Ännu om kyrkoherdevalet

Jag vill börja med att säga att jag uppskattar Kenneth Myntti som ledarskribent i ÖT. Hans ledare är vanligen både välskrivna och läsvärda. Hans senaste ledare, givetvis angående kyrkoherdevalet i Pedersöre, sätter emellertid fokus på en stor spänning inom vår kyrka, en spänning som han inte lyckas fånga emedan han helt missar den ena sidan av problematiken.

 Myntti utgår från den kyrkliga demokratin och efterlyser snabbare förändringar så att kyrkan bättre skulle spegla det samhälle hon lever i samt människornas åsikter. Han skriver: "Den som följer med den diskussion som pågår inom kyrkans högsta beslutande organ om bland annat samkönade äktenskap inser att den kyrkliga byråkratins kvarnar mal hopplöst långsamt. En ökad direkt demokrati på församlingsnivån kan bidra till en snabbare förändringstakt."

Rubriken för ledaren är "Direktval av herdar kan hjälpa kyrkan i förnyelsen". 

Jag kommer osökt att tänka på Winstons Churhills bevingade ord om demokratin: "Demokratin är det sämsta styrelsesättet, om man bortser från alla de andra." 

Demokratin är bättre än alla andra styrelsesätt, ja, men den har sina svagheter. Speciellt när vi talar om kyrkan. Problemet är att kyrkan förväntas vara både demokratisk i den meningen att det är folket som tar besluten, samtidigt som den håller sig till Guds ord som dess yttersta auktoritet enligt, i vår kyrka, kyrkoordningens första paragraf. Detta är i själva verket en olöslig ekvation. Demokrati i kyrkliga beslut leder ofrånkomligt till att revolten mot Guds ord kommer att triumfera. (Vilket vi har sett i flera frågor redan, ämbetsfrågan som ett tydligt exempel.) Det är denna spänning som gör att det inte är så enkelt som Myntti skriver. "Ett demokratiskt herdeval i en enskild församling ska accepteras, oberoende vilken falang som utgår med segern." om ett demokratiskt fattat beslut alltså strider mot Guds ord, som alltså ska vara högsta norm i vår kyrka, kan det faktiskt vara så att detta beslut inte kan accepteras. Inte ens FÅR accepteras. Vi kan tvingas försöka leva med det, men att försöka leva med ett beslut och att acceptera det är två helt skilda saker.

Kenneth Myntti fokuserar som sagt endast på den ena sidan av denna problematik, och då blir hela frågeställningen givetvis så enkel som han framställer den i sin ledare. Det ska dock inte sättas honom till last. Han tänker här som den vanlige mannen på gatan. Men problemet är som sagt att kyrkan här har försatt sig i en situation där den valt att tjäna två herrar. Både folkets vilja och Guds vilja. Och det är inte alls ofta dessa två korrelerar. 

Tyvärr blir det, om jag lite parafraserar rubriken på Mynttis ledare, ofta så att direktval kan stjälpa kyrkan i förnyelsen. Inte som demokratisk instans, nej. Men som en kyrka som förbundit sig att följa och lyda Guds ord. Också.