - och kanske framför allt - som ett resultat av att Gud helt enkelt inte tillåter det onda att manifesteras i dylika vansinnesdåd. Detta kan vi med rätta kalla för en välsignelse. Eller för frånvaro av förbannelsens följder, den förbannelse som redan de första människorna råkade ut för efter sitt beslut att vända Gud ryggen. För till upproret hör alltid förbannelse, i en eller annan form.

Men vad händer när ett folk och en nation igen vänder Gud ryggen? När ett folk som hyllat Gus goda ordningar i sin lagstiftning och som har skördat stor välsignelse av detta i stället väljer att trampa Guds vilja och hans goda ordningar under sina fötter? Äktenskapet mellan en man och kvinna är ingalunda den minst viktiga av dessa goda ordningar, och beslutet den 28. november att göra äktenskapet könsneutralt kommer nog att få många och synnerligen allvarliga följder. En av dessa torde helt klart vara att välsignelsen avklingar och fördärvsmakterna, eller människans ondska om vi så vill, kommer att få större frihet att så ut förödelse.

När detta drabbar ett land och ett folk drabbar det åtminstone till synes helt blint. De som drabbas är varken mera eller mindre skyldiga än de som inte drabbas. Här står vi fram som ett kollektiv, inte som individer. Detta vill jag ha sagt klart och tydligt för att ingen ska tro att jag menar något annat i just det nu aktuella fallet.

För den som inte förstår hur detta fungerar - och som har en felaktig bild av människan som i huvudsak god - blir ett bombdåd som detta givetvis något helt ofattbart. Men det betyder inte att det inte går att förstå, om vi bara skulle vara beredda att öppna våra ögon. Gör vi det så inser vi också att det kommer att komma mera. Ondskan och illamåendet finns där och bara väntar på de slakare tyglarna.

I en kommentar för några dagar sedan skrev den anonyme kommentatorn angående denna blogg: "Ledsen, men denna blogg har inget ljust och vackert längre, vet inte vad som gått åt den." Jag har en ambition att ta upp sådant som händer i samhället, och att spegla detta mot Guds ord. När det händer något mörkt och svårt kommer jag att framställa detta som just mörkt och svårt. Det som hände i vår riksdag och vårt land den 28. november i år var något av det mörkaste och svåraste som har hänt här på flera decennier. Det är detta som "har gått åt" oss, och följderna kommer som sagt. På kort sikt, men också på lång sikt - och de kommer att vara omfattande och omvälvande.

Biskopsord

Efter den svarta fredagen har flera av vår lutherska kyrkas biskopar uttalat sig angående det beslut som togs. Äb Mäkinens uttalande är väl i särklass när det gäller sådant som en biskop INTE borde säga. Hans uttalande har fått följder av vilka alla ännu inte är helt möjliga att överblicka. Bland annat har det startats upp fyra olika adresser på adressit.com som kräver hans avgång. Även om jag inte tror att dylika addresser har någon större betydelse har jag undertecknat en av dem. Gör du gärna det samma!

På andra kanten finns bland annat biskop Häkkinen i St.Michel som har gjort väldigt klart att äktenskapet ingås av en man och en kvinna. Gott så, och all heder åt honom för att han sagt det som förväntas av honom - och av alla biskopar. Den klaraste signalen kommer ändå, som väntat, från Missionsstiftets biskop Soramies som konstaterar bland annat att: "Den nya äktenskapslagen gör dock livet svårare för oss. När synd görs till något rätt, då förändras det goda till något ont och det onda till något gott. Människor förblindas och mister till och med det enkla, sunda förnuftet."

När man, som jag, har försökt diskutera denna sak med de som står på andra sidan kan man bara konstatera att biskop Soramies har helt rätt. Du kan läsa hela hans brev här.

En av sju

I efterdyningarna av massutträdet ur kyrkan efter äb Mäkinens uttlande under den svarta fredagen hördes det om en undersökning som talade om att en av sju medlemmar i den lutherska kyrkan funderar på att skriva ut sig. Det här är säkert med sanningen överensstämmande. Jag hör också, till och från, till denna grupp. (Men sannerligen inte för att kyrkan och tron inte skulle betyda något för mig, utan precis tvärtom!)

En av sju. Ungefär en halv miljon kyrkomedlemmar. Som sagt är detta säkert sant, men vad mera så är det också bedrövligt. Bedrövligt att så många - och säkert ännu flera än så - inte upplever att kyrkan har något att ge dem så att de lika gärna kunde skriva ut sig. Detta, att de upplever att kyrkan inget har att ge dem, har säkert flera orsaker. En av de mest vägande är säkert ändå den att kyrkan på många håll faktiskt inte har något att ge människorna. När kyrkan blir en spegel av det omgivande samhället, i akt och mening att vara relevant, blir hon tvärtom irrelevant. När kyrkan försöker forma om sig för att kunna möta dagens människa kommer hon i stället att bli så deformerad att hon inte längre har något att ge dagens människa. 

Men nu var det ändå en av sju detta skulle handla om. Egentligen har jag inget emot att sådana som inte delar kyrkans tro och bekännelse skriver ut sig. Hellre skulle jag förstås se att de skulle omvända sig, men om - och när - en människa inte vill göra det, ja, då ser jag faktiskt helst att den människan skriver ut sig. Nu är jag förstås fullt medveten om att jag är inne på ett område som inte är så alldeles enkelt. När jag skriver om omvändelsen och viljan behöver vi hålla i minnet att detta givetvis inte är något som människan själv kan bestämma sig för att göra bara så där. Men med detta sagt står ändå detta kvar: En människa som vill fortsätta att leva i upproret mot Gud, hans heliga ord och de kristnas gemenskap - en sådan människa får gärna skriva ut sig ur kyrkan. Hellre än att, som det brukar heta, stanna kvar och påverka kyrkan. För en sådan påverkan för inget gott med sig. Tvärtom.  

Ett beslut i blindo

Nu är jag mycket medveten om att jag rör om i ett getingbo, men detta är en så viktig och allvarlig sak att jag faktiskt inte kan låta bli. Vi diskuterade, i likhet med många andra, den svarta fredagens omröstning i måndags, och en vän konstaterade att ”de får förstås leva som de vill, men att ett homopar ska få adoptera ett barn, där går gränsen!” Jag kunde förstås inte annat än hålla med. Sedan började jag fundera vidare: Hur är det riktigt, är detta bara en magkänsla som vi har och som beror på okunskap (eller något annat dylikt), eller finns det något annat bakom? Då drog jag mig till minnes en diskussion som jag hade med en annan vän för ett tiotal år sedan där en förening som heter NAMBLA kom på tal. NAMBLA står för North American Man-Boy Love Association och är, precis som namnet antyder, en förening som vill legalisera pedofili. Den som vill läsa in sig mera på vad detta handlar om kan med fördel kolla in länken som går till engelskspråkiga Wikipedia. Observera speciellt det som står under rubriken ”History” och under de därpåföljande rubrikerna. Det var faktiskt så sent som 1994 som den amerikanska LGBT-rörelsen officiellt sparkade ut NAMBLA, och detta då av politiska orsaker. Det går nämligen inte att vinna allmänhetens gillande med en dylik kedja kring fotleden. Men observera alltså att NAMBLA och LGBT-rörelsen har en lång gemensam historia och delvis samma rötter!

I fredags sade Finlands riksdag alltså ja medborgarinitiativet om en ”jämlik” äktenskapslagstiftning. I detta ingår rätten att prövas som adoptivföräldrar, också för ett ”äkta par” bestående av två män. Observera nu mycket noggrant att jag inte generaliserar eller påstår någonting alls om något direkt samband mellan homosexualitet och pedofili. Jag noterar bara NAMBLAs och LGBT-rörelsens gemensamma historia och gemensamma rötter. Detta måste jag säga klart och tydligt eftersom man i dagens Finland inte får dra några sådana paralleller. Att det är på det sättet är synnerligen försåtligt eftersom det därför redan på förhand slås fast vad som kan tas upp i en diskussion och vad som inte kan tas upp. Detta är speciellt problematiskt i en situation där man ska diskutera manliga homosexuella pars rätt att prövas som adoptivföräldrar. Igen: Jag påstår ingenting, men jag hävdar, med bakgrund i det jag skrev om NAMBLAs och LGBT-rörelsens gemensamma historia, att detta är något som borde ha undersökts grundligt innan något beslut togs. Om inte annat så för att undanröja alla betänkligheter som sådana som t.ex. jag och min vän kan tänkas ha. Men eftersom redan det att initiera en sådan diskussion, för att inte tala om att genomföra en sådan undersökning, skulle uppfattas som en stämpling och som oerhört diskriminerande, kan någon sådan diskussion inte föras och någon sådan undersökning inte göras. Jag misstänker starkt att den riksdagsledamot som skulle ha vågat lyfta fram detta utan vidare skulle ha tystats ner av talmannen. I bästa fall.

Inser vi vad som har hänt här? Den politiska korrektheten, den nya toleransen och Finlands diskrimineringslagstiftning har fångat oss i ett skruvstäd som gör det omöjligt att diskutera och undersöka det som absolut borde ha blivit diskuterat och undersökt innan ett beslut om adoptionsrätten togs. Igen: Jag påstår absolut ingenting, jag noterar endast att det finns saker som talar starkt för att detta borde ha lyfts fram. Men detta går som sagt inte att göra i dagens Finland. Så nu är beslutet om adoptionsrätten taget och detta mer eller mindre helt i blindo. Jag kan inget annat än förundras över hur oerhört väl homolobbyn har lyckats när det gäller att tysta såväl oppositionen som även den förnuftets röst som skulle vilja bygga på fakta i det politiska beslutsfattandet. 

Ja, så till sist något av en fristående reflektion. Idag får man som sagt på inga villkor alltså dra några som helst paralleller mellan homosexualitet och pedofili. I bästa fall blir det ett ropande och hopande om generaliseringar och diskriminering. Men på samma gång är det fullt möjligt att generalisera friskt när det gäller t.ex. laestadianer och pedofili och katoliker och pedofili. Var är stringensen här? Eller kanske man inte kan räkna med någon sådan när homosexualiteten på något sätt är inblandad? Det är tydligen så att det ständigt tillkommer nya dimensioner när det gäller det nya frälset...

Rättspositivism vs. Den naturliga lagen

I diskussionerna som följde på riksdagens bifall av medborgarinitiativet om att deformera äktenskapet kom det fram en hel del intressant. Det kanske mest intressanta är motsättningen mellan de som är anhängare av tanken om den naturliga lagen och de som närmast kunde beskrivas som varande rättspositivister. (Även om ingen av dessa kommentatorer själva satte den etiketten på sig själv och sitt tänkande.)

För att belysa skillnaden mellan de två motsatta ståndpunkterna kunde dessa två citat användas, dels ett av Anonym 30 november kl 15:59: "Saken är ju den att i rent juridisk mening är ett äktenskap inget annat än ett kontrakt mellan 2 vuxna människor. Övriga betydelser så har inget med lagen att gör utan är känslomässiga eller religiösa. Sen är det ju som sagt en institution som vi människor skapat, därför kan vi ju också omdefiniera det." Dels svaret på detta påstående av Anonym 1 december 00:08: "I ett fritt samhälle ska två myndiga personer fritt kunna ingå kontrakt. Det skulle i så fall vara en överenskommelse bara dem emellan. Äktenskapet innebär mycket mer formellt och juridiskt, och är samhällets bekräftelse av institutionen. Det handlar som sagt inte om något som vi människor skapat utan om en naturlig ordning genom vilken mänskligheten levt vidare fram till idag. Att olika samhällen i varierande grad velat skydda, bekräfta, befrämja och hylla denna livsnödvändiga institution har absolut inget att göra med att skapa den."

Rättspositivism mot naturrätt (lex naturalis), alltså. Det torde inte vara någon hemlighet att jag hör till den grupp som håller på det senare. Detta av teologiska orsaker, givetvis, men även som ett resultat av mina (och andras) erfarenheter av hur människan fungerar. Sedan menar jag också att rättspositivismen som rättsfilosofisk ståndpunkt är rent av livsfarlig. I ordets rätta bemärkelse, vilket jag ska visa nedan. För den som inte är bekant med detta kan jag citera helt kort från Wikipedia: "Rättspositivism är en riktning inom rättsfilosofin som ser rätten som en konstruktion och inte grundad på en universell moral. Enligt rättspositivismen kan inte en lag vara orätt, eftersom rätt bara är en idé eller känsla som skapats genom till exempel uppfostran, eller ett instrument för makthavare att utöva makt."

I äktenskapsfrågan blir den rättspositivistiska hållningen just den som Anonym 15:59 ger uttryck för här ovan. Äktenskapet är skapat/konstruerat av människan, och människan har därför rätt och möjlighet att förändra det vartefter den allmänna opinionen så vill och kräver. Den motsatta ståndpunkten säger att vi människor inte kan gå in och ändra det som en gång för alla gäller. Eller för att tala med Teuvo Hakkarainens ord: "Visst kunde vi stifta en lag som säger att solen ska lysa på natten, men den kommer ändå inte att göra det."

Nu kan vi gräla hur mycket som helst (vilket vi också gör) om vilka följder det får när vi människor ger oss rätten att börja mixtra med det som inte är vår plats att mixtra med. Rättspositivismen är hur som helst den "grundröta" som ligger bakom det elände detta mixtrande kommer att ge upphov till. För att illustrera hur farlig denna rättspositivism är kan man vidare se på t.ex. nazismens judeutrotningar. Ta den första meningen ur wikipediacitatet ovan och tänk dig in i situationen i Tyskland på 1930- och 40-talen. Kan man, om man omfattar detta tänkesätt, hävda att det var fel att döda sex miljoner judar? Nej, det kan man faktiskt inte. Om en majoritet av folket ansåg det vara rätt att göra det, ja, då var det rätt. Punkt.

Är det någon annan än jag som tycker att det är skrämmande att rättspositivismen tycks vara den förhärskande rättsfilosofiska ståndpunkten i Finland idag?