Stengrunden

En anonym kommentator har ett par gånger gjort mig uppmärksam på att filmen Stengrunden (från 1996 och 2007) nu finns att se på Youtube. Trots att den legat uppe på nätet sedan i maj är det endast drygt hundra gånger någon har sett den. Boken, liksom också filmen, är av sådan kaliber att alla borde läsa/se den. Så där har du som läser detta en uppmaning: Klicka in dig på Youtube och se filmen! Och läs boken om du inte har gjort det!

Boken utkom första gången 1941 och är, enligt mitt subjektiva tyckande, den bästa bok som någonsin har skrivits på svenska. Den är skriven av biskop Bo Giertz (1905 - 1998), och dagen till ära tänkte jag att jag skulle göra lite reklam för boken och filmen genom att skriva denna text. (Idag är det exakt 116 år sedan Bo Giertz föddes.)

Filmen bygger på bokens första del (av tre) och behandlar händelser under några år i småländska Ödesjö församling (1808 -1810 i boken, 1808 -1812 i filmen). Huvudperson är den unge adjunkten Henrik Savonius som kommit till församlingen fast besluten att sprida de moderna upplysningsidéerna i det småländska mörkret. På den tiden var det populärt, för moderna präster, att predika om "dygden". Ett besök vid en dödsbädd blir emellertid för den unge Savonius en brutal uppväckelse. (Denna händelse är för övrigt inget Giertz hittade på, utan den som har läst levnadsteckningen över den österbottniske väckelsehövdingen Jonas Lagus känner väl igen sig...)

Den fösta delen av filmen – som alltså handlar om händelserna kring den gamle Johannes dödsbädd – spelades in redan 1995, medan den andra delen spelades in först elva år senare. (På grund av svårigheter att få ihop de nödvändiga medlen.) Detta syns i såväl kvaliteten på filmen som i det faktum att skådespelarna hunnit bli elva år äldre. I några fall hade också skådespelarna hunnit dö. Detta löste filmmakarna genom att låta den andra delen utspela sig fyra år efter händelserna i den första delen (två år i boken) och genom att låta den gamle prosten Faltin (spelad av Kent Andersson, 1933 - 2005) dö i filmen och ersättas av en gammal studiekamrat. Något som alltså inte finns med i boken.

Mitt favoritavsnitt i boken är det samtal som Savonius och Lindér förde strax innan den första delen av boken kulminerar i och med prosten Faltins "sommarassemblée" i Ödesjö prästgård. Jag klipper avslutningsvis ut några rader från detta samtal:

Har Guds Ande väl fått hamra sönder den utvärtes synden, så att man börjar leva utan uppsåtliga missgärningar, så är det bara den första lilla biten. Sedan faller släggan på syndafördärvet i hjärtat, och där får den falla länge, innan man märker att det är idel berg, idel hård, grå sten, som inte duger till något gott. Synd är inte bara fylleri och lösaktighet och falska varor och svek, utan det är själva syndafördärvet i hjärtat. ... Detta är försoningens stora hemlighet, förstår du, att Gud har ritat ett kors över allt syndaelände i världen, både utom och inom oss. Tror du att Jesus dog bara för de synder du begick innan du kom till omtanke? För dem hade han väl knappast behövt dö – dem kunde du ju lägga bort själv. ... [De] är ju bara lösa kardborrar på rocken. Dem kan du plocka bort själv. Men syndafördärvet, det plockar du inte bort. För det behövs en försonare, en som lider i ditt ställe, annars kunde du lika gärna ge upp varje tanke på himlen med detsamma. ... När människan inte längre för sin ovärdighets skull visar denna trösten ifrån sig, att Jesus betalt för alla hennes synder, hur många de än är, då är det redan tro, och denna tron visar sig däri, att människan kan vidhålla att anse det för säkert, att hon får förlåtelse utan att skaffa försoning genom sin ånger, och utan någon förtjänst av sin egen förbättring i hjärta och leverne. Då blir en människa av nåd upptagen som barn hos Gud – med syndafördärv och allt ... Nu är Justus Johan Lindér dömd till döden, och lever som en förtappad och fördömd syndare – dag efter dag på sin Herres nåd. Han sitter som en fågel och äter korn ur sin Försonares hand. Och däremellan sjunger han ljuveligen i solen ...