Communication fails...

Ibland blir jag bara så matt när jag ser hur oerhört svårt detta med kommunikation är. I kommentarfältet på denna blogg förekommer det, mer som regel än undantag, att kritiska kommentatorer uppenbart avsiktligt misstolkar det som skrivs och, för att ta ett exempel, tolkar omsorg till hat. Låt vara att detta kräver en hel del egen aktivitet och synnerligen kreativ texttolkning, men ändå. 

I dagens ledare i ÖT presterar Sofie Stara (igen) en text som skulle ha mått bäst av att förbli opublicerad. Eller åtminstone skulle hennes läsare ha mått bättre av det. I texten kritiserar Stara en rad kommentatorer som reagerat på en studentuppsats (och de ämnen som getts för uppgiften) och drar så, som kulmen på kritiken, fram Anders Breivik och jämför (trots att hon låter förstå att hon ändå inte riktigt gör det) den nu aktuella kritiken med det tankegods som Breivik förfäktade. 

Det hela började med en synnerligen välskriven studentuppsats av en abiturient från Uleåborg, Iiris Mäki, med rubriken "Kulturell appropriering är tyst våld". (Och ja, jag har läst uppsatsen, och jag förvånas inte över att den fick toppoäng av censorerna.) Men det är tankegodset i uppsatsen som är problemet, och detta problem har också lyfts fram - och det är nu detta som Stara protesterar mot. 

Tankar om att vi borde skämmas för att vi är vita återkommer ofta i samhällsdebatten idag, särskilt i USA, liksom pratet om den "strukturella rasismen". Detta är saker som borde kunna diskuteras grundligt och fördomsfritt, men det blir väldigt svårt att göra detta på ett djuplodande sätt om och när vi, som Stara gör, bakbinder den ena sidan av åsiktsfältet genom att ta fram stämpeln och stämplar Breiviks namn på allt och alla vi inte gillar. 

Kan det vara så att de vänsterliberala krafterna har insett att det finns mycket i detta som inte riktigt tål en kritisk granskning, och för att undvika denna tar man till dessa synnerligen tveksamma metoder? Jag vet inte, det är bara en tanke. Givetvis underlättas detta inte heller av de övertramp som ibland görs i kritiken av "vitskammen" och den "strukturella rasismen", övertramp som också förekommit i den storm som Iiris Mäkis välskrivna, men till innehållet synnerligen tveksamma, studentuppsats åstadkom. 

Som sagt, ibland blir jag bara så matt när jag ser hur oerhört svårt detta med kommunikation är. Detta speciellt när ledarskribenter, som borde göra oss tjänsten att förklara och underlätta förståelsen av samhällsfenomen, gör vad de kan för att ytterligare komplicera det hela.