Det möjligas konst och partiell blindhet

Så har nu Sverige fått en ny regering. Efter mycket möda och stort besvär, som det syns. Vänsterpressen ropar och ojar sig, förstås, och talar om hur bedrövligt det nu kommer att bli med en "högerregering". Och det är förstås svårt att argumentera emot. Speciellt den här vintern kommer att bli tuff. I Sverige och i hela Västeuropa, men inte för att Sverige fått en ny regering utan av helt andra orsaker. 

I samband med ministeromröstningen i riksdagen skedde en liten protest som avslöjar en, åtminstone, partiell blindhet hos den svenska allmänheten och hos vänstermedia i synnerhet. En man ställde sig upp och ropade i protest mot att Kristersson nu väljs till statsminister med stöd av Sd. "Du lovade en förintelseförnekare att aldrig samarbeta med Sd!" 

Åsikterna går i sär huruvida Kristersson har utfärdat ett sådant löfte, men otänkbart är det förstås inte. Det har svängt så snabbt i svensk politik de senaste åren att det är svårt att hänga med. Även för politikerna själva. Men blindheten handlar inte, åtminstone inte i första hand, om vilka löften de ledande politikerna har gett eller inte gett, utan igen är det de olika partiernas historiska bakgrund som spökar. Närmare bestämt handlar det om Sd:s nazistiska förflutna. 

Som historiker är jag den förste att skriva under att det historiska arvet har betydelse. T.o.m. stor sådan, och denna betydelse ska och får inte undervärderas eller negligeras. Men, men. För det första: Om vi talar om det historiska arvet kan vi inte bara se på ett parti. Den förra svenska regeringen regerade med stöd från Vänsterpartiet, ett parti som för bara trettio år sedan hette "Vänsterpartiet Kommunisterna". Varför blundar media, och allmänheten, för detta? Kommunisterna har, liksom nazisterna, oerhört mycket blod på sina händer. Men detta blundas det som sagt för. 

För det andra, och detta är den verkligt springande punkten: Trots att historien inte ska bortses från är det DAGENS politik som har den verkligt stora betydelsen. Och här är vänsterpartierna i Sverige i en särklass när det gäller antisemitism. Sverigedemokraterna skiljer de facto ut i POSITIV bemärkelse idag när det gäller synen på judar och den judiska staten Israel. Detta medan socialdemokrater, vänsterpartister och de gröna uttryckligen närmast osar av hat mot staten Israel - ett hat som svårligen kan anses motiverat med annat än just antisemitism.

Politik är det möjligas konst, heter det. Men det samma gäller absolut även för opinionsbildning. Det går nämligen att få allmänheten att blunda för det uppenbara. Och att se det media vill att den ska se.