Ännu om djuren, människan och människovärdet

Jag hittade en text på aftonbladet.se som ännu för fem år sedan skulle ha gjort mig så arg att jag misstänker att jag inte skulle ha fått sova alls i natt. Men, som jag konstaterade när jag diskuterade texten med min hsutru, numera har jag förlikat mig med tanken att världen är galen och många människor med den. Så jag tar inte längre dylika texter på så stort allvar. Med det ändå inte sagt att det som sägs i texten inte skulle vara problematiskt - speciellt som allt fler tycks dela denna fullständigt förvridna syn.

Så vad handlar texten om? Den handlar om - och illustrerar med all önskvärd tydlighet - det jag skrev om för några dagar sedan. Om hur förvirrat det blir i den efterkristna världen när det inte längre finns någon grund för att motivera varför människor och djur inte är likvärdiga. Om hur detta kommer att leda till att alla värden kommer att bli fullständigt omkullkastade. Om hur människovärdet kommer att devalveras. Om hur galet allt blir i darwinismens fotspår. För det är precis som signaturen "Patrik" skrev i en kommentar till min text: "Ur darwinistiskt perspektiv är allting neutralt. Det är helt odiskuterbart." När det är så - eller rättare sagt: När vi ser det så - då handlade skribenten helt följdriktigt. Men ack så galet det blir...

Diskussion - och att ducka för diskussionen

Artikeln i Kyrkpressen angående min bok har tydligen skapat en del svallvågor. Nå, gott så! Jag skrev just ett svar till Erik Vikströms insändare som jag hoppas att Kp tar in i nästa nummer. (Om inte så publicerar jag den här.) Sedan reagerade Mattias Erkkila, programchef på Svenska.yle.fi, på det jag sade om varför jag slutat kommentera på Svenska.yle på nätet. Han upprepar (igen) det mantra som har framförts i denna diskussion redan många gånger: "Vi modererar inte åsikter." Jag kommer inte att gå in i svaromål på Kp angående detta, men jag konstaterar bara att "Talk is cheap!". Det går att prata. Sanningen är nog dock en annan. Jag vet, för jag har råkat ut för just detta. Att åsikter "modereras". Jag använder citationstecken eftersom jag hävdar att det handlar om censur.

Observera annars också att Marit af Björkesten, Svenska Yles direktör, i "Slaget efter tolv" duckar för den verkligt stora frågan. Lyssna gärna, duckningsmanövern sker vid 3:25, frågan ställs strax före. Jag för min del skulle väldigt gärna ha fått ett svar på den raka frågan angående det könsneutrala äktenskapet och det faktum att Svenska.yle publicerade en massa artiklar som talade varmt för den nya äktenskapssynen medan artiklar som problematiserade den samma lyste med sin frånvaro. Nu menar jag givetvis inte att den stora frågan skulle handla om det könsneutrala äktenskapet, utan den stora frågan här är detta med åsiktscensuren. Censur - och propaganda - kan nämligen bedrivas/spridas också genom att man publicerar vissa nyheter medan andra förblir opublicerade. Alltså genom att man tillåter och verkar för en snedvridning i nyhetsrapporteringen. Men denna fråga förblev alltså obesvarad. Säkerligen medvetet. 

Vad händer i Polen - och i Europa?

Vad är det riktigt som händer i Polen? När man läser mainstream-media får man det intrycket att efter valet i oktober har Polen blivit en demokratins bakgård där parlamentsmajoriteten håller på att göra en statskupp. EU planerar att skrida till åtgärder, och media ropar som sagt i högan sky. Men vad är det EGENTLIGEN som håller på att hända?

Svaret är väl närmast att ingen riktigt vet. Det vi VET är att den socialliberala regeringen som suttit vid makten sedan 2007 - och som lyckats förhållandevis väl med sin ekonomiska politik - har ersatts av en högerkonservativ regering där partiet Lag och rättvisa (PiS) sitter ensamt vid makten. Detta är givetvis redan i sig något som retar västmedia och vänsterliberala politiker inom EU. Där har vi, misstänker jag, den största orsaken till det oljud som just nu hörs på mediefältet i denna fråga.

Men hur är det, håller PiS på att göra en statskupp i Polen? Listan över åtgärder som regeringen har fått till stånd sedan maktskiftet är lång, och där finns nog saker som väcker frågor. Men största delen av de saker som framhållits är INTE sådant som indikerar en statskupp. Snarare handlar det om en skiftning i värderingar inom landets ledning. Något som givetvis vänsterliberal västmedia inte klarar av att smälta. I stället försöker man jaga upp en mobb inom EU som ska sätta press på Polens nya regering i akt och mening att bevara rådande värderingar vid makten i olika organ och instanser.

Den del av kritiken som väcker frågor har främst handlat om lagändringar rörande landets författningsdomstol, Konstitutionstribunalen (KT). Den nya regeringen har bestämt att för att KT:s beslut ska vara giltiga bör 13 av 15 domare vara på plats, och besluten bör fattas med två tredjedels majoritet. Detta lamslår, enligt kritikerna, domstolen och gör det lättare för regeringen att driva igenom sina beslut. Denna kritik kan nog tänkas träffa rätt, men här bör vi komma ihåg att Polen, av tradition, har en annan syn på beslut och beslutsprocesser än vad Europa i övrigt har haft. Uttrycket "Polsk riksdag" torde vara bekant för de flesta, om än kanske inte innebörden. Med bakgrund i detta kan man ändå mycket väl hävda att detta beslut som den PiS-ledda regeringen har fattat ligger i linje med gammal polsk tradition. Om jag inte helt missminner mig säger EU-grundföredragen också något om respekt av den nationella särarten...

Turerna kring KT slutar dock inte där. Till saken hör att den nya regeringen har utsett fem nya ledamöter till domstolen - för att fylla tre tidigare och två nya vakanser. Tre av dessa vakanser hade redan fyllts av den avgående regeringen, och godkänts av KT som lagriktiga. När det gäller detta kan man mycket väl kritisera den nya regeringen. Det som däremot vanligen inte sägs är att den gamla regeringen hade utsett två nya domare i stället för två domare som skulle avgå så småningom, något som KT INTE ansåg vara riktigt. Det vi ser här är alltså inte ett ensidigt maktmissbruk från den nya regeringens sida, utan en maktkamp mellan vänsterliberaler och högerkonservativa. En maktkamp där båda sidorna har gjort övertramp. Något som alltså vanligen inte rapporteras i västmedia.

Det finns sedan också en hel del annat på listan över regeringens "övergrepp på demokratin", men när man ser på den listan kan man konstatera att mycket, om inte allt, av det som finns på den är sådant som inte har lett till några större reaktioner i andra länder. Speciellt inte när utvecklingen har gått i andra riktningen på värdeskalan. Listan kan hittas t.ex. här.

Jag hävdar alltså att det som idag händer i Polen långt är en återgång till mera traditionella värderingar. Medlen kan givetvis diskuteras, men saken är knappast så allvarlig som västmedia vill framställa det hela. I stället handlar det alltså om försök att frammana en mobb-mentalitet och ett ingripande från EU:s sida i en sak som EU egentligen inte har något med att göra. Media vill helt enkelt, med alla medel, slå vakt om de vänsterliberala värden som under de senaste åren har tagit över i Polen. Man skyddar sina egna, helt enkelt. Detta är förståeligt, rent mänskligt sett, men verkligen inte vackert. Och inte demokratiskt heller, vill jag påstå. Demokratin får här fungera närmast som slagträ. Men målet är inte nödvändigtvis ökad demokrati - eller ens bevarad demokrati - utan ett bevarande av de egna positionerna.

Med detta givetvis inte sagt att det som händer i Polen inte kan bli till något otrevligt. Det kan det bli. Medias uppdrag är att bevaka, analysera och avslöja, men vi som nyhetskonsumenter behöver vara medvetna om att media i denna fråga faktiskt har en egen bakomliggande agenda. Det största hotet i denna polska soppa är emellertid, som jag ser det, det som EU kan tänkas hitta på. Ingrepp i, och övertramp mot, den nationella självbestämmanderätten är en oerhört allvarlig sak. Detta är något jag säkert kommer att få anledning att återkomma till.  

"Ett ännu bättre Finland"

Jag har som sagt slutat att kommentera på svenska.yle.fi. Jag menar att det är slöseri med tid att sätta tid på att skriva en kommentar (som inte bryter mot några kommentarregler) men som ändå blir censurerad eftersom jag har "fel" åsikter. Detta har också lett till att jag allt mera sällan går in på svenska yle. Jag har också funderat på att ta reda på om det skulle finnas någon möjlighet att "säga upp prenumerationen" och alltså inte längre delta i finansieringen av denna samhällsfinansierade "propaganda- och censurbyrå", men detta är av allt att döma inte möjligt. Alla ska vara med och bidra.

Idag är mainstream-media väldigt långt vänster (politiskt) och liberal (när det gäller värderingar). Detta innebär därför givetvis att de nyheter som förmedlas - och framför allt de analyser som görs - är färgade av denna vänsterliberalism. En nyhet är givetvis en nyhet, men hur den uppfattas kan väldigt långt påverkas genom vad som sägs, hur det sägs och genom vad som utelämnas av det som har hänt. Nyhetskonsumentens bild av verkligheten kan också påverkas - och påverkas - genom det urval som görs på de olika nyhetsredaktionerna. Vissa nyheter når aldrig över den så kallade nyhetströskeln. Av olika orsaker. Fallet med de sexuella ofredandena på t.ex. "We are Sthlm"-festivalen i Sverige och DN:s mörkande av dessa händelser är ett synnerligen gott exempel på detta. SVT:s manual (för de egna anställda) som säger att etnicitet endast bör anges när den utifrånkommande har blivit utsatt för någon form av diskriminering - och inte när denne är misstänkt för ett brott - är ett annat exempel. Det går alltså väldigt långt att forma nyheterna så att de blir politiskt korrekta. Och vi som nyhetskonsumenter sväljer detta utan att ha ens en chans att reagera på det som sker. Helt enkelt för att vi i många fall bara har tillgång till det som kommer fram i mainstream-media.

Nå, nu var det alltså svenska yle det skulle handla om. Svenska yles direktör Marit af Björkesten publicerade igår en debattartikel om dessa frågor - och kastar sten i glashus så det står härliga till. Men så här är det. Alla har vi våra blinda fläckar. Det som jag ändå främst reagerar på är det hon säger om att yle ska vara med och bygga ett bättre samhälle. "I det här läget har Yle ställt upp ett nytt mål för de kommande åren: att tillsammans bygga ett ännu bättre Finland. Vi vet att det är ambitiöst, men också att vi har både ett ansvar att försöka och potential att lyckas. Det här eftersom Yle dels finansieras av alla, dels når så gott som varje finländare."

Nu ger detta emellertid upphov till en del frågor. Hur kommer detta "bättre samhälle" att se ut? Vem definierar vad som är ett "bättre Finalnd"? Journalisterna på Yle, alltså de vänsterliberala? Vilka följder får i så fall denna vänsterliberalism för detta nya, bättre, samhälle? Hur kommer denna strävan att bygga detta bättre samhälle med journalismens verktyg att påverka de journalistiska vägval man gör? Kommer detta att ytterligare påverka den redan nu väldigt snedvridna och propagandistiska nyhetsrapporteringen?

Jag tycker det här låter milt sagt kusligt. Statligt finansierad åsiktskontroll. Är detta alltså vad vi har att se fram emot i ännu högre grad i framtiden? För om man ska bygga ett "bättre samhälle" måste det ju innebär att de dåliga inflytandena måste bort. Pressas ut i marginalen. Förtigas. Annars går det ju inte. Annars kommer dessa icke önskvärda element att påverka detta goda samhällsbygge i icke önskvärd riktning. Så frågan kvarstår - och framstår som så oerhört viktig och aktuell: Vem definierar vad som är ett "bättre Finland" - och hur ser vägen mot detta mål ut? Och, framför allt, vilka åsikter, värderingar och människor måste tystas för att vi ska kunna nå dit?

Det är bra att de vänsterliberala inom media talar ut om vad de håller på med och vad de strävar efter. Vi borde bara bli bättre på att förstå vad det egentligen är de säger. 

Människovärdet, eugeniken och synen på djuren

Är människan skapad till Guds avbild? Om svaret på denna fråga är JA får det en hel del följder, inte minst för människosynen och människovärdet. I dagens sekulariserade (väst)värld är alternativet till kristen skapelsetro oftast (alltid) något som har brukat kallas ”Darwinism” eller ”Utvecklingslära”. Enligt denna syn är människan ett djur bland andra, må vara längre utvecklat, men fortfarande bara ett djur bland andra. Även detta får följder för människosynen och människovärdet.

En avknoppning av Darwinismens utvecklingslära är eugeniken eller rashygienen. (Eugenik, av grekiskans ord för "god" och "gen".) Den som har lyssnat på radio Vega den senaste tiden har kanske hört dokumentären om Herman Lindborg, svensken som blev chef för världens första rasbiologiska institut i Sverige. Det här är ett bra program som jag gärna rekommenderar. Det är absolut på tiden att vi gör upp med vår historia på detta område. Det som dock inte kommer fram i programmet (där man nog annars pratar om spår i historien och vem och vad som kom att bygga på den grund som Lindborg lade) är vad Lindborg själv byggde sin rasbiologi på. Han var nämligen inte först i raden. Ingen står nämligen fri från påverkan av strömningar och idéer, utan alla har vi hämtat vårt tankegods någonstans ifrån. Så också Herman Lindborg. Nå, förstås förstår jag varför programmakarna inte gick bakåt i idéhistorien utan lät Lindborg stå där först i raden, ensam och mystisk. Skulle de ha grävt djupare skulle de nämligen ha kommit till sådant som de inte vill göra upp med. Evolutionen och Darwin. Så, detta program blir tyvärr bara en halvmesyr. Men, som sagt, ändå både viktigt och värt att lyssna på.

Dessutom är inte rasbiologin och eugeniken idag alls så döda som vi gärna skulle vilja att de skulle vara. Problemet är bara det att vi inte vill se detta eftersom denna insikt skulle tvinga oss att göra upp med och ta avstånd ifrån en del saker och företeelser som vi idag ser som helt naturliga. Tapio Puolimatka hävdar t.ex. i sin bok ”Jälkikristillisen maailman kauhut” att dagens fosterdiagnostik är en fortsättning på rasbiologins strävan att eliminera människor som ses som mindre värda. En utvecklingsstörd människa kommer, utgår man ifrån, att uppleva mindre lycka och även orsaka att hennes närmastes liv också dräneras på lycka. En utvecklingsstörd människas liv är dessutom, menar man, så fullt av lidande att denna människa hellre bör få dö än att bli tvungen att födas och leva. Fosterdiagnostikens mål är att minska andelen, eller helst helt eliminera, utvecklingsstörda människor i samhället. Vad är detta om inte eugenik?    

En annan avknoppning av utvecklingsläran och dess syn att människan bara är ett djur bland andra är givetvis synen på djuren. Om människan är ett djur bör man, menar man, behandla djuren lika väl som vi behandlar människor. De är ju våra ”kusiner”. Som stöd för detta påstående brukar man kunna hitta hänvisningar till schimpansen och det faktum att människan och schimpansen har till 98% samma gener. Här gör sig de som använder sig av detta exempel dock skyldiga till ett feltänk. Genetikern Steve Jones konstaterar: ”Detta innebär nämligen inte att schimpansen skulle vara till 98% människa. Den är i själva verket inte alls någon människa, utan en schimpans är fortfarande bara en schimpans. Vad säger, enligt dessa människor, det om oss människor att vi också har gener gemensamma med musen och en bananen?”

Nå, nu menar givetvis också skapelsetroende kristna att djuren bör behandlas väl. Skapelsen ska ”brukas och bevaras”, som Bibeln säger. Problemet med en djur- och människosyn som springer fram ur den sekulära utvecklingsläran är emellertid att denna inte lyfter djuren till människans nivå (som man avser göra), utan att människan kommer att sjunka ner till djurens nivå. Så går det nämligen alltid när människovärdet inte är absolut och inte kan motiveras med skapelsen och en Skapare. Fadern till ”Djurens rätt”-rörelsen, Peter Singer, kan fungera som en ypperlig illustration på hur detta fungerar. Denne Singer har i sina böcker, utifrån sin darwinistiska grundsyn, motiverat varför det inte är fel att döda ett nyfött barn om barnets föräldrar inte vill ha detta sitt barn. Likaså hävdar han att det är helt acceptabelt att döda ett utvecklingsstört barn och därmed befria såväl barnet som barnets föräldrar från lidande och samtidigt ge föräldrarna möjlighet att försöka på nytt och kanske denna gång få ett friskt barn. Tanken bakom Singers avväganden är att det som bereder störst antal människor den största nyttan/tillfredsställelsen alltid är moraliskt rätt. Singer, som i grunden bygger sitt tänkande på Darwinismen, menar att Darwin genom sin utvecklingslära har omkullkastat tanken på ett absolut människovärde och överbyggt klyftan mellan djur och människa. Vi får väl nog ge honom rätt i detta. Men spåren förskräcker.

  

Ännu om samma ämne...

Vissa gånger blir jag bara så väldigt trött. Eller kanske det inte är trötthet. Nej. Egentligen är det arg jag blir. Vissa gånger blir jag bara så väldigt arg. Som t.ex. när jag läste den här bloggtexten. Arg för att det finns män som kan tänka sig att utnyttja unga flickor. Arg för att det finns män som gör det. Men inte bara därför. Jag blir också arg för att det finns kvinnor/flickor som inte förstår bättre än att försätta sig i farliga situationer. Av ren och skär dumhet. Och arg för att vissa inte inser och vill acceptera faktum om hur verkligheten är beskaffad.

För dig som inte kollade länken: I texten berättar en ung kvinna om hur hon som fjortonåring ljög för sina föräldrar om att hon skulle sova över hos en kompis för att i stället, tillsammans med kompisen, bege sig ut på stan för att dricka öl och träffa pojkar. Efter ett par timmar hade det "bildats tillfälliga par för kvällen", och den fjortonåriga flickan befanns sig så småningom i en mans lägenhet. Där hon givetvis blev utsatt för ett våldtäktsförsök efter att ha vägrat ha frivilligt sex med mannen. Är någon överraskad? Inte jag, åtminstone.

Nu anser jag givetvis att det som hände var mannens fel. Han borde inte ha försökt våldta - ja, han borde inte ens ha tagit hem den unga flickan till sin lägenhet. Hon borde inte ha begett sig dit tillsammans med honom, men i den beskrivna situationen borde mannen ha sett till att flickan kom hem. Skjutsat hem henne, helt enkelt. Som myndig person var det hans ansvar. Detta ansvar har vuxna människor - alla - när det gäller flickor (och pojkar) som knappt är mera än barn. Men det att jag anser detta förändrar inte det faktum att verkligheten är vad den är. Alla män tar inte det ansvar som de borde ta. Allt för många män (och kvinnor också för den delen) inte har insett att sexualiteten hör till äktenskapet, ja, inte ens att ett nej alltid är och måste vara ett nej.

Så, när verkligheten är vad den är, kan man tänka sig att kvinnan - eller i detta fall den unga flickan - också har ett ansvar för sin säkerhet och sin sexuella integritet? Handen upp de som anser och inser att denna fjortonåring INTE borde ha betett sig som hon gjorde. Att hon INTE borde ha varit i mannens lägenhet mitt i natten. Visst. Jag vet att det inte går att skydda sig för alla potentiellt farliga situationer. Men många gånger går det faktiskt. Händelsen i texten jag länkar till är ett ypperligt exempel på en situation som det går att skydda sig mot. Kvinnan berättar sedan om att hon många gånger har hamnat i liknade situationer senare. När hon "har bjudit hem dem för att de är för fulla, har varit i slagsmål eller inte har råd med en taxi."

Texten handlar om gatupatrullerna och kvinnans slutsats är att dessa ska "gå hem" eftersom de inte kan skydda kvinnor från alla de tillfällen där de blir våldtagna av pojkvänner och äkta män, på fester och när de är ute för en "kul kväll". Nu ska jag berätta en nyhet: Polisen kan inte heller ge detta skydd. Helt enkelt för att det finns väldigt lite som skyddar mot följderna av dumhet. Eller idioti, om vi talar klarspråk.

Som jag konstaterade i den senaste diskussionen i detta ämne: Verkligheten är vad den är. Jag blir så oerhört trött, nej arg är det jag blir, när jag ser denna inställning som också skribenten bakom den text jag länkade till visar prov på. Nämligen att vi ska kunna bete oss hur som helst utan att det ska få några följder. Verkligheten måste böja sig. Den får helt enkelt lov att vara sådan JAG vill att den ska vara.

Oj suck! Det är kanske trots allt inte så konstigt att världen ser ut som den gör. Märk annars väl att skribenten kallar sig själv feminist. Det förvånar kanske inte.