Om Guds kärlek till syndaren och hans hat gentemot synden

Jag läste i morse denna veckas nummer av veckotidningen Uusi Tie. Det är en innehållsrik tidning på alla sätt, men vanligen är ändå ledaren mest läsvärd. Så också denna vecka. Leif Nummela skriver om en sak som ju är självklar, men som det kan vara bra att repetera med jämna mellanrum. Han kommer, utifrån de nya fynd av dödahavsrullar som gjorts, in på frågan om Guds kärlek och hans vrede över synden.

Nummela konstaterar att "Gud, som älskar människorna, därmed också kommer att hata alla syndens förgörande krafter." Kärleken fungerar nämligen på detta sätt, ja den kan i själva verket inte göra annat. Nummela citerar bibelforskaren Leon Morris som sagt att "hatet är andra sidan av Guds kärlek ("Jumalan rakkauden kääntöpuoli"). Guds kärlek, som outtröttligt arbetar för att frälsa människan, är också aktiv när det gäller att förgöra ondskan. När vi därför gör det som är ont kommer hans kärlek till oss att synas i det att han blir arg över synden. Gud hatar nämligen allt som förstör hans goda skapelseverk. Om han inte hatade någonting i denna fallna värld skulle han inte heller kunna älska."

Detta är som sagt en självklarhet, men likväl är det något som vi får jobba på att förstå. Samtidigt kan vi inte undgå att se att detta är något som en icke-kristen människa inte kan förstå. Dels för att hela begreppet "synd" är främmande för dem, dels för att de ofta har svårt att se skillnaden mellan det av Gud skapade och det av synden förstörda. (Detta tar sig idag oftast uttryck i påståenden som "Om Gud inte skulle ha velat att det fanns homosexualitet skulle han inte ha skapat vissa människor sådana".) Men framför allt förblir detta obegripligt för en icke-kristen för att det ter sig så förtvivlat svårt för dem att se skillnaden mellan att vara och att göra. Därför blir det omöjligt för dem att förstå att Gud kan älska syndaren samtidigt som han hatar synden.

De senaste åren har jag, till min stora besvikelse, insett att det är hart när omöjligt att diskutera dessa saker med människor som inte har kapitulerat inför Guds kärlek och hans visdom och som inte har erkänt sanningen i uppenbarelsen. Orsakerna till att det är så här är står att finna i det jag skrev i stycket ovan. Det är givetvis beklämmande att se och läsa de invektiv som blir kastade efter oss som håller fram dessa sanningar. Men det är bara något som vi får lov att ta. Det är trots allt inte ett så stort offer. Men det är givetvis tråkigt att det i dagens värld är så förtvivlat svårt att diskutera olika frågor som har med etik och normer att göra. Likväl får vi bara försöka fortsätta att dels bygga upp oss själva med Guds ord, dels be för och försöka – trots de svårigheter det innebär – få de människor vi möter att förstå. Det finns nämligen inget alternativ.