Det får räcka nu!

Sjukvårdsreformen och den med den förknippade mycket inflammerade jourfrågan var ett första steg. Finlandssvensk media, ivrigt påhejad av diverse SFP-politiker och framför allt av arga kommentatorer på de olika tidningarnas nätsidor, hakade på och gjorde allt för att alla svenskspråkiga finländare skulle bli så uppretade som möjligt. Det var inte så noga med sanningen, det viktiga var att alla visste om och reagerade på att det svenska språket och vi som svenskspråkiga finländare hade blivit överkörda och trampade på av regeringen. En regering som inte heller den var så noga med sanningen och som, för första gången på 36 år, saknade ministrar från SFP. Visst. Jag förstår att det är viktigt för SFP-politikerna att visa hur det går när SFP inte sitter i regeringen. Men här gick det nog alldeles för långt, och reaktionen lät inte vänta på sig.

För någon dag sedan publicerade sannfinländarnas ungdomsförbund en ytterst smaklös video på nätet där ungdomsförbundets ordförande kryper uppför Domkyrkans trappa i Helsingfors iklädd bara underkläderna. Medan han kryper piskas han av ett antal svartklädda figurer som bär ansiktsmasker som påminner om diverse SFP-profiler. En speakerröst travesterar bönen Fader Vår, och budskapet är att tvångssvenskan bör avskaffas i våra skolor. Avsikten är att provocera, och detta lyckas de mycket väl med. Jag anser att vi mycket väl kunde diskutera huruvida det är rätt med tvångssvenskan (och tvångsfinskan) i våra skolor, men detta tilltag blir till så mycket mera än en kanhända nödvändig diskussionsöppning. Sådana som inte begriper vad det är ungdomsförbundet vill säga – och de är av allt att döma många, både på svenskspråkigt och finskspråkigt håll – ser detta som hets mot oss svensktalande. Ja, i själva verket är jag inte alls övertygad om att ens de som gjorde videon visste vad de egentligen ville säga.  

Jag tycker att det får räcka nu. Om det här fortsätter länge till kommer vi att ha en ny språkstrid i Finland – en språkstrid som alla kommer att gå ur som förlorare. Jag kan som sagt se vad SFP menar sig vinna med sitt agiterande, men jag hoppas att det idag finns tillräckligt mycket vishet i partiledningen för att inse att man nu behöver dra i nödbromsen. SFP kommer nämligen också att stå som förlorare ifall detta fortsätter vi får en ny fullskalig språkstrid i Finland. Men de största förlorarna blir utan vidare alla vi finlandssvenskar. Så det får räcka nu.

Julen som försvann

Som jag skrev i den senaste texten hör julafton till julens förfirningstid, alltså till adventstiden. Idag, på juldagen, har julen börjat. Men det är så oerhört symptomatiskt för vår sena tid, som är rädd för allt som har med stillhet och tystnad att göra, att man skyr julen. Därför har speciellt handeln – och med den långt folket – raderat ut själva julen och låter mellandagarna följa direkt på adventstiden. Således inledde många affärer sin "mellandagsrea" redan idag, på juldagen, klockan 0800. Jag förstår idén med detta, alltså att låta den ena kommershögtiden (adventstiden då alla ska springa benen av sig för att hinna handla julklappar) direkt följas av nästa (mellandagarna då alla ska springa benen av sig för att hitta de mest fördelaktiga reaprocenterna) utan någon "dödtid" dem emellan. På så vis accentueras julens ställning som handelns superhögtid. Men glömmer vi inte bort något då? Hur var det med människan och hennes behov av att få vila och stilla sig? Och hur var det med det där som julen i grund och botten handlade om?

Jag tror att vi på allvar behöver återta julen från kommersens avgud. Inte genom förbud och regleringar, utan helt enkelt genom att vägra spela med. Så här hos oss firar vi jul nu. Utan felplacerade och tjuvstartande "mellandagsreor". Amen.

Ankomst

Idag är det julafton, den sista dagen i adventstiden. I morgon är det jul, och då firar vi Frälsarens födelse, hans ankomst i världen. Vi firar att Gud själv steg ner till oss i en människas gestalt och i sitt liv, sitt lidande (som människa och sedan under syndens straff) öppnade en väg till Guds himmel för alla människor. Då firar vi Guds sons födelse. Ännu idag, dock, ser vi fram emot hans ankomst. Både, i åminnelse, som det lilla barnet i krubban i stallet, men vi ser också fram emot den dag han kommer att återkomma i härlighet.

Under hela adventstiden har en vers ur Uppenbarelseboken snurrat i mitt huvud. Denna vers är i själva verket en av de allra sista verserna i hela Bibeln. "Och Anden och bruden säger: "Kom!" Och den som hör det ska säga: "Kom!" (Upp. 22:17)

Det finns mycket i vår tid som påminner om dels den tid när Jesus föddes i Betlehem, men dels också om den tid som beskrivs i de profetiska texterna i Uppenbarelseboken. Profetiorna om Jesu födelse talade om "Det folk som vandrar i mörkret" och som "skall se ett stort ljus". (Jes. 9) Tiden för Jesu födelse var verkligen en mörk tid för det judiska folket. Landet låg under en hård ockupationsmakts våldsamma hand och såväl ekonomiskt som andligt var folket trängda. Mitt i detta mörker lät sig Gud födas som människa – precis som alla profetiorna i Gamla Testamentet hade förutspått.

Den situation som Uppenbarelseboken beskriver är ännu dystrare. Guds folk utsätts för förföljelse, i vissa fall ända till döds. Det rena och klara evangeliet är allt mera sällsynt. Människorna lever i ett andligt mörker som tvingar sig på de trogna från alla håll. Den sista tidens kristna vet verkligen vad lidande för evangeliets och Jesu skull innebär. Men som det alltid har varit i den kristna församlingens historia ska det även vara då – där lidandet och förföljelsen växer och förmeras växer också intensiteten i det rop som bruden, församlingen, riktar till Herren: "Kom! Kom Herre Jesus!"

Texten i Uppenbarelseboken 22 talar om ett trefalt utrop. Först är det Anden som säger sitt "Kom!". Andens uppmaning är egentligen i sig en dubbel uppmaning i den meningen att den går i två riktningar. Dels är den en uppmaning åt alla de som ännu vandrar i det andliga mörkret. "Kom!" Kom till Herren och hans ljus. Träd in i förlåtelsens och nådens ljuskägla som ännu finns här på jorden! Låt dig renas från all din synd. Låt dig frälsas och bli en himmelrikets medborgare! Sedan är Andens uppmaning också en uppmaning och utmaning åt alla som har svarat jakande på den första leden i uppmaningen. Lär dig att leva i väntan på Jesu ankomst! Se hur allt i hela historien syftar fram mot denna stora final som kommer att utspela sig när han kommer igen! Se hur det i allt Guds heliga ord talas om hur (och när!) Jesus kommer att komma igen på samma sätt som han lämnade jorden! "Kom, Herre Jesus!" Kom, när tiden är inne!

Sedan har vi brudens, alltså församlingens, gensvar på denna Andens uppmaning. Den församling som lever i jordens yttersta tider och i stort betryck och under förföljelser och lidanden stämmer in i detta Andens rop: "Kom, Herre Jesus!" Du vårt enda hopp, se vårt betryck! Se vårt lidande! Se hur vi längtar efter dig och din ankomst! Ja, kom! Kom, Herre Jesus!

Sedan har vi det tredje uppropet, och detta är på ett sätt det mest intressanta. Helt enkelt för att vi alla kan se hur vi är med i detta rop. "Och den som hör det ska säga "Kom!". "Den som hör det." "Det" är i detta fall både Andens och brudens rop, men också evangeliet om syndernas förlåtelse. Den som har hört och tagit emot får sälla sig till brudens/församlingens kör och instämma i ropet: "Kom!". Så om du, liksom jag, har hört och av nåd fått ge ditt gensvar genom att komma till Herren här i tiden så får du/vi alltså stämma in i det rop som har ljudit genom historien allt sedan Herren lämnade oss för att gå in i härligheten: "Kom!" Också detta "Kom!" är tvåfalt. Dels handlar det om ropet "Kom, Herre Jesus!" Kom tillbaka och avsluta vårt lidande här i tiden och låt ditt rike bryta fram i fullt synlig gestalt! Dels handlar det också om det uppdrag som Herren lämnade oss med när han for till Fadern, nämligen uppdraget att "Gå ut och göra alla folk till lärjungar". Detta uppdrag handlar, till syvende och sidst, om just detta att säga åt människorna: "Kom!" Kom och se vem Herren är, kom och se vad han har att erbjuda. Kom och se honom som i kärlek till just dig har gjort allt som behöver göras för att du ska få evigt liv. Kom och se Honom som älskar dig högre än du trodde var möjligt!

"Och Anden och bruden säger: "Kom!" Och den som hör det ska säga: "Kom!" Och den som törstar ska komma, och den som vill ska fritt få ta emot livets vatten." (Upp. 22:17) 
  

Om jourfrågan

Det har inte gått att lyssna på radio Vega här i Österbotten de senaste dagarna utan bli mer eller mindre hjärntvättad med och i byket kring jourreformen och det att Vasa sjukhus inte får fullskalig jour. Jag orkade lyssna ett par timmar, sedan blev det helt enkelt bara för mycket. När samma sak kommer fjärde eller femte gången i samma eller lite varierad tappning under samma förmiddagssändning klarar åtminstone inte jag mera. Jag får det intrycket att radiojournalisterna gör allt de kan för att få till stånd någon form av masshysteri eller upprorsstämning kring detta. Sluta nu redan!

Själva saken är förstås bedrövlig och ett ypperligt skolexempel på hur det går när politik går före det sunda förnuftet och hur annars förståndiga människor (riksdagsledamöter) förvandlas till inget annat än viljelösa fårskallar när partipiskan viner. Men om man försöker se nyktert på detta elände – vilket man kanske klarar om man inte låtit media fullborda sin hjärntvätt – så framstår ett par saker som ganska tydliga. För det första, och det som de flesta som kommenterar i de olika kommentarfälten helt tycks missa (tack vare hjärntvätten?), kommer inte Vasa centralsjukhus att läggas ner som ett resultat av detta. Sjukhuset kommer att finnas kvar, och förutom hjärtkirurgin som det var ekonomiskt ohållbart att hålla kvar, kommer det knappast att bli några större förändringar i sjukhusets verksamhet. Hela denna jourreform handlar, för Österbottens del, om på sin höjd ett par hundra patienter på årsbasis som i stället för i Vasa (ifall Vasasjukhuset skulle ha fått status som fulljoursjukhus) nu kommer att få vård i Seinäjoki.

För det andra, och detta tycks vara en sak som speciellt SFP-politikerna har svårt att ta in och förstå, är riksdagens beslut inte i sig grundlagstridigt. Beslutet är idiotiskt och ekonomiskt ohållbart, men inte grundlagstridigt. Grundlagsutskottet konstaterade att de svenskspråkiga har rätt att få vård på svenska, och denna vård på svenska kan (än så länge bara i teorin, men dock) lika bra ges i Seinäjoki som i Vasa. Med detta faller också allt tal om att vi svenskspråkiga finländare efter detta skulle vara någon form av "andra klassens medborgare". De som använder sådana ord kommer bara att väcka ont blod bland de finskspråkiga och bidra till att piska upp stämningarna och eventuellt starta en ny språkstrid – en språkstrid som INGEN i dagens läge är betjänt av. Nej, grundlagsutskottet förutsätter att vi ska få vård på svenska i Seinäjoki, och med detta uppfylls grundlagens krav. Sant, rätt och riktigt.

Men, och det blir då punkt tre i denna utgjutelse, beslutet att ge Seinäjoki och inte Vasa statusen som fulljoursjukhus är alltså idiotiskt och ekonomiskt ohållbart. Märk väl detta sista när drivkraften bakom sjuk- och hälsovårdsreformen de facto är att spara tre miljarder euro. Idiotiskt i den meningen att vi i och med Vasa centralsjukhus redan har en fungerande vårdapparat på båda språken som med ytterst små medel och förändringar skulle ha kunnat anta rollen som fulljoursjukhus. Att i stället välja att ge sjukhuset i Seinäjoki denna status kommer att, för att grundlagens bokstav ska kunna uppfyllas och grundlagsutskottets krav ska kunna mötas, kräva stora förändringar. Jag ser inte att detta kan åstadkommas med mindre än att en stor del av sjukhusets personal antingen åläggs att genomgå en omfattande språkutbildning med tillhörande språkprov eller att en stor del av personalen helt enkelt byts ut mot personal som behärskar också det svenska språket. Oavsett vilket alternativ som väljs här kommer detta att bli ytterst kostsamt och innebära stora omställningar både för sjukhuset och framför allt för den personal som man tvingas friställa. Det är alltså inte konstigt om detta beslut väcker oro också bland de anställda på sjukhuset i Seinäjoki. Allt detta kunde ha undvikits om man i stället skulle ha gjort ett annorlunda val mellan två i övrigt lika starka alternativ och gett Vasa statusen som fulljoursjukhus. Men så här går det som sagt när idiotin får råda och partipiskan viner.

Susanna Koski var för övrigt en av en handfull kandidater som ännu på upploppet kämpade om min röst i senaste riksdagsval. Jag tyckte att hon framstod som en tänkande och självständig politiker. Nåväl, nu visade det sig att hon inte är annorlunda än de flesta andra i fårakören. Det är ju bra att veta inför nästa val.

Om åsikts- och yttrandefriheten

Jag lyssnade på slaget efter tolv igår, och jag blev stärkt i min uppfattning att den rödgröna vänstern är en ytterst farlig rörelse. Jag har tidigare skrivit om Saara Ilvessalo (de gröna ungas ordförande) och kampanjen "En morgondag utan rädsla" och deras mål att förbjuda rasism och nazism. Den här kvinnan är farlig! Visst. Nazismen är också farlig – eller skulle vara det ifall denna rörelse skulle ha någon som helst tyngd och inflytande, och vi behöver givetvis arbeta för att se till att denna rörelse inte får något politiskt inflytande. Men förbud är aldrig rätt väg att gå, speciellt inte när det handlar om åsikter.

De rödgröna med sin förbudsiver däremot har politiskt inflytande och politisk tyngd, och det ytterst allvarlig här är att man (genom sin vilja att börja förbjuda "människofientliga" rörelser och åsikter) i själva verket blir det man vill bekämpa. Den egna "godheten" blir nämligen fort något annat när man försöker tvinga den på andra. Kombinera dessutom då detta med den plattform denna rörelse har och vi står inför ett stort hot mot det fria samhället, åsiktsfriheten och själva demokratin.

För vad händer sedan när nazismen är förbjuden? Finns det flera "människofientliga åsikter" som borde förbjudas? När man lyssnar på Saara Ilvessalo inser man att det kommer mera. Nästa på listan torde vara åsikten att utlevd homosexualitet är onaturligt och en synd. Sedan följer annat.

I debatten ställdes en ytterst intressant fråga: "Ser du kopplingarna till 30-talet i vårt samhällsklimat" (när nazismen fick vind i seglen och tog över makten i Tyskland)? De seriösa debattörerna svarade i princip nej. Jag svarar ja. Det finns klara och tydliga likheter, men i vår tid handlar det inte om nazismen, utan det stora hotet i dag är de rödgröna partierna, de rödgröna värderingarna och deras försök att begränsa samhällsdebatten och förbjuda oönskade åsikter och rörelser. Är det ingen annan som ser detta? Ingen annan som ser likheterna? Det som dessutom gör vår situation så mycket farligare är att vår media långt spelar med i och inte klarar av att se faran i detta. Man granskar inte så gärna sig själv och den egna ideologiska grunden, ja, man klarar kanske inte ens av att se de egna bindningarna och de blinda fläckar man har.

Det här programmet var emellertid mycket intressant och belysande – tack vare de två andra debattörerna (Stefan Sundqvist och Otto-Ville Sormunen) som hade sunda och goda åsikter. Jag rekommenderar varmt alla att lyssna på programmet! Så vill jag avsluta med den kanske viktigaste saken som sades i debatten: "Vi kan inte samtidigt ha ett öppet samhälle och ett samhälle där vi styr åsikterna på det viset att vissa är tillåtna och vissa inte är det."    

Vad händer när Makten får panik?

Det är pälsningstider, och det brukar betyda att jag inte hinner eller orkar skriva så mycket här på bloggen som jag vanligen brukar. Så också i år. Jobbet ska ha sitt, och familjen får resten. Men jag läser nog och följer med vad som händer, och de senaste dagarna har det hänt mycket intressant som jag gärna skulle ha kommenterat. Så idag, när det blev en lite kortare dag (bara lite över åtta timmar), hittade jag lite tid också för bloggen.

En av de saker som har pockat på min uppmärksamhet – genom en del nyheter under de senaste dagarna – är frågan om hur långt vårt samhälle och den (i våra sammanhang) tredje statsmakten (alltså media) är beredda att gå för att försvara det värdeliberala och socialdemokratiska samhälle vi har. Demokratin, yttrandefriheten, åsiktsfriheten och likabehandlingen av medborgarna är saker som just nu är i fara just för att dessa har visat sig vara ett hot mot de "framsteg" som tagits de senaste åren. Brexit var en första stor smäll, och här ser vi nu hur Makten ännu försöker få folkviljan ogiltigförklarad genom att kräva att parlamentet också måste godkänna utträdet innan Storbritannien kan aktivera paragraf 50. I skrivande stund behandlar Storbritanniens Högsta domstol ärendet, och alla torde nog inse att denna rättsprocess bara är ett spel för galleriet och till för att sedan kunna använda som orsak till att utträdet inte blev av. "Lagen var nu bara sådan att vi inte kunde göra så som folket ville" kommer det troligen att heta i slutändan.

Trumps seger i presidentvalet i USA var sedan en annan stor smäll. Jag var redan tidigare inne på vad Makten kan tänkas ta till för metoder för att hindra honom från att svära presidenteden. I helgen var det också presidentval i Österrike, och det valet är givetvis en relativt obetydlig historia jämfört med valet i USA. Men det finns intressanta likheter. Också här hade folket sett till att det på upploppet endast fanns kvar två "omöjliga" kandidater att välja mellan. Den ene representerade FPÖ, och därför var givetvis all mainstream-media helt och hållet på den andra kandidatens sida. Detta till och med så att man valde att helt blunda för denna kandidats svagheter. Slutresultatet blev att Österrike valde en president som har lovat (!) att upphäva demokratin ifall fel parti vinner förbundsdagsvalet. Presidentposten i Österrike är ju främst ceremoniell, men presidenten har en viktig uppgift, nämligen att utnämna förbundskanslern. Van der Bellen, medias gunstling, har klar deklarerat att ifall FPÖ vinner valet så kommer han inte att utnämna deras ledare till förbundskansler. Detta är ytterst allvarligt, men lika allvarligt (om inte ännu värre!) är detta faktum att vår media inte har uppmärksammat detta och sett det allvarliga i detta. Selektiv blindhet brukar sådant kallas, om jag inte helt misstar mig.

Sedan har vi firat Finlands självständighet. Eller minnet av självständigheten, som jag brukar säga. Då skulle det givetvis demonstreras, och vår media uppmärksammade stort att en av demonstrationerna ordnades av nazister och nazistsympatisörer. Diskrimineringsombudsmannen ville att polisen skulle förbjuda denna demonstration, men tack och lov valde polisen att hålla sig till lagen och ignorera detta krav. Behöver jag säga hur illa det skulle vara ifall vi skulle gå in för att låta vissa extrema element (inom vänstern) demonstrera medan deras motpol på högerkanten inte skulle åtnjuta samma rättigheter? Medborgarnas likabehandling är en av grundpelarna i ett fritt, demokratiskt och rättvist samhälle, och om vi börjar pruta på denna sak är någon form av inbördeskrig inte långt borta.

En motdemonstration till den ovan nämnda demonstrationen ordnades gemensamt av ett par anarkistorganisationer och Helsingfors vänsterunga(!), och detta var en så anmärkningsvärd sak att inte ens Svenska Yle kunde låta bli att lyfta fram det. I artikeln kommer vänsterungas i Helsingfors ordförande Kajsa Liljanto till tals, och det hon säger är fullständigt hårresande. "Det är önskvärt med direkta aktioner i det rådande politiska läget. Det går inte att jämföra fascistiskt och anti-fascistiskt våld för fascistiskt våld är riktat mot dem som är i lägst ställning medan anti-fascistiskt våld försvarar mänskliga rättigheter."

Behöver jag säga att detta påstående är fullständigt absurt. Lyckligtvis inser ännu de flesta absurditeten i detta, men jag fasar för den dagen när dylika vänstertankar blir helt och hållet rumsrena. Då är vi alla illa ute, inte minst för att demokratin, yttrandefriheten, åsiktsfriheten och alla medborgares likabehandling då kommer att vara ett minne blott. Vi ser som sagt redan allvarliga tendenser på att Makten är beredd att göra en hel del offer på dessa områden för att bevara sina positioner, och frågan är om vi än så länge bara har sett början på denna process? Vad händer när folkviljan så småningom kommer att hota hela EU-bygget? Eller när folkviljan visar sig vara betydligt mindre positiv till asylinvandringen än Maktens kulle vilja? Detta återstår att se, och jag misstänker att vi inte behöver vänta så alldeles länge innan vi får nästa indikation på vartåt det kommer att börja luta.