Idag är det julafton, den sista dagen i adventstiden. I morgon är det jul, och då firar vi Frälsarens födelse, hans ankomst i världen. Vi firar att Gud själv steg ner till oss i en människas gestalt och i sitt liv, sitt lidande (som människa och sedan under syndens straff) öppnade en väg till Guds himmel för alla människor. Då firar vi Guds sons födelse. Ännu idag, dock, ser vi fram emot hans ankomst. Både, i åminnelse, som det lilla barnet i krubban i stallet, men vi ser också fram emot den dag han kommer att återkomma i härlighet.
Under hela adventstiden har en vers ur Uppenbarelseboken snurrat
i mitt huvud. Denna vers är i själva verket en av de allra sista verserna i
hela Bibeln. "Och Anden och bruden säger:
"Kom!" Och den som hör det ska säga: "Kom!" (Upp. 22:17)
Det finns mycket i vår tid som påminner om
dels den tid när Jesus föddes i Betlehem, men dels också om den tid som
beskrivs i de profetiska texterna i Uppenbarelseboken. Profetiorna om Jesu
födelse talade om "Det folk som vandrar i mörkret" och som
"skall se ett stort ljus". (Jes. 9) Tiden för Jesu födelse var verkligen
en mörk tid för det judiska folket. Landet låg under en hård ockupationsmakts
våldsamma hand och såväl ekonomiskt som andligt var folket trängda. Mitt i
detta mörker lät sig Gud födas som människa – precis som alla profetiorna i
Gamla Testamentet hade förutspått.
Den situation som Uppenbarelseboken
beskriver är ännu dystrare. Guds folk utsätts för förföljelse, i vissa fall
ända till döds. Det rena och klara evangeliet är allt mera sällsynt.
Människorna lever i ett andligt mörker som tvingar sig på de trogna från alla
håll. Den sista tidens kristna vet verkligen vad lidande för evangeliets och
Jesu skull innebär. Men som det alltid har varit i den kristna församlingens
historia ska det även vara då – där lidandet och förföljelsen växer och
förmeras växer också intensiteten i det rop som bruden, församlingen, riktar
till Herren: "Kom! Kom Herre Jesus!"
Texten i Uppenbarelseboken 22 talar om ett
trefalt utrop. Först är det Anden som säger sitt "Kom!". Andens
uppmaning är egentligen i sig en dubbel uppmaning i den meningen att den går i
två riktningar. Dels är den en uppmaning åt alla de som ännu vandrar i det
andliga mörkret. "Kom!" Kom till Herren och hans ljus. Träd in i
förlåtelsens och nådens ljuskägla som ännu finns här på jorden! Låt dig renas
från all din synd. Låt dig frälsas och bli en himmelrikets medborgare! Sedan är
Andens uppmaning också en uppmaning och utmaning åt alla som har svarat jakande
på den första leden i uppmaningen. Lär dig att leva i väntan på Jesu ankomst!
Se hur allt i hela historien syftar fram mot denna stora final som kommer att
utspela sig när han kommer igen! Se hur det i allt Guds heliga ord talas om hur
(och när!) Jesus kommer att komma igen på samma sätt som han lämnade jorden!
"Kom, Herre Jesus!" Kom, när tiden är inne!
Sedan har vi brudens, alltså församlingens,
gensvar på denna Andens uppmaning. Den församling som lever i jordens yttersta
tider och i stort betryck och under förföljelser och lidanden stämmer in i detta
Andens rop: "Kom, Herre Jesus!" Du vårt enda hopp, se vårt betryck!
Se vårt lidande! Se hur vi längtar efter dig och din ankomst! Ja, kom! Kom,
Herre Jesus!
Sedan har vi det tredje uppropet, och detta
är på ett sätt det mest intressanta. Helt enkelt för att vi alla kan se hur vi
är med i detta rop. "Och den som hör det ska säga "Kom!".
"Den som hör det." "Det" är i detta fall både Andens och
brudens rop, men också evangeliet om syndernas förlåtelse. Den som har hört och
tagit emot får sälla sig till brudens/församlingens kör och instämma i ropet:
"Kom!". Så om du, liksom jag, har hört och av nåd fått ge ditt
gensvar genom att komma till Herren här i tiden så får du/vi alltså stämma in i
det rop som har ljudit genom historien allt sedan Herren lämnade oss för att gå
in i härligheten: "Kom!" Också detta "Kom!" är tvåfalt. Dels
handlar det om ropet "Kom, Herre Jesus!" Kom tillbaka och avsluta
vårt lidande här i tiden och låt ditt rike bryta fram i fullt synlig gestalt! Dels
handlar det också om det uppdrag som Herren lämnade oss med när han for till
Fadern, nämligen uppdraget att "Gå ut och göra alla folk till
lärjungar". Detta uppdrag handlar, till syvende och sidst, om just detta
att säga åt människorna: "Kom!" Kom och se vem Herren är, kom och se vad
han har att erbjuda. Kom och se honom som i kärlek till just dig har gjort allt
som behöver göras för att du ska få evigt liv. Kom och se Honom som älskar dig
högre än du trodde var möjligt!
"Och Anden och bruden säger:
"Kom!" Och den som hör det ska säga: "Kom!" Och den som
törstar ska komma, och den som vill ska fritt få ta emot livets vatten." (Upp.
22:17)
Hall-Elu-Jah! ImmanuEl; det är Gud med oss. Han som Är Var och Skall Komma! God Jul Kristian ö T N U
SvaraRaderaTack det samma!
RaderaOm Teodicéproblemet
SvaraRaderaGuds existens eller icke-existens kan debatteras, granskas och analyseras från många olika håll. Vi kan argumentera för eller emot Guds existens utgående från naturvetenskapen, filosofin, teologin, logiken, historien, psykologin, och så vidare. Här tas enbart en filosofisk fråga upp – det så kallade teodicéproblemet. Enligt min åsikt ödelägger teodicéproblemet de tre stora monoteistiska religionernas Gud. Alla tre av dessa religioner (d.v.s. judendomen, kristendomen och islam) förutsätter, eller rent av kräver, att Gud måste vara allsmäktig, allvetande och god. Om något av dessa tre grundantaganden visar sig vara falska, faller dessa religioners gudsbild ihop som det instabila korthus som det i grunden är. Det är mycket svårt, om än inte omöjligt, att visa att Gud är allsmäktig, allvetande eller god, men vi kan visa att dessa tre antaganden leder till en logisk motsägelse, om vi håller dem för sanna. Vill man vara logisk, d.v.s. tänka rätt, måste man alltså förkasta antagandet att en Gud med dessa tre egenskaper existerar. Religionerna har dock som bekant benägenheten att komma med en hel rad ologiska bortförklaringar, eller teologiska dimridåer som jag kallar dem, till dylika problem. Lättast vore det naturligtvis att försöka glömma bort problemet helt och hållet, vilket vissa teologer visserligen har försökt göra.
Vari står själva problemet? Ett citat som tillskrivs Epikuros (men som sannolikt han aldrig direkt yttrat, eftersom han inte efterlämnat några kända skrifter), belyser teodicéproblemet:
Vill Gud förhindra ondskan, men kan inte? Då är han ej allsmäktig.
Kan han, men vill inte? Då är han ej god.
Både kan och vill han? Varifrån kommer då ondskan?
Varken kan eller vill han? Varför då kalla honom Gud?
Problemet uppkommer när vi (eller rättare sagt de tre stora, monoteistiska religionerna) ger Gud följande tre egenskaper:
I.
Gud är allsmäktig. Vad betyder detta? Guds makt är gränslös. Vad betyder makt? Att ha makt, innebär att ens vilja uppfylls. De gamla kungarikenas kungar hade en nästan gränslös makt över sina undersåtar – dock kunde inte ens de gamla kungarna eller drottningarna bestämma över naturens lagar, vilket Gud förmodas kunna göra. Att vara allsmäktig innebär således att Gud har en gränslös makt. Det finns alltså ingenting som sker, utan Guds vilja. Allt som sker, sker eftersom Gud vill detta.
II.
Gud är allvetande. Gud vet vad som har skett, sker och kommer att ske i framtiden. Gud vet precis allting.
III.
Gud är god. Judendomen, kristendomen och islam hävdar alla att Gud är god eller kärleksfull. Om vi förkastar detta, precis som om vi förkastar något av de tidigare två punkterna, försvinner naturligtvis teodicéproblemet. Men dessa tre religioner blir totalt meningslösa om Gud inte är god.
(forts.)
SvaraRaderaNär vi nu begrundar dessa tre egenskaper hos Gud, och sedan ser oss omkring i världen, uppkommer följande fråga: Hur kan världen vara så grym och ond, om en allsmäktig, allvetande och kärleksfull Gud existerar? Låt oss undersöka antagandet att Gud är allsmäktig. Detta innebär att allt som sker i universum, sker enligt Guds vilja. Om något sker utan Guds vilja, är han inte allsmäktig. Alla krig, alla mord, alla våldtäkter, all tortyr – kort sagt allt ont som man någonsin kan tänka sig har skett, därför att Gud har velat detta. Naturligtvis har allt gott då också skett p.g.a. Guds vilja (vilket då inte är så konstigt, med tanke på att Gud anses vara god – religiösa människor verkar i själva verket aldrig tröttna på att hävda att Gud ligger bakom ”goda” händelser i världen). Det finns nämligen ingenting i universum som Gud inte är orsaken till, om han nu verkligen är allsmäktig. Men kan något eller någon som är gott, vara orsaken till allt ont? Gud måste vara orsaken, eller vilja allt detta onda, om han är allsmäktig. I själva verket måste Gud vara orsaken till Satan. Den logiska slutsatsen måste bli att Gud är Satan, om han är allsmäktig. Detta är naturligtvis den mest hädiska tanke en religiös människa kan tänka sig, men det är till denna slutsats logiken och förnuftet för oss. Om Gud är allsmäktig, bör vi hålla honom ansvarig för allt ont och gott, ja, precis allting. Inte kan väl producenten skylla på produkten! Eller kan han? Låt oss läsa vad Paulus säger om detta i Romarbrevet:
"Nu torde du säga till mig: 'Vad har han då att förebrå oss? Kan väl någon stå emot hans vilja?'. O människa, vem är då du, som vill träta med Gud? Icke skall verket säga till sin mästare: 'Varför gjorde du mig så?'. Har icke krukmakaren den makten över leret, att han av samma lerklump kan göra ett kärl till hedersamt bruk, ett annat till mindre hedersamt?"
Romarbrevet 9:19-21
Vi måste alltså kapitulera inför Guds allmakt och inte ifrågasätta honom. Jag återkommer till detta senare.
Jag kommer här att koncentrera mig på de problem som uppkommer i kristendomen till följd av teodicéproblemet. Om Gud är allsmäktig, orsakade han Satan, syndafallet och helvetet. Gud är då orsaken till allt det elände som han försöker tillrättalägga med hjälp av Jesu blodoffer på korset. Gud är upphovet till den fallna värld som han ständigt beklagar sig över. Om han nu är orsaken till ondskan och helvetet – varför måste vi då tro på Jesus för att undgå att slängas i en evigt brinnande sjö? Kristna framställer frälsningen från helvetet som en kärleksfull handling från Gud. De påstår att Gud räddar människan från helvetet. De glömmer då bort att Gud är orsaken till att synden, ondskan och helvetet alls existerar! Man kan också fråga sig hur en kärleksfull Gud kan döma den värsta tänkbara syndaren till en evig tortyr – är det rättvist att en begränsad överträdelse bestraffas med ett evigt straff? Dessutom blir det hela så mycket märkligare när vi inser att syndaren förmodligen också är skapad till Guds avbild, samt att den allsmäktige Guden måste vara orsaken till att denne syndare syndar i det första taget. Helvetesläran, i kombination med Guds allmakt, leder ofrånkomligen till slutsatsen att Gud är en sadistisk djävul. Gud är det värsta tänkbara. Gud är Satan i egen hög person.
(forts.)
SvaraRaderaÄven kristendomens frälsningslära är totalt oförnuftig, om man antar att Gud är allsmäktig. Gud skapade alltså universum, som då på något sätt gjorde uppror mot Guds vilja (hur kan människan göra uppror mot Gud om han är allsmäktig?), varefter något som kallas för ”arvsynd” gick i arv till hela mänskligheten. Är det inte en omoralisk lära, detta med arvsynden? Hur kan den första människans synder föras över till hela mänskligheten? Dessutom existerade aldrig Adam eller Eva – de är en gammal myt som avfärdats för länge sedan tack vare naturvetenskapen. Om vi tillämpade läran om arvsynd inom juridiken skulle det bli ett ramaskri – vad skulle hända om herr Olsson plötsligt dömdes till livstids fängelse på grund av ett seriemord som hans avlägsna släkting under 1600-talet hade funnits var skyldig till? Hela tanken är absurd, men när den läses upp i kyrkorna över hela världen, och eftersom den står uppskriven i en ”Helig Bok”, och tros vara Guds ”Heliga Ord” – ja, då sväljs allt utan någon som helst eftertanke Det är i själva verket det vi borde göra, enligt Paulus. Förnuftet är nämligen djävulens verktyg! Vad har vi att säga mot Gud, den allsmäktige? Man kan då fråga sig varför vi tvivlar så mycket, givet att Gud är allsmäktig. Är då inte Gud också upphovet till tvivlet, förnekelsen och ateismen? Är det inte Gud som gör att människor förkastar och förnekar honom, så att han kan slänga dem i helvetet? Om Gud är allsmäktig, är det visserligen hans vilja, att en stor del av mänskligheten inte skall tro på honom, eller tro på en annan gudom. Gud vill alltså att en stor del av hans skapelse skall brinna i evighet. Gud är orsaken till det eviga lidandet och den eviga tortyren, som han i sin allmakt har utformat innan tidernas begynnelse. Kan något gott skapa ett evigt lidande?
En vanlig invändning till ondskans problem är att allt lidande kommer att lindras i paradiset efter döden. Det är visserligen sant för de kristna, som är kristna på grund av att Gud har bestämt att de skall vara kristna, innan de föddes och innan universum skapades. Men vad händer med de som lider eller som drabbas av mycket ont, som inte är kristna? Och är det inte så, att lidandet visserligen inte kommer att utplånas, utan kommer att fortgå i all evighet i helvetet? Och är det inte så, att Gud själv har bestämt att en del av hans skapelse kommer att torteras i all evighet, helt enkelt eftersom han har bestämt detta? Gud straffar alltså en del av sin skapelse med ett evigt lidande – en skapelse som han själv har skapat! Gud bestämde redan innan universum blev till, eftersom han är allvetande och allsmäktig, att ett mikroskopiskt ägg i en österrikisk kvinna skulle befruktas av en specifik spermie, som sedan utvecklades till ett litet barn som föddes den 20 april 1889 i Braunau am Inn i nuvarande Österrike. Detta lilla barn växte sedan upp till att bli en av de värsta diktatorerna i världshistorien, och eliminerade omkring 11 miljoner judar i Europa under den första halvan av 1900-talet. Som parentes kan nämnas att detta lilla barn också nästan ensamt orsakade det Andra Världskriget, som ledde till att omkring 100 miljoner människor miste livet i den blodigaste konflikten i mänsklighetens historia. Detta måste också ha varit den allsmäktige Gudens vilja. I själva verket måste Gud vara orsaken till allt detta. Inte kan väl den lille Hitler ha gått emot den allsmäktige, allvetande Gudens vilja? Var det inte förutbestämt att Hitler skulle bli den han blev? Om det inte var förutbestämt – vem bestämde då detta? Ingen? Så Gud bestämmer alltså inte allting? Allt sker alltså inte enligt Guds vilja? Gud är alltså inte allsmäktig?
Det finns ett antal försvar som kokats ihop av bland annat kristna teologer. Dessa diskuteras (och elimineras) nedan.
(forts.)
SvaraRaderaTeologernas uppfinningsrikedom, undanflykter och dimridåer upphör aldrig att förvåna. De inser naturligtvis att det ligger en allvarlig utmaning i teodicéproblemet. Men eftersom Gud existerar, måste det finnas något fel i själva problemet – att Gud inte existerar är inte en god lösning, eftersom teologerna inte känner sig bekväma med denna lösning. Om en teolog kom fram till att Gud inte existerade, skulle grunden för alla deras meningslösa tvister lösas upp som smör i solen. I värsta fall skulle de inte ha något att tvista om, och kanske inse att de slösat bort både tid och energi på att begrunda olösliga och totalt vanvettiga spekulationer.
Vilka är då de föreslagna lösningarna på teodicéproblemet? Vi kan naturligtvis göra som Paulus, och många andra teologer likt Luther, med Guds auktoritet hävda, att människan är för dum eller liten för att alls begripa sig på eller kunna ifrågasätta Guds förmodade allmakt och visdom. En människa som inte har någon skam i kroppen kan naturligtvis hävda detta till sina medmänniskor, och med rak rygg stå och ljuga sina likar rakt i ansiktet och påstå att han eller hon vet vad Gud vill och tänker. När man frågar en teolog om han eller hon vet vad Gud vill eller tänker, hänvisar denne genast till Bibeln och säger att hon själv naturligtvis inte ”vet eller känner till vad Gud tänker eller vill”, men att detta uppenbarats i Bibeln. Man kan då fråga sig hur denne person vet att Guds vilja står skriven i Bibeln, om hon själv inte vet vad Guds vilja är. Måste inte teologen i förväg veta vad Guds Ord är, för att kunna avgöra att Bibeln är Guds Ord? Med vilken metod avgör man att en text kommer från Gud eller inte? Ett vanligt svar på detta är då att man inser att Bibeln är Guds Ord med hjälp av den ”Helige Anden”. Hur kom teologen fram till att den Helige Ande behövs för att inse att Bibeln är Guds Ord – det står väl i Bibeln? Lägg märke till det teologiska cirkelresonemanget – det finns en hel del av den varan.
Jag förkastar således Bibeln som en uppenbarelse från Gud. Det finns många anledningar till detta. För det första vet jag inte vad Gud vill eller tänker (delvis eftersom jag inte tror på Gud, men även eftersom jag inte vet hur man kan avgöra något sådant) – hur skall jag då kunna avgöra när ett meddelande kommer från Gud eller inte? Skall jag känna mig på något särskilt sätt? Är det ett meddelande från Gud när det pirrar litet extra i magen? Dessutom innehåller Bibeln en hel del motsägelser. Den är inte historiskt tillförlitlig. Den är falsk på flera ställen. Men jag kommer inte att gå vidare in på detta nu, eftersom detta är en annan diskussion.
Paulus säger att vi inte får ifrågasätta Gud. Varför inte? Därför att Gud är allsmäktig. Men om nu Gud är allsmäktig, vad har han då att frukta? Är Gud rädd för att vi skall inse något som kan göra att vi inte längre kan bekänna oss till den kristna tron? Har Gud något att dölja för oss? Har Paulus något att dölja för oss, eller är det kanske så, att han inte har några förnuftiga eller logiska svar på frågorna, varför han tystar ner dem och försöker glömma bort dem? Är det inte så att Gud är orsaken till frågorna, om han nu är allsmäktig? Är inte Gud orsaken till otron?
Om dagens teologer inte vill argumentera på den infantila nivå som Paulus och hans gelikar tidigare gjort, måste de alltså komma med bättre svar. Jag kommer att ta upp två olika svar på detta problem, som till en början kanske verkar vara väl grundade.
(forts.)
SvaraRaderaAtt tänka sig en kristen Gud som inte är allvetande är omöjligt. Likaså är det omöjligt att tänka sig en Gud som inte är allsmäktig – varför då kalla honom Gud? Då återstår enbart den tredje punkten om Guds godhet – kanske vi kan tolka denna på något sätt så att teodicéproblemet försvinner. Godhet är något subjektivt, eller hur? Godhet är ett diffust begrepp som relativt lätt låter sig manipuleras av teologerna. Tänk om det vi människor anser vara gott i själva verket inte alltid är gott? Är det inte så att godhet och ondska är två sidor av samma mynt? Är det inte så att godhet kräver ondska? Detta verkar vara en god början, om man med alla krafter desperat försöker rädda Guds existens efter att ha insett teodicéproblemets ödeläggande innebörd. Om vi slår fast att människor inte är kapabla att skilja mellan gott och ont, samt att allt som sker i själva verket är gott, eftersom det måste vara Guds vilja, då hamnar vi i den värsta tänkbara moraliska nihilism. Nu blir ondskan något gott, eftersom Gud uppenbarligen vill detta. Ett likhetstecken måste nu införas mellan det onda och det goda. Satan är något gott, eftersom Gud vill att han existerar. Massmord och terrorism är något gott, eftersom detta måste vara en del av Guds goda plan. Enbart en psykopat kan argumentera på detta sätt. Om denna slutsats är sann – d.v.s. om människan inte vet vad som är gott eller ont – måste vi nu genast försöka komma underfund med vad Gud anser vara gott eller ont. Hur gör man då detta? Bör vi gå till Bibeln, där det står i Gamla Testamentet att vi bör döda häxor eller stena personer som arbetar på sabbaten? Bör vi gå till Koranen? Vem är det som vet vad Gud anser vara gott eller ont? Mänskligheten blir nu en slav under en text, eller kanske en person, som säger sig veta vad Gud anser vara gott eller ont.
Men hur är det med påståendet att ondskan är en förutsättning för det goda? Det underförstådda i detta argument, är att det finns en lag eller ett krav på att om det goda existerar, måste även det onda göra det. Men vem har skapat alla lagar, om Gud är allsmäktig? Eller finns det någon lag, som begränsar Guds makt? Finns det något som begränsar Guds makt? Dessutom fanns enligt kristendomen ingen ondska innan syndafallet. Det måste alltså ha funnits en tid då det goda existerade, utan att det onda existerade. Vi kan alltså även slänga denna lösning i avfallet.
Det till synes bästa argumentet från de kristna, är att människans fria vilja upplöser teodicéproblemet. Argumentet lyder som följande. Eftersom Gud är god och kärleksfull, gav han människan en fri vilja. På detta sätt kan människan välja också det onda. Om människan inte hade denna fria vilja, skulle hon vara en själlös robot, som gjorde precis som Gud ville.
(forts.)
SvaraRaderaTill en början verkar detta vara ett berättigat försvar. Men lägg noga märke till den sista meningen i stycket ovan. Om människan har en fri vilja, kan hon gör något som Gud inte vill. Gud är alltså inte allsmäktig längre, om människan har en fri vilja. Enligt definitionen på allmakt, sker allt i universum – precis allting – enligt Guds vilja. Om det finns den minsta lilla händelse, som inte sker enligt Guds vilja, är Gud inte allsmäktig. Människans fria vilja omintetgör Guds allsmäktighet. Detta försvar från de kristna negerar Guds allsmäktighet, vilket inte är så tydligt, om man inte gör den korta logiska analys som jag gjorde ovan. Dessutom så bestämmer, eller vill Gud att människan har en fri vilja, vilket sedan leder till syndafallet och ondskan i världen. Den fria viljan hos människan är således ett onödigt mellanled i den logiska tankekedjan som kan strykas bort. Vi kan direkt säga att Gud fortfarande är upphovsmannen till ondskan, utan att behöva infoga den mänskliga fria viljan i ekvationen. Syftet med argumentet med den fria viljan är bara att försöka villa bort den kristna fårahjorden, så att de glömmer bort att skylla syndafallet och ondskan på Gud, och istället skyller den på mänskligheten. Läran om den mänskliga fria viljan är således enbart ett ynkligt försök att eliminera Guds ansvar för den skapelse han åstadkommit. Slutsatsen blir att vi bör skylla syndafallet och ondskan på människan istället för Gud, vilket naturligtvis är skrattretande med tanke på att Gud samtidigt hävdas vara allsmäktig. Men att människan har en fri vilja är logiskt omöjligt om Gud verkligen är allsmäktig.
Om nu dessa tre egenskaper hos Gud, samt vår erfarenhet, leder till en logisk motsägelse – vad bör då vår slutsats vara? Min slutsats är glasklar. En sådan Gud existerar inte. Argumentet för Guds icke-existens från teodicéproblemet är oerhört kraftfullt. Det är dock något filosofiskt, och brukar därför inte ha någon större effekt på de kristna, som för övrigt inte är vana vid logiska argument eller tror att intellektet är ett Satans verk som bör användas i minimal utsträckning.
Man kan naturligtvis tänka sig en Gud som är god, men inte allsmäktig. Eller kanske Gud är allsmäktig, men både ond och god? Inom de tre monoteistiska religionerna är detta naturligtvis inte ett godtagbart svar. Dessutom kvarstår problemet, att denna Gud då är en fantasiprodukt, utan några som helst bevis i verkligheten. De monoteistiska religioner är således ytterligt osannolika och oförnuftiga. De motsägs inte bara av naturvetenskapen, empirin och det sunda förnuftet, utan även av själva logiken.
Humanisten
Humanisten har julroligt här på min blogg. Nåväl, om denna blogg på något sätt kan hjälpa till genom att fungera som utsläppsventil för humanistens illamående så bjuder jag på det!
RaderaSer man på själva resonemanget så får man konstatera att humanisten gör sig själv och sin begränsade horisont till alltings mått - och då blir det givetvis galet. Men det är intressant att få en inblick i hur denna begränsade horisont är beskaffad och fungerar som motor för ett milt sagt märkligt resonemang.
God jul!
Ännu ett tillägg till humanisten. Jag kom för någon timme sedan från julottan. Det kunde kanske löna sig, också för humanister att i stället för att sitta på småtimmarna och utgjuta sitt hjärtas vånda på min blogg stiga upp i arla morgonstund och ta del av julens evangelium i de julgudstjänster som firas runt om i våra länder. Där kan vi människor nämligen få höra om julens evangelium som ju är Guds svar på våra frågor om lidandet. I stället för att sitta på avstånd och se på vårt lidande lät Gud sig själv födas som ett litet barn mitt i vårt lidande och vårt mörker. När vi, på riktigt, inser vad detta offer innebär förbleknar alla våra frågor och våra invändningar. På allvar.
RaderaOrsaken till att vi alls behöver ett evangelium är ju att Gud själv orsakade synden, döden, lidandet och Satan. Dessutom så är evangeliet inget förnuftigt svar på människors lidande. Det enda det kristna evangeliet möjligen kan åstadkomma, är att lindra den helvetesvånda som oskyldiga människor har inför döden. Då måste man komma ihåg att kristendomen också är orsaken till helvetesvåndan. Kristendomen räddar oss således från en fantasi med hjälp av en fantasi – detta är i princip dess kärnbudskap.
SvaraRaderaDet så kallade julevangeliet, som hämtas från Lukas evangelium, är dessutom fylld med inkonsekvenser och historiska grodor. Varför måste Josef återvända till sin hemstad Betlehem (enbart eftersom han förmodligen var avlägset släkt med kung David) för att skattskriva sig? Därför att judarnas Messias var tvungen att födas i Betlehem, enligt profetiorna. Detta är inte bara opraktiskt, utan helt oförnuftigt och omöjligt. Tänk om alla vi vore tvungna besöka våra gamla släktleders hemstäder för skattskrivning? Den som författade evangeliet tänkte uppenbarligen inte längre än vad näsan räckte, och hela arrangemanget är tydligt en konstruktion för att försöka uppfylla en profetia från Gamla Testamentet. Det finns exempel på flera sådana profetior i evangelierna som måste uppfyllas av Jesus, varför författaren inte tvekar att koka ihop de mest märkliga påhitt.
Jesus föddes troligtvis sju år tidigare än vad traditionen säger. Julevangelierna från Matteus och Lukas motsäger varandra. I Matteusevangeliet flyr Josef, Maria och Jesus till Egypten (återigen för att en falsk profetia skall uppfyllas), medan Lukas inte alls nämner Herodes eller Egypten (Herodes dog dessutom ungefär 4 år f.Kr.) – enligt Lukasevangeliet färdades de till Jerusalem åtta dygn efter Jesu födelse (inte mycket tid ges till flykten till Egypten!) för Jesu omskärelse. Dessutom innehåller dessa evangelier totalt skilda släkttavlor för Josef. Om man jämför evangelierna bredvid varandra, vilket textkritiker och Bibelhistoriker gör, ser man alla fel och brister i texterna.
(forts.)
SvaraRaderaMen allt detta är naturligtvis inte så konstig, med tanke på att det äldsta av evangelierna (Markusevangeliet) troligen skrevs åtminstone 30 år efter Jesu död. Dessutom skrevs de inte av ögonvittnen. Om man studerar kristendomens historia, och då särskilt bibeltexternas historia och uppkomst blir det naturligtvis klart att de innehåller motsägelser och historiska fel. Det är också mycket intressant att studera hur de tidiga bibeltexterna valdes ut, medan andra, mindre ”behagliga” evangelier, såsom de gnostiska evangelierna, stämplades vara ”kätterska”. Någon gång satt en samling skäggiga gubbar under medeltiden och avgjorde vad som var Guds Ord, eller inte. Dessa gubbar kände till mindre om universum än vad en grundskoleutbildad person gör i dagens västvärld. De som i framtiden hade mage att protestera mot dessa texter brändes på bål, eller torterades till döds.
”I stället för att sitta på avstånd och se på vårt lidande lät Gud sig själv födas som ett litet barn mitt i vårt lidande och vårt mörker. När vi, på riktigt, inser vad detta offer innebär förbleknar alla våra frågor och våra invändningar. På allvar.”
Jag vill inte att någon skall offras. Jag vill inte att något skall offras. Offer är motbjudande. Offer är en primitiv, förlegad och omoralisk relik från våra tidiga förfäders vidriga religioner. Varför kräver Gud ett offer om han är allsmäktig? Varför kräver Gud något alls, när han redan vet vad som kommer att ske, och i själva verket orsakat detta? Dessutom – varför måste Gud födas som en människa för att känna mänsklighetens lidande, som han själv förmodligen orsakade och skapade? Skapade Gud inte lidandet och döden? Varifrån kommer vårt lidande, om inte Gud? Varifrån kommer vårt mörker, om inte Gud? Är Gud inte allsmäktig?
Vi kan fira jul utan att tro på de gamla sagorna, precis som vi firar midsommar utan att tro på de gamla nordiska myterna.
Humanisten
Som en liten (eller rätt stor faktiskt!) "motvikt" till humanistens funderingar om sanningshalten i Bibeln ; http://brogren.nu/skattskrivningen_kortversion.htm
SvaraRaderaHumanisten öser ur ordentligt grumliga brunnar när det gäller kritiken mot den kristna tron och Bibeln. Den som ens satt sig in lite i ämnet ser att hans resonemang är djupt nere i diket på så många ställen att jag faktiskt inte vet var man skulle börja om/när man ska bemöta det. Så jag tror det får vara, åtminstone nu i juletider. Men jag får nöja mig med att konstatera att det finns sådana som vill att den kristna tron - och Bibeln - ska vara falska och motsägelsefulla. Och om man vill något tillräckligt mycket, och blundar för fakta, så kan man t.o.m. ganska lätt lura sig själv. Och andra.
SvaraRaderaDet är inte den endast den kristna tron och bibeln som Humanisten kritiserar utan alla av människor påhittade religioner. Det finns inte ett uns av bevis på varken Zeus, Tor, Allah eller nån av de avarter av kristendomens gudar som förekommer.
SvaraRaderaDet vi med säkerhet vet att religion indelar människor i vi och de och vi är så korkade att vi dödar varandras barn p.g.a våra inbillade gudar..
Jag fortsätter att fira Yulen, ljusets återkomst så som människan gjort i alla tider förrän kristendomen beslagtog julen med påhittade historier om jungfrufödsel och annat övernaturligt.
Eflop
Anonym 00:57
Raderatack för din hänvisning till Anders Brogrens hemsida,
angående skattskrivningen som Luk.2:1-20 berättar om.
Kunde vara bra för humanisten och den Yul firande Eflop att ta del av dessa fakta om skattskrivningen!!
Hemsidan,www.brogren.nu/hemsida.htm