Hur dumma tror de att vi är?

Sannfinländarnas ordförande Riikka Purra skakade om hela landets pk-elit när hon gick ut med att det är dumt/idiotiskt ("tyhmää") att hålla fast vid målet med klimatneutralitet år 2035 och att alla vet, men blundar för det, att vi inte kommer att klara av att nå detta mål. 

Hon har givetvis helt rätt, men likväl anser alla som menar sig vara något i samhällsdebatten (och som värnar om att vara politiskt korrekt) att de behöver säga hur fel de anser att hon har. Den senaste i raden är nationalekonomen Christer Lindholm som i en insändare i ÖT/Vbl ser till att dra sitt strå till stacken. Eller bålet, om vi så vill. Lindholm menar att även om omställningen medför kostnader på kort sikt öppnar den upp lysande affärsmöjligheter för företag som är först med att utveckla klimatsmarta innovationer. 

Det må vara så som han skriver, men de flesta (läs: alla) privatpersoner har nog bara sett negativa ekonomiska följder av klimatomställningen än så länge. Och så torde det fortsätta, åtminstone inom en överskådlig framtid. 

Men det blir riktigt fel för Lindholm när han fortsätter: "Och att vi frigör oss från beroendet av fossila bränslen så snabbt som möjligt innebär för sin del att hela den finländska ekonomin – inklusive de finländska hushållen – blir mindre sårbar för energiprischocker som den vi tvingats uppleva under det senaste året."

Sanningen är den exakt motsatta. Ju mer vi förlitar oss på vind- och solenergi, desto större priskastningar kommer elmarknaden att uppvisa, och desto osäkrare blir den. Hur motsatsen mitt i allt skulle bli verklighet är fullständigt obegripligt. Men kanske genom någon form av magi? Sedan fortsätter Lindholm att fabulera när han jämför dagens energikris med den världen upplevde på 70-talet. Han menar att de som anpassar sig efter den nya situationen kommer, likt Japan på 70-talet, att få ekonomiska fördelar för en lång tid framåt. Problemet med detta resonemang är att oljekrisen på 70-talet inte alls går att jämföra med dagens situation. Nu är nämligen själva omställningen (det som erbjuds som lösning på krisen) en del av orsaken till den. Vi kan givetvis inte bortse från kriget i Ukraina och sanktionerna mot Ryssland, liksom Tysklands rent ut sagt idiotiska energipolitik, men osäkerheten och prissvängningarna bottnar också till en inte liten del i just vårt allt större beroende av osäkra energiformer. Läs: Vind- och solenergi. 

Som jag tidigare har konstaterat har vi INTE de lösningar som behövs för att uppnå klimatneutralitet. Visst kan man, som Sofie Stara i ledaren i ÖT jag nämnde i den senaste texten, kalla det för populism att lyfta fram detta faktum, men som jag ser det är det klimatalarmisterna, inte klimatrealisterna, som ägnar sig åt populism. Stara skriver: "Vad som är korkad klimatpolitik är att förvandla den till populism och hoppas allt löser sig på något sätt ändå." Men nej, så är det inte. Populism är däremot att låtsas som att vi har redskapen och mena att vi kommer att klara det samtidigt som allt pekar i motsatt riktning. Men klimathetsarna tror som sagt uppenbarligen att någon form av magi ska lösa detta. På något outgrundligt sätt. 

Som sagt, där har vi populismen. Och uppenbarligen är det inte så svårt att lura de breda folklagren. Men alla av oss går inte på det.