Om media och bubbeljornalistik

Det är intressant hur media fungerar, och det hela blir ännu intressantare när man betänker att mediefältet under de några senaste åren har genomgått en väldigt grundläggande förändring. För tio år sedan fanns det knappast någon som visste vad sociala medier var för något. Idag är detta fenomen legio och den plattform där de flesta människor får sina nyheter. Främst om lokala företeelser, men också när det gäller de stora händelserna. Problemet är förstås att det inte, på sociala medier, finns någon liknande kvalitetskontroll och källkritik som de traditionella medierna har. "Fakenews" är ett ord som ingen hade hört för två år sedan. Nu vet alla vad det är för något.

Men detta kan också bli ett omvänt problem, vilket Kennet Mynttis ledare i gårdagens ÖT visar på. De flesta vet att ta det man läser på sociala medier med en stor nypa salt. Eller det hoppas jag åtminstone. Samtidigt vet alla att de traditionella medierna är fria från fakenews, och det är här vi får ett problem. För saken är förstås den att så inte alls är fallet. Myntti skriver, om de sociala medierna, att "Framför allt har internet och de sociala medierna bidragit till att folk inte längre vet vad de ska tro på. Olika kategorier av människor lever i olika filterbubblor som matas med styrd information som betjänar ett smalt intresse."

Detta med "filterbubblorna" gäller nämligen också för traditionell media. Det stora problemet är att, i motsats till när det gäller sociala medier, detta är något som de flesta inte är medvetna om. Och detta samma gäller i lika hög grad för de som jobbar inom media som för oss mediekonsumenter. En nyhetsredaktion, där det tenderar att samlas personer med liknande värderingar och samhällssyn, blir lätt till en bubbla. En bubbla där vissa åsikter och synsätt överbetonas medan andra värderingar och synsätt, lätt nedvärderas och underbetonas. Detta återspeglar sig sedan givetvis på det material som publiceras. Jag har vid ett flertal tillfällen på denna plats ondgjort mig över den överexponering som t.ex. hbt-frågor får i våra medier. Vad är detta annat än just ett resultat av en dylik bubbel-journalistik?

Mynttis ledare innehåller också andra problem. Läs den gärna och ta del av det som Roger Pettersson skriver i kommentarfältet angående den journalistiska populismen. Hans resonemang är mitt i prick och avslöjar ännu en dimension av de problem som våra traditionella medier brottas med i dag – och som de inte tycks vara medvetna om.

Om man vill hitta ett ord som beskriver det som Myntti påstår så tror jag att detta ord skulle vara "förenkling". Situationen på mediefältet är bra mycket mera komplex och mångfacetterad än vad Myntti låter oss förstå. Förenkling är bra, till en viss gräns, men om man drar det för långt blir den bild vi får allt för beskuren. Och en beskuren sanning blir fort till det motsatta.

Nu får det vara nog!

Jag har köpt ett hörselskydd med bluetooth-funktion, så den senaste tiden har jag lyssnat på mera uppbyggliga saker när jag sitter på fodertrucken. (Det finns mycket god, biblisk, undervisning på nätet!) Igår krånglade emellertid bluetooth-grejen, så då kom jag att i stället lyssna på radio Vega efter en paus på ett par veckor. Jag kom rakt in i dagens sommarprat, och jag hann lyssna i ungefär tio sekunder innan sommarprataren började berätta om hur han övergav sin hustru och sin nyfödda dotter och började välja mellan ett stort antal pojkvänskandidater. Jag stängde genast av radion.

Jag kollade faktiskt igenom listan på sommarpratare när den publicerades för en tid sedan, och jag kunde konstatera att jag inte var bekant med särskilt många av namnen. Visst fanns där också kända namn, men de flesta var faktiskt okända för mig. Men jag konstaterade på samma gång att det säkert fanns namn där som gjorde att vår tids obligatorium uppfylls. Igår fick jag det bekräftat. Kvoterna ska fyllas! Åtminstone de kvoter som betyder något. Var finns t.ex. någon pratare som skulle uppfylla kvoten av klassiskt troende kristna? Något sådant hittade jag förstås inte.

Nu inser jag förstås att jag hade otur. Eller vad det nu sedan handlar om. Om man lyssnar tio sekunder på Vega får man inte alltid in hbt-propaganda, men det sker ändå tydligen påfallande ofta. Behöver jag säga att jag, som det nu är, inte har något som helst behov av denna radiokanal? Ja, hela (svenska) Yle har blivit en propagandakanal som jag inte vill ha något som helst att göra med. Jag är helt enkelt inte en del av den värld som porträtteras och som det strävas fram emot här. Jag har tidigare frågat hur man kan säga upp sin prenumeration på detta elände, men frågan har ju förstås varit mer eller mindre retorisk. Det går inte att säga upp prenumerationen. Nu har jag emellertid kommit till den punkten att jag inte längre med gott samvete kan bidra till finansieringen av detta nationella propagandainstitut, varför jag allvarligt överväger att skriva ett brev (eller flera) till Yles ledning och till Yles förvaltningsråd och helt enkelt "säga upp" min prenumeration. Med en saftig motivering. Närmast då som en protest mot att vi ska få dylik propaganda nertryckt i våra halsar och inkörd i våra öron.

Om så sker återkommer jag givetvis med brevtexten också på denna plats.

Om att både vilja äta kakan och ha den kvar

Jag hörde för någon dag sedan om ett, vid det här laget, ganska gammalt citat som jag inte klarar av att låta bli att kommentera. Den kände kristendomskritikern Richard Dawkins ("Det finns ingen Gud och Dawkins är hans profet") hade uttalat sig om att han betraktar sig som en "sekulär kristen" eller en "kulturkristen". Detta för att han beundrar vissa av de ceremoniella och filantropiska dragen hos den kristna tron.

Det är intressant att en person som Dawkins, som gärna kritiserar den kristna trons innehåll, ändå gärna bekänner sig till de positiva samhällsföljder som den kristna tron gett upphov till. Som jag tidigare varit inne på har vi (och vårt samhälle) oerhört mycket att tacka den kristna tron för. Mycket av det goda vi idag räknar som själva grundbultarna i vårt samhällsbygge har kristna rötter. Sjuk- och hälsovården (har du tänkt på varifrån ordet "Lasarett" kommer?), omsorgen om de fattiga, hela vårt utbildningssystem, ja själva vetenskapen, till viss del den lokala förvaltningsapparaten, en etik som värnar om frihet och omsorg om människan osv, osv. Listan kunde göras i praktiken hur lång som helst. Poängen är den att ta bort den kristna tron och de frukter denna har gett upphov till ur vårt samhälle och detta skulle se helt och hållet annorlunda ut. Och detta inte på ett positivt sätt. Detta har också Richard Dawkins insett. Tydligen.

Problemet är bara det att det inte, i längden, går att ha de positiva frukterna utan att ha den mekanism som gett upphov till dessa. Det går en tid, ja, men när kristendomen försvinner ur samhället (först ut i marginalen, sedan helt och hållet) kommer så småningom också dess frukter att göra det. I detta sammanhang är inte Dawkins och hans (om det tillåts mig: halvdana) kristendomskritik det stora problemet. Nej. Det stora problemet är framför allt den filosofi som har kommit att ersätta den kristna tron och dess förklaringar när det gäller livets uppkomst och ursprung. Denna lögnaktiga filosofi har, när den har tagit över som förklaringsmodell vad gäller livets uppkomst, lett till en revolution på livsåskådningens område. Det oaktat att den inte håller för en kritisk granskning. (Men så här kan det gå när människorna inte tänker själva utan låter sig föras bort av "vindkast i läran".)

Denna livsåskådningsrevolution har sedan öppnat dörrarna för allt möjligt annat tankegods som, ett steg i taget, har börjat radera ut den kristna tron från samhällets finrum. Det finns de som beskriver dagens västerländska samhälle som behärskat av en dödens kultur. Detta med bakgrund i abort- och eutanasidiskussionerna och -lagstiftningen. Lägg sedan till de enorma följder som förändringarna i äktenskapslagstiftningen (och de därmed följande inskränkningarna i barnens rättigheter) ger så ser vi vart vi är på väg i det postkristna västerlandet.

Få se om Dawkins får leva så länge att han kommer att börja ropa om att vi bör börja dra i handbromsen när det gäller avkristningen av vårt samhälle. En smart karl som han är torde nämligen ganska snart inse att man inte kan både äta kakan och samtidigt ha den kvar.

Varför vissnar blommorna?

Som minkfarmare är juni en jobbig månad. Valparna ska lära sig äta, och det är nästan så man behöver lära dem rent handgripligt. Sedan behöver man vara extra noggrann med att se till att honorna mår bra och att inga valpar lider av diarré eller annars blir uttorkade. Tack och lov har vädret varit milt största delen av månaden. Värmeböljor gör att minkfarmarens dagar blir avsevärt längre. Både folk och fä mår dåligt av extrem värme. Men det är och har ändå varit precis som en vän brukar säga: Som minkfarmare borde man bo på farmen i juni.

Det har inte blivit mycket bloggande den senaste tiden. Orsaken beskrivs ovan. Om än jag inte har bott på farmen så har jag fått göra långa dagar. Sju dagar i veckan. Resten av min vakna tid har familjen behövt få. Lägg sedan till att de timmar jag inte har varit vaken har blivit allt för få så förstår säkert alla att bloggandet har fått stå tillbaka. Nå, snart är det juli, och då hoppas jag hinna med mera skrivande. För det handlar inte om att det inte skulle ha funnits saker att skriva om. T.ex. läste jag ledaren i senaste numret av Kyrkpressen, och någon mer patetisk text har jag inte läst på länge. Tror jag. Om det var det texten var. Den som inte har läst den kan gärna kolla upp den och berätta för mig vad skribenten ville åstadkomma med avslutningen. Är det bara patetiskt, eller handlar det om åsiktsfascism? Jag är böjd att hålla på det första. Nå, här skulle det ha funnits att skriva om, men jag tror att det får vara. Eller så inte...

Men jag har faktiskt hunnit skriva en sak den senaste tiden. Eller hunnit och hunnit. Jag hann inte, men jag gjorde det ändå. I söndags, då jag borde ha hunnit vila lite, förberedde jag en predikan. Det är förstås alltid rätt att arbeta med Guds ord på en söndag, men vilan blev tyvärr försummad. Predikan, som jag är inbokad med på Midsommarvakan på Klippan i Monäs i kväll kl 19, kommer bland annat att svara på frågan varför blommorna vissnar. Samt varför vi människor dör. Och, vad viktigare är, varför döden inte längre är en absolut makt. Om du vill få ett svar på dessa frågor är du välkommen med!

Mera Halla-aho

Politik är det möjligas konst, i sanning! De senaste dagarnas turbulens i den finländska inrikespolitiken kommer att gå till historien. Men vad var det riktigt som hände? Då talar jag inte om det vi ser och såg, utan om det som hände bakom det som syntes hända. Alltså det som är verkligt intressant. Jussi Halla-aho gläntade lite på förlåten idag på den presskonferens som han höll kl 14.

"Brexitistä on alkanut Euroopassa uusi integraatiovyörytys, jossa Suomi ilmeisesti haluaa olla eturintamassa mukana." Alltså: I och med Brexit inleddes en ny integrationsvåg i Europa i vilken Finland av allt att döma vill vara med i främsta linjen. Enligt Halla-aho var Sipilä och Orpo, i de samtal som fördes under måndagsförmiddagen på vill Bjälbo, mest intresserade av den nya Sannfinländska ledningens syn på den Europeiska integrationen. Enligt honom var problemet som regeringen (i dess dåvarande form) föll på inte värderingsfrågor och inte heller viljan att binda sig till regeringsprogrammet utan det faktum att Halla-aho inte kunde lova att han och hans parti inte skulle kritisera de förändringar som de (Sipilä och Orpo) vet är på kommande gällande den europeiska integrationen.

Saken är nämligen den att det är stora saker på gång inom EU. (Något jag skrev om redan efter Brexit-omröstningen.) Merkel och Frankrikes nye president (och numera i det närmaste envåldshärskare) Macron när av allt att döma planer på snabba och mycket långtgående reformer av EU där unionen utvecklas till en federation eller till Europas Förenta Stater med en gemensam EU-budget, gemensamma skatter och ett gemensamt försvar.

Det skulle inte förvåna om det har kommit direktiv uppifrån som gör klart att sådana personer och partier som inte omfattar dessa kommande förändringar borde städas bort ur statsledningen. Halla-aho och hans nya Sannfinländare skulle ha varit ett stort problem i denna process. Speciellt ifall Finland vill vara med i främsta linjen i denna fördjupade integration.

Jag har sagt det tidigare, och jag säger det igen: Finlands politiska ledning har ingen fullmakt av folket att föra oss in i en djupare integration, speciellt inte in i några Europas Förenta Stater. Denna integration är en process som består av många små steg, av allt att döma för att inte avslöja vad som är på gång. Men riktningen är tydlig, och farten kommer nu som sagt att trappas upp. Innan vi går förbi "the point of no return" måste folket få säga sitt. Det måste med andra ord ordnas en folkomröstning ifall vi ska gå längre på denna integrationsväg. Allt annat är fullständigt otänkbart.

Den stora frågan nu är om det som Halla-aho säger faktiskt är sant. Alltså att det är en forcerad integrationsprocess snarare än Halla-ahos åsikter angående invandring och multikultur som gjorde att han sparkades ut ur regeringen. Är det detta som hände bakom det som syntes hända? Sipilä och Orpo skulle gärna få bemöta Halla-ahos påstående och samtidigt lova att Finland inte med våld kommer att föras in i en ännu tätare integration. Åtminstone inte utan att det ordnas en folkomröstning om saken. Men det är kanske att hoppas för mycket?

Jag för min del är faktiskt mycket mera rädd för en Emmanuel Macron som på kort tid gått från ingenstans till att vara president (med stora maktbefogenheter och en egen majoritet i parlamentet) i det näst största EU-landet än för en Jussi Halla-aho som aldrig kommer att få någon verklig makt. Inte ens i det obskyra EU-landet Finland.

Halla-aho

Så hände det som så många hade hoppats. Valet av Jussi Halla-aho till ordförande för Sannf. ledde till en regeringskris. Vågar jag säga att jag inte hör till dem som hade hoppats på detta? Jag har flera gånger konstaterat att vi nu har just den regeringsbas som är i min smak. Om det kan finnas något sådant med idel vänsterpartier i riksdagen. Men vissa vänsterpartier är mera vänster än andra, om vi säger så. Sedan har den här regeringen gjort en del beslut som inte faller mig (heller) i smaken, men det är en annan sak.

Som pälsdjursfarmare tycker jag att regeringskrisen kommer speciellt olämpligt. Förslaget till ny djurskyddslag är inte bra, men det är väl det bästa vi kunde få, och det skulle ha gått att leva med. Tror jag. Nu lurar de gröna i buskarna och hoppas inget hellre än att få kapitalisera sina höga gallupsiffror och så ta plats i regeringen. Via ett nyval, alltså. Om så sker kommer vi att få se en helt annan djurskyddslag. En som det knappast går att leva med.

Sedan kan jag inte låta bli att beundra Jussi Halla-aho. Faktiskt. Mannen måste vara närmast ett politiskt geni. Han ville aldrig sitta i regeringen. Han vet att det inte går att, med bevarad trovärdighet, sitta i en regering och göra kompromisser samtidigt som man kritiserar dessa kompromisser. En populist och missnöjespolitiker måste befinna sig i opposition för att kunna nå sin fulla potential. Och detta vet som sagt Halla-aho. Men han kunde inte heller dra bort sina trupper bara så där. Det skulle ha inneburit en prestigeförlust. Bättre då att bli utkastad med buller och bång. Precis som nu alltså skedde. Således fick han det precis som han ville, och precis på det sätt som han ville det. Genialt!  

Dumt

Korsholms kommun gick för några dagar sedan in för att centralisera skolnätet, lägga ner ett antal byskolor och bygga ett helt nytt lärcenter i Kvevlax. Detta var en av de större nyheterna i svenska Österbotten den dagen, men förvånande nog var det inga av kommentarerna som lyfte fram det, som jag anser, mest centrala i hela frågan. Åtminstone inte vad jag hörde.

I diskussioner om centralisering kontra decentralisering finns det givetvis alltid goda argument för båda sidorna. Ekonomin brukar vara en av de tyngre argumenten som centraliseringsivrarna lyfter fram. Tyvärr är siffror bara siffror, och oftast kan man med mycket lätta medel få siffrorna att ljuga. Det här vet alla som har sett dylika utredningar på papper. Om man ska få en rätt bild av det ekonomiska utfallet borde man ha med alla parametrar, något som sällan eller aldrig låter sig göras. I fallet med Korsholmsskolorna blir detta speciellt tydligt.

Jag har tidigare vid ett flertal tillfällen varit inne på betydelsen av talkoarbetet. Alltså det att lokalsamhällets medlemmar själva ställer upp och arbetar för ett gemensamt projekt. Om och när allt ska göras med allmänna medel och med anställd personal blir det i längden väldigt dyrt. Ju större enheter vi har, desto mindre kommer intresset att engagera sig och "sätta axeln under" att vara. I detta aktuella fall fick vi höra om hur Petsmoborna (genom föreningen Hem och skola), som nu alltså mister sin byskola, hade snyggat till och målat fasaden på sin byskola på talko. Detta innebar en märkbar inbesparing för kommunen. Med ett stort lärcenter kommer dylika insatser i framtiden att helt lysa med sin frånvaro. När avståndet mellan människorna och det kommunala (i detta fall skolan) blir för stort tänker man lätt att "kommunen får sköta det".  Och då kommer kostnaderna att stiga.

När man presenterar ekonomiska kalkyler är det som sagt lätt att få siffrorna att ljuga. Detta åstadkoms inte av illvilja eller i avsikt att bedra, men helt enkelt för att det är så oerhört svårt att få med alla parametrar. Korsholmspolitikerna gjorde, liksom alla som röstar för centralisering, ett misstag. Ett misstag som kommer att bli dyrt i slutändan. Tyvärr är de varken först eller sist med att göra ett dylikt misstag.

Ännu om skattefinansierad propagandaverksamhet

Jag borde veta bättre, men när jag sitter på fodertrucken lyssnar jag gärna på radio. Trots att jag har finskt blod i mina ådror och gärna med jämna mellanrum lyssnar på de melankoliska finska tongångarna orkar jag bara med så och så mycket finskspråkig radio. Alltså blir det radio Vega. (Extrem är absolut inget alternativ!) Igår blev det alltså programmet Vega Lördag.

Givetvis presterade detta program dagens hbt-propagandados i form av ett långt reportage om familjen i Nykarleby där pappan gått från att vara en Daniel till att vara en Jessica. Nu kan någon förstås hävda att jag inte behöver lyssna på dylika program - det finns ju en off-knapp på radion - men det är ju inte det som är problemet. Jag vet ju faktiskt var off-knappen är, och denna gång använde jag den också.

Nej, problemet är inte jag och mitt radiolyssnande. (Jag klarar dessutom, vill jag hävda, av dylika propagandaprogram utan att ta någon större skada. Dessutom vet jag, som sagt, var off-knappen finns.) Nej, problemet är att denna propaganda framställs och distribueras med skattemedel och att många som inte klarar av att genomskåda och ta den utsätts för den. Tänk om något barn skulle ha lyssnat på detta program?! Om så skulle ha skett kunde detta barn ha fått för sig att detta som programmet förmedlade är något naturligt. Om ditt huvud av någon anledning fått för sig att du inte är det du är går det alltid att korrigera kroppen. Tänk vilken skada detta budskap kunde ha åstadkommit på ett ungt sinne! Nå, nu tror jag nog att de flesta föräldrar har tillräckligt med förstånd att inte låta sina barn lyssna på radio Vega, men ändå. Risken finns ju att radion någon gång råkar vara på och något barn får del av denna propaganda.

Varför ska vi som skattebetalare tvingas bekosta denna fruktansvärda smörja? Hur kommer det sig att vi, år 2017, upprätthåller en dylik skyddad propagandaverkstad för dessa element som uppenbarligen tagit som sin uppgift att förgifta både etern och våra sinnen med dylik sjuk propaganda?

Nu låter jag hård, men saken är synnerligen allvarlig. Jag vågar påstå att om vi fortsätter att utsättas för propaganda av denna art och i den omfattning som nu sker kommer vårt samhälle i stort att snart ha tagit sådan allvarlig skada att ingen vet vilka följder det får. Varken för individerna eller för samhället.

Åndamålet helgar medlet?

I efterdyningarna av gårdagens nya terrorattack i London har olika politiker uttalat sig och kommit med kondoleanser. Detta är givetvis helt på sin plats, men i vissa fall blir åtminstone jag lite förbryllad när jag läser och hör vad de säger. Som t.ex. när jag hörde vad Skottlands förstaminister Nicola Sturgeon sade: "De muslimer som begår terrordåd representerar inte sin religion." Detta är hon förstås inte ensam om att ha sagt – detta uttalande, i lite olika tappningar, förekommer i media med jämna mellanrum.

Och visst. Jag förstår varför hon säger detta. Hon vill inte skapa motsättningar mellan den muslimska delen av befolkningen och majoritetsbefolkningen. Sådana motsättningar skulle vara oerhört olyckliga, ja rent av livsfarliga. Men kan det motivera att föra fram en uppenbar (för den någorlunda insatte) osanning? Helgar ändamålet faktiskt medlet? Eller talar Sturgeon osanning för att hon inte vet bättre?

Huvudfrågan här är förstås vad Koranen säger. Eller om vi vill konkretisera frågeställningen kunde vi ställa frågan så här: Hur skulle Muhammed, om han levde idag, förhålla sig till IS? Då talar jag alltså om Mohammed så som han var och uttryckte sig efter år 622. (Observera att i Koranen de yngre surorna, alltså de som är skrivna efter 622, väger tyngre än de äldre.) Svaret på denna fråga är relativt enkelt: Mohammed skulle inte ta avstånd ifrån eller fördöma IS, han skulle leda hela organisationen.

Lyckligtvis, i detta sammanhang, är det väldigt få muslimer som faktiskt läser Koranen och som tar den på allvar. De muslimer Sturgeon talar om är vanliga, mer eller mindre sekulariserade muslimer. Muslimer som bär det muslimska namnet men som kanske inte riktigt vet vad deras egen religion säger om t.ex. hur en muslim ska förhålla sig till en icke-muslim. Sådana muslimer som vi icke-muslimer gillar betydligt mera och bättre än de muslimer som faktiskt tar sin heliga skrift på allvar. Och, vilket är oerhört viktigt att påpeka i detta sammanhang, som är i en stor majoritet bland muslimerna åtminstone här i väst.

Sturgeons uttalande beskriver ändå inte verkligheten sådan den är, utan snarare sådan hon, och vi, skulle vilja att den skulle vara. Och, vilket också kan och bör tilläggas, sådan en stor majoritet av muslimerna i väst också vill att den ska vara. Men inte desto mindre far Sturgeon, och andra som säger det samma som hon, med osanning.