Rättspositivism vs. Den naturliga lagen

I diskussionerna som följde på riksdagens bifall av medborgarinitiativet om att deformera äktenskapet kom det fram en hel del intressant. Det kanske mest intressanta är motsättningen mellan de som är anhängare av tanken om den naturliga lagen och de som närmast kunde beskrivas som varande rättspositivister. (Även om ingen av dessa kommentatorer själva satte den etiketten på sig själv och sitt tänkande.)

För att belysa skillnaden mellan de två motsatta ståndpunkterna kunde dessa två citat användas, dels ett av Anonym 30 november kl 15:59: "Saken är ju den att i rent juridisk mening är ett äktenskap inget annat än ett kontrakt mellan 2 vuxna människor. Övriga betydelser så har inget med lagen att gör utan är känslomässiga eller religiösa. Sen är det ju som sagt en institution som vi människor skapat, därför kan vi ju också omdefiniera det." Dels svaret på detta påstående av Anonym 1 december 00:08: "I ett fritt samhälle ska två myndiga personer fritt kunna ingå kontrakt. Det skulle i så fall vara en överenskommelse bara dem emellan. Äktenskapet innebär mycket mer formellt och juridiskt, och är samhällets bekräftelse av institutionen. Det handlar som sagt inte om något som vi människor skapat utan om en naturlig ordning genom vilken mänskligheten levt vidare fram till idag. Att olika samhällen i varierande grad velat skydda, bekräfta, befrämja och hylla denna livsnödvändiga institution har absolut inget att göra med att skapa den."

Rättspositivism mot naturrätt (lex naturalis), alltså. Det torde inte vara någon hemlighet att jag hör till den grupp som håller på det senare. Detta av teologiska orsaker, givetvis, men även som ett resultat av mina (och andras) erfarenheter av hur människan fungerar. Sedan menar jag också att rättspositivismen som rättsfilosofisk ståndpunkt är rent av livsfarlig. I ordets rätta bemärkelse, vilket jag ska visa nedan. För den som inte är bekant med detta kan jag citera helt kort från Wikipedia: "Rättspositivism är en riktning inom rättsfilosofin som ser rätten som en konstruktion och inte grundad på en universell moral. Enligt rättspositivismen kan inte en lag vara orätt, eftersom rätt bara är en idé eller känsla som skapats genom till exempel uppfostran, eller ett instrument för makthavare att utöva makt."

I äktenskapsfrågan blir den rättspositivistiska hållningen just den som Anonym 15:59 ger uttryck för här ovan. Äktenskapet är skapat/konstruerat av människan, och människan har därför rätt och möjlighet att förändra det vartefter den allmänna opinionen så vill och kräver. Den motsatta ståndpunkten säger att vi människor inte kan gå in och ändra det som en gång för alla gäller. Eller för att tala med Teuvo Hakkarainens ord: "Visst kunde vi stifta en lag som säger att solen ska lysa på natten, men den kommer ändå inte att göra det."

Nu kan vi gräla hur mycket som helst (vilket vi också gör) om vilka följder det får när vi människor ger oss rätten att börja mixtra med det som inte är vår plats att mixtra med. Rättspositivismen är hur som helst den "grundröta" som ligger bakom det elände detta mixtrande kommer att ge upphov till. För att illustrera hur farlig denna rättspositivism är kan man vidare se på t.ex. nazismens judeutrotningar. Ta den första meningen ur wikipediacitatet ovan och tänk dig in i situationen i Tyskland på 1930- och 40-talen. Kan man, om man omfattar detta tänkesätt, hävda att det var fel att döda sex miljoner judar? Nej, det kan man faktiskt inte. Om en majoritet av folket ansåg det vara rätt att göra det, ja, då var det rätt. Punkt.

Är det någon annan än jag som tycker att det är skrämmande att rättspositivismen tycks vara den förhärskande rättsfilosofiska ståndpunkten i Finland idag?