Om åsikts- och yttrandefriheten

Jag lyssnade på slaget efter tolv igår, och jag blev stärkt i min uppfattning att den rödgröna vänstern är en ytterst farlig rörelse. Jag har tidigare skrivit om Saara Ilvessalo (de gröna ungas ordförande) och kampanjen "En morgondag utan rädsla" och deras mål att förbjuda rasism och nazism. Den här kvinnan är farlig! Visst. Nazismen är också farlig – eller skulle vara det ifall denna rörelse skulle ha någon som helst tyngd och inflytande, och vi behöver givetvis arbeta för att se till att denna rörelse inte får något politiskt inflytande. Men förbud är aldrig rätt väg att gå, speciellt inte när det handlar om åsikter.

De rödgröna med sin förbudsiver däremot har politiskt inflytande och politisk tyngd, och det ytterst allvarlig här är att man (genom sin vilja att börja förbjuda "människofientliga" rörelser och åsikter) i själva verket blir det man vill bekämpa. Den egna "godheten" blir nämligen fort något annat när man försöker tvinga den på andra. Kombinera dessutom då detta med den plattform denna rörelse har och vi står inför ett stort hot mot det fria samhället, åsiktsfriheten och själva demokratin.

För vad händer sedan när nazismen är förbjuden? Finns det flera "människofientliga åsikter" som borde förbjudas? När man lyssnar på Saara Ilvessalo inser man att det kommer mera. Nästa på listan torde vara åsikten att utlevd homosexualitet är onaturligt och en synd. Sedan följer annat.

I debatten ställdes en ytterst intressant fråga: "Ser du kopplingarna till 30-talet i vårt samhällsklimat" (när nazismen fick vind i seglen och tog över makten i Tyskland)? De seriösa debattörerna svarade i princip nej. Jag svarar ja. Det finns klara och tydliga likheter, men i vår tid handlar det inte om nazismen, utan det stora hotet i dag är de rödgröna partierna, de rödgröna värderingarna och deras försök att begränsa samhällsdebatten och förbjuda oönskade åsikter och rörelser. Är det ingen annan som ser detta? Ingen annan som ser likheterna? Det som dessutom gör vår situation så mycket farligare är att vår media långt spelar med i och inte klarar av att se faran i detta. Man granskar inte så gärna sig själv och den egna ideologiska grunden, ja, man klarar kanske inte ens av att se de egna bindningarna och de blinda fläckar man har.

Det här programmet var emellertid mycket intressant och belysande – tack vare de två andra debattörerna (Stefan Sundqvist och Otto-Ville Sormunen) som hade sunda och goda åsikter. Jag rekommenderar varmt alla att lyssna på programmet! Så vill jag avsluta med den kanske viktigaste saken som sades i debatten: "Vi kan inte samtidigt ha ett öppet samhälle och ett samhälle där vi styr åsikterna på det viset att vissa är tillåtna och vissa inte är det."