Ännu om kyrkoherdevalet II

ÖT/Vbl har en intervju med Bo-Göran Åstrand angående det nyss timade kyrkoherdevalet och den uppenbara söndring som detta val har åstadkommit, och kommer att åstadkomma, i Pedersöre. Intervjun är överlag sympatisk och helt tydligt ett försök av biskopen att gjuta olja på de vågor han själv (och domkapitlet) har orsakat genom att tvinga fram ett direkt val (tvärt emot församlingsrådets önskan) och därmed orsakat den ytterst polariserande, upprivande och (från deras sida som stödde Anderssén-Löf) tidvis väldigt hatiska valkampanjen. 

Nå, det är förvisso hans rätt, och kan man tänka också hans skyldighet, som biskop att försöka göra vad han kan. Jag skulle bara önska att han hade gjort det också före valet, men icke. 

Det är speciellt en sak i intervjun jag reagerar på. Det sägs i artikeln att "Han (Åstrand) har en hälsning till de som är skeptiska till en kvinnlig kyrkoherde: Ge Mia en chans att visa vem hon är och vad hon vill göra med församlingen."

Detta uttalande är egentligen ganska komiskt. Åstrand vill att vi som vill stå på Bibelordets grund ska ge Anderssén-Löf en chans att visa vem hon är. Menar han, på fullt allvar, att hon ska visa sig vara något annat än en kvinnlig präst? 

Prästämbetet är enligt Guds ord förbehållet mannen. Så enkelt är det, och varken biskopar eller kyrkomöten kan ändra på detta faktum. Redan detta gör att det är och förblir omöjligt att bygga någon enhet i Pedersöre församling med Anderssén-Löf som kyrkoherde. När någon, om det så är en person eller t.o.m. en majoritet, vänder sig bort från Guds ord skapar de söndring och splittring. Alternativet är en konstlad enhet där revolten mot Gud och hans ord och vilja ställs i förgrunden. En sådan enhet kan en kristen människa inte ställa upp på. 

Det ord vi nu får stava på är ordet "väja". Jag har redan skrivit att jag meddelat församlingen att jag överlåter de uppgifter jag har haft på andra. LFF:s styrelseordförande Torvald Hjulfors konstaterar i en intervju i ÖT att det kan hända att "kyrkobesöken minskar". Säkerligen kommer också där personer som tidigare har burit ansvar i församlingen att nu stiga till sidan. Eller rättare sagt: Jag vet att det är så. Det finns andra sammanhang där vi kan få del av Guds ord och även av sakramenten. Det finns andra sammanhang där vi kan vara med och bära ansvar i Guds rike. När det gäller församlingen får vi nu bara lov att väja undan. Det är oerhört sorgligt att det ska vara så här, men notera noggrant att ansvaret vilar på dem som har orsakat denna söndring.

Åstrand säger i intervjun att han vill att vi ska ge Anderssén-Löf en chans. Som jag ser det behöver hon faktiskt få en chans: En chans att få att få arbeta på sitt sätt och med de församlingsmedlemmar som vill stå med henne. Det jag samtidigt efterlyser av henne är en chans för alla de som inte kan tänka sig att stå tillsammans med henne att få jobba på sitt sätt. Utan tvingande åtgärder, utan påtvingad "enhet" och utan hotelser och påtryckningar. Detta gäller allt från andra församlingsarbetare till representanter för de olika väckelserörelserna. På så sätt kan det ändå kanske råda en viss fred i församlingen. 

Men tyvärr fruktar jag att detta är att hoppas för mycket.