Vad händer när Makten får panik?

Det är pälsningstider, och det brukar betyda att jag inte hinner eller orkar skriva så mycket här på bloggen som jag vanligen brukar. Så också i år. Jobbet ska ha sitt, och familjen får resten. Men jag läser nog och följer med vad som händer, och de senaste dagarna har det hänt mycket intressant som jag gärna skulle ha kommenterat. Så idag, när det blev en lite kortare dag (bara lite över åtta timmar), hittade jag lite tid också för bloggen.

En av de saker som har pockat på min uppmärksamhet – genom en del nyheter under de senaste dagarna – är frågan om hur långt vårt samhälle och den (i våra sammanhang) tredje statsmakten (alltså media) är beredda att gå för att försvara det värdeliberala och socialdemokratiska samhälle vi har. Demokratin, yttrandefriheten, åsiktsfriheten och likabehandlingen av medborgarna är saker som just nu är i fara just för att dessa har visat sig vara ett hot mot de "framsteg" som tagits de senaste åren. Brexit var en första stor smäll, och här ser vi nu hur Makten ännu försöker få folkviljan ogiltigförklarad genom att kräva att parlamentet också måste godkänna utträdet innan Storbritannien kan aktivera paragraf 50. I skrivande stund behandlar Storbritanniens Högsta domstol ärendet, och alla torde nog inse att denna rättsprocess bara är ett spel för galleriet och till för att sedan kunna använda som orsak till att utträdet inte blev av. "Lagen var nu bara sådan att vi inte kunde göra så som folket ville" kommer det troligen att heta i slutändan.

Trumps seger i presidentvalet i USA var sedan en annan stor smäll. Jag var redan tidigare inne på vad Makten kan tänkas ta till för metoder för att hindra honom från att svära presidenteden. I helgen var det också presidentval i Österrike, och det valet är givetvis en relativt obetydlig historia jämfört med valet i USA. Men det finns intressanta likheter. Också här hade folket sett till att det på upploppet endast fanns kvar två "omöjliga" kandidater att välja mellan. Den ene representerade FPÖ, och därför var givetvis all mainstream-media helt och hållet på den andra kandidatens sida. Detta till och med så att man valde att helt blunda för denna kandidats svagheter. Slutresultatet blev att Österrike valde en president som har lovat (!) att upphäva demokratin ifall fel parti vinner förbundsdagsvalet. Presidentposten i Österrike är ju främst ceremoniell, men presidenten har en viktig uppgift, nämligen att utnämna förbundskanslern. Van der Bellen, medias gunstling, har klar deklarerat att ifall FPÖ vinner valet så kommer han inte att utnämna deras ledare till förbundskansler. Detta är ytterst allvarligt, men lika allvarligt (om inte ännu värre!) är detta faktum att vår media inte har uppmärksammat detta och sett det allvarliga i detta. Selektiv blindhet brukar sådant kallas, om jag inte helt misstar mig.

Sedan har vi firat Finlands självständighet. Eller minnet av självständigheten, som jag brukar säga. Då skulle det givetvis demonstreras, och vår media uppmärksammade stort att en av demonstrationerna ordnades av nazister och nazistsympatisörer. Diskrimineringsombudsmannen ville att polisen skulle förbjuda denna demonstration, men tack och lov valde polisen att hålla sig till lagen och ignorera detta krav. Behöver jag säga hur illa det skulle vara ifall vi skulle gå in för att låta vissa extrema element (inom vänstern) demonstrera medan deras motpol på högerkanten inte skulle åtnjuta samma rättigheter? Medborgarnas likabehandling är en av grundpelarna i ett fritt, demokratiskt och rättvist samhälle, och om vi börjar pruta på denna sak är någon form av inbördeskrig inte långt borta.

En motdemonstration till den ovan nämnda demonstrationen ordnades gemensamt av ett par anarkistorganisationer och Helsingfors vänsterunga(!), och detta var en så anmärkningsvärd sak att inte ens Svenska Yle kunde låta bli att lyfta fram det. I artikeln kommer vänsterungas i Helsingfors ordförande Kajsa Liljanto till tals, och det hon säger är fullständigt hårresande. "Det är önskvärt med direkta aktioner i det rådande politiska läget. Det går inte att jämföra fascistiskt och anti-fascistiskt våld för fascistiskt våld är riktat mot dem som är i lägst ställning medan anti-fascistiskt våld försvarar mänskliga rättigheter."

Behöver jag säga att detta påstående är fullständigt absurt. Lyckligtvis inser ännu de flesta absurditeten i detta, men jag fasar för den dagen när dylika vänstertankar blir helt och hållet rumsrena. Då är vi alla illa ute, inte minst för att demokratin, yttrandefriheten, åsiktsfriheten och alla medborgares likabehandling då kommer att vara ett minne blott. Vi ser som sagt redan allvarliga tendenser på att Makten är beredd att göra en hel del offer på dessa områden för att bevara sina positioner, och frågan är om vi än så länge bara har sett början på denna process? Vad händer när folkviljan så småningom kommer att hota hela EU-bygget? Eller när folkviljan visar sig vara betydligt mindre positiv till asylinvandringen än Maktens kulle vilja? Detta återstår att se, och jag misstänker att vi inte behöver vänta så alldeles länge innan vi får nästa indikation på vartåt det kommer att börja luta.