Kristus är uppstånden!

 Ja, han är sannerligen uppstånden! Denna hälsning möter kristna varandra med denna dag. Den händelse som ligger bakom denna hälsning och som med största sannolikhet inträffade söndagen den 5/4 år 33, kanske någon gång strax före klockan halv sju (alltså vid soluppgången) strax utanför Jerusalems stadsmur, är den enskilt viktigaste händelsen i mänsklighetens historia. Det var då historien vände. Fram till och med denna stund hade döden regerat med oinskränkt makt. Efter detta datum är det annorlunda. Jesu uppståndelse innebär att döden är besegrad. Alla som lever sina liv förenade med Jesus kommer också en dag att få uppleva en uppståndelse som hans. Vi, som är döpta till gemenskap med honom, är inte bara förenade med hans död utan vi är också förenade med honom också när det kommer till uppståndelsen. Därför kommer inte döden att få sista ordet när det gäller oss. Liksom den inte heller fick det när det gällde Jesus. 

Det är en sådan Herre vi behöver, du och jag. En Herre som levde ett fullkomligt liv (som vi inte klarar av att göra), som dog i vårt ställe (som straff för våra synder) och som uppstod och besegrade den död vi inte kan besegra. Och som gjorde det HÄR. I den samma historien där vi lever och där vi en dag kommer att dö. Jesu födelse, liv, död och uppståndelse från de döda är inte andliga sanningar. Nej, de är i allra högsta grad jordiska, konkreta och historiska. Därför att vi människor är det. Vi behövde en Gud, en Frälsare, som kom hit till jorden. En Gud som levde här som en människa, som led som vi lider - men inte för sina egna synders skull utan för våra - som dog samma död som vi alla står inför men som döden inte kunde behålla. 

Det var en sådan Gud vi människor behövde. Och som vi behöver. 

Kristus är uppstånden! Döden är besegrad!