Mera om klimatpaniken och dess följder

Det blir allt tydligare att de klimatmål (på alla möjliga områden) våra politiker har satt upp är fullständigt orealistiska. På område efter område uppdagas det nämligen att vi inte klarar av att göra vad vi har lovat att göra, senast rapporterade Svenska Yle att vi "helt kommer att missa våra klimatmål" inom trafiksektorn. Givetvis är inget av detta överraskande - vi är många som redan en längre tid har varnat för just detta. Så här går det nämligen när man kastar all realism över bord och förlitar sig på vad som knappast kan beskrivas som något annat än magi. "Det löser sig nog på något sätt!" 

Det stora problemet i den här situationen är sedan inte att vi inte når de fullständigt orealistiska mål som har satts upp, utan att detta att vi inte når de orealistiska målen skapar en misstro mot politiker och mot demokratin i stort. Speciellt i Sverige höjs det hela tiden röster i media om att demokratin inte kommer att klara av klimatutmaningarna. Och skulden för detta skjuts på politiken och politikerna som "är usla" på att leverera. Som t.ex. Eric Rosén skriver i en kolumn i Aftonbladet: "Men problemet med klimatfrågan – förutom, eh, klimatförändringarna – är att maktens monumentala uselhet på området med rätta leder till misstro mot hela systemet."

Men som sagt: Problemet är INTE att politikerna inte klarar av att leverera, utan problemet är att förväntningarna på vad som kan göras har skruvats upp på tok för högt. Politikerna är nämligen tvingade att leva i den verkliga världen, den värld där förväntningar bryts mot verklighetens realism och där ingen magi finns som kan rädda de galet uppskruvade förväntningarna. 

Det är nämligen lätt att, som t.ex. Greta Thunberg, stå och ropa i ett gathörn och kräva att vi ska göra mera, men det är en helt annan sak när fantasin möter verkligheten. En stor skuld här har givetvis media som ger sådana som Thunberg spaltrum och som låtsas att det klimathetsarna kräver är genomförbart. 

Jag läste för ett par dagar sedan en annan krönika på Aftonbladet, skriven av den annars relativt balanserade Wolfgang Hansson. Han klagar i sin text på den för en rättsstat fundamentala rätten att besvära sig mot dåliga beslut. I detta fall alltså mot beslut att bygga vindkraftverk på känsliga områden. Hela hans resonemang, som utmanar denna fundamentala rättighet i klimatarbetets namn, baserar sig emellertid på ett gravt feltänk. Hansson skriver: "Så vad tänker de som försöker stoppa vindkraften ska lösa det brant stigande energibehovet – när fossila bränslen samtidigt måste fasas ut snabbt?"

Varför måste vi fasa ut fossila bränslen snabbt? Det stora problemet är alltså att vi inte KAN fasa ut fossila bränslen innan det finns fungerande, och framför allt tillförlitliga, alternativ på plats - och alternativ som inte förstör naturvärden och djurliv. 

Visst känns det ibland skönt att få godhetsknarka och späka sig själv - eller hellre så att det drabbar andra än mig själv. Men saken är den att vi inte räddar klimatet genom att urholka och i förlängningen avskaffa demokratiska spelregler och själva demokratin. Det enda vi åstadkommer genom att göra så och ge klimathetsarna makt är att vi, förutom att vi avskaffar demokratin, skjuter vår ekonomi i sank, något vi redan tyvärr är på väg att göra i kölvattnet efter en lång rad idiotiska klimatbeslut.  

Hansson skriver att han inte hör några realistiska motförslag till att å ena sidan kraftigt sänka vår levnadsstandard när vindkraftsbyggen stoppas eller att å andra sidan strunta i klimatförändringarna och fortsätta satsa på olja och gas. Men givetvis finns det motförslag, om klimathetsarna bara skulle vilja lyssna! (Vilket de tyvärr inte vill.) Motförslaget är förstås att skippa tron på magi och återinföra realism i klimattänkandet. Och se och förstå att vi små aktörer här uppe i Norden inte ensamma kan göra till eller från och därmed sluta späka oss själva enbart för att få en godhetskick. Men tyvärr är det väl för sent för att låta förnuftet tala i klimatfrågan, får man vara rädd.